nyårsaftonsdag

Grannen klunkar med systemkassen nerför trapporna och ute smäller någon av några förskotts-skott. Det är återigen nyårsafton och luften andas triss i överspelad afton. Hummer, skumpa, ståt och gråt. Snart är året slutligen över och morgondagen en död illatuktad sill, du ligger still, återhämtar och väntar, in januaris tunga frost.

Gott Nytt 2010!

Happy New Year to all of you and please let us celebrate this Eve without being too miserable.

nyårslöfte

Image stardixa

"Magic is believing in yourself, if you can do that, you can make anytihing happen"  - Goethe

en kväll med the Basterds och Tautou

Bror har tuffat hem till småstaden och jag har skaffat mig nytt sällskap i form av två filmer - Tillsammans är man mindre ensam och Inglorious basterds.

My brother has gone home and instead I´ve got company by two movies - Inglorious basterd and Ensemble, c’est tout.

brors best of stockholm, top 5

1. En väteperoxidsblond-idominläppar-skokrämsfejs-fjortisbrud till sina polare utanför McDonald´s: hallåå, vi måste snacka lite nyår, alltså fan va ja ska spy då!

2. Paret som grovhånglade i ett gathörn i minus tio grader, med mössa och vantar utspridda omkring sig på marken.

3. Springturerna efter bussen. Bror: det gör väl inget om vi missar den, det kommer väl en ny?

4. Snö/slask/is. Vädret här har tydligen svårt att bestämma sig.

5. Stå till höger i rulltrappan, låt andra stiga av på tunnelbanan innan du själv går på, stirra inte på folk, låtsas som om det regnar om en person juckar mot en lyktstople och samtidigt tuggar fradga, peka inte på sevärdheter - att vara turist ger dig direkt utanförskap... Ja, reglerna är många och bror undrar varför det inte finns någon Stockholmslagbok.

My brother´s best of Stockholm, top 5: extreme teenagers, a half-naked necking couple on a street corner in the ten-degrees-below-zero-weather, the stupid runnings after the bus - it´ll for sure come more buses, the uncertain weather in town - first day snow, second day slush, third day ice, and fifthly all the unwritten rules in town.

rått kött

Slasket på marken ligger utbrett som rått kött. Oglamouröst, avtändande, och magsjuksframkallande. Jag klafsar runt med bror, försöker nå fram oss till utvalda butiker, försöker peka uppåt mot diverse sevärdigheter. Propsar på honom att vända blicken uppåt istället för ner mot köttet, för hans chans till att studera storstadsfolk, småkrylliga botiquer och sekelskiftsfasader.

Vi fortsätter förbi Vasaparken och jag vill så gärna att det antingen ska vara solstrålesommar, mystikhöst eller helvitsvinter. Jag vänder upp blicken från marken mot den barnskolefulla isbanan i parken och ser att runtom den blottar små gräshål fram likt kala fläckar på en hjässa. Och grenarna på träden lutar sig rågrått fruset fram genom kvarblivet slask, som för att ropa på hjälp. Man kan se det på deras sorgsna kroppshållning, att de sörjer snöns frånvaro, och man kan höra dem klämta fram i kanon, är det så här du sa att det skulle va när du lovade mig en vit vinter?

Vi går vidare mot Odenplan, jag och min bror. Stadsvyn känns tom i blicken och jag blir förvånad över staden som sällan brukar klä sig så fult som idag. Min bror fryser, jag fryser. Min näsa rinner och mina fötter försvinner, ner i mer tö och äcklig blötsnö, som forsar in i skorna, upp i benen magen bröstkorg hals, och faller någonstans, ut ur näsan.

Det här mina vänner, det är just det här som gör att jag aldrig gillat vinter hur vackert det än är med vinterlandskap. För mig är vintern ungefär som en simpel realisation; man längtar, väntar och när den väl infinner sig känns det längre inte lika roligt. Inte lika värt. För av hela slafsrean är endast en procent ett snöfynd. Och runt de reamisshandlade plaggen ligger vårnyheter i exklusiva högar, cirka tre månader bort.

I´m not a big fan of winter as the snow continues to turn into slush! The winter can actually be compared to a simple sale; you wait and longing for it. But when it starts it´s all about a slushy reality with only one percent of snow bargain.

retur

Åter hemma i Stockholm bärandes på en tung julpackning och saknad efter familjen.

Just det, bärandes på bror med. Vi ska göra Stockholm, eller jag ska rättare sagt göra Stockholm åt honom i två dagar. Så får vi hoppas på att han och staden blir riktiga bundisar inför framtida flyttbehov.

