31 oktober 2009

pepparkakschoklad?

Jag var riktigt snabb! Innan ni ens hann säga Happy Hallow... gick jag och köpte Marabou chokladen med nya Vinter-smaken för att fira helgen och snart julen liksom.

Vad jag tyckte? Mja... Pepparkakor är godare och vanlig choklad är liksom mer choklad än den här genmanipulationen som mina smaklökar blev lite förvirrade av, vilket resulterade i att tungan förvred sig en aning i munnen.

Men ändå, jag åt ju upp nästan hela kakan. Så, yes m´am, I´m a sucker motherf* för Marabou helt enkelt.





I´ve already bought and tried the new chocolate taste "Winter" by Marabou. And the result? Well, real gingerbread is better and ordinary chocolate as well. But although I almost ate the whole chocolate cake. So yes m´am, when it comes to all kind of chocolate, I admit I´m a sucker motherf*!

lätt eller kanske medel?

Varssego! Något att fylla ut tiden med.
Skriv ut, skriv på skärmen eller lös i huvudet.


1.
Gillar jag att 2.Årstid 3.En viss Söderberg 4.Tyg 5.Ort i Hälsingland 6.Är det nu 7.Trolleri 8.Driver många
9.Frukt 10.Gaudi-stad 11.Lyfter tungt 12.Hela gänget 13.Grå nyans 14.Lite salt 15.Pension 16.Krydda 17.Roffa åt sig 18.Tandlegering 19.Morots... 20.Sinne 21.Medeltida skriftspråk 22.Bevis om frånvaro 23.Röd dryck 24.Earl Grey 25.Kallt vatten 26.Äter gam 27.Heter min blogg 28.Aktuell bok-Brown 29.Förenta Nationerna




As you can see it´s a crossword puzzle (well, just in Swedish). Easy peasy
or hard retard to solve?

30 oktober 2009

min stjärna

Det här är min tatuering. Gjorde den för bara några timmar sen. Den är gjord med bläckpenna och tvättas enkelt bort med tvål och vatten. Ja, jag ritade dit den. Brukar göra det när jag känner för det, beroende på vilket humör jag är på och vad jag har på mig. Kan tänkas vara lite falskt, falsk marknadsföring. Kan tänkas anses som klotter.

Men en del personer kommer faktiskt fram till mig, stryker lätt över den som om den vore en katt och frågar om den är äkta. Undrar varför de frågar om den är äkta? Är det för att den ser oäkta ut eller är det för att den ser vågad ut? En del frågar vad stjärnan betyder för mig? Jag vet inte, svarar jag. Det är ju därför jag inte ristar in en äkta, eftersom jag inte vet eller ens är säker på om jag vill dela resten av mitt liv med en stjärna på min underarm.

Tycker bara att formen på en stjärna är väldigt fin.






This is my tatoo. Handmade by me, with some ink.
I use to draw one on my skin depending on what I´m wearing and what mood I´m in. Some people want to touch it, as it were a cat, touch it gently on its fur. They ask if it´s real. Wonder why they ask so? Is it because it looks inauthentic, or maybe more daring? They also ask what the star means to me. "I don´t know", I say. Actually I dont´t know, and that´s why I don´t engrave one for real, and I´m not sure if I want to spend the rest of my life with a star on my forearm. I just like the shape of a it.

29 oktober 2009

inget som jagar

Ligger kvar i sängen och drar mig. Känns bra kan man säga, känner mig inte jagad idag. Känner inte att det hänger något över mina axlar, något som promt måste göras innan klockan slår tolv inatt. Tvätten är avklarad, novellen färdig och inskickad till tävlingen, läxan pax klar, kroppen mör av träning, och jag tror att om jag inte ser helt fel, om det inte är så att jag hallucinerar alldeles för mycket, så tror jag minsann att solen hälsar på Stockholm idag.

Älskade torsdag. Och dessutom grattis till min bror som fyller 15 idag! När jag fyllde femton var idealet lite annorlunda mot dagens 15-åringar. Lite mer efter än tonårsidealet är idag kan man säga. Lite mer B som i beige. När jag fyllde femton önskade jag mig ett par boots i krokodilimitation och en stor Björn Borg-axelväska. Se där.






