släpp på ditt pretentiösa ansikte

Just nu sitter jag och spejar ut mot himlen som är smått burdusgrå. Men då och då skär solen plötsligt in sin gula kniv genom molnen, som ställer sig åt sidan, nästan bugar och ger ännu mer plats åt solen. Det är ett högst intressant skådespel detta.

Och genast blir hela himlen sådär soligt gul igen, ni vet så gul som när någon ler sitt allra största leende. Problemet är bara det att jag är, utan att mena något illa alla ni som läser detta, jag älskar sommaren mer än vintern, men därmed inte sagt att jag älskar sommaren mest av allt. Jo, problemet är bara det att när någon person ler sådär överenergiskt intensivt ett bra tag, blir det til slut för mycket. Leendet blir lite för uppspänt, pretentiöst, för bisarrt, och allting känns bara som ett falskt skådespel.

Så därför sitter jag nu här och iakttar himlen. Spänner alla strängar i min kropp. Kom igen nu då, ja kom igen, väser jag när jag ser att himlen långsamt blir mer mörk för varje gång som molnen rör sig närmare mot varandra.

Det går några minuter, jag hinner inte räkna dem, men det går ett tag. Och upp sticker plötsligt den fasansfulla solen åter med sitt pokeransikte mellan molnen som snabbt backar bakåt. Men då, utbrister jag till min besvikelse. Kom igen nu, släpp på dina sorger! Seså, släpp. Låt mig höra dig bullra, mullra, skrika ut i blått och grått. Snälla.

Det finns nämligen inget mysigare än ett sommarregn. Speciellt när man, som jag idag, inte har lust att gå utanför dörren.

Some days when I don´t feel for going out I wish heaven to get lose of its face. I want to see its real face. I want heaven to stop smiling in a color of yellow sunshine and just let it throw up all its sorrows in its blue grey rumble noises. I like sun, don´t mistake me, but when something is being exaggerated I prefer it to rather letting be.

snart så

Det är inte långt kvar nu. Åskan är inom räckhåll. Gardinerna fladdrar mer än ett segel till havs, träden susar högre än ett tv-brus och måsarna skriker ut sin flykt i klagande hymner.

Jag sitter leendes och gnuggar händerna.

The thunder is close now. I can see it by the sailing clear curtains, hear it by the deafening roar from the tress, and by the seagulls lament. I´m sitting here smiling, rubbing my hands.

bon anniversaire!

Google firar med en doodle, jag lyfter hatten och så gör även många andra när det idag vankas 110 år sedan Antoine de Saint-Exupéry föddes.

Congratulations Antoine de Saint-Exupéry on your 110th anniversary!

tar mig en allvarlig funderare

Min vän Marion bad mig att ta en allvarlig funderare på tanken att överväga byta namn på min blogg till: En hyllning till Frankrike.

Jag förstod inte riktigt vad hon menade.

Vadå, tre inlägg på rad relaterade till Frankrike är väl lika logiskt som att veckodagarna avlöser varandra - måndag blir tisdag, blir onsdag och så vidare. Eller lika logiskt som att det är kallt om vintern och varmare om sommaren, eller som att Daniel Westling numera heter Daniel Bernadotte, eller som att klorofyll gör bladen på träden gröna.

Etcetera, etcetera.

Eller kanske,
borde jag överväga.

I was told by my friend Marion to consider changing the name of my blog to: A tribute to France. I don´t exactly know what she means. To find the three lasts posts on my blog being related to France is as logical as the weekdays are relentlessing each other - monday becomes tuesday, becomes wednesday and so on. Or as logical as Elvis last name was Presley and not Poe, Pitt or Atkins. Etcetera, etcetera.
Or maybe, I should consider.

fransk byteshandel

Vad är väl en midsommarafton utan lekar. I alla fall en lek. Då Marion så vänligt gav mig en present i form av en fransk frasbok passade jag på att utnyttja det franska sällskap jag under kvällen hade.

