31 maj 2010

i alla fall

Min balkong har numera börjat användas som ett andra rum, ja jag bor endast i ett rum, tänka sig. Dock utnyttjar jag än så länge balkongen till solande, inga grill-rosé-romantikpudriga-himlakvällar här inte, ännu. Den är rätt naken, balkongen. Även jag är rätt naken, om kroppen. Brun och griljerande stekig tänker jag bli, så länge solen vill, så länge jag orkar. Ja, jag hör inte till den skaran som gärna pressar, annat finns att göra. Men när strålarna väl börjat kräma in sig på min hud är det svårt att sluta, jag måste sola. Varje dag när solen så småningom börjar släntra över med sin glans på mitt balkongräcke, börjar jag hastigt att planera om dagens bestyr. Mellan ett och tre är jag upptagen serru. Jaha, men gör du något särskilt då, för jag tänkte att vi kanske kunde gå igenom den där... Upptagen, säger jag.

I alla fall.

Jag har nu på sistone börjat inse att detta meningslösa ödslande på soltimmar inte leder någonvart. Brännan försvinner så småningom när snöstorm om cirkus ett halvår åter kväver ner Sverige, och dessutom är det nog nödvändigt att försöka utnyttja tiden till annat. Så jag tar en bok och lägger mig ner för att läsa samtidigt som jag solar, men boken skymmer mitt ansikte för solen. Så jag vänder mig på mage och läser, men jag somnar.

Så här kan jag ju inte göra resten av sommaren, sova. Snälla sol, försvinn ur min åsyn.

I alla fall.




Anyhow I´ll solve it. The problem with the senseless waste after sun, day in and day out. The meaning of life, the anyhow meaning.

30 maj 2010

Jag har inte två liv utan ett, där de privata bilderna och uppdragsbilderna är lika stora beståndsdelar - Annie Leibovitz


Lördagen startade här, ja om man inte räknar med sömndruckenheten, frukosten, och sedan promenaden hit.


200 bilder senare och min fotoinspiration är nu tankad till max.




Sedan bytte vi höjd med varandra, jag och Fotografiska. Jag fick ett ännu större perspektiv och kunde inte sluta fota.


Alla vinklar ville blomma för mina ögon.



Vi tog en fika, kaffet kallnade, jag fotade.




Jag tog bussen hem, jag fotade.





I don´t have two lives. This is one life, and the personal pictures and the assignment work are all part of it - Annie Leibovitz

mors dag


Puss och kram till dig mamma. Namaste.



Mother´s Day <3

28 maj 2010

tankenystan

En tanke har slagit mig. Tanken säger att när man är alldeles tankfull av tankar blir det desto svårare att bena ut var och en av dem, tankarna. Den som tror att ju mer tankar man har, desto mer har man att säga, har fel. Tankarna trasslar in sig i sitt eget nystan. Endast tiden kan räta ut garnet. Endast tiden får tankarna att skiljas åt, en och en.

Min ambition på min egen tankeverksamhet är för tillfället överambitiös. Jag tar i alldeles för mycket, och tankarna virvlar nu runt i mitt huvud likt en fågelskock som i plötslig kaos flaxar upp från mark, för att flyga vidare.

Det gör att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva om.
Känner du igen det?

Avloppsproppen.

Känner du igen det?
Jag gör det.




Thesemythoughtsarenowthoughtsright. Therefore I don´t know what to write.

27 maj 2010

ledig sötma

Jag finner det angenämt att under min lediga dag ligga kvar i min säng och läsa en bok som roar det visuella sinnet, samtidigt som koppen med kaffe väger stillande i min hand, lägger sig som en slöja på chokladen i min mun och yppar ett lustfullt andetag av orden tills döden skiljer oss åt. Och som pricken över i.et fäktar Serge Gainsbourg i bakgrunden ner brådet i mina öron.
      Jag njuter.
      Är det att skapa en illusion av någon man vill vara,

     
eller är det som sådan man är?

                                              J’taime





I find it amusing just laying down in bed with a book until noon,
let coffee embrace the chocolate flavour on my tounge, the free feeling of not having things to do that soon. Around me and the heavinly bed veil, there´s a Serge Gainsbourg singing to me, well not for real.
This is an imaginary me, or is it just the way I want to be? J’taime.