I´m still in bed, feeling a bit free, not haunted today. Nothing to hurry with - the laundry is finished, my short story is done and submitted to the contest, the homework is also done and if I´m not hallucinating too much I think I might see the sun visiting Stockholm today. Lovely thursday! And by the way, it´s my brother´s fifteen birthday today, congrats! When I became fifteen the ideal was a little different, a bit more after today´s. I remember that I wished a pair of boots in crocodile imitation and a brown Björn Borg-bag.

på min to-do lista utöver den ordinarie varianten


Besöka Moderna Museet och utställningen Dalí Dalí med Francesco Vezzoli.


Se filmen Jag Älskade Honom
, och kanske få inspiration av franskans rungande r, njuta lite av ett annorlunda foto och upptäcka en ny regissör.



Sy en rullgardin och begrava tråkiga plastpersienner.


Fotografera balkonger
, eftersom jag helt enkelt tycker om balkonger. De är som små mysiga rum, ja fast utomhus. Nästan så att man kan föreställa sig vem som bor där och hur det ser ut inne i lägenheten. Jag hittar ständigt massor med fina balkonger här i Stockholm. Det är bara att blicka uppåt när man promenerar, de finns i mängder. Allra bäst gillar jag balkonger med snirkliga stag undertill.


Mer på listan:

Testa senaste Marabou chokladen
"Vinter", med smak av pepparkaka. Kanske att man skaffar sig en favoritsmak och gör därmed julen till en evig längtan året om.

Handla julklappar. (Men vänta lite nu, julklappar redan? Det var ju nyss gassande sol i nacken uppför backen, ljummen kvällsvind mot bara ben och poppande grillpartyn i kombination med loja uteserveringar.)

Köpa mig en ny dator, hur jag ska ha råd vet jag inte, men jag är lite trött på att datorn ska stänga ner sig själv kanske fyra gånger under en dag, just som jag sitter på den mest enorma texten, och missar att Ctrl + S:a allt.




On my to-do list: See the exhibition "Dalí Dalí with Francesco Vezzoli" at the Moderna Museet, watch the movie "Je l’aimais", sew a new drop down for my window, photograph balconys because I like the view of them, try the latest limited edition chocolate by Marabou, called "Winter", with taste of gingerbread, buy x-mas gifts (already?), by me a new computer - one that doesn´t shut down itself four times a day, exactly when I´m writing on a huge text forgetting to save it.

28 oktober 2009

dagens syssla


Image eleina.x

Då var det dags för tvätten. Det blir lätt så att tvätten blir till ett helt dagsprojekt när man inte har tvättmaskin hemma. Visst att maskinen sköter jobbet liksom, men man måste ju passa tvätten varje timma för att hinna tvätta klart under sin tvättid, innan någon granne står vid maskinen med tidtagarur och påpekar att man har två minuter och trettiofem sekunder på sig att tömma maskinen.

Förresten, vart i verkligeheten finns den romantiska bilden med lokala tvättomater där folk dejtar live, direkt på maskinen? Är det bara på film?

Jag passerade häromdagen den enda tvättomaten som finns här i Stockholm (tror jag). Och den var inte så jättestor, och inte alls fullproppad med folk, och inte fanns det heller en kille som "råkade" få med sig tjejens trosor i sin tvättkorg vilket gjorde att kärlek uppstod vid första ögonkastet.



Laundry day today. Have a thought - wondering where all the romantic fall-in-love-laundromat-places exist? You know, the ones where
the guys "by mistake" bring some girl´s panties in the laundry basket, and love arise at first sight.

kapet för 99 spänn

Vissa köper glassiga magasin, jag köper en svensk ordbok.



Some people by glossy magazines, I buy a Swedish dictionary.

27 oktober 2009

borta bra men hemma bäst i test

Jo just det, jag är förresten tillbaka i Stockholm igen. Back in business, som man säger här i storstaden. Och tebaks te schletet, som man säger där borta.