Leken gick ut på att jag - hör här - testade mitt franska sällskaps kunskaper i franska. Jag skulle ge mig på att försöka uttala slumpmässigt utvalda fraser, med hjälp av den modifierade fonetik som stod under varje fras, varpå mitt sällskap skulle gissa vad jag sade.

Oj så bra de var på sin franska! Och på köpet fick jag trevligt nog ytterligare kunskaper i språket. En så kallad win-win situation, som man säger på affärsspråk.

Marion gave me this French phrase book and immediately I started to use the French company I had during midsummer - we played a game. The game was about me reading some random French phrases with help from the midified phonetics under each phrase, whereon my French company was about to guess what I said. Gosh, they were really good in French I think! And of course I also learnt some more French. A win-win situation as we say.

fransk midsommar

När Stockholms gator i fredags ekade tomma klev ett petite sällskap ut för att inta kvällsvard.

Menyn bestod av ja, ni ser ungefär vad. Jag erbjöds dessutom att äta gåslever, om jag ville räknas som riktigt fransk alltså. Men där tog min mage över sinnet och sade vänligt men bestämt, nej. På franska då såklart.

Antoine et Marion regardent quelque chose.
(Antoine och Marion tittar på något.)

Kvällen börjar ta form, förbereder sig för natt. Underbar omvandling.

Salut, c’est moi!
(Hej hej, det här är jag!)

Hejdå midsommar, ses om ett år eller så.

A SweFrench midsummer celebration somewhere in someones backyard.

sommarnatt

På väg hem från ett midsommarfirande slog det mig hur vacker sommarnatten är, om inte ännu vackrare än en sommardag. Allting är stilla, mörka träd och byggnader reser sig höga för att möta ljusa skyn, magiska kontraster uppstår.

Jag går genom en allé och alla träd står som vakter på rad, stillsamt vakar de tyst över mig. Jag tycker mig plötsligt höra någonting prassla till, så jag vänder mig om och för att se. Jag ser åt alla håll, jag ser åt träden, men träden har redan hunnit ställa sig tillbaka i givakt, och endast några få löv på deras kostymer rör sig som i efterhand av de små fläktande rörelserna.

Jag vänder mig om och går vidare, insuper den bleka färgen på himlen som bara uppstår mellan natt och dag. Insuper multipla blomsterarrangemang, lätta andetag och susningar under fjäderlätta småvindar. Finstämd melodi, ungefär som i melankoli.

On my way home from midsummer celebrations I realized that summer nights are even more beautiful than the days. I think it has to do with the silence, the tree´s calm motions and the sky - the pale sky which only shows up when night becomes day.

är det inte kärlek så säg

Ända sedan kungabröllopet ägde rum förra lördagen har jag inte kunnat släppa temat kärlek ur mina tankar. Och mitt bland detta rosbeströdda prinsprinsessa-alltet uppenbarar sig prinsen min helt plötsligt upp från ingenstans och skänker mig ömt två stycken klädsamma chokladkakor.

(Att denna prins egentligen är ett butiksbiträde på 7Eleven som delade ut överblivna rester från förra helgens jippo hör inte till detta inlägg.)

Länge leve kärleken!

If it´s not love then tell me - I recieved these to chocolate bars today from my own prince, apparently. It says ’love’ and ’hug’ on each one of them. (What does not belong to this blog post is the fact that the prince is a clerk at 7Eleven just wanted to hand out the marketing leftovers from the last weekend´s royal wedding.)

nattuggla daguggla

Som den nattmänniska jag är händer det att jag lägger mig när det, innan mörkret ens hunnit blinka, börjar bli ljust ute. Alltså runt klockan tre, på natten. En märklig känsla infinner sig när jag kryper ner i sängen, den är svår att ta på. Men kanske kan jag beskriva den känslan genom att säga att det känns som att lägga sig i en pågående dröm. En dröm som i den dröm man drömmer om natten. Det känns som att gå i sömnen mellan två världar där den ena världen säger att man lägger sig för att sova långt mitt under ljus dag, då man hör fåglar kvittra ute i den morgonpiggt ljusa atmosfären. Den andra världen säger däremot att det är natt eftersom det egentligen är alldeles för tyst omkring för att vara dag, och när väl det riktiga dagsljuset infinner sig några timmar senare, på den riktiga dagen, är skenet utomhus av helt annan art - skenet är mer levande än nattens subtila ljus.