26 maj 2010

Neptunus måne

Styva vindar daskade upp min sömndruckna min. Vart var jag någonstans, jag hade kapsejsat på ett hav jag inte kände till. Det såg ut som Neptunus måne, havet lyste upp i ultrablå styrka och omfamnande min kratersargade kropp. Mitt krackelerade skelett knastrade till när jag försiktigt nickade till mot busschauffören, som knappt såg åt mitt håll. Det gör de aldrig, ser åt ens håll. Jag vet inte vart de ser åt, men inte åt mitt håll. De ser i ögonvrån, men inte åt mitt håll. Kanske övervarkar det smitare via bakdörren. Kanske står det i deras arbetsmanual att de ska undvika att se påstigna passagerare i ögonen; "Punkt nummer tre: undvik att se passagerare i ögonen. Skulle någon passagerare mot förmodan envetet söka din blick, titta istället i backspegeln. Alt. (OBS! endast i undantagsfall) gör en antydan till en nick samtidigt som du, med allvarlig min, sneglar mot passageraren i ögonvrån."

Min kropp var fortfarande något stum sedan nattens hårda bud. Jag hade vänt och vridit på mig i sängen, stundom stirrat på väckarklockan, rädd för att försova mig, stundom vaknat till av att jag hade råkat somna in djupare än vad jag trodde jag kunde göra. Lakanen hade förvridits till groteska mönster som bara en orolig sömn kan orsaka. Det hade med andra ord varit en jobbig natt. Minnesfragmenten talade om att jag hade flytit runt i ett hav, kastats mellan vågornas händer, slungats fram och tillbaka på en ofrivillig gunga och ropat efter hjälp. Men ingen hade hört mig, då jag befann mig långt från land. Endast Neptunus måne hade sett ner på mig och nickat i samförstånd. Men inget kunde han heller göra, då han befann sig på några hundratals mils avstånd från mig och de vulgära vågorna.

Så småningom hade vågorna mojnat och dagens ljus spetsat mig i ögonen. Och nu står jag här, mitt bland andra varelser på en fullsatt buss, med en chaufför som vägrar att möta min blick, i ett översvämmat hav.





Waking up from a night, caught by dreams about a flooded ocean with waving hands that throw a crackled flushed corpus back, and forth. Ultra blue, Neptune´s moon, heading down with his eyes, nods of agreement. Waking up from a flapping night, memory fragments run off, the waves have abated and light
laces into the eyes.

23 maj 2010

söndagsskepnad


Sista gången som jag såg solen var någon gång runt åtta igår kväll. Sedan dess har den varit spårlöst försvunnen.


Men det hindrade inte mig från att ge mig ut under ett örondövande regntäcke.


Det är ganska vackert när det regnar. All materia får en speciell mystik över sig. All materia blir inte så idylliskt förutsägbart under regn som under sol.


Men det är kanske en smaksak, vad vet jag. Många längs vägen hukade sig ansträngt för motvind, som om de blivit rejält förvånade över solens plötsliga bortgång. Vänta, sade jag lugnt till dem. Den kommer igen, sommaren har inte ens börjat.


Vänta, sade jag även till alla öde båtar. Ni ska så snart solen krampar ihjäl sig i gult, få se på ena riktiga äventyr, vänta bara.


Ett tag kände jag mig något för generös, då regnet plötsligt överträdde min integritet genom att leta sig in i skorna och plaska runt. Som tur var låg ett fik, och ett sällskap vid namn Sophie, nära till hands.


Där pyste vi lagom tills regnet dog bort, för ett tag.





Last time I saw the sun was yesterday at eight pm. Since then it has been away, lost in space. But that didn´t stop me from go out under a duvet of rain.
Sometimes rain makes everything being more beautiful, I think. Everything doesn´t become that predictable idyllic when it rains. But less is more, and when my shoes became slightly wet for my generosity I stopped at a café and found both food and a Sophie for a nice company.

22 maj 2010

fluffvit trivialitet

För ovanlighetens skull nalkas det popcorn i min stuga. Det fanns en tid då jag ständigt tillagade mitt eget popcorn, ingen microvågsugn. Det fanns en tid då jag inte kunde sluta tänka på den underbara kolsyran i läskedryck som fräter mot tänder, och sedan popcornets krispiga majs som tvärbryter mot läskens raffinerade normer. På den tiden föste jag demonstrativt bort mamma från spisen, kavlade upp mina ärmar och vände beslutsamt min kisande blick ner mot kastrullen för att studera oljemängd kontra majskärnor.

Det var som att koka soppa på spik - efter några minuter började de små liven till intetsägande korn att leva runt under grytlocket. De skjöt upp i luften, skallrade till mot det rostfria stålet och ökade snabbt i styrka, likt ett sekundärt ösregn som anfaller mark. 