Back in Stockholm, carrying a on a missing after my family and also a heavy luggage. And last but not least my youngest brother who´ll stay with me for two days. Hope he and town will become buddies.

jag, mannen med den universella ciggen och stjärnorna

Bakom himlens lilaklädda moln lyser allting svart. Den känns djup för att vara så svart, himlen. Mina ögon gräver sig igenom molnen, bakom det svarta, bort mot stjärnorna, och jag tycker mig se någon av dem blinka till lite svagt mot mig. Det känns heligt, jag är helig, det är julafton banne mig. Och jag är på väg till mina morföräldrars grav för att tända ljus och önska dem god jul.

Det lyser tyst från alla fönster och utanför en varm farstu står en man och drar i sig djupa andetag från sin cigg. Axlarna kröker framåt och hans ena hand är instoppad i fickan på finbyxorna. Han tror sig säkert vara den enda ute på farstun och i hela universum.

Han blåser ut cigarettröken och lutar huvuvdet bakåt med blicken mot skyns alla stjärnor, samtidigt som jag närmar mig trottoaren framför hans hus. Farstulampans sken fångar mig, och min luva blottas för mannen som plötsligt vänder sin blick ner mot mig. Jag böjer på huvudet och koncentrerar mig på de provisoriska fotspåren som snart kommer bäddas in i ännu mer snö. Bakom mig fimpar mannen ner ciggen över trappräcket. Det pyser till i glödande orange mot det kalla vita.

Jag pulsar vidare, nästan klättrar fram i de nedtrampade grå snödrivorna. Fötterna viker sig ständigt efter ytans ojämnhet och andetagen klämtar ut i kalla ångor. På håll kör en ödslig bil omkring i en liten rondell. Den ser ut att ha gått vilse. Bilens stirriga strålkastare fångar upp mig för en sekund, för att vika bort och leta sig vidare.

Jag vänder upp blicken från snön och ser himlen. Och någonstans däremellan reser sig kullen till kyrkogården. Ur min ena ficka sticker tändarens pipa ut, och ur den andra buktar blockljusen fram. Det är julaftonskväll och i staden lever bara jag, mannen med universella ciggen och stjärnorna.

A rare wandering late on Xmas Eve. Reaching the cemeteries to light candles for my grandparents. What I find outside is a man, his universal cigarette moment and all the twinkling stars against the black night sky.

en snöinbakad annandag jul

Idag vaknade jag av att traktorn plogade bort snö. Hela stadens gator, luften och himlen låg inbäddad i ett stort damm av snö.


När kvällens magi tog över dagens vitgråa anlete gick jag ut för att memorera färgspektrat

som uppträdde i flera olika nyanser och kulörer.

Snöbetyngda grenar skapade nya vinklar och vrår.

Vid stadens korsning har man storpyntat ett träd, i liknande kortspelsfigurer.


Bästa fikastället finnes på Rådhuset. Ett före detta museum med små rum och djupa fönster.

A magic night in small town embedded in snow and colorful fireworks.

god jul till er alla och länge leve kalle anka

Merry Xmas to all you joyful.

bättre upp

Mina fötter befinner sig under rehabilitering sen de förra utslitna raggisarna.

My feet are on rehab since the bad treat from the last worn out socks.

på rundvandring dagen före

Granen klär sig otroligt bra i sitt pynt.

Nej, bror övar inte inför någon pilotexamen. Bror spelar World of Warcraft.

Landskapet viker ut sig vitt och brett.

Mamma surfar runt bland bloggar och spejar facebookstatus.

Pappa griljerar skinka.

Och på tv kvackar Anka högblankspanna på.

On tour at my parent´s the day before Xmas Eve.

tomtegubbar

Pyntgelé, hushållsfärg, mandelmassa, blockchoklad.

Häll i en del hushållsfärg, forma tomtegubbsansiktenmedluvor och doppa i smält choklad från ett vattenbad. Ställ i kylen för att stelna.

Just det, jag glömde ögonen. Silverkulor på burk är finemang som ögon.

Pricka pyntgelén och putta till ögonen på plats.

Det är synd att äta upp dessa små söta varelser, så gör som jag - ge bort.