Allt detta gör att mitt sinne upplever tvetydighet - jag borde vara trött eftersom jag borde ha somnat för ett par timmar sedan, men jag är inte trött eftersom det är dag. Jag har redan sovit min natt.

Mest skriver jag den här texten för min egen skull då jag inte blir klok på den bitterljuva dygnsrytmen som sommaren för med sig. Men är så fallet att du nu bevisligen ändå har läst texten känns det bara trevligt för min del.

As I use to go to bed in the middle of the night, I find it very strange when summer´s early bird light shows up before I even have closed my eyes. It´s like walking in sleep, you don´t know what´s fiction and what´s reality. Not until the real day light takes over the subtle night light and the tones of the singing birds turn into a non-stereotyped realism.

du milde

Ibland, ganska ofta, händer det att jag jobbar. Och nästan alltid, jämt tar jag paus från jobbet, någon halvminut eller halvtimma.

Under lunchen vill man ut i det prima vädret. Ut och fnittra, kanske äta och lapa luft.

Såklart passar jag på att blicka upp mot himlen. Halloj himlen, idag är du allt riktigt fresch, sade jag och log skälmskt. Himlen svarade mig genom att möblera om bland molnen och -

låta solen titta fram lite försiktigt bakom träden.

Fancy skosnören.

Fancy blomma. Eller kanske heter det vacker blomma, på poetspråk.

A lunch break outside anywhere green area in nice weather, is almost as fancy as sitting in Hyde Park, Central Park, Jardin des Plantes, you name it - as fancy as the pink shoe laces in the picture, or as fancy as the flower above. Well, to be more poeticly correct - as fancy as the beautiful flower above.

speciellt gillar jag

himlen. Men det visste ni ju redan. Att jag gillar när himlen, påverkad av vädret, oupphörligen framför en mängd skådespel i form av gedigna skepnader i sitt ansikte.

Just den här ovan är min favorit - himlen känner sig rätt nöjd med tillvaron så pass att den puffar ut små sötmoln, lite sådär på bus ni vet.

Especially I love the heaven. But I think you already knew that. When heaven constantly briefs a wide show, shaped by honest expressions on its face.

utspridda skärvor

Idag är jag sjuk och orkar därför inte skriva något läsbart, för er. Dock skulle jag vilja, oj så jag vill skriva. Men alla tankar ligger för tillfället huller om buller på golvet och jag behöver nån dag eller så på mig innan jag har kraft nog att plocka upp allt och lägga tillbaka det i en låda. I prydliga högar. Och när jag stänger lådan får jag för mig att åter öppna den, bara för att säkert se så att allting ligger kvar på samma plats. Och när jag stänger lådan för andra gången öppnar jag den snabbt igen, bara för att vara riktigt hundra säker på att de ligger kvar så som jag dem lämnade. Mina tankar. Och inte förrän då kan jag skriva något läsbart fint, eller fult om ni nu föredrar det.

Men tills dess en annan fin sak - en dikt av Edith Södergran.

Tidig gryning

Några sista stjärnor lysa matt.
Jag ser dem ur mitt fönster. Himlen är blek,
man anar knappast dagen som börjar i fjärran.
Det vilar en tystnad utbredd över sjön,
det ligger en viskning på lur mellan träden,
min gamla trädgård lyssnar halvförstrött
till nattens andetag, som susa över vägen.