Efter ytterligare några minuter när skallret började avta, samlades vi tyst, jag, min mamma och andra åskådare i tät klunga intill spisen med den poppiga kastrullen. Någonstans drog cymbaler igång sin vilda jakt på spänning, och nådde sitt klimax när jag hastigt ryckte loss locket från kastrullen.

Tadam!

De numera vitfluffiga majskornen vällde ut från kastrullen, forsade ner på golvet och anfallde köket, i så stor mängd att en hastig tanke i mitt inre funderade på huruvida denna otroliga mängd någonsin hade kunnat få plats i kastrullen, innan jag öppnade locket - likt den fascinerande tanken på hur ett spädbarn egentligen kan få plats i en mage.

Hänförelsen över de framtrollade popcornen var stor bland åskådarna. Och för att inte tala om smaken - den sega krispighet som på ett behagligt vis gnisslar mellan tuggorna. Det perfekta måttet av sträv salt i samklang med den söta läsken.

Överhuvudtaget tanken på hur någon en gång i tiden kom på att om man hettar upp majskorn till den grad att de sprängs av ett ångtryck, så blir det popcorn.

Eller något sådant.






Once upon a time there was this young woman who constantly popped popcorn. Like a frantic she stood in front of the stove, narrowing down to the deepest bottom of the pan, comparing the mount of oil versus corn grain. After some few minutes something started to happen under the pot lid. The grains started to jar like a wild downpour, they increased in strength, to suddenly stop jaring. Silence fell. The woman and her bystanders were close together at the stove, and somewhere some cymbals started with their intensive chase until they reached climax, when the woman finally lifted off the lid. Tadam! What happened was that small white, fluffy clouds started to well over the pot. All over the kitchen they spread their white wings. The woman was pleased with her work, and also fascinated by the amount of clouds which started their life in such a tiny pot, to suddenly turn into a whole heavenly dream.

21 maj 2010

skymnings svalka

Det råder skymnings svalka ute. En gång i tiden läste jag en bok som hette Skymnings svalka. Den heter fortfarande Skymnings svalka. Jag minns inte riktigt vad den handlade om, men varje gång moln och mörker belägrar himlen tänker jag på skymnings svalka. Det är ett fint uttryck, skymnings svalka.




Everytime I see clouds and darkness
besieging the sky, I think of a melancholic grey face that is smiling.

helt enkelt

Vet ni vad jag gör just nu? Som om ni bryr er. Jag befinner mig, exakt i detta moment, i en rungande extas - jag våldför mig på lösgodis. Jag vräker hungrigt i mig safterna av gelatin, jag suger på nappar, jag snortar in socker, jag nafsar sönder gelégrodor till dallriga kvarlevor och jag skriker när chokladen brer ut sig på min tunga.

Jag gillar godis, helt enkelt.




Right now in this moment I´m violating myself on candy. I throw in the juices of gelatin
, I snort sugar, I snap jelly frogs into quivering remnants, and I scream when chocolate stretches over my tounge. I simply like candy.

20 maj 2010

knoppar och pärlor

Plötsligt klev den snåriga skillnaden över från beklagligt brunt till grönskande grönt. Då sena dagen skiftar, smetas ut till orangekräm himmel, då andetagen är som mest nöjda, då det rusar för ögon och smeker för hjärta, då iris speglar i guld.

Och alla knoppar som brustit ut i gröna skrattsalvor, fläktar för hår, når hud, drar sin kittlande hand på arm, åkallar nerver som länge legat gömda i sitt bakhåll, ryggen. Drar försiktigt upp dem ur glömd låda, längs med raden, förvandlar på sin väg kotor till pärlor, dansar över dem, en och en, följda av vågor från lummig bäck som strilar över, pärlor. Vågor skvalpar, mjukgrön mossa bygger bo under nacke, dun. Åker rutshkana nerför arm, retar upp håren på bädd, på skoj. Håren reser sig makligt, vill skoja tillbaka, men är för lättjesvaga för annan aktivitet än att se på, pärlor. Vågor, porlande bäck som åker vidare ner på arm, på hand, fingrar och skuttar ut från talltoppar. Tjoho.

Inte förrän då, lägger sig håren åter ner för att sova, lugnt och stilla, likt danande dun. Som om de nyss fått erfara en ljuv dröm, så somnar de snart in i vårens trygga vagga.





Suddenly brown ornated into greenery. An orange cream filled heaven during late noons, a satisfied breath, a golden eye glimpsing glitter. Fluff, pearls towards tempered back, rushing to yellow sparks, cuddling under one´s burden neck. Beaming further on the arms, raises the hair to life, sliding down to the hands, fingertips. Jupmpig away from pine tops. Tjoho. Not until then, the hair on the arms, the pearl wakened hair in its sweet dream, fall asleep again, secure in the cradle of spring.