Do - it - myself - xmas - sweets.

på tåget

Jag vill skrika, men jag ler. Ett krampaktigt leende med stela mungipor som tvingas uppåt av en tråd som rycker i dem, likt döda marionettdockor. Det svärmar av barn över, under och runtom mig. De skriker och nyser rakt på mig. Deras föräldrar pratar högre än barnen själva, artikulerar stort och extrempedagogiskt över Bamse och alfabet. Jag vänder mig om, försöker sova, försöker få till ett stöd för nacken. Pappan i sätet bredvid mig är i ständiga farten, upp och ner ner ner upp upp och ner. Han agerar behjälpligt korrekt, men älskling, det där ska inte du behöva göra. Låt mig ta det. Och medan han vaggar själva skrikkoliken fastnar hans blick på tidningsuppslaget i min famn - ett modereportage för damunderkläder.

Barnen skriker högre, stretar och slår. Det skallrar till i mina öron. Trumhinnan brakar loss, nästan brister i kanterna. Folk verkar automatisk skaffa sig en extraordinär immunitet mot barnskrik när de klär upp sig i en idyllisk mamma-pappa-roll.

Jag stiger hastigt upp från min fönsterplats, välter till barnens rump-våtservetter som ligger på det utfällda minibordet. Jag vill gå en vända, köpa vidbränt kaffe på pappmugg och lugna ner nerverna.

Under min kupévandring händer något stort. Jag går några steg bort och finner himlen stå bakom en dörr, självaste reseutopin. Mina öron får äntligen sin smörjelse. Jag stannar till och gnuggar ögonen - i denna vagn jag hamnat i sitter folk nämligen lugnt och avslappnat i breda ergonomiska säten, under findimmat allsmäktigt ljus. En guldpolerad matvagn fylld med Eden-euforia rullar försiktigt fram mellan sätena och lämnar kvar en doft av behag. Någon sitter med uppslagen dator och tittar förvånat upp på mig när jag går förbi. Kanske är jag en sällsynt ängel på besök. Det känns som om jag kommit till en objuden fest. Tysta festen, ett paradis fyllt av och rent nöje över själva tågresan.

Vagnen tar plötsligt slut, jag möts av drömmens osannolikhet. Måste vända om, bistron ligger åt andra hållet. Jag vill inte vända. Jag vill stanna kvar, gömma mig under den mjukgråa parkettmattan och lyssna till tyst tidningsprassel. Snälla gud, tomten eller vem det nu är som bestämmer. Ge mig lugn och ro.

Jag öppnar åter dörren till min vagn och möts av en hönsgård. Väskor som dräller över i en smal illaluktande gång. Tuppar som naggar med whiplash-halsar, höns som flaxar sönder sina fjädrar och kycklingar som skriker för livet. Vagnen lyser grönt, starkgrönt, illgrönt, gröna väggar, spygrönt. Jag mår illa. Jag vill hem, till förstaklass.

A horrible experience on a train ride, caused by the second class hysetria, which says that people are free to act exactly as they do at home.

.

A sweet message from wife to husband.

en stjärnklar lördag

Ni som kan mig vet att jag brukar rita dit en stjärna när jag känner mig på humör. Igår blev det tre stycken.

Ett trefaldigt hurra hurra hurra för vår underbara lörda´!

My mood yesterday told me to draw three stars on my wrist.

samtal mellan mig och Internet under ett snökaos

Jag: Fan alltså, du är inte bra för mig. Jag har upptäckt det nu.
Internet: Men du har ju hela tiden sagt att du inte kan leva utan mig. Hur kan jag då inte vara bra för dig?
Jag: Men se själv hur mycket annat jag hinner med utan dig.
Internet: Som?
Jag: Ja, som... Som. Som. Äh, som att jag inte blir så bunden vid dig.
Internet: Men det är ju ditt val.
Jag: Vadå mitt val. Det är minst lika mycket ditt val.
Internet: Näe, det är ju du som sätter på mig.
Jag: Vadå jag?!
Internet: Det är du som väljer att sätta på mig och entra runt bland mina sidor.
Jag: Försök inte.
Internet: Och jag börjar bli ganska trött på det.
Jag: Jo tack, jag har märkt det.
Internet: Märkt vadå?
Jag: Att du inte funkar i alla väder.
Internet: Jag orkar inte vara dig till lags hela tiden.
Jag: Men det är ju det jag menar. Och jag har upptäckt att jag faktiskt klarar mig bra utan dig.
Internet: Jaha, ok. Så du vill aldrig mer sätta på mig?
Jag: Jo, klart som fan jag vill.
Internet: Och..?
Jag: Jamen när du bara lägger av sådär får jag väl hitta på andra sätt att tillfredsställa mitt behov på.
Internet: Hur då?
Jag: Tja... Vet inte. Typ läsa böcker. Bli mer allmänbildad än dina ofängslande sidor.
Internet: Men det är ju bara för att du aldrig vill göra något nytt med mig.
Jag: Kan bero på att du till 90% är fylld av mest skräp.
Internet: Tack för den du.
Jag: Sant ju.
Internet: Vadå, så det är slut?
Jag: Nej, har jag sagt! Fatta.
Internet: Fitta.
Jag: Nej, jag sa fatta.
Internet: Men jag tycker du är en fitta.
Jag: Och du själv är bara ett jävla nät fyllt av nollor. Hör du det!
N 0 0 0 L L 0 0 0 0 0 R.

An escalating conversation between me and the Internet during a blizzard.

en sista titt i spegeln

Periodvis går man hemma såpass länge att man till slut spyr på de fyra väggarna. Och då ser man till att låta sitt hjärta hitta ut till alla de rosbeströdda galej som ligger under en bädd av glittrande stjärnor.

When my heart aches for rose-strewn flings under a cover full of scattered stars.

vad tror ni?

Dags att skrota dem nu? Vinka adjö.

Dags att kanske önska sig ett par nya i julklapp.

What do you think? Time to say goodbye? Maybe wish for a new pair?

från mörkblont till bleksvart

Det är snart min födelsedag. Nej, det är det inte. Men jag tänkte ändå fira lite, liva upp stämningen lika mycket som ljuset av snön drar upp rullgardinen för våra ögon.

Så jag köpte mig en toning. Hårtoning. Tänkte fräscha till min redan existerande färg. Biträdet i butiken hade inte riktigt tid att hjälpa mig. Verkade upptagen med att packa upp nya saker. Fronta hyllor och så inför julrushen, som typ är nu. Så när jag frågade om råd svarade hon egentligen på det som redan stod på förpackningen. Hon fortsatte inte vidare med just det, ett litet tips till dit vackra hår är att tänka på den färg som anges på förpackningen. Ja, den blir alltså två nyanser mörkare i verkligheten. Bara så att du vet.

Jag drog till. Slog på stort, utan att veta. Det bruna håret på förpackningen var ju så vågigt och glansigt, och modellens ansikte kunde lika gärna ha ersatts av mitt eget. Faktiskt. Kanske.

Och resultatet. Tja... lite mörkare än vad jag tänkt mig. Något chockerande.
Jag är själva rullgardinen för era ögon.

From dark blond to bleach black - the new color of my hair. Well, don´t know if I like it. It doesn´t really match the snow.

dagens 2 sanningar

1. Jag gillar inte snö. Jo, bara om det orkar ligga kvar himmelskt fint, som ett draperat täcke. Men det gör det inte, och allt slask känns därför mest som en överskattad verklighet.

2. Herregu, baka ingen rocky road! Glöm allt vad jag skrivit i inlägget innan. Godiset är beroendeframkallande - att äta upp allt på en gång är liksom a piece of cake.






Today´s two thruths - I don´t like the snow because it always turns into slush and black ice. Second - For Christ sake, don´t bake the candy I wrote about in the last post! They are very addictive. If you start with one you´ll eat them all, just as a piece of cake.

rocky road

Jag tog mig äran att baka lite igår kväll. Eller baka och baka. Jag har inte direkt gjort en deg, knådat och format. Det här godiset handlar mer om rationalitet.

Ja, se och lär.

Smält 600 g blockchoklad i ett vattenbad. Ljus, mörk eller mittemellan spelar ingen roll.

Blanda ihop resterande ingredienser: 3 dl salta jordnötter alt. cashewnötter el. pistagenötter, 2 nävar mini-marshmallows och 2 påsar dumlekola.

Häll över hela härligheten och blanda.

Bre ut smeten på en plåt och ställ in i kylen. Det tar bara cirka en kvart tills det stelnat, så håll ut. Du klarar det.

När allt stelnat och är klart ätbart, skär upp smasket i stänger. Vira smörpapper och kanske en julrosett kring. Eller gör som jag - häll´it bara i en plastbunke. Ge bort, ta en till kaffet eller håll ut till julafton.

Och glöm för guds skull inte att slicka av! Det är det bästa som finns, att slicka av överbliven smet.

Receptet är Leila Lindholms, taget från recept.nu

A very easy and yummy recipe; melt 600g chocolate in a water bath. Mix it together with 3 decilitre peanuts, 2 handfuls of mini marshmallows, 2 bags of dumle cola. Pour over batter in a plate and let it harden in the fridge. Cut it into bars and enjoy your sweetiest xmas ever.

saw 5

Det är storkok på gång här i köket. Nästan som en massaker. Jag ser chokladsplatter på kaklet. Mycket chokladsplatter.