Starka kontraster det där med städerna. Också med tempo. Det blir liksom lite slagsmål för hjärtat att komma tillbaka hit på bara någon och en till timma. Men vet alla vad, jag gillart grymt mycket ändå! Stockholm är banne mig magiskt på sina håll! Även fast jag uppskattar och saknar min familj grymt mycket. Mycket mer än man kan tänka sig igenom när man håller på och bygger upp sin egna vardag och ruljans här. Det liksom slår emot en när man väl landar på plats där hemma hos familjen, hur mycket man uppskattar den.

Förresten, vad är egentligen mitt hemma? Vilket är detta borta som är bra och vilket hemma är det som är bäst? För att vara fjantigt klyschig men samtidigt ordentligt ärlig så är det hem mitt riktiga hem, där mitt hjärta känner sig som mest trygg - hos min familj.





I´m back in town, back in business as we say here in big town, and back to grab da slap
, as we say over there in small town. And what I find between these towns is a big contrast between high speed and slowmotion. My heart finds it sometimes hard to catch up the moment. But still I love Stockholm! Even if I miss my family at home. By the way, which home is my home, and which home is the home sweet home, of them?
With the risk of sounding ridiculously pretentious but aboslutely honest I choose the home where my heart finds it most confident - with my family.

ditt sista paket nudlar

Jag sitter och äter på nudlar. Nudlar, det är väl rätt 90? Eller kanske mer rätt skoltid? Fast när jag väl tänker efter så är det egentligen inte så mycket alls för mig. Har aldrig varit ett stort fan av nudlar. Nudlar känns lite farligt. Känns som om jag blir träffad rakt i käften av alla varnande artiklar varje gång jag tar en tugga av nudlarna. Har ni inte hört det, att de innehåller farligt högt GI? Nästan så att blodsockret sprutar ut genom öron, ögon och näsa. Det var ju för ett tag sen, ja, kanske på 90-talet, någongång runt 98 kanske som alla studenter hinkade i sig nudlar. Bara för att liksom. Lite trend det där med att hinka i sig nudlar. Precis som att en författare ska hiva i sig mängder med vin på ett franskt café och åstadkomma en roman över en självmordsbenägen natt. Lite så i jämförelse, nästan.

Ok ok, ta det lugnt. Ja, jag vet att ni nu undrar varför jag då hivar i mig dessa maskliknande nudlar med en modifierad smak av gris i kryddan. Svaret på frågan är för att jag helt enkelt inte orkade gå till matbutiken. Magen knep till för mycket, skrek maat och bankade upp mot mitt hjärta. Så därför fick det bli den undanträngda nudelpåsen som jag faktiskt fick av en utdelare på universitetsområdet. De gjorde reklam åt Expert som hade klistrat fast en liten lapp på varje paket med texten: "Ditt sista paket nudlar? Vi har garanterat studentvänliga priser på datorer."






I don´t like noodles that much, but although I´m eating them today. It feels so much 90s eating noodles or more like being a student. Poor and just because noodles is cheap it´s a must, a trend to toss in the amounts of noodles. Almost the same as for authors - just because you´re an author it´s kind of trendy to gulp wine during writing on a novel on a suicidal night. Think you now might wonder why I´m eating noodles if I just dislike them? Well, the answer is because I got them for free, from a sampler on campus. It was an ad. of course. The package had a note - a message from a big company selling consumer electronics. The message said: "Your last package of noodles? We have guaranteed student friendly prices on computers."

26 oktober 2009

PR, människor

Ibland när jag skriver här i bloggen kommer jag på mig själv med att fundera om ni verkligen förstår vad jag menar. Alltså inte så att jag underskattar er, nej nej. Snarare tvärtom! Ni är säkert en sådan publik som letar efter underhållning kring vardagens grårutiga sysslor. Kanske inspiration och lite ögonsnacks. Ni är, vad jag förstått det som en medveten och ganska kräsen publik som söker efter kvalitet i en mediefylld ocean, ett stort brus. Och därför väljer ni alltså att bara ta in en viss typ av information och därmed även bloggar.

Ok, det jag vill komma till är alltså om min kommunikation fungerar, det jag skriver till er? Det är i och för sig ingen idé att slänga ut en fråga och be om ett svar, en kommentar. Jag har själv sett många bloggare slänga ut en enkel fråga i ett inlägg, som till exempel, "...eller vad säger ni, helsvarta eller tigerrandiga tights idag?" Och så har det gått två dagar sedan inlägget skrevs och noll kommentarer på det. Jobbigt liksom. Att inte få respons på vad man ska ha för tights på sig. Jobbigt liksom att skita i att gå ut under den dagen för att man ännu inte fått svar frågan man skrev i inlägget.

Sedan vet jag att det heller inte är någon större idé att tvinga be folk att kommentera. Jag är själv dålig på att skriva en kommentar, även om jag vill och älskar att läsa andras bloggar. Men jag har bättrat mig betydligt. Men det är svårt alltså. Att kommentera. Ibland kan det kännas torftigt sådär kan jag tycka när man ska kommentera. Som på en kändis blogg. Vad ska jag till exempel skriva till Alex Schulman "Söt bebbe där, kramiz från en trogen läsare som diggar dina texter". Bryr han sig ens?

Jag vet EN som i alla fall bryr sig. JAG. Jag bryr mig när ni kommenterar! Det betyder guld, diamant och hela mitt rosbeströdda hjärta när ni kommenterar. Det är kul, lite julaftonspirrigt sådär! Kul och intressant att få respons på något man gör. Men jag tvingar er inte, men jag tycker fortfarande det är kul.

Men i alla fall, det jag skulle komma till från allra första början till detta inlägg var att det är lite som en ketchupeffekt med kommentarer. Ibland väller de in, alla på en gång, tre inlägg på raken. Och ibland så ekar det tomt här på bloggen. Och då försöker jag analysera lite. Inga allvarliga analyser alltså. Inga omvärldsanalyser eller någon Phytagoras sats-grej. Jag försöker bara se om det kan bero på inläggen, vad jag skrivit. Om det jag skrivit är förståeligt, om det finns något att säga om det jag hasplat ur mig?

För att veta om jag verkligen skriver på en förståerlig blogg-svenska bad jag min mamma läsa min blogg. Det var för ett ganska tag sedan, när jag mest jobbade med text, struntade helt i bilder. Utan bilder tröttnade hon tydligen rejält, hade inget speciellt att säga. Knep tyst. "Men mamma, vad tyckte du då?" "Jo, fint." "Men vad, kan du inte säga vad du tyckte om texterna?" "Vad ska jag säga?" "Men tyckte du det var kul att läsa, eller var det för långa stycken, för många adverb kanske?" "Mmm, kanske liite svårt att förstå ibland." "Jaha, hur menar du?" "Eh, men du skriver lite djupt sådär som en poet."

Jag älskar min mamma bland annat för att hon är så uppriktig och otroligt rolig. Dessutom är det ju så att jag säkert skriver lite annorlunda. Men inte sååå annorlunda och långsökt väl? Ja, jag vet ju inte riktigt, men kör väl helt enkelt på. Och kanske att det blir lite nudie-bilder här framöver. Ja, någonstans måste man ju börja med att sälja sig själv. PR, människor, det handlar om PR.



Sometimes I wonder if I the texts that I write here on my blog are easy to understand? If they communicate? I don´t get so much comments, and once someone gives a comment about a post I get overjoyed! A while ago I asked my mom what she thought about my blog. At first she didn´t say that much, maybe afraid to hurt me. But when I forced her she told me that I use to write some kind of deep texts, a bit as a poet, she explained. My mom is honest and also very funny, love her! But I hope I don´t write that farfetched..? Well, hope my blog is readable. And maybe I´ll also put up some nudie-pictures of me, because it´s all about PR, people, it´s about PR.

så här ser det ut från mitt fönster idag, mest svartvittgrått



This is how it looks like from my window today, mostly blackwhitegrey.

23 oktober 2009

just nu

Precis alldeles nu, när du läser det här är jag fjärran på väg bort från storstaden. Sitter på ett tåg med vinden som eftersläp. Landskapet rusar fram i gröngult bakom ett tidigt mörker. Någon prasslar med tidningen, trycker tummen extra hårt mot trycksvärtan på sidan fyra. Det luktar morgon. Kaffe och morgon. Konduktören, en äldre kvinna i välanvänd blåröd uniform frågar om biljetten. Jag sträcker fram den tillsammans med min legitimation och ler myndigt mot henne. Hon bryr sig inte, varken om min legitimation eller leendet, utan gör hastigt ett hål på biljettens högra hörn och går vidare mot nya resande.

Jag lutar mig åter bakåt mot sätet, fortfarande med min legitimation och biljett i handen, låter min blick vila på hastigheten där utanför.

Grannen bredvid tänder plötsligt lampan ovanför oss vilket får mig att rycka till. Jag råkade tydligen somna. Tittar ner i mina händer och upptäcker att legitimationen är borta. Bara biljetten, med hålet i det högra hörnet ligger halvt kvar i händerna. Jag böjer mig fram och letar på golvet under sätet och invid väskan och hittar legitimationen med mig leende på det svartvita kortet. Den här gången behövde jag inte vända det vänstra örat till när kortet skulle tas. Eller om det var det högra, minns jag faktiskt inte hur reglerna lydde. Jag synar kortet ett tag, tycker att fotoframkallaren jobbat för dåligt med framkallningen. Tvåhundra kronor för fyra stycken kort med alldeles för hög kontrast. För mycket svart och vitt. Mina ögon ser små och sjuka ut och ansiktet saknar kindben. Håret är punktsvart och egentligen ser ansiktet ganska ut som om ett vitt skal med fyra hål, näsborrar och ögon.

Grannen bredvid råkar stöta till mig med sin armbåge och släcker lampan ovanför. Mina ögon vill sluta sig, det är sustyst i vagnen och åkrarna utanför vill aldrig ta slut. Jag lutar huvudet mot det kalla fönsterglaset, känner hur halva delen snabbt kyls ned. Det plingar till i högtalarna och rasslar traditionsenligt innan en mansröst talar om att vi snart är framme vid nästa station och att avstigning sker i tågets vänstra färdriktning. Jag lägger ner min legitimation med det svartsvart-vit-vita kortet i plånboken, plus plånboken ner i väskan och slår sedan upp sidan tjugosju på min medhavda bok.

Right now at this moment when you read this post, I am on my way from the big city. The landscape outside is green and yellow behind the dark from the early morning. And the wind is as a backlog to the train. I can hear some people reading the newspaper, pressing the thumbs extra hard against the ink on page four. The conductor dressed in a blue-red worn-out uniform asks for my ticket, doesn´t notice that I am smiling, that I´m trying to be gentle by also showing up my identity card. I look at it, my identity card, at my blackwhite picture taken in a photo shop. An expensive prinitng it was, two hundred Swedish crowns for four cards with too much contrast. My eyes seem to be very small, are actually looking sick, my cheekbones not visible. Just a very pale face with two black holes for nostrils and a point black hair. The neighbor next to me has lit up the lamp above us, I can´t rest because of the light that sticks in my eyes - too much of contrast compared with the dark morning outside. I try to focus on my book, looking up side twenty-five and start to read. The morning´s coffee reaches my nose and from the speakers a voice is telling us that we soon will arrive at the next station.

hej på dig

Nu är jag framme i mina föräldrars mysiga famnar. Blir både gödd och go´ av all mat och värme. Återupptar lite västgötska fraser, kryper upp i soffans innersta hörn, gosar runt med syskon och syskonbarn och känner hjärtat hitta tillbaka till en mer human takt.


Ville bara säga hej, hoppas du har en bra fredag.





Hi there! I´ve arrived to my parent´s cozy fathoms. Just focusing on eating my mum´s food, relaxing and having fun with my brothers and nephew. Feeling my heart slowing down into a human pace. Well, just wanted to say hi, hope you have a lovely friday.

22 oktober 2009

min torsdagsmorgon och ordet kotlett i varje mening

Går det verkligen att vara så trött som jag var i morse när klockan ringde mitt bland mina drömmar som handlade om färsk kotlett? Så trött jag var och mörkt utanför att till och med färgen på en kotlett associerar till roligare ting än den dystra dra-täcket-över-huvudet-morgonen. Jag ville inte dra av mig täcket, inte ens visa upp några fingrar ovanför täcket eftersom lägenheten lyste lika kallt som på en djupfryst kotlett, som hänger tyst och hängandes en meter över slakteriets golv.

När jag väl klivit upp gav varje steg på den otrampade kalla parketten mig rysningar och fick mig att tänka på en rysare till film där mördaren kallades för Kotlettmannen eftersom han torterade sina offer med just kotletter. Jag gick in på toaletten, stod i några sekunder och stirrade in i spegeln på mina små trötta ögon och mitt rufsiga hår utan att egentligen tänka på någonting alls, inte ens kotletter. Varför borde jag ha tänkt på kotletter förresten? En macka med kotlettpålägg lockade ju inte särskilt så här tidigt på morgonen. Efter att ha väckt ansiktet med en vatten började jag stryka på med lite kotlettrosa ögonskugga på ögonlocken.

Och precis som de flesta morgnar är det en tuff utmaning för hjärnan att tänka ut passande kläder för dagen, som man dessutom känner sig bekväm i och inte ser ut som en kotlett i. Ja, alltså typ för tighta nätstrumpbyxor där låren väller ut genom trådarna och får benen till att likna ett par kotletter. Det blev en grå tröja med lite trend-nitar på och ett par svarta byxor som jag köpt från en butik som ligger nära en matbutik där de säkert säljer kotletter, och till extrapris dessutom.

Som alltid stressade jag iväg till bussen, sprang ner för gatan, såg samtidigt en liten pojke ramla och slå sig såpass att det lät som en dov duns av kotlett mot kotlett när han föll till marken. Hans förskräckta mamma drog hastigt upp honom och höll honom hårt i ena armen så att han dinglade någon decimeter från marken, likt en kotlett som hänger på slakt. Jag hann inte med att iaktta så mycket mer, kom istället på bussen och kände plötsligt doften av kotlett från någons jacka. Eller kanske fanns det nuförtiden något så innovativt som kotlettparfym?

Och så var jag alltså på väg till skolan för att lära mig ännu mer konstiga saker och sätt att skriva på, som nu till exempel genom att slumpmässigt använda ordet kotlett i varje mening, för att släppa på hämningarna och låta kreativiteten flöda fritt.





This post is about my thursday morning included the random taken word "chop" in every sentence. In school we learn to write in different ways with example different words or themes
, just because to get rid of all inhibitions and let the creativity rule inside us as a flower-power era.

20 oktober 2009

till min brorson

som egentligen säkert struntar i att jag i butiken skrikit i extas över att ha hittat ett nytt minifynd som kommer passa hans egen pyttelilla miniatyrvärld. Oavsett så blir jag i alla fall glad av att möjligen kunna glädja honom med mitt nöjda leende... eller kanske med lite socker.






I bought this candy for my nephew. The bag is filled with mini candy, and my thought was that it would match his little miniature world. But I guess that he won´t even notice my thoughtful gesture - but I get happy anyway, happy to show him my smile or happy to invite him to the world of sugar euphoria.

19 oktober 2009

måndag.

Allting handlar om balans. Livet är en potpurri av balans. Idag när jag vaknade och tittade ut lyste himlen grått, det stack grått ända in i min iris. I normala fall, oavsett väder, säg för två-tre dagar sen, hade jag skuttat omkring, gjort volter på diagonalen, sprungit snabbare än Bolton (eller det kanske är Bolt han heter). Ja, jag hade i alla fall jublat mig in i min morgonrock, stängt av mobilen, satt på alla världens filmer och myst så in i helsike!

Men idag. Jag vet inte. Det är grått ute. Det är måndag. Godispåsen är slut. Värmeljusen avdankade, och livets stora frågor tar istället över som om måndag vore en mastodont kula som börjar rulla av tyngden från ett tomt innehåll. Måndag är oavsett hur man själv känner betingat som en allvarlig början, ett krafttag, ett slut på kalas. Alla försvinner tillbaka in till sina krypin bland kontorsbord, mobiltelefoner, allvarliga ansikten, sömnbrist, mineralvatten-möten, stress och måsten. Hur mycket jag än försöker tänka bort seriositeten blir man ändå påverkad av andra faktorer - balansen är otroligt viktig! Balansen mellan väder och veckodag.

Ok, detta var inte världens mest positiva inlägg. Ledsen för det. Men det är ju måndag, som sagt.

Men heey, vet du vad?! Det bästa av allt är ju att man nog inte hade uppskattat helgen lika mycket om inte måndagen varit just en måndag. Bra va!





Monday. Grey outside. The balance of life speaks -
if it was weekend and grey outside, then I would probably had rejoiced the weather and seen my chance to smirk with films and candy, candle lights all in my bathrobe. But today it´s Monday. The balance between weather and weekday is very important. I get influenced by all serious faces, mineral water-meetings, the big issue about life and so on. But one positive thing about Monday is in fact the highly perceived value of the weekend.

dagens sanning

Det går inte att köpa hem choklad utan att upp hela kakan.

INTE!

Sparar jag den kväver den mig med sina endorfinångor. Det kvittar om jag håller för näsan för min kropp sugs ändå in i ett enda stort spasm-juck mot chokladen som ligger där som djävulen själv, kvider och har sig ända tills jag stoppar in hela i munnen.

Hela kakan. Hela paketet.
På en och samma gång.






It´s really hard to by home chocolate without
nibbling the entire cake at one time. Because if I save it for later occasions it´ll only lie there and yell at me and my nose with its endorphin-fumes. And then my body screams out loud and shows some spasm-movements against the chocolate, and as the devil himself it whimpers all the way until I put it in my mouth. The hole cake. The whole package. Just swallow it in one big sweep.

17 oktober 2009

jag och mina ljus

Jag blir så kreativ när hösten kliver in. Hittar på en massa saker som att tända massor med ljus, jag badar i ljus och drunknar i ljus. Jag kommer även på att göra en massa annat, som att se på tusen och en himlans massa nätters filmer, dra ner rullgardinen mitt på dagen, läsa böcker under sängen med en ficklampa, svulsta i mig en massa kryddig mat och känna på det blåmörka skenet mitt på dagen. Till exempel.


På sommaren kan man ju inte göra sånt här. Det känns onödigt att tända upp en massa ljus för att behöva mysa ell
er värma sig när solen redan värmer. Det känns även, kanske till och med lite banalt att dra ner rullgardinen samtidigt som alla andra kastar sig på den ultravioletta gräsmattan med sina spyröda picnick-korgar, för att gassa under sol och sen hångla upp kött, medans jag sitter där bakom min nerdragna rullgardin, tänder ljus och smyger mig ner under sängen för att läsa.





Now that autumn is here, I find out a lot of things to do. I go creative - light up candles, touch the dark-blue glow outside, pulling down the blind and hide under the bed with a book and flashlight. During the summer there is no chance to be as creative - to invent such things. I mean, the candles can not replace the sun´s heat, and if I pull down the blind and hide under the bed I think people will see me as a bit trite.

16 oktober 2009

tisdag i efterskott

Det händer alltid mycket nuförtiden. Men i tisdags var det extraordinärt - en dag fylld av nya äventyr från tidig otta till sen nattvard.


Först samlades alla i min kurs för en examination på den första delkursen. Vi tänkte så det knakade och diskuterade så det sprutade.


Marie


Julia


Efter examinationen var hjärnan lite trött och då passade det bra med träning. Sen tunnelbana, Pressbyrån-smakar-inget-mackor, en Johanna och jag på väg till ett bokmingel.


Liam Norberg hade release för sin bok "Insidan".


Och Stephen Simmons sjöng samtidigt som mina vener, artärer och hela blodomloppet skakade rumpa till hans otroliga röst.


Och såklart fick jag en bok signerad med ett Carpe Diem.


Ja, sen fortsatte kvällen vidare till Lydmar. Men då ville min kamera tyvärr inte fortsätta leva, utan dog bara lite sådär mitt i allt.





Tuesday in arrears - First we gathered for an examination in school. Then I went to the gym to clear the brain from analysis. After the sweat me and Johanna took the Subway to a book release where the artist Stephen Simmons sang very lovley all the way in to my veins and heart. And of course I got the book signed from the author himself with a "Carpe Diem".

14 oktober 2009

svart, vitt. svartvitt

Jag brukar alltid hinna med dagarna, men nu är det dagarna som faktiskt inte hinner med mig. Det är konstigt det där, med att allt plötsligt vänds från ingenting till allting. Från svart till vitt, från sol till moln, höst till vinter och så vidare.

Det kan gå dagar utan att något speciellt händer. Dagar när jag mestadels rör mig minimalt mellan hem till skola, till träning till hem, till kanske lite jobb och ja, åter hem över gavel och över tröskel. Hem och inklämd mellan mina fyra vita väggar. Ser på den ensliga krukväxtens blad. Förruttna, falla till golvet, dö. Ser mig själv betrakta bladet på vägen ner, min mun orkar inte stänga igen, befinner sig i ett halvdant, halvöppet läge. Trötta, gråa apatiska ögon som följer facebook minut efter minut, efter sekund. Följer taggade bilder från okända människors fotoalbum. Fastna i en paralys, framåtlutad, ryggont, förlorad i skärmens upplösning. Internetextas. Höra grannen spola, stänga igen dörren. Höra hunden börja skälla långt innan brevbäraren kastar in skiten på golvet. Urskilja ljuset, solen utanför fönstret, räkna solår, avstånd. Minutrar, tiondelssekunder, en timma. Svårt att urskilja kontraster, dagens färg i svartvitt, sepia, eller blekrosa, eller kanske till och med transparent. Och så in i en annan dag. En ny dag.

Och plötsligt händer det lika snabbt som man egentligen aldrig vinner på Triss! Vakna, gnugga bort sömnen, hoppa upp, dona, möte, skola, möte, lunch, snack, mobiltelefon, träna, mingel, hemmet, tvätta, diska, skriva, skriva annat, missa blombladets fall, tappa upp badet, höra av sig till vänner, diskutera framtid, borsta tänderna, klippa tånaglarna och aaallt på en gång! Svartvittsepiablekrosatransparent rakt in i en ny dag, pang tjof! Vad hände med igår? Mina ben värker, jag springer, hjärtat hoppar, hjärnan jobbar. Rökfylld tankeverksamhet. Registrerar världen, nya blommor, kryddor, människor, böcker, handslag, ögon, tankar, måsten, livet till och med 80 och allt i ett enda stort trumvirvelslag!

Ja, så har det alltså varit de sista dagarna. Dagarna har helt enkelt inte hunnit med mig, min fart. Men snart kommer jag åter ner i dalen för att röra mig långsammare, passiviteten rycker tag i min nacke, räkna hål i väggen, klockslag längta efter rörelse. Efter liv. Men så är det ju. Livet är för det mesta svart. Eller vitt.



The days pass as the movements of a roller coaster - Rise and fall, up and down, sun or cloud, black or white, autumn or winter. Some days I just sit down, alone with my fellow soul and follow the death of my single potted plant. And some days I just don´t have time to even breath. Don´t even have time to feel the days pass through me, not above me or miles away. But life is mostly like this, just black. Or white.

a Weekday is also a day worth to be fully lived


Så det blev en ny halsduk idag, vardagen till ära.




So I bought a new scarf today, deidcated to everyday life.