19 maj 2010

när studenter slöar under sol


En Therése


En Caroline


En Per


En ekorre


Och sist men inte minst, en sol.



When students laze under sun.

17 maj 2010

JApan!

Haruki Murakami är en av två japanska författare vars böcker jag har läst. Hans bok Fågeln som vrider upp världen, är en litterär balansgång mellan fantasi och verklighet - surrealism och suggestivitet. Det är en berättelse om en man som mestadels sitter i en mörk brunn och filosoferar kring livet, i takt med hans nytillkomna leverfläck på sin kind, som ständigt växer sig större. Att läsa en roman av en japansk författare är som att upptäcka en ny kultur genom bara en bok. Läs hans böcker, de är lite annorlunda än annat.

Den andra japanska författare vars litteratur jag har hänförts av är Nobelpristagaren Kenzaburo Oë. Hans bok Mardrömmen är ett måste om man gillar ett explicit, ej idealiserat bildspråk, men ändå så träffsäkert att man på grund av innehållets icke diskretion, nästan tappar boken i golvet.

Med detta vill jag dela mig ett stycke ur just boken Mardrömmen, på grund av det bildspråk som leder oss in i en fiktiv värld mellan verklighet och myt. Boken handlar om en man vid namn Fågel som drömmer om att resa till Afrika. Men hans fru föder ett barn som är vanskapt och Fågel måste stanna kvar, i väntan på huruvida barnet kommer att överleva på sjukhuset eller inte. Under tiden jobbar han med att undervisa som språklärare och tampas ständigt med sina alkoholproblem:

"Ett nät av kruttorra sprickor brast fram i hans strupe och tungan svällde så att den hotade tränga ut mellan läpparna. Vänd mot etthundra flughuvuden tittade Fågel upp och smålog. Fem sekunders löjlig, förtvivlad tystnad. Så vek sig Fågel ner på knä, bredde ut fingrarna som en padda på det smutsiga trägolvet och började stönande kräkas. Han kräktes som en katt i krampryckningar, med halsen stelt framåtsträckt. Någon tvinnade och kramade om hans inälvor. Han liknade en demon som vred sig under en väldig devakonungs fot. Fågel hade hoppats att åtminstone kunna kasta upp med viss humor, men det fanns inget roande över prestationen. Jo, en sak, när spyorna svämmade över hans tungrot och rann tillbaka i strupen smakade de tydligt citron, alldeles som Himiko hade förutsagt."





Haruki Murakami and Kenzaburo Oë are two authors I hardly recommend you to read. The mystic feeling of balancing in a world between fantasy and reality in the novels ’The Wind-Up Bird Chronicle’ (H. Murakami) and ’The Nightmare’ (K. Oë) makes me thinking of more than what is said when reading. It´s all about a special feeling you get, like entering into a new culture. Especially the metaphorical-language in ’The Nightmare’, is one of a kind.

15 maj 2010

välkommen vår, välkommen sommar

Tiden har åter kommit. Den tid då jag långt in på sena kvällar täckta av ljum sommar, satt på min balkong. Läste, drack kaffe, studerade solens svala nedgång, hur molnen plötsligt blev mer distinkta, hur de bildade en mängd får som betar på orange hage. Fåglar som fortsatte sin muntra kanon, det doftade grill, gräsfläckar på byxor, kall öl som sköljer in i mun, smeker gommen, musik i park. På avstånd bilar som tar mer fart, förare som rycks till av acceleration, fläkten på taket till fastigheten mittemot som brusar utan uppehåll. Det känns som utomlands.

Tiden har äntligen åter kommit, med start idag. Egentligen tycker jag inte så mycket om sommar. Höst och vår är mina två älsklingar. Hösten speciellt, med den kallt klarblå himlen om dagen, som blir vemodigt blyblå om kvällen.

Men.

Jag njuter faktiskt av värmen som jag av längtan har skälvt efter, och dränker härmed bort minnet av alla de evighetsvita snödagar som långsamt kvävde min strupe och allt hopp om liv som ville ut ur den. Jag förlåter dig vintern för att du varit så långvarig. Som en tv-serie man vill ska ta slut när den plötsligt flippar ur sitt sammanhang.

Välkommen vår, välkommen sommar.




It has been a year since last time I rested my feet on the balcony with a book under my eyes and coffee in my throat, ocasionally watching the orange sky during a late noon. Now the annual time for this kind of laziness has arrived again. Welcome spring, welcome summer.