I´m too sick today to be able to write anything readable, to you. My thoughts are wide spread on the floor and I´ll need a day or so to gather them all and put them in a box. In order. And I´ll lift the lid of the box once or twice just to make sure they are as I left them, my thoughts. Not until then I´ll be able to write anything nice, or bad if you prefer it better.

helikopteryra

Utanför mitt fönster surrar några helikoptrar runt i svärm, som om krig förbereds. De hänger lurandes i grupp ovanför mitt tak, mitt huvud, som en skock bin redo att gå till attack. De inger en känsla likt den som när man skymtar poliser på stan – man ställer sig i givakt med sina hands up, för säkerhets skull, ifall man råkar ha begått något brott man inte vet om. Som min kompis gjorde när hon strosandes på gatan rökte en cigarett just som ett par poliser spatserade förbi henne, då slängde hon ciggen i marken, rädd för att ha brutit mot någon lag hon inte visste vad. Och sedan blev hon alldeles ifrån sig när hon kom på att hon kanske skulle haffas för att ha råkat skräpat ner marken med sin fimp, att hon likt en skrämd hare snabbt tog upp fimpen och stoppade ner den i fickan.

Så känner jag mig alltså nu, sitter här och hukar mig fast på golvet, klamrar mig fast på spikarna i golvets plankor, med händerna som skydd över huvudet. Jag känner mig rädd för de helikoptrar ovan som verkar vaka över mig. Men jag hukar mig inte på något aggressivt maner, nej jag gör det lite försiktigt för att visa på ödmjukhet inför lagen. Man vill ju så att säga inte bli metaanhållen – anhållen för att ha gjort motstånd när man blir gripen för det förutfattade brott som man från början skulle gripas för.

...

Jomenvisst är det så att dessa helikoptrar inte surrar runt för min skull barasådär! Nej vad trodde du. Helikoptrarna är såklart förbeställda och skjutklara inför Sveriges Stockholms cirkusspektakel som äger rum lördagen den nittonde juni.

A while, I thought the helicopters that buzzed over my roof, my head, were intended for something I´ve done. An offense maybe, I don´t know. But the feeling when the helicopters loomed together in such a wasp group, was almost the same as when you meet policemen in town - for safety´s sake you raise your hands up, without striking any violence. And if you smoke a cigarett you fastly throw it away, just to make sure you´re not breaking any law by smoking. And while you´re raising your hands up in front of the policemen, you try to smile, just to make sure you´re not going to be meta arrested, which means that you´ll not be arrested for harrassing while you are being arrested for some previous preconceived offense. Well, so weren´t the helicopters there for my sake. Of course they weren´t! What did you think? They were just trying to prepare for the great circus spectacle which will take place in Stockholm the 19th of June.

bråd

Trots att jag har sett fram emot min halloumilunch, intar jag den som om någon förföljde mig. Snabbt. Febrilt. Med andan och mat som bråkar om plats i halsen. Hinner knappt tugga färdigt förrän nästa lass trycks in i munnen på mig.

Kan inte
andas.

Ute har enstaka molnlandskap börjat bilda hela länder. Skymmer solen.
Klockan tickar.

Jag måste skynda ut, skynda.
Solen kan försvinna. Från detta land. För gott.

Unfortunately I´m eating my halloumi lunch as if I was hunted by someone. Pushing it into my mouth. Fastly. Feverishly. With an eye on the cloudscapes that slyly seem to form some countries. Obscuring sun. I´ve have to hurry out! Before the sun disappears from this country. Forever.

Sagan om Osten

Ha, grundlurad känner jag mig. Totalt överkörd! Helt jävla överkörd. Så sjukt hur lurad man kan bli.

Det började en vacker dag, exempelvis dagen igår, med att jag skulle krydda till lunchen med lite halloumiost. Som brunstig älg på motorväg skred jag därefter fram mellan hyllorna i matbutiken, på jakt efter halloumiosten. Ha, så jag garvar för mig själv i detta skrivandets allra högsta hetta.

Vänta. Måste pausa bara. Går inte skriva. Kan inte sluta skratta.

Nåväl. Nur är jag tillbaka. Jo, så jag galopperar sedan fram till kassan med två nyfunna ostförpackningar i min famn. Två stycken då det, hör och häpna, var extrapris på osten just idag! (stod det på skylten i butiken i alla fall, att det var extrapris just idag alltså). Och leendet min vän, det går inte att beskriva mitt leende när jag sedan skulle betala osten. Ja, dels för att jag inte kommer på vilket adjektiv jag ska använda för att beskriva leendet, och dels för att jag inte kunde se mig själv när jag log.

I alla fall. Hem kom jag så småningom, ridandes på moln. Och i sängen lade jag mig några timmar senare, med vetskapen om att den bästa lunch jag någonsin ätit, skulle jag få smaka på imorgon (läs idag). Och tryggt somnade jag sedan på huvudkuddens rosa fluff, räknandes så många halloumiostbitar jag skulle få äta, istället för får.

Dagen D kom. Ljuset från fönstret skvalpade för mina ögon och kvickt satte jag mig upp i sängen, gäspade och sträckte lite extra på mig, drog ut på tiden med den högra armen rätt upp i luften. Åmade mig som grannens katt och smackade ljudligt när munnen gläfsades ihop efter gäspen. Allt detta manér tillägnad en alldeles speciell dag som denna.

Oh, nu. Vänta. Måste bara. Ha! Skratta. Färdigt.
Snart tillbaka.

Ja, vart var vi nu. Jo, så kastade jag en halv blick på klockan och upptäckte att det var hela fyra timmar kvar innan lunchdags! Och visst blev jag, får jag erkänna så här i efterhand, något karg i blick. Jo, jag blev allt lite sur, eftersom jag skulle få vänta hela fyra timmar. Fyra timmar tills jag fick avnjuta min alldeles underbara halloumiost. Gah, så det vattnades i mun på mig! Jag hade till och med dreglat ner hela kudden under natten, så sugen på halloumiost som jag var.

Till slut slog klockan lunch.

Och ut från kylen drog jag fram den ena ostförpackningen, i ögonvrån sneglandes på den andra. Skulle jag våga äta upp båda förpackningarna på en gång? Nej, den andra skulle få vänta tills något annat halloumiåtråfyllt tillfälle inföll... Kanske redan till mellanmålet? Ha, så hon tog i med skämten då! Mellanmål. Nänä kvinna. Det fick minsann räcka med "endast" en förpackning för denna gång. Ha! En förpackning. Nämen ser man på så sniken hon har blivit då! En förpackning. Men jo, inte två. Ska man njuta ska det vara med finess och därmed minimalt, tänkte jag och placerade skärbrädan på köksbänken.

Ostförpackningen skvalpade till i min hand. Lustfyllt slet jag upp den med den största kniv jag fann. Ett snitt. Sådär. Rakt igenom. Fram med osten. Och ut ur förpackningen en massa vätska. Ojoj, detta var väl inte nödvändigt ändå, tänkte jag när vätskan likt destillerat var från öppet sår rann ut på diskbänken. Men sedan glömde jag det där med varet, eller vätskan, när jag  ä n t l i g e n  hade hela osten i min hand. Så mjuk den var, så vit och så... geléartad(!?) Jamen, den blir ju hård när jag steker på´na, tänkte jag och började skära i den. Akta. Fin, fint. Sådärja. Sedan sätta på spisplattan, häll matolja i stekpannan. Ha, detta börjar ju likna ett matrecept. Men nej för sjuttsingen, följ inte detta recept. Följ icke. Vänta så ska jag berätta vidare.

Jo, och försiktigt började det sedan pysa från stekpannan. Den uppvärmda oljan skingrade sig och bildade några svettpärlor på pannans bott. Och då, då äntligen! Då var det dags att sätta skapelse i verket, eller nåt sånt. Ojoj så det sved i mina kinder. Det sved så det sög ända in i mitt bröst, mot min maggrop som till svar gurglade upp något rabiat mot min strupe, med sikte på att åka ut ur min mun. Oops.

Men ser du, allting var tydligen inte riktigt som det skulle. Å nu kommer det... Ja, så otroligt lurad jag blev. Av ett ostfanskap dessutom! Två-pack för femton spänn, ha! Jo, så tog jag tag i ostfiléerna som låg utfläkta på skärbrädan, för att doppa ner dem i oljegyttja. Du vet, låta dem fräsa lite, droppa på salt, oregano, peppar och kanske lite gurkmeja om jag ville vara riktigt djärv. Se hur halloumibitarna tar färg, hur de behåller form och blir till sega, kompakta madonnor i min käft.

Men osten bredde ut sig i pannan. Flöt ut. Blev mjuk. Alldeles för mjuk. Mjuk och trådig. Hur mycket jag än försökte samla ihop den med min slev eller vad jag nu använde mig av för redskap, så ville den inget annat hellre än att flyta ut till pannkaka. Pannkaka. Pang-kaka! Som förstummad stod jag och iakttog den. Osthelvete, vad gör du? Ska du vara så här? Är det så här man beter sig i en stekpanna, va?!

Men osten, den bara fortsatte att bre ut sig. Tills tanken slog mig att

JAG ISTÄLLET HADE KÖPT MOZZARELLAOST!

Åhnejåhnejåhnejåhnej!

Det här gick ju inte. Min mage skrek, mina kinder torkade ut av allt saliv som rann ur, min hjärna var för fasiken inställd på halloumi! Seg, gummiseg halloumi. Hallå, ha ha hall o u m i. Hallå loumi. Halloumi! Jag ville ju ha min halloumi som behöll sin rektangulära form i stekpannan, som smakade annat än nervtrådar, som helt enkelt var min halloumi! Ingen mesig mozzarella. Åh, vad jag hade lust att moza dig din sjuka rella!

Jaha ja, sade jag efter många om och men för mig själv. Och på min tallrik slängde jag, efter både upptäckt-och nederlag, över en bit pannkaka, eller om det överstekt mozzarellaost, vet jag inte. Halloumi var det i alla fall inte. Det svär jag på.

This is an unhappy fairytale about a girl who wanted to garnish her ordinary boring lunch food with some halloumi cheese. She went to the supermarket, she found what she searched for and decided to make the halloumi lunch the next coming day. That night the girl had a really good night sleep filled with ponies, grazing halloumi cheese on the meadow. The next day came. The girl woke up with blushed cheeks eager to start making the day´s lunch food. And carefully she sliced up the cheese and put it in the frying pan. And even more carefully she went to see how nicely the cheese turned into spicy golden brown fillets. But what happened then wasn´t what the girl really did expect from the very first beginning. The halloumi cheese melted in the frying pan and became just a simple, pancake. Because it wasn´t halloumi cheese she´d bought. It was, lo and behold, mozzarella! And then, very dissatisfied, she decided to anyway eat the rubbish mozzarella. And so did the girl not lived happily in all her days.

men idag är en ny ostdag!

Hallelujahoumi,

kom till mamma!

But today is a new hallelujahoumi day!

livet är ett enda långt kalas

Även fyllt av kalas, på riktigt. Kalas som i ballonger, serpentiner, fiskdamm och paket. Eller som denna variant nedan, då min vän Naima fyllde år.

Där Frankrike, Ryssland och Bulgarien kom och hälsade på. Ja, det var maten som förtöjdes på landsenligt vis.

Dagen till ära fick vi även solbada.

Fåglarna kvittrade och löven susprasslade medan vi sedan gick loss på tårtan.

Och när vi gick fick vi ett fint farväl av Naima, i form av en puss eller så, inbakat i ett hjärta. Lägg märke till hur väl hennes klocka matchar gräset. Det kallar jag för att tänka på detaljer.

Life is an eternal birthday, also containing birthdays. This above for example is one of those moments when my friend Naima recently had her birthday, which was served with delicious food from France, Russia and Bulgaria. The sun glimpsed, the birds sang and the leaves rustled softly a honorful day like this.

jaha

Här sitter man med en kopp koffein och stