det är på söder det händer

Idag hamnade jag oväntat på söder(malm). En stadsdel jag sällan hänger på. Inte för att jag har något emot söder. Nejdå, tvärtom. Söder är mig stockholmarnas Stockholm, knegarnas kneg, kidsens park, uteliggarnas hägring, Lundells uppåttJack, Östersjöns sälta och så vidare. Och just som jag traskade uppför Götgatsbacken hände något som brukar hända på söder - ett spektakel uppstod. Ett gäng donnor med garn i håret och nystan på kroppen vandrade runt och delade ut randiga tygpåsar. Gudrun Sjödén firade sina ränders 30-år. Reklam i all ära, en tygkasse att gärna få bära.

Today I was for a lunch in Stockholm´s very domestic district - south. Everything happens in south and today I got a striped bag which they handed out for marketing pourposes, but however it´s a bag for free. What is for free is good.

en paula en papaya

Igår mötte jag upp preciosa Paula för en heldag i Stockholms slaskvimmel. Utan att objektifiera på tok för mycket skulle man kunna säga att Paula är en kvinna definierad filosofin själv.

Tanken var att vi skulle leka kulturella, gå på museum, låta glasögonen vila långt ner på näsryggen, peka och humma mot diverse alster. Men så var icke fallet. Vi hamnade på långlunch och sen på långfika. Sex timmar senare hittade jag åter hem och landade rakt in i litteraturens läxor, fortfarande berusad över samtalets sötma.

Trots sina snart två månader senare firas fortfarande min födelsedag. Paula hade tänkt till fler än två gånger och överöste mig med en juveldoftande kräm och duschtvål. Min kropp niger vördnadsfullt över denna gåva och jag själv tackar så mycket för presenten!

Yesterday me and my precious philosophical friend Paula broke records in having a cup of coffee. Six hours it took, and finally I went home, though still drunk on conversation sweetness. I also got a birthday gift in arrears; creamy milk for a creamy body. Thank you Paula!

hejsan sånglärka, hejsan tussilago

Tralalalaa, jag skuttar fram, plaskar till i leran, dränker skorna med vatten och hoppar över ännu en vattenbassäng till pöl. Men vet ni vad, det gör inget att vägarna stinker gråslask. Det gör mig inget alls att det klafsar om skorna när man promenixar. Bara all snö försvinner bort. Försvinner och nämen se där,  trottoarerna blir plötsligt gjorda för att kunna gå två i bredd och staden känns liksom mer öppen, större på något sätt. Även om livet utanför fortfarande är för gräsligt grå känns det dock större än under snöbelägring. Och vet ni vad det innebär!? Att det snart är vår!

Sen tycker jag att OS får ta och sluta upp någon gång. Alla facebookstatusar är ju bara så tråkigt fyllda av kommentatorer som löpande ska samköra kollektiva yttranden om hockey, curling, backhoppning, hästhopp, svanhopp ochjagvetintevad.

Upphör snön och OS upphör alltså vintern. Så snart mina vänner, snart är det förbaskat mycket vår i luften så det sjunger om det!

Tired of winter, tired of Olympics. Wanting skylarks, wanting tussilagos, wanting spring.

hands up

Tänka sig att personalen på 7eleven höll upp händerna när jag stormade in och frågade om de sålde patroner. Nej, det är nog fel land att leta i, svarade kvinnan bakom disken skärrat. Amen har ni granater då, frågade jag skälmskt. Det hade de inte heller. Hasta la vista baby, sa jag och tog mitt pick och pack vidare mot Pressbyrån. För där säljer de garanterat patroner.

I went to 7eleven to by some shells. But the woman behind the desk just stared frightened at me and said that it´s wrong country to look for shells in a kiosk.

let´s dance konkurrerar ut mig

Det här med att inte ha tv hemma får mig att halka efter lite i ett allmängiltigt Svensson-liv. Visst har jag märkt av det tidigare, utanförskapet. Men nu när man har lagt upp tv:n på vinden blir utanförskapet mig en skär påtaglighet. Jag kan nu längre inte slå på tv:n sådär i förbifarten mellan köket och toaletten, bara för att till exempel se en omtalad snutt av Melodifestivalens tragiska ansikte.

Jag ringde min mamma alldeles nyss. Hon lät upptagen. Inte för att hon inte brydde sig om att jag pladdrade på på andra sidan luren. Hon lyssnade gulligt plikttroget på min resumé av veckan med det ena örat, och med det andra höll hon hög skärpa på David Hellenius raljerande cha-cha-cha-skämt. Jag hade visst totalt glömt bort att det är fredag kväll, en bit över åtta och att många av landets hushåll då sitter upptagna framför Let´s Dance. Med en godispåse eller två.

It feels as I might be the only one in Sweden right now, this Friday, who doesn´t watch Let´s Dance; I do not longer have a TV at home. I admit it feels a bit lonely not having one.

varde ljus

Stockholms byggnader är gjorda för att bada i solljus. Det är ett mäktigt skådespel jag skådar när jag sitter på bussen. Sekelskiftsfasader avlöser varandra på rad och balkonger, tegel, skimrande sten och pampiga portar får sig en allsmäktig glans i solen. Framförallt får byggnadernas alla ögon; fönstrena, ett nytt liv. Det liksom glittrar i ögonen när solen speglar sig mot dem. Och ibland, där det råder skugga, kan man istället se den blå himlen luta sig mot fönstrena. Likt högtidiliga varelser blickar de ner på mig, mot mitt titthål på bussen.

Stockholm´s buildings are made to bathe in the sunlight. I see a powerful spectacle outside the bus I sit in. The eyes of the buldings; the windows, glitters and in shade I see the blue sky lean against the windows. Solemnly they gaze back at me, where I sit on the bus.

samtal i bokhandeln; Shakespeare, vem?

Jag: Jag undrar om ni har Hamlet inne?
Butiksbiträdet: Ja, det ska vi nog ha. Bara på engelska. Tre stycken versioner.
Jag: Ok, vilken av dem rekommenderar du? Med så modern engelska som möjligt.
Butiksbiträdet: Det beror på översättaren.
Jag: Jo, det förstår jag...
Butiksbiträdet: Ja, då har vi den här.
Jag: Den?
Butiksbiträdet: Nej, den till höger.
Jag: Jaha, tänkte väl det. Det här var visst något annat med Shakespeare.
Butiksbiträdet: Ja, alltså Shakespeare är författaren.
Jag: VA!! ÄR DET!?? DU SKÄMTAR??!, ville jag säga. Men jag gjorde inte det.

A dialouge between me and an arrogant shop assistant in a book store.

gina, har du krympt?

Det pratas en del om Gina Tricots nya ansikte. Alltså modell. Hon ska tydligen inte vara särskilt populär, folk verkar vilja ha tillbaka den förra modellen vars ansikte blivit starkt förknippat med varumärket. Ungefär som att Jennifer Aniston alltid kommer att vara en Vänner-Rachel.

Jag har inte brytt mig sådär jättemycket om vem som är modell för Gina. För mig är varumärket snarare starkt förknippat med fjortinsklungor som antz-stormar klädbutikerna genom att invadera provrummen minst fyra åt gången, smacka tuggummi på hög decibel, samt buffla fram i kopiöst stora bling bling-smycken och michelindunjackor.

Men idag fick jag faktiskt syn på Ginas nya modell. Hon klädde väggens halva yta till tunnelbaneperrongen. Söt var hon i ansiktet. Lite lik den förra modellen. Mer kan jag tyvärr inte uttala mig om, för kroppen den såg jag knappt skymten av.

The clothing label; Gina Tricot has for some years replaced their already slim model to a half-scaled variant.

återkoppling flensost

Det är inte bara snön som orsakar kaos, även ordet flensost gör det. Jag har fått en del reaktioner kring användandet av ordet. Inget negativt, nej folk har snarare spånat vidare och dragit ordet till sitt yttersta. Sånt gillar jag! Humor.

Grejen med ordet flensost för mig är att jag fortfarande, trots dess innebörd, inte riktigt greppar vad det är jag säger när jag uttalar ordet. Dess betydelse är vag. Det är ungefär som att svära på ett annat språk än sitt modersmål. Innebörden blir inte lika direkt eftersom man inte har några egentliga referensramar att förhålla sig till.

Flensost flensost flensost flensost flensost flensost flensost flensost flensost

Ja, jag skulle kunna säga ordet en massa gånger utan att det riktigt känns som om jag vet vad jag faktiskt säger. Och inte hjälper det heller att ordet i sig har en mjuk, nästan mesig klang. Ungefär som att messmör skulle vara ett rått ord.

Men det är det inte. Messmör är ett sorts smör.

Eller..?

Pronouncing swear words in other languages than your native do not feel that vulgar as if you would have said it in your own language.

ice cold

Det är fruktansvärt kallt. Jag skakar. Kylan biter sig rakt in i märgen och förfryser mina nerver som likt istappar strålar ut i hela kroppen och landar som tunga isblock i mina fötter. Kylan är mig en välbekant känsla nuförtiden. Skulle någon ta bort den känslan skulle jag känna mig tom, som om någon sten lyfts från mina axlar.

Speciellt när jag har ätit blir jag kall. Kylan då är obeskrivlig, och att ge sig på att försöka beskriva hur pass jag fryser skulle språkligt sett inte gå. Det går inte att jämföra med känslan. Du skulle tro att jag överdrev om jag skulle beskriva det. Jaha du, skulle du säga. Fryser gör ju alla nuförtiden. Ta det lungt, dra på dig långkallingar eller nåt.

Jag vet inte varför jag fryser extra mycket efter att jag har ätit. Kan ha med att göra att mitt hem är stelfruset i sig. Kallare än normalt, där värmen glömt sprida sig vidare ut från elementet. Det är så pass kallt att man skulle kunna tro att jag är en kallblodig vampyr. Men min teori kring detta är den dryck som jag intar till maten. Vatten, oftast cola. Varför jag fryser kan ha med det att göra. Att jag dricker kall dryck alltså. Inte för att jag är vampyr.

Här är förresten en bild som du ser. Inte för att jag ser så värst förfrusen ut, snarare väldigt glad från den stund då solen fick för sig att komma fram ur sitt kurragömma.

All I do nowadays is to freeze. If someone would have lifted the devil of coldness away from me I would have felt emptyness. A heavy stone would have been lifted away from my shoulders. Nice would it be. And until spring comes I try to pose as if nothing affects me.

solen solen

Jag ser solen! Jag ser solen! Den vilar på hustaken och sköljer snett över på min balkong. Solen är som en förälskelse. Det bubblar i min mage, mitt hjärta studsar fram i lätta rytmer och min mun kan inte sluta le. Alla måsten är som små dammkorn och när jag tänker efter skulle jag nog kunna erövra hela världen.

Dock är min balkong fortfarande dränkt med snö och jag skulle så gärna vilja att solen kunde ligga på ett tag till och trycka ner snöns förbannade stolthet så att den gav upp, tynade, smälte bort och blott icke levde kvar. Då skulle det kännas som sommar om man tittade ut från mitt fönster, även om mina händer just nu i skrivandets hetta skakar av köld. Och förra sommarens balkongmomang skulle ramla tilbaka till mitt minne på några sekunder, precis som en ynka droppe från en välbekant doft får en viss period att plötsligt träda fram i multipla nyanser och starka konturer. Och jag skulle stå vid mitt fönster och se mig själv ligga och sola på balkongen. Hur jag klockan tolv på dagen drar på mig min bikini, smörjer in kroppen med kokosolja och pluggar i min mp3. Hur jag sedan stryker handduken över golvbrädorna och pressar mig mot balkongräcket, där solstrålarna först når. Ett tag skulle jag ligga där alldeles intill räcket, stel och knottra gåshud, tills solen försiktigt letade sig fram till mina axlar, min arm, till min halva kropp, till bröstkorgen, min mage och mina ben för att till sist omsluta fötterna med sin värme. Mitt ansikte skulle strax lysa elyseiskt och jag skulle somna till av solens saliga hand över hela min kropp.

Det börjar svida till av kyla om nästippen. Jag landar tillbaka till verkligheten, skakar på huvudet och minnet av mig solandes på balkongen dränks snabbt ner av all snö. Men solen, den lyser i alla fall.

The sun shines! The sun shines! If it not had been for all the snow it would almost have felt like summer. So I beg you Sun, please press down the cursed pride of the snow, let it heavily melt away, fade, and never ever more exist.

väderleksrapport

Det råder kaos. Folk vimsar fram på gatorna, vilsna och stelfrusna. Visselpipan går på rundgång för all snö som måste skottas ner från taken och alla fordon ser allt annat än hotfulla ut när de sniglar sig fram på vägarna.

Jag vill inte ut mer idag, det räcker med mina minuter under lunchen. Det är hemskt ute, det är snö och det är sibirisk vinter av det slag som gör att vi människor ser ut som ett makligt myrornas krig för det skådande livet ute i rymden. Som de mått skratta åt oss insnöade svenskar.

I imagine myself that the view from outer space looks like a leisurely variant of snowed ants war, when studying the country Sweden.

tri som tri

Min polare Max har lärt mig ett nytt ord: flensost. Nejdå, detta är ingen sorts ost alls. Det är ett något helt annat, väldigt osmakligt ord. Vulgärt. Några av er förstår säkert redan dess betydelse, och ni andra kan nog bespara er att leta upp den.

Apropå ett ord som jag nynnat helt wrångt på är: ...nej vänta, ni måste ju få reda på hur sammanhanget låg till när jag använde ordet. Det var nämligen så att jag för ett tag sedan var med om ett smärre triangeldrama av det slag man gärna berättar vidare för sina polare. Jag började med att lägga upp scenariot, plantera en del trådar och successivt bygga upp hela händelsen. Och just som jag kom till slutklämmen njöt mina polare brett och skrattade förtjust åt komiken. Och precis när jag hade det dramaturgiska greppet om dem avslutade jag med att säga att man skulle kunna kalla händelsen för en trilogi.

Hörde ni det? Trilogi.

Detta är åt fanders helt fel ord då jag egentligen skulle säga ordet triangeldrama! Men på något lustigt sätt blev det ordet trilogi. Och mina polare hajade till slut inte grejen med händelsen. De tittade lite anmärkningsvärt på mig, med en dröjande blick, precis som man i en trilogi väntar på en fortsättning.

Och jag, ja jag gick hela tiden ovetandes omkring och kvittrade: trilogi, trilogi, trilogi, tri  logi, tri... Men för bövelen! Jag har ju sagt helt fel ord, kom jag på idag när jag bäddade min säng!

Varför har ingen sagt något åt mig? Varför har ingen tagit mig åt sidan och sagt: Eh, du förstår att du egentligen borde säga triangeldrama, va? Eller tycker du kanske jag borde låta dig kvittra om din trilogi bäst du vill?

Varför har ingen sagt något åt mig? Jag som dessutom var nära på att säga att jag häromdagen istället för fjällost, käkade flensost.

I´ve been through a minor triangle drama - a quite interesting thing to tell your friends about. But when I told it to my friends I used the word threesome, not triangle drama. That´s a lot of difference between those two words, even if both of them starts with a phonetic ’tri’. At least for the actual mean´s sake.

du ska inte tro det blir sommar

I brist på levande blommor utomhus får man snappa upp dem inomhus.

In the absence of blossom flowers outdoors I have to catch them up indoors.

bebisen Mac

August var förbi mig igår. Egentligen skulle vi mötas upp ute för att gå och träna, men jag bad honom komma upp en sväng och hälsa på min nya bebis. Han hade ingen present med sig, men det gjorde inget. Jag och bebisen var lika glada för det.

Så visade jag upp lite tricks som bebisen kan göra. Sånt som inte en PC kan. Wow, sa August och beundrade min alldeles tysta bebis. Hon är riktigt fin. Men vet du hur hon fungerar? Jag svarade att man inte behöver veta hur hon fungerar, eftersom hon är ganska logisk av sig.

Sedan stod vi tysta och framåtlutade över henne ett tag, bebisen. Och sedan visade jag knappen med den lilla kringlan på. Den här knappen är hennes huvudknapp, skulle man kunna säga, sa jag och stoltserade fram några kommandon.

Tiden gick och det var dags för träning.

Så här i efterhand tycker jag att det var riktigt trevligt att få visa upp min nya bebis för August. Jag tror till och med att han var lite avundsjuk på mig, och har jag inte helt fel kommer även han snart att köpa en vit bebis.

My friend August visited me and my new baby yesterday. I can tell you he was pretty amazed by the creation. And I showed him some tricks the baby can do, and August gazed by impression. If I´m not wrong he´ll also become an owner of a white new baby very soon. Mac it is!

no name

Så var jag klar med min hemtenta som jag suttit med dag och natt i nästan en veckas tid. Och jag känner mig tom. Tom på att producera någonting mer. Men framförallt känner jag mig tom som i rastlös. Vad ska jag göra nu? Vad lever jag för? Vad är mitt kall? Och nu sliter säkerligen en del småbarnsföräldrar av sig sitt hår och tänker att jag borde testa att byta liv med dem. Men det är ju inte så att jag inte har något att göra. Jag har massor att göra, och just därför orkar jag inte hoppa direkt vidare på alla andra saker som ligger och hotar i högar.

Jag orkar inte riktigt vända blad än.

I´m now finished with my exam in the first course of four. After working with it for a week I feel a bit empty, don´t know what to do right now. It´s not that I don´t have anything to do, I just can´t turn the page yet.

goda nyheter!

Jag talade med min mamma på telefon idag. Hon sa att det knappt gick att gå utanför dörren där hon och resten av min familj bor, och värre skulle det bli till helgen då snön skulle erövra hela landet. Jamen va kul, utbrast jag och tryckte luren hårdare mot örat. Säg mamma, säg är det en meter vi talar om? Eller kanske två!? Säg, säg hur mycket snö som kommer komma!

Och knappt vi hade hunnit lägga på luren förrän jag dukade upp en festmåltid. För här ska firas för att det äntligen kommer lite mer snö, vilket innebär att våren och hoppet åter är snäppet längre bort från oss!

I spoke with my mum on phone today. She told me that the snow has invaded the south parts of Sweden. And this weekend, the whole country will be conquered by the snow. I can´t barely wait!

jag har fått en bebis

Jag sitter här med min lilla älskling i min famn. Hon är så vacker, så perfekt, så vit och så tyst. Så ska en ordentlig bebis vara. Helt tystgående och lydsam. Det vilar något majestätiskt över henne och hennes tystnad. Hennes ansikte lyser kristallklart. Jag vill bara sitta och titta på henne. Så ståtligt vacker hon är när hon ligger på mitt skrivbord. Och när jag får för mig att pilla lite på henne, exempelvis checka mailen, upplever mina fingrar den allra renaste magi när de valsar fram över hennes tangentbord.

Min nya Mac-dator, jag älskar dig högt över allt annat.

I´ve got a new baby. She´s so white and pure, and she obeys everything I say, that´s for sure. Down on my desktop she lays down and her smile is crystal clear´. Oh I love you Mac my dear.

jodå

Om ni undrar så har jag råkat ut för lite problem. Äsch, inget allvarligt så. Bara lite problem, liksom. Men det är till synes nu ordnat. Jag bloggar alltså finns jag.

På tal om något irrelevant; det skulle inte vara helt fel att tillägna mitt hem en läshörna. Det kom jag på häromdagen. Att jag behöver ha ett ställe att gnida ner rupman i och vika upp benen på. Så kunde jag bättre sitta där, och bara läsa och läsa och läsa.

I´ve been into trouble. But now everything seems to be ok. I blog, therefore I exist.

mitt trauma - löst

Tidigt på morgonen i söndags dog min kära dator. Det var en ganska sorglig död men ack så ironisk. Hade man placerat in den bland de stora tragedierna hade den hört till komiken. Vad som skedde var att datorn dog av en översvämning. Orsakad av mig. Som spillde c-vitamindryck över hela tangentbordet.

Ironiskt, ja.

Bättre hade varit om den dött av exempelvis rödvin, vilket skulle varit en mer flådig martyrliknande död.

Studerar jag denna tragedi vidare ser jag någon vilja säga mig något. Nämligen Ödet. För att klargöra för dig vad jag menar är det så att min kära dator är av äldre art. En gammal jävel, som man säger på lite hafsigare språk. För ett år sedan blev nämligen datorn anstormad av trojanska hästar som angrep dess hjärna och raderade viktig data. Jag var därför tvungen till att medicinera datorn med det mest extrema vaccinet som går att nå på marknaden, vilket resulterade i att även andra, friska celler i datorns hjärna rykte.

På grund av den radikala rensningen fick datorn permanenta men, som visade sig genom att den ständigt stängde av sig. Med mycket jämna mellanrum. Jag försökte vara tålmodig och hövisk mot datorn som fått utstå en del hårda sparkar genom åren. Men inom mig kokade jag av ilska och funderade ständigt starkt på att byta ut jäveln mot en ny och frisk variant.

Droppen kom när jag förra torsdagen, för nittonde gången på en vecka fick se datorns bekanta blåskärm framför mina ögon, just som jag suttit och bearbetat ett textdokument, utan att hunnit spara det.

Då tänkte jag om datorn, kära läsare, att nä nu byter jag ut dig. Du får fem dagar till, och en hemtenta på dig att klara innan du befinner dig utanför mina fyra väggar. Sen ska jag storma in i närmaste butik och på något sätt unna mig den finaste och mest friska datorn av alla arter.

Dropparna kom som sagt i söndags, när c-vitamindrycken hamnade över datorns tangentbord. Ödet sa: varför vänta, köp ny dator nu, du kommer inte klara det annars. Ditt tålamod kommer visa upp sin mest elaka sida.

Köp ny dator för helvete!

Jag kunde inte göra så mycket mer än att gråta över spilld c-vitamin och skratta gott hela vägen till datorbutiken.

Early in the morning on Sunday, died my dear computer. It was a very sad death, but oh so ironic. If you would have placed this story in among the great tragedies it would have belonged to the comedian. What exactly happened was that the computer died of a flood, caused by me. I spilled vitamin c drink all over the keyboard. Ironically, yes. Better would have been if the computer died caused by, for example red wine, which would have been a more overblown martyr-like death.

renTVådd

Jag tittar sällan på tv, eller ärligt talat aldrig. Men jag har ändå en liten burk stående i min lägenhet utifall att man får finbesök som gärna vill se på tv. Fast det händer så pass sällan att vilket besök som helst vill se på tv, så sällan att jag lika gärna skulle kunna ha min tv ståendes på vinden och ta ner den inför speciella tillfällen.

Om jag saknar att se på tv? Nej, det gör jag inte. Jag har inget behov. Mitt behov hör till bland annat Internet. Inte tv. Däremot kan jag ibland tycka att jag missar en del finurliga tv-program som alla snackar om och som man själv sitter som ett frågetecken kring. Ibland händer det att jag pratar med en kompis på telefon som samtidigt har sin tv på i bakgrunden, och då kan min kompis plötsligt säga: åh, ser du på ettan nu? Nej, det gör jag tyvärr inte. Men jag kan titta senare, när det faller mig in, på play-funktionen som alla tv-kanalers hemsidor blivit gudabenådade med.

Igår satte jag på ett tidigare avsnitt av programmet Skavlan på svtplay. För mig kvittar det vilka gäster programledaren Fredrik tar in. Programmet är alltid underhållande. Alltid. Fredrik Skavlan är genialisk. Han får till en fin dynamik bland sina gäster, och dessutom tar de frågor han ställer av icke-banal typ ofta intressanta vändningar. Lägg där till Fredriks ödmjukhet som programledare och jag förstår varför han har kommit att bli så populär i tv-rutan.

Det avsnitt jag såg på igår var extra intressant att titta på, då bland annat Carolina Gynning var med. Kanske har det att göra med min fascination över hennes abnormt uppspärrade blick eller de gravt överviktiga läpparna att göra. Eller kanske det har med hennes tix att göra - hur hon ständigt rättade till håret och sneglade på den andra gästen Jens Lapidus som satt bredvid henne.

I och för sig skulle jag göra detsamma, om jag var i Carolinas kläder - jag skulle ideligen rätta till min frisyr. För Fredrik Skavlans skull.

I rarely watch TV. That seldom that I considering taking my TV to the repository. But I do watch the Internet where all the TV channels´ websites are divinely gifted with a so called play function.

puss och smek

Just det, idag är det Alla hjärtans dag. Och då visar vi ju all vår kärlek till våra nära och kära, vilket är hemskt lätt att glömma bort under årets resterande 364 dagar.

Note. It´s Valentine´s Day today, please show how much you love your friends and family, which can be hard to remember the rest days of the year.

en notis

Jag har svårt för att hitta nya bloggar att följa. Och hade det inte varit för att han nästan enbart skriver om sitt jobb hade jag följt Carl Bildts blogg "Alla dessa dagar". Han skriver bra; lågmäld ton, fint bildspråk och stor pregnans. Precis som den stadige talare han är.

Han har absolut talang för skrivandet och kommer som alla säger om många;
bli stor en dag.

The Swedish foreign minister Carl Bildt has a blog. He is a good writer; behind all political fact I find a nice visual language, sententiousness, and a low-key expression. Exactly as the way he speaks.

klagosång

Jag vill så gärna att snön ska ta slut, försvinna dö ut. Jag vill känna sol på rygg när jag vid en busskur står, och så vill jag gärna se dess guld över staden när jag går. Och jag vill att mitt huvud nu slutar upp med att värka, så starkt att det till slut blir svårt för mig att inte märka. Sen skulle jag helst slippa alla hjärtans fåniga dag, som endast är till för kommersens behag.

Detta var nog allt för denna gång, ur mitt hjärta taget denna svidande klagosång.

A small lament about me being tired of the snow, my headache and the hysteria surrounding Valentine´s Day.

läppglanstrans

Maddes present blev läppglans nummer sju till samlingen, i min jackficka. 

Detta är ingen överdrift. Jag gillar helt enkelt känslan av att ständigt ha tillgång till fuktiga läppar och färg efter humör.

Smack.

A seventh lip gloss is added to the collection, in my jacket pocket. I´m not exaggerating.

present

Igår när jag suktade som mest över jag vet inte vad, landade en postavi passande ner på mitt hallgolv.

Det var min Madeleine i Malmö som ville överraska med en alla hjärtans dag-present.

Som visade sig vara ett läppglans. Mina läppar plutade stort av glädje och mitt hjärta log. Tack Madde!

My friend Madeleine has sent me a Valentine´s gift; a little lip gloss it is. My lips bowed and my heart smiled. Thank you Madde!

present(ation) tre

När vi ändå är igång tänkte jag presentera den födelsedagspresent jag fick av Therese som var på besök hos mig i helgen.

En liten fransk-vykorts-inspirerad portmonnä. Och så glada jag och mina mynt blev, som nu briljerar stort över sin nya klädsel.

Jag tackar och plånbockar så mycket för detta Therese!

Gift no 3; a small French-inspired purse, from Therese on my b-day. Perfect for future plans!

fallet August - så blev det

Min vän August är nu åter hemma i underbart kyliga Sverige, och utbytt är hans facebook-status "ett par kalla" (öl) mot "en stor varm" (kopp te). Nya Zeeland ska förresten inte alls bestå av papperstunna småhus, ensligt belägna bland kaktusar och öken i ett soldis som får det att svettas till på cowboy-mannens oljesotiga panna, när han skadad kommer ridandes tillbaka till sitt hem, med en fru som med tillskrynklat förkläde och toviga hårslingor för ansiktet sedan länge står på verandan, och lyckligt gråtandes börjar springa för livet när hon på kilometers avstånd får en skymt av sin hjälteman.

Joho, så såg det ju ut i filmen, utbrister jag! Jo, fast du blandar nog ihop filmen Australia med Nya Zeeland, menar August.

August tar sedan fram sin kamera och låter mig begrunda en sisådär åttahundratjugofem bilder från sina tre veckor i Nya Zeeland. Vissa vyer liknar USA, vissa England, Norge och vissa Thailand. Och när en del vyer liknar Sveriges hus och vägar sträcker jag stolt på mig och säger: now we´re talking.

Viktigt vet vi alla är att ha rätt ljus när man fotar. Men det ljus August fångade upp i Nya Zeeland är av egen särart. Hade man fotat någon insjö i Sverige, eller säg Östersjön hade bilden bestått av ett grönmörkt kompakt vatten, omgiven av betongbruna klippor, kvävda under ett tjockt täcke av grå moln. Medan de bilder August fotat på havet i Nya Zeeland visar smaragdblå glittrande oändligheter, omgivna av fluffigt gröna bukter som vilar under en himmel fylld av en böljande horisont och ljusgula slöjor. Rättare sagt, en tavla.

My friend August is back in Sweden. Back from New Zealand´s amazing landscape. If I hadn´t known he was in NZ I would have thought that the pictures he has taken were paintings, painted with the most solemn and colorful oil paint.

kiwin Bill

August fraktade hem en liten kiwifågel åt mig från Nya Zeeland. Bill stod det på lappen. Hej Bill, sa jag. Kan du flyga? Nej, svarade Bill. Jag har inga vingar, inga fjädrar. Bara tjock päls, små öron och en lång näbb att jaga föda med. Det gör inget, svarade jag. Du passar lagom in i Sverige. Och dessutom är du rolig att titta på. Tack, svarade Bill. Ingen orsak, svarade jag.

Say hello to Bill. He´s a bird and a symbol of New Zealand. Bill can´t unfortunately fly, but he´s covered with lot of fur and should be well fitted in this cold country, I think.

dagens outfit

Efter Acne-incidenten anser jag Therese vara en sånär som på ingjuten Stockholmare med rätta inställningen, vilket gjorde att jag började lyssna lite på vad hon har att säga om mode. Tydligen ska det vara inne med mjukisbyxor i vår. Eller om det var i år? Nåväl, det är mig strunt samma. Viktigast är att jag snappar upp trenden och testar något som jag har för mig att många andra gör - fota sig själv med kläderna på. (Givetvis fotar jag mig med kläderna på. Skrymmande för din blick vore utan kläder!)

Tydligen skall man alltså köpa ett plagg, exempelvis mjukisbyxor, klä på sig dem och fota sig i dem. Antingen i en provhytt eller hemma. Sedan skall man lägga ut bilden på sin blogg och sedan ska man anses vara ganska moderiktig.

Va? Jaha, du undrar om jag inte redan hade koll på det där med mode? Jomen självklart har jag det snälla du. Det var inte det jag menade. Jag brukar givetvis pråla upp mig i finaste krås och flanera på skumpa places, som man säger på stockholmsspråk. Men just det här med mode i samband med blogg som medium är föga nytt för mig vilket förklarar detta nybetingade intresse.

I alla fall när Therese åkte tillbaka hem till Göteborg skyndade jag mig hem, drog på mig mina nya mjukisbyxor och plutade med mina läppar för en så kallad outfit-bild. Dock syns ej mina läppar på bilden, men inte nådigt illa va, för att vara nybörjare?!

Me, doing a today´s outfit. I also plute my lips, which unfortunately not is visible in the picture. But not bad, eh?!

som man säger på bloggspråk:

Älskart!

Love it!

staden där alla är välkomna

Jag njöt av att stå på min balkong och känna avgrundens underläge långt ner under mina fötter. Jag njöt av att stå ett huvud över Stockholm. Och allra mest njöt jag av att Therese njöt av utsikten från min balkong, tror jag. Jo det gjorde hon. Hon rös till, av vad jag skulle vilja kalla för välbehag. Sedan sade hon möjligen att det var lite kallt. Men jag försökte hålla henne kvar ett tag till, låta henne sippra in en enastående Kungsluft.

Sedan började det till min fasa att snöa! Precis när Therese sträckte ut sin handflata för snön, drog jag in henne i lägenheten, skyllde på några föga dammoln som Stockholm glömt städa upp och utbrast i ett: ojojoj, nämen se här, vinet står redan uppdukat och bräserat, som man säger på restaurangspråk.

Dagen efter balkongetablissemanget tog vi en runda förbi Stockholms stadshus. Stockholms ess, som man säger på kortleksspråk, förkunnade jag för Therese. Tydligen hade jag betraktat de tre kronorna på tornspiran ett långt tag, för när jag väl tog bort handen från hjärtat och torkade bort några finstrilade tårar från ögonvrån var Therese borta.

Snabbt letade jag upp Therese som redan hunnit in i någon butik som kallas för, hör och häpna, något så underligt som Acne. Nåväl, detta är Stockholm och i Stockholm är allting förlåtligt. Även butiker med hudproblem, sa jag och klappade Therese vänligt på armen. Hör du det, ropade jag sedan högt och snurrade om för att försäkra mig om att alla i butken hörde. I Stockholm är alla välkomna, stora som små, Acne som munsår!

För att sedan överbevisa min stolthet slet jag på måfå fram en jacka som hängde i butiken. Den såg inte ut att vara så mycket för världen med sina fransar och täcklappar. Till en början förstod jag inte riktigt varför Therese stirrade storsint på mig när jag gick fram till kassan. Men när jag skulle betala jackan visade det sig att jag inte riktigt hade råd. Fast råd har jag givetvis alltid, det beror väl på om jag hellre vill lägga mina guldslantar på en Dolce & Gabbana, där Dolce betyder sötsak, eller något som kallas för Acne, vilket talar för sig själv.

Men av Therese min att tolka när jag skulle betala, hade hon tydligen redan koll på att även trasor kan vara dyra, vilket gjorde mig stolt över att få vara vän med henne (precis som att hon mått vara stolt över att få vara vän med mig).

Hon döljer dock det snyggt, min vän, när hon låtsas om att även trasor är välkomna i stan. Therese har tämligen indirekt klarat provet - hon känns som en gedigen Stockholmare.

My friend Therese enjoys the view from my balcony and I - I totally enjoy it! This is how it feels to have complete control of Stockholm I exclaim while it, to my horror, starts to snow! The day after the balcony establishments I guide Therese to Stockholm City Hall and while I wipe off some proud tears Therese is gone away, to a, lo and behold, a shop called Acne. And by this Therese proves that everyone is welcome to Stockholm; Acne as cold sores. She´s a true Stockholmers!

en finsmakad bragd

Therese är kvar hos mig i Stockholm. Jag försöker åtnjuta hennes sällskap även om det är svårt för mig att bortse från min stora miss. Det är ingen fara alls, kvittrar Therese och spejar klädbutiker. Jag går bredvid, förargar mig ständigt över snön. Sparkar till en snöhög, missar med någon centimeter, slinter och halkar på baken. Therese hjälper mig varsamt upp och jag daskar snabbt bort snön, samtidigt som jag försäkrar mig om att ingen ser.

Hur kunde jag missa detta, det mest uppenbara. Att glömma forsla bort snön är som att glömma sin terpentin till oljemålningen. För mig är det ett stort nederlag, även om jag må erkänna att det är svårt att säga rätt ut. Ja, jag åsamkar ju inte bara Stockholms anlete. Jag bedrar även dess invånares rykte, inklusive mitt egna. Det finns inget här att visa upp, allt är igendränkt och vadande smutsvitt.

Därför funderar jag på att låta Therese få ta del av den allra finaste ägodelen, min alldeles egna tavla - mitt balkong. Jag skulle kunna låta henne stå på min balkong och känna en alldeles säregen stockholmisk höjd på sjätte våningen. Låta henne känna hur det känns att stå över hela staden, att äga staden. Och skulle det behövas kan jag spä på med en flaska rött av allra finaste kvalitet. Jag menar, något hedrande minne bör hon ändock ta med sig hem från Stockholm.

My friend Therese is still with me in Stockholm, though there´s still snow everywhere we go. I hardly try to focus on her company, thinking of maybe giving her a lovely view from my balcony. To let her breath in the best of Stockholm, to let her see how it feels to me to own the view of the city. And maybe I should give her som fine wine, so that she speak good about Stockholm when she arrives back to Gothenbourg. That will surely lead to a very good reputation for Stockholm, (including me).

slaget vid välkomnandet

Minns du Therese, som jag gästade hos i Göteborg för inte så länge sedan? Hon som jag då provade förträffliga hattar med, gick på kondis med och föll för stadens vackra stag på alla balkonger med. Ja, jag föll för stagen, inte staden. Ok, jag må erkänna att jag även föll för staden, men hursom. Nu är det Therese tur för Stockholm och jag har noggrannt förberett min stad för detta celebra besök. Jag bad till exempel staden att fräscha till sig lite, ansa sig och klippa håret som man säger på frisörspråk. Något Stockholm tog på stort allvar och genast sattes det igång med ett byggprojekt vid området Slussen, som visade sig ta längre tid än beräknat. Nåväl, sa jag och gav därför staden i uppgift att istället försöka verka inbjudande. Inbjudande på vilket sätt då, undrade staden. Tja... till exempel genom att låta folkmassorna bete sig polite, som man säger på engelskspråk. Det ska väl gå att ordna, svarade staden.

När vi väl möttes upp på centralstation, jag och Therese, sträckte jag stort på ryggen och harklade mig högt samtidigt som jag vände mig om mot stadsvyn och viftade med handen i en teatralisk gest. Mitt eget verk, även om det är svårt att tro, viskade jag till Therese och avfyrade ett stort grin. Therse undrade lite vad jag höll på med. Och jag undrade lite vad Stockholm höll på med.

Framför mig låg ingen stad, framför mig låg min mardröm, min absoluta absurdism övertäckt hela den kvävande stadsvyn.

Som i ultrarapid såg jag slaget framför mig besegras. Min stolthet Stockholm föll framför mina ögon, likt svartvita krigsbilder på television där byggnader faller som i domino-våg, omgivna av stora rökmolnsskyar. Min stad, min son. Åh herre min Gud, vrålade jag förbarmat högt inom mig, samtidigt som jag med tom blick och upptryckta mungipor vände mig om mot Therese med ett: hoppsan sa.

Men du, det är lugnt, svarade Therese och tog mig på axeln. Nej, det är det inte, flämtade jag och även tårarna på min panna fram. Nu är hela besökets essens försvunnet långt åt Håkan Hellström-skogen, som man säger på göteborskspråk. Nej, det är det inte, kontrade Therese. Kom, vi går hem till dig, lämnar av min väska och sen ser vi vad Stockholm har att erbjuda bakom allt vitt.

Men dock jag rörde mig inte. Jag stod kvar. Betraktade mitt kapsejsade verk. Hade svårt att förstå hur jag inför detta besök alldeles kunde missa att forsla bort snön.

My friend Therese from Gothenbourg is visiting me in Stockholm. Though I tried to prepare everything before her visit, still I forgot to remove all disdaining snow.

brevnoveller

Idag fick jag hem ett litet paket med text. Brevnoveller fungerar som en prenumeration fast utan glossighet, utan reklamindränkta uppslag och utan mode. Helt enkelt en liten novell att grunda eftermiddagskaffet med.

Every month I get home a little short story to read, for example when having afternoon coffee.

små nypor hjärtfrekvens

Det händer mig en morgon fylld av rosa rimfrost, att jag vaknar och finner dig ligga alldeles intill. Du ser så fridfull ut när du ligger med slutna ögon, så fridfull att jag ber mitt hjärta lugna ner sig några slag för att inte väcka dig. Jag försöker somna om men när din bröstkorg reser sig likt noter över våg kan jag inte annat än att hålla mig vaken.

Det hjälper inte att ögonen börjar grusa sig på mig, jag kan inte somna om. Det hjälper heller inte att jag tänker på all trädgårds-konfetti vi brukar kasta upp, bakom ett träd, under våra skuggor, i vår värld. För då tänker jag vidare på alla de morgnar vi njuter frukost tillsammans, hur vi dukar upp gryning med dagg och hur dina ögonfransar svalkar ner mina kinder när du ler. Hur din mun fyller upp mitt halva glas och hur ditt födelsemärke på axeln skiftar färg på samma sätt som solens fläckar mystifierar.

Det händer ibland att vi sitter tysta som två blinkande markörer i blank väntan på att fyllas ut med ord och meningar. Och då kan jag låtsas kisa mot solen fast jag egentligen sneglar på dig. Men du kisar aldrig tillbaka mot mig. Inte heller sneglar du. Du ser mig rakt in i ögonen. Förbi mitt skal, in i den grop jag sällan gräver fram för någon annan, än dig. Och varje gång det händer voltar mitt hjärta fem varv över jorden, vidare ut mot stjärnorna och återvänder hem med hela universum i sin famn. Precis som hjärtat gör nu, när du slår upp dina ögon alldeles intill mig.

Prose text about me and you, about heartbeats, effervescent confetti, your mouth filling up my half-glass with soft milk, and about your eyes reaching right into my tenderest spot.

förnimmelsen av dig är som symmetriska moln, tagna direkt ur mitt hjärta

Image zébulon rouge

The thought of you is like symmetric clouds, taken straight from my heart.

en bantad sanning

En av de mest löjliga ting som finns är bantning. Det går inte att banta. Man lurar bara sig själv genom svält och dessutom blir livet fruktansvärt tråkigt när man svälter sig, får för lite energi, blir trött, grinig, och allmänt besatt av att snart få äta. Snart så, när man gått ner ett visst antal kilo.

Detta med bantning var inte vad mitt inlägg skulle handla om eftersom det är ett alldeles för stort ämne att behandla här och nu. Dessutom vill du säkerligen läsa om andra bullar än just moralkakor.

Så.

För att prata om ett sidospår; mat. Om djupfrysta matlådor som Weight Watchers. Om deras gröna lådor med bilder på rejält fräsch mat som ligger inuti och väntar på att bli upptinad. När det väl händer att jag köper djupfryst lockas jag hellre av att köpa just Viktväktarnas eftersom jag exempelvis föredrar att äta canneloni framför andra, som panerad fisk med ärtor och potatismos.

Men.

Jag blir lika missnöjd varje gång jag har ätit maten. Det behöver knappt gå en kvart, eller nej, efter sista tuggan och jag känner mig fortfarande hungrig. Det är som att äta en aptitretare som till stor del består av modifierad sörja med sås.

Häromdagen vände jag på paketet för att se hur många kalorier det egentligen är i maten och såg att antalet kalorier motsvarar ett mellanmål(!) Jag har inte stenkoll på Viktväktarnas koncept men jag anar att deras devis är fem mål mat om dagen och i små mängder. Men det här är ju löjligt. Vem som helst, även de som inte idrottar, måste få sig en otillfredsställd törn efter varje måltid med Viktväktarnas rätter. Tanken ligger väl ändå inte i att hålla sig till så kallade points (underförstått kalorier). Den mänskliga grundtanken ska ligga i att det, efter varje måltid, känns lagom påfyllt i mage för sockernivåns skull och att näringsintaget är intakt.

Kanske är det så att Viktväktarna finstilt vill smörja över själva idén om bantning med sobert gröna, gula och röda poäng.

Weight Watchers lunch box is below a resonable level for what a proper and nutritious meal should be classified as. It feels as if WW gently cover starvation with green, yellow and red points. So I have to stop buying the lunch boxes even if they have succeeded in packaging design.

vänta

Försvinn inte min älskade sol. Det är så mörkt och eländigt här. Kallt är det också. Vänta, jag vill känna av dig en stund till, känna dig smeka mitt ansikte och värka till i mitt hjärta. Vänta, solen.

Don´t go away my splendid sun. It´s so dark and cold here. So, just wait and let me feel your embrace of my face and the aching hangover in my heart.