14 maj 2010

karaktären och han som nyss har skrattat så hysteriskt

Ute föll ett tyst regn. Ett vårregn, som fick en del näsborrar att snorta lättja, en tät regndimma som klistrade sig som en fuktig hinna på de ögon som tordes ut. För dem en hinna av glasyr gjord av skimrande slöjor, och för andra som inte tål regn, en gulag. Blickar som klättrade upp mot porösa fasader, kantstötta hustak och hamnade med sikte mot skyn, som i sin tur speglade sig ner bland flera ögon. Som av reflektionen färgades till skumpärlemor, en ocean med vågor som klättrar över varandra, tävlar om vem som når högre högst, för att i sitt klimax sprängas i bitar, bli till en tvehågsenhet. Och den som med fjärilsfladdrande hjärta och sköra stråkar till nerver nyss stått under denna vågmakt, han tömmer bålen på luft, med rester av små bubblor, som sipprar upp i strupen och får honom att skratta. Skratta så våldsamt lättad över de vågor som nyss höll på att ta livet av honom. Skratta i en slags galenskap som bara få kan göra, när de vet varken ut eller in. Han fortsätter att skratta hysteriskt skälvande med ett grönvridet ansikte, ända tills en viss karaktär sätter ner en barsk fot utrustad med stålhätta och stirrar på honom. Den blicken är inte att leka med, det förstår han som nyss har skrattat så hysteriskt demoniskt att han inte har vetat vart han ska ta vägen.

Han tystnar.

Karaktären med den barska foten utrustad med stålhätta, fortsätter att stirra på honom, med ögon fyllda av flera hundra röda pulserande kanaler. Karaktärens ansikte är blodbrunt och stelt, som levrad sten, fylld av djupa fåror och stora kraterliknande porer som blåser ut små ilskna trumpettjut när läderhuden med jämna mellanrum andas. Karaktärens skog till ögonbryn skjuter långt ner i ansiktet, nästan hänger som övergödd mossa över ögonen. Buskiga, vasst sträva. Eftersom karaktären just ser ut som en typisk karaktär brukar göra, händer det att han som nyss har skrattat så hysteriskt mycket, gör allt för att inte översköljas av ett nytt skrattanfall. Han fäster till exempel sin blick på karaktärens grova ögonbryn. Han föreställer sig hur det skulle vara att kamma dem. Kan hända att man behöver en rejäl hårborste, för att få rätsida på dem, tänker han med blicken fäst på alla tallbarr till strån som av sin tyngd långsamt vajar för vinden. Eller kanske viker sig förresten hårborsten av de väldiga stråna, kapitulerar. Och då är ryktborsten den enda utvägen. En ryktborste gjord av järn. Ja, så får det bli, tänker han som alldeles nyss har skrattat så hysteriskt.






A short story about a man who
started to laugh so hysterically, reliefed when he knew he wasn´t going to be killed by the big waves in the ocean. He can´t stop laugh until this typical character with a face full of deep furrows, and bushy eyebrows, firmly puts his foot down and just stares at him. But this typical character with his typical appearance makes the man who just laughed so hysterically, wanting to laugh even more. In an effort to control himself, the man who just laughed so hysterically, concentrates his thoughts on the typical character´s bushy eyebrows. His thoughts finally compose and he ends up in a decision about wanting to comb the typical character´s bushy eyebrows with a cow brush.

13 maj 2010

jag vet inte

De sägs att alkoholen får orden att flöda. Jag vet inte. Jag visste inte. Har aldrig medvetet satt mig ner med alkoholen på min högra axel och skrivit. Men så tog jag mig ut idag, bland blinkande stjärnor och burdusa barer, slog på några volts promille och här sitter jag nu och skriver.

Jag vet inte.

Vad jag tycker om detta. Rinner orden fram mycket lättare än i vanliga fall? Lägger sig sanningen lika svindlande utbredd som en stjärnklar natt?

Jag vet inte.

Godnatt.





It´s said that the alcohol makes what is bronze to become gold. I don´t know, I just write. Having a couple of per mille in my soul right now doesn´t make me more capable writing anything equally staggering widespread, as a starry night. I don´t know.

12 maj 2010

regnskugga

När regnskugga faller, dalar andar makligt in i märg. Bosätter sig, bygger hus. Väggar av kväve, tak av plåt. Åska klipper ner från himlen, elektricitet ekar runt i gulblå plåt, hamrar på vägg, bildar gas, kväver inifrån. Samlas. Sprängs.