There´s a massacre going on right now here in kitchen. I see chocolate drop on the tile. Very much chocolate.

en rätt pantad bekännelse

Det har gått fem dagar sedan jag pantade mina flaskor. Och se där, redan tre nykomlingar.

Nej alltså, vänta lite nu. Det är inte alls som det ser ut.

Häromdagen gick jag nämligen förbi en liten gubbe med trasiga kläder, som du vet går omkring med en svart plastsäck och gräver runt i alla stadens papperskorgar efter pant. Ja, så jag lade huvudet på sned och frågade honom lite snällt om han kunde tänka sig skänka tre av sina flaskor till ett litet blogginlägg jag hade på G. Gubben nickade förstående bakom skägget, räckte över dem och kändes plötsligt som tomten själv.

sant ju.

See, I have already three empty bottles of coke. Actually got them from an old man who goes around in town and collects empty bottles, to get money - a kind of survive thing. So I asked him kindly to get three of them for a post I want to create on my blog. He really understod what I meant, and just gave them to me. I´m not kidding... eerhh.

andas

Jag sitter och kastar mig frukosten. Det är jobbigt att kasta i sig frukosten. Påminner mest om när man vaknar så tidigt att morgonnyheterna inte ens hunnit börjat sändas. Tablåtexten rullar fram i takt till någon behaglig musikslinga. Klockan tickar och jag kastar i mig frukosten. Det är kallt ute, svinmörkt, jag är försiktig med att tända upp alldeles för mycket. Rädd för att väcka morgonen för tidigt, låter han istället sova.

Frukosten smakar inget, det är jobbigt att tugga, tugga sönder. Ser bara till att äta upp så att inte magen börjar kurra innan jag ens är framme på jobbet. Slafsar i mig sur fil, torra brödkanter och en avdankad ostbit. För att sen resa mig upp, slänga ner porslinet i vasken, snabbt skölja ur och borsta tänderna. Frukosten ligger som en klump i magen.

Men nu är det lördag. Jag ska inte iväg på något jobb. Det är helg, prima ledighet. Slappna av, säger jag till mig själv. Vad stressar du för?

Jag slutar upp med att tugga. Släpper andan, rättar till mig i stolen och blickar ut mot morgonsolen. Jag infinner mig här och nu. Andas.

Det är lördag. Godmorgon.

I still feel stressed. The breakfast doesn´t taste anything special. Just feel as a handful moss that grows in mouth. My stomach is just depressed by the downpressed breakfast. So I take a deep breath, look out the window and find the morning sun. I feel calm, it´s Saturday. Good morning.

julkrönika

Idag gav jag mig ut på stan på jakt efter saker, till mig själv. Det gjorde inte alla andra. De var på jakt efter julklappar, såklart. Jag fick smått panik och multipla drömmar om att ensam strosa i något shoppingcentra. Lite Vanilla Sky, men ändå inte så brutalt. Ja, du förstår hur jag menar.

Julkappar, alltså. Ett kaptiel för sig. En egen sida, en hjärtinfarkt och en krönika. För tre år sen fick jag ett litet utbrott på julklappshetsen eftersom det även finns gränser för definitionen av att ge bort en julklapp. Det ska vara något lustfyllt, inte ett måste. Inte ett mått på generositet.

Mitt utbrott hamnade i Aftonbladets Punkt.se-tidning, som på den tiden delades ut. Läs krönikan här.

Och ps. tro för den skull inte att jag INTE vill ha julklappar jag med.
Man är ju mänsklig liksom.

Regarding the stress during xmas which all is about the gifts. The must buy gifts. The crowded panic. The hysteria which bathe in money. The definition of giving xmas gifts has escalated into some sort of measure of generosity. Well, I wrote a chronicle three years ago about this sort of hysteria, and the chronicle was published in an extra edition to the head magazine. But though please remember that I still love to get xmas gifts.

jag vill fråga dig om en grej.

Text: Ur boken No och jag
Bild: abbylanes

A quote from the book No et moi.

boktips

Tack Johanna som tipsade mig om den här boken! En liknande Amelie från Montmartre-saga om en liten flicka med stora tankar.

Om 13-åriga Lou med ett IQ på 160, hennes något speciella familj, relationen till hemlösa No och kärleken till Lucas.

Boken är alldeles underbar eftersom den skildras ur Lous lillgamla perspektiv. Man känner igen sig i hennes tankar och man bara älskar alla härliga formuleringar.

Här kommer några av dem:

"...man vet inte om universum sträcker sig längre eller ej. Man vet inte ens om frågan har någon mening. Det är därför folk stannar hemma, i sina små lägenheter med sina små möbler, sina små skålar, sina små gardiner och så, därför att de får svindel. För om man tittar upp uppstår oundvikligen den frågan, och därefter frågan om vad vi är, alla vi små, i allt det här."

"Folk stirrar på oss för att No är hemlös och det märks lika tydligt som näsan mitt i ansiktet."

"Jag är kanske utopist, men jag har åtminstone strumpor i samma färg på mig, vilket han inte alltid har. Och om man går omkring med en röd och en grön strumpa inför trettio elever måste man vara lite i det blå, det är jag övertygad om."

"Jag skulle vilja vara tjugo centimeter längre och kunna bli arg."

"Jag surar lite resten av dagen. Det är skönt att sura, det är som att skälla ut någon framför spegeln, det lättar. Men det får inte vara för länge, bara länge nog att markera, man måste kunna sluta innan det får fäste."

"Jag tycker inte om när det blir mörkt på kvällarna. Alla dagar som alltid försvinner in i skuggorna."

A lovely book called Noi et moi; about 13-year Lou, her high IQ, her relation to homeless No and her love to Lucas. Please, read it, because of Lou´s precocious thoughts and all wonderful formulations.

en så kallad win-win situation

Panta miljarder flaskor

Bli rik

Köp en bok

A so called win-win situation.

cigglöst

Jag kan verkligen inte förstå. Finner ingen logik.

Ok, låt oss ta det från början. Det här handlar om mig och alla rökare. Eller egentligen får alla göra som de vill, bara jag inte blir nerblossad med cigarettrök. Och de flesta är ju faktiskt rätt duktiga på det, att ställa sig lite åt sidan när de röker.

Och ja, det händer ibland att någon enstaka person visar på någon sorts insiktslöshet eller kanske mer hänsynslöshet. Jag är inte så kräsen av mig, men säg att man sitter i en busskur, bredvid en annan person. Det spöregnar, jag har ingen lust att ställa mig någon annanstans än under busskuren. Personen bredvid mig tänder en cigg, sitter kvar. Det spöregnar. Jag vill verkligen inte ställa mig utanför busskuren under regnets piskrapp. Personen bredvid mig sitter kvar, skiter fullständigt i att cigarettröken blåser rakt på mig.

Jag tappar tålamodet. Orkar inte le dubbelt åt personen - både irriterat och vänligt urskuldrande på en och samma gång. Efter några lidelsefulla sekunder fyllda av cigarettrök som hinner fastna både på hår, jacka och i lungor hoppar jag hastigt upp från bänken och ställer mig tvärt utanför busskuren med armarna i kors samtidigt som jag stirrar på personen. Ja, jag använder mitt vapen - mina ögon, och stirrar ungefär så som det en gång svartnade till i ögonen på mig när ett par pojkar låtsasbråkade alltför länge med varandra i en alltför trång buss, vilket gjorde att jag blev halvt tryckt mot väggen. Jag stirrade bara på dem, ingen grimas, ingen sur min eller så. Bara stirrade. Pojkarna slutade upp direkt.

Personen i busskuren slutade aldrig röka. Tittade inte ens på mig.

Det finns de som börjar röka när de själva i princip är barn. När man inte vet sin egen identitet. Svårdefinierbar tillsammans med ett grupptryck. Jag försvarar inte dem, men jag förstår varför de faller offer för cancerpinnen. Det finns de som börjar röka runt 20-års åldern. Lite för sent att börja om man nu ska börja, kan jag tycka.

Och så finns det personer som börjar när de är runt 30-snåret. Som en kvinna jag halvt känner gjorde. Började röka för ett halvår sen. Varför då kan man ju undra? Hon själv har väl inget riktigt svar på det.

Hon är mest bara chockad över att hon "redan" efter ett halvår börjat dras med en irriterande rökhosta.

I´m against some smokers who believe that non-smokers will adapt to their needs. Kind of having to look at people when they urinate.

jag, min stenåldersmobil och 3megapixelkameran

Me, my ancient cellphone and its 3megapixles camera.

hyllningen

En vän till mig är ute till havs just nu. Jobbar till havs. På andra sidan jordklotet. Ja, ni förstår hur glassigt det måste vara. Hon dricker, nej förresten, badar säkert i en massa pina coladas. Solar till sig en livstidsbränna och dansar lambada ända tills sista solstrålen säger adjö för dagen, någonstans i den enorma horisonten.

Ungefär så tror jag att det är.

Att hon har allt man kan begära - för till havs guppar det ju även både vackra kvinnor och MÄN.

Så jag frågar nyfiket hur det går med raggandet - som Peter Jihde oväntat alltid säger: hur känns det? Och det känns väl inte sådär speciellt, menar min vän. Det finns ju liksom inte så många snygga killar abroad att hänga i julgranen. Inte bara så här års, utan alltid.

Det är väl det enda minuset där ute bland de blöta vågorna. Killtorkan.

Torkan på killar som vet hur de till exempel ska klä sig - att det inte alltid är mysigt med ljusa, midjehöga pösiga jeans (som smiter åt på ett enda ställe) och en urtvättad stor t-shirt.

Inte många andra män kan överträffa den svenske mannen när han klär sig som bäst, när han rufsar håret som mest, och när han egoboostar sin manlighet som en häst!

A small tribute to the Swedish man´s appearance.

matdagbok

Frukost: pepparkaka

Lunch: mintkaka

Middag: skånekaka (med ost och smör)

(Undra vad en diestist skulle säga om middagen - den är väl ändå rätt ok om man tar med lite ost och smör? Med tanke på att få i sig rätt energi alltså.)

A healthy example of one day´s food diary, containing mint cake, gingerbread and some kind of sweetened domestic bread. Healthy or not..?

kära tomten

Jag önskar mig detta himmelska väder när jag stiger upp imorgon.

p.s går det tyvärr inte att ordna gör det heller ingenting för jag har ändå en massa andra saker att göra här hemma, vilket innebär att jag bara får ångest när alla andra kan panikspringa ut i solen och inte jag. d.s

Dear Santa, I wish that I could wake up to this lovely weather tomorrow. If you not could make it then it´s ok, cause I have other must-dos at home and will just have anxiety of all those running out in panic to not miss the sun.

fattigdom

Det där med att ha godsaker hemma utifall att man får besök, det funkar inte riktigt hos mig. Har aldrig funkat eftersom jag brukar fylla ut mina rastlösa stunder med andra saker, typ småsnask.

Just nu känns det lite fattigt på fika om någon skulle plinga på hos mig. Vet inte riktigt vad jag till exempel skulle säga till jehovas vittnen:
"Alltså ursäkta mig herr Jehovas. Jag är rätt fridlig och så av mig men jag kan tyvärr inte bjuda in dig nu eftersom mitt julfikesortiment inte är komplett. I russin-och mandelpåsen finns bara russin kvar, i pepparkaksburken finns bara smulor kvar och bland nötterna ligger endast nötknäpparen kvar. Men honom kan du få ta med dig om du vill, nötknäpparen alltså."

I find it difficult to keep goodies at home, for coming guests. It often happens that the coffee selection is a bit incomplete. So my problem is what about to say when for example jehova´s witnesses knocks on my door: "Erhh, peace man, but I´m sorry mr Jehova´s to disappoint you, but there´s neither gingerbread or almonds in da house. But you can at least have the nutcracker, if you want..."

textetextextextextextextextext

Åh nej, inte mer text tänker du, kanske.
Jo, jag vet, så tänker jag med.

Att det kan vara skönt att slippa anstränga ögat när man läser blogg, att jag borde lägga ut åtminstone en bild så att du hinner vila upp dig mellan inläggen. För av egen erfarenhet vet jag att man får sig ett litet lyckorys när man 1. klickar fram bloggen man dagligen brukar läsa och upptäcker att den är uppdaterad. 2. att lyckoruset förstärks när inlägget innehåller minst en bild att betrakta, begrunda, kritisera, avnjuta.

Men ledsen alltså, jag är inne i en skrivperiod i bloggen OCH i det vanliga livet. Det blir bara text. Det går inte att hitta någon passande bild. Jag är inte på det humöret just nu, att lägga upp nån söt liten sepia-bild på ett brinnande litet ljus eller på mig själv. Det skulle bara kännas platt och tillgjort. Ungefär som i ett genomskinligt försök till att härma något man försöker vara. Eller nej, vänta, ungefär som att dra på sig högklackat man inte absolut inte kan gå i. Som man staplar fram i, men som man bär bara för att det är snyggt.

Men jag kan tänka mig att mina vänner inte blir så smickrade av mitt ständiga skrivande överallt.

Det kan hända att de upplever mig som lite inåtvänd, tillbakadragen, asocial eftersom det enda jag gör är att skriva när vi umgås. Det menar att det liksom blir enformigt att umgås så, vilket jag har full förståelse för.

Det händer ibland att jag är så djupt inne i all text att jag glömmer bort världen omkring mig. Såpass att mina vänner måste väcka mig när jag är igång som mest. Första gången ropar de försiktigt: veronica... hoho, ska vi umgås eller inte?

Jag låtsas inte riktigt höra. De ropar fint igen.
Och de ropar en tredje gång:

VERONICA!!!

När jag väl tittar upp från pappret är de borta.

As you can see I´m addicted to just post a lot of text on my blog. Where are the images? Well, I´m not in the right mood right now to put some images, just feel for writing down text here on my blog AND irl. But I think my friends may dislike it because of me being introverted when we´re hanging outside - all I do is keep on writing while they get bored and call my name - first time: "veronica, helloo anybody there?" They call at me a second time. And for the third time: VERONICA!!!

And when I look up from my (master)piece of paper they are gone.

flödestext

Så blir du lycklig.

Jag kan inte komma på något att skriva om. Helt lost. In space. Kevin Spacey. Det enda jag tänker på är lycka, och ordet legitimt. Vad var det som jag igår sa var legitimt?

Jag måste skriva, kommer bara inte på vad. Bloggen skriker efter outfits, nej bloggen skriker efter inlägg menar jag. Bloggen skriker efter inlägg, krönikan väntar och essäerna suckar. Åh, så svårt. Kanske ska jag skriva om melankoli, om lycka, om blogg, om outfits, om smultrisar, om stockholm, om kärlek??? Vad ska jag skriva om?

Komma på. Nu. Behöver kanske bara ta en paus. Vila mig lite från språket.

Pausa.

Leta efter fräcka ord att slå upp i ordboken. Såna jag inte riktigt hänger med i. Såna som jag hör uttalas på tv. Som jag inte förstår mig på. Orden alltså. Kan jag då verkligen författa om jag inte förstår vissa ord?

Författare, förresten.
Stort ORD.

Vad ska jag skriva om? Kanske om hästar, kossor, prassliga löv, bris som smeker hår, sol som värmer med sin handflata, varm sand mellan tårna. Salt i håret, drinkar i havet. Drinkpinnar bakom örat, barhäng, bordsvält.

Svält
Svälta, folk bantar ner sig.
Inte som barnen i Afrika, men nästan.
För mycket av det goda. Vi i-landisar som ständigt söker svar.

Kosmopolistisk syn. Behöver vi det? Vad behöver vi?
Få tänka, tömma ryggsäck på matsäck?

Vad ska jag skriva om?

A text flow about everything and nothing.

3 fina fynd

Just nu håller jag på och plöjer igenom ordentligt mycket litteratur, samlar stoff och så inför essäerna jag ska skriva. Och jag har hittat tre fina fynd längs vägen.

De finns i Merete Mazzarellas essä "Samtal".
(Gillar du att varken läsa eller skriva så kan du ju blunda eller nåt...)

<3 "Kosmopolistisk är den som i sin lilla vrå ser solen, månen, havet, kärleken och medmänniskorna och förstår att sådan är världen överallt och att där i detta ögonblick finns hela världen. Den som saknar kosmopolistisk känsla är den som tror att han måste fara till Paris för att få överblick. Sånt passar småfolk."

<3 "Det finns kulturer där man övar sig för döden genom att i god tid färdigställa sin kista, kärleksfullt lackera den och sedan sova i den då och då. Jag övar mig genom att promenera på begravningsplatsen och med handen känna på den sten där mitt namn en dag ska stå."

<3 "Nu på vintern när björken är som kalast sitter där ofta en sparv och när jag tidigt på morgnarna sätter på kaffevatten ser den frusen och förargad ut."

Läs essän Samtal, den är fin.

Three lovely newly discovered gold nuggets-formulations are presented above, taken from the essay "Samtal" (Conversations) by Merete Mazzarella.

hårda funderingar

Varför säger man att något är fruktansvärt fint, hemskt bra, eller sjukt snyggt? Orden i uttrycken krockar lite sådär med varandra kan jag tycka. Det finns säkert någon förklaring till det, som jag även läst någonstans någon gång. Alltså varför man använder motsatsord.

Och varför benämns förresten cellerna i vårt smaksinne med ordet smaklökar? Häromdagen skrev jag i bloggen om en muffins-sajt som får mina smaklökar att reagera, och kom då att tänka på lökar.

Ordet lök.
Som i grönsakslök.

Det krockar också lite det i smak, att till exempel säga att choklad är behagligt för mina smaklökar.

I have scattered thoughts about some Swedish expressions containing adjectives that are contrary to each other - about to be translated like: awfully delicious, terribly good or sickly nice... And speaking about the word taste buds - in Swedish is the word literally translated into "taste onions".