When rain shadow falls, spirits leisurely in marrow build up walls. Of thorns and this metal roof, the thunder cuts down on the blank goof. Electricity paints the roof to yellowblue, knocks the walls, becomes gas, suffocate from inside. Accumulates. Aches.

en onsdag en bio


Medan solen fick alla fönster i stan att bli till själfyllda ögon, bjöd Naima med mig på bio.


Kön till bion ringlade sig långt ut på gatan, och för ett slag lyfte jag upp blicken mot skyn.

Just denna biograf är en favorit, charmig och icke kommersialiserad.


Filmen vi såg hette Youth in Revolt. Mina smilband drogs åt ett par gånger, helt ok.


Filmen tog slut, men ljusbadet utomhus kvarstod.


Det bästa med kvällssol är hur ljuset smeker över staden.


Alla vyer ser automatiskt ut som målningar tagna ur en konstnärs innersta tankar.


Hejdå, sade vi sedan till varandra, jag och Naima. Hejdå, sade solen till oss.




I went to see the movie Youth in Revolt, with my friend Naima. Good movie, nice company, caressing evening sun.

9 maj 2010

grattis mamma

Idag fyller min mamma år. Det firar vi med att smaska tårta och träna yoga.



Today is my mum´s birthday. We celebrate it with gobbling cake and take a yoga class.

godmorgon godnatt kaffe

Det är läggdags, jag smuttar kaffe. Det känns något förbjudet, eftersom jag tillhör den skaran som inte dricker kaffe efter sex. Eller sju. Inbillar mig att jag kanske inte kan sova då. Men vem behöver sova, undrar jag och drar in en smekande sup. Strupen snörps åt, som i en oförberedd beröring man får från den man är hemligt förälskad i. 

Smakstinget av kaffe dröjer sig kvar i min mun, så pass att skulle jag för någon person nu öppna munnen, skulle denne i mitt munvalv, min gom, skåda en stumfilm i sepia med tåg i bild, som precis börjar rulla bort från station. Horder av människor. Släkt, vänner, syskon, familj, kärlek viftar ivrigt med sina vita näsdukar, en myriad av flaxande svalor. Drar med handrygg för kind, torkar bort några ensamt porlande tårar och fortsätter att ånyo vinka, ända tills tåget och dess medresenärer blir till en liten liten svart fläck som slukas upp av den lurigt gula solen i horisonten.

Jag ser kaffeånga vifta fram när jag andas, en bubbla vid min mun, kärleksbrun. Jag känner kaffe ända in i märgen, när jag skriver, ner ordet kaffe. Som ligger kvar på min tunga, som vaggar svansens spetsigt burleskmörka slut. Min lägenhet doftar kaffe och kanske blir det svårare att somna när hela hemmet förnimmar morgon, som i att vakna.

Kanske är det därför som sömnen febrilt letar sig förgäves, när man dricker kaffe något senare om aftonen.





It´s late, again. The coffee lubricates my mouth and my throat purses, as an unprepared touch you get from the one you are secretly in love with. I see coffee steam waving out from my mouth when I breath, a bubble in my mouth, love brown.
My whole home smells like sugar coffee, and maybe, I get caught by a clear thought - it gets harder to fall asleep when the air perceives morning, as in waking. As in coffee.

8 maj 2010

i mitt barndomskök

Jag sitter i mitt barndomskök. Livet är sig åter likt, jag tuggar på samma utsikt från köksfönstret. Bakom radhusen, de kilometerhöga björkarna som med respekt för vinden böjer sig åt olika håll. Jag minns när vi flyttade hit, jag var runt tio år. Björkarna var på den tiden blyga av sig, kortväxta som de var.

Tiden går.

Mammas rörelser ler runt i köket. Maten tillagas med lika stor omsorg som den gediget klara pastellnyansen i en fransk musikalfilm från 60-talet. Charles Aznavour, säger mamma och hans musik sipprar med ens fram, smörjer brödet som just jäser och framkallar en nostalgi starkare än björkarnas dans bakom radhusen. Min mormor dyrkade Charles Aznavours musik. En dag kom hon ivrigt hem från sitt jobbhotellet och sade till sin familj: gissa vem jag har pratat med idag?

Himlen är inte särskilt munter. Grå och blöt, i stora drag. Men säkert vilar en solglimt någonstans högt upp bakom molnen. Det måste det göra, finnas glädje. Om inte annat en reflektion av den värme jag omges med, hemma i mitt barndomskök.




Back in my childhood, in the kitchen, among the scent of yeast, my mom´s movements, smiling all over the home, world, outside. Behind the townhouses I see same view as I´ve seen since I moved here. Birches bending away for the breeze. Ashy heaven, me thinking there must be a light shining through somewhere. At least a reflection of the joy I feel which lingers from the childhood, in my kitchen.

lördagen här


Det bästa med att komma hem till familjen är alla råvaror, allt från hjärta till mat.


Utsikten från köket

Munter


Mammas hemmagjorda pizza
- börjar sin goda saga så här.


Från pappa till mamma.





So this Saturday with my family; commodities, the view outside from my sight, cheerily me, mum´s fab pizza, and roses from dad to mum.

7 maj 2010

svarta fläckars solvadd

Jag susar förbi i ett hastigt landskap. Knoppar som äntligen fått brista ut i mängder med små skvalpar, bildar stora vågor, målar bilden från tågfönstret varm, klargrön. Det är äntligen vår. Med blekrosa tag kammar solljuset varsamt fram morgonen, som långsamt vaknar upp. Sträcker på sig, bildar, trots tågets fart, en vy av stillsamma björkkroppar vars svarta fläckar blir till milda, bruna ögon, av solens ljus. Vid mig doftar tidningsprassel och fyllig kaffearom, lågmälda samtal med respekt för morgonens trötta sötma. Eller vårens alkemi. Det var längesedan vi sågs, våren och jag. Jag och min familj. Snart är jag framme, det var ett tag sedan sist. Som jag kramade om min familj lika mycket som jag längtat till våren.




The landscape rushes hastily in front of me. Thousands of buds which finally had burst out into big waves, all green. Spring is finally here.
It was long time since we last met, spring and me. Me and my family. Long time ago since I hugged my family as much as I have longed for spring.

5 maj 2010

Lady

Alla tre döptes till Lady. Först de två undulaterna och sedan papillonen. Varför just Lady, vet jag inte. Antagligen tyckte jag att det var ett fyndigt namn, jämfört med vad husdjur vanligen brukar bli kallade för. Båda undulaterna var turkosblå med vita inslag och köptes i samma butik, fast med några månaders mellanrum, då den första undulaten rymde från sin bur en molnfylld dag, när buren stod ute på balkongen och dörren till buren hade åkt upp. Något nedslagen av förlusten ledde till att jag snart införskaffade en Lady nummer två. Vi var noga med att välja ut en undulat som såg exakt likadan ut som den förra, pappa och jag. Vi vandrade omkring i djurbutiken, bland dunkelt ljus, till doften av torrfoder och frön. Till ljudet av krax, pip och våra närgågna blickar som orsakade skalv av perplexa rörelser runtom i burarna. Och sedan jag, som ville ha min nya turkosa undulat.

Vi fann den till slut. Den hade samma mängd turkos i sig som den förra undulaten. Men det dröjde inte länge - en dag när jag kom hem från skolan låg Lady död i sin bur. Jag trodde att hon, eller kanske var det en han, hade råkat ramla av sin sittpinne. Men det var ändå inte troligt med tanke på de konster pappa hade lärt den att göra på sitt pekfinger. Något skärrad över den plötsliga döden tog jag mod till mig och begravde Lady nummer två, i skogen, bakom garaget.

Lady nummer tre var inte turkos någonstans på kroppen. Lady nummer tre skällde gällt, kissade på mattan och bet nyfiket på mina tår. Det var midsommar och pappa hade långledigt från jobbet. Mamma var inte så förtjust i den lilla bitska papillonen, och min bror var för liten för att förstå. När midsommar led mot sitt slut grät jag så hårt att hjärtat fick kramp, och jag bad Lady tusen gånger om ursäkt för att behöva lämna tillbaka henne till sin kennel. Processen var ceremoniell, vi satt i bilen, hela familjen. Mamma körde i en takt fylld av vemod. Pappa hade Lady i sin famn, och jag satt med lillebror i bak, och kämpade mot den sorg inom mig, som slet likt storm mot övergivna träd. Jag blev avsläppt hos min morbror. Det skulle vara alltför svårt att vara med när mamma och pappa lämnade tillbaka valpen som var så liten att den ständigt darrade i hela kroppen. Jag minns att nästan hela min mun fick plats på huvudet, om man drog tillbaka en del av pälsen. Jag pussade henne och hon fortsatte att darra under mina läppar. Det sved till i bröstet. Hejdå Lady, tjöt jag och gick in till morbror.




When I was young I had three pets
, everyone named Lady. The first budgie was turquoise and somehow escaped from its cage. The second budgie was turquoise as well, but it suddenly died. And the last Lady was a papillon which I, because of my young age, couldn´t take responsibility for. It ended up that we gave her back to the kennel. I remember her small head under my lips, when I kissed her goodbye. She was so small, constantly shivering. Bye Lady, I said and felt my anguish echoing in my chest.

4 maj 2010

ludd innanför pannbenet

Då var denna måndagen slut. Månen har slutligen kurrat sig fram bakom molndrivorna och alla fönster mittemot lyser svarta. Svarta ögon som stirrar tillbaka. Exakt. Alla. Är. Svarta. Vart lyser alla nattmänniskor någonstans? Måste man gå och lägga sig innan klockan tolv? Givetvis måste man det, om man ska upp tidigt. Men måste man upp tidigt? Givetvis måste man upp tidigt, om man har ett jobb att sköta. Men måste man ha ett jobb att sköta? Givetvis måste man ha ett jobb att sköta, om man vill klara sig ekonomiskt. Och socialt. Javisst. Jobbet är till stor del en social grej.

Jag försöker fokusera på en text, men tankarna vägrar att skingra sig. De etsar sig fast innanför mitt pannben, blöder ner på mina hornhinnor och dansar spökdans framför mina ögon. Texten blir något suddig och det slutar där det alltid brukar sluta. Jag går och lägger mig.





I try to focus on a text, but my thoughts aren´t letting me focusing. They get stuck inside my frontal bones, they bleed down on my corneas, and dance as ghosts in front of me. I can´t hardly see antyhing, and it ends the way it use to end. I go to bed.

busstur

En av många saker jag tycker om att göra är att åka buss. Faktiskt. Speciellt när bussen är sånär på som folktom och jag har en lite längre sträcka framför mig. Då passar jag på att hitta den mest kuriga platsen att krypa upp på, längre bak. Precis intill fönstret, med musik i öronen. Eller kanske väljer jag att lyssna till chaufförens radio, hans blick möter min. Knappt en sekund. Jag tittar bort, tittar ut, studerar fasader. Butiksskyltar, balkonger, små antikvariat, mammor, pappor, snabba promenader, barnvagnar, barn jagar varandra, ryggsäckar svänger runt på ryggar, cyklister, lastbil, bilar, bländande krom, förare i telefon, lutar sig fram, båda händerna på ratten, ser efter grönt ljus. Träd som suddas ut av farten, blir gröna utsmetade massor. Solen letar efter mitt hår, värmer hjässan, jag lutar mitt huvud mot rutan, blundar.

Vi har kommit fram till en korsning. På långt håll, sniglar sig en annan buss fram. Bussarna, min och den framför passerar strax förbi varandra. Jag reser mig upp, sträcker på halsen och lutar mig framåt för att se. Jag vet att det snart ska hända. Bussarna glider jämnsides, chaufförernas blickar möts. Där kommer den - vinkningen. Artig, som om de hade en egen hemlighet. Vinkningen som säger att jag är du, du är jag, vi gör samma lika, låt oss vara vänner. Vi har aldrig pratat med varandra, din kaffekopp är långtifrån min, men vi vinkar, för vi är kollegor. Jag småler, lutar mig åter bakåt, blundar och känner hur solen nu hittat ner till mina ögon.





One of many things I like to do is to sit on a bus. Sit and notice the environment, the passing life outside. The best moment is when another bus is to pass beside the one I´m in. I stretch my neck and bend forward too see, and there it comes - the
wave with the hand to each other. It says; we may not know each other, but we are colleagues, so let´s smile. Then I smile, bending back again, leaning on the seat and continue to relax. On the bus.

3 maj 2010

lägesrapport

Min vän mailade mig just dessa bilder. Staden ser ut att vara i sitt esse.



My friend just sent me an email with these pictures. The town seems to feel good.

2 maj 2010

merci beaucoup

Av någon konstig anledning associerar mina vänner mig ständigt med allt som är franskt, vilket ibland resulterar i en passande fin gåva. 

Motvieringen till gåvorna är varken min födelsedag, namnsdag, examen eller något annat hötidligt. Motiveringen ligger i att vännen bara inte kunde låta bli att köpa saken till mig, eftersom den låg där, alldeles förskräckligt ensam i butiken, och ropade efter sin andra hälft.


Marion gav mig detta charmiga ting.


Som man kan fylla ut med några kronor, euro, eller varför inte små kärleksbrev.


(Ps. Min någorlunda fanatism över allt som är franskt har sträckt sig så pass långt att en person för ett tag sedan berättade att han refererar till mig när La Redoute-reklamen går på tv.
)




My friends use to associate me with everything that is French. Sometimes it ends up in a fine gift. This time my (French) friend Marion found this qute wallet for me, to fill with a few coins or why not love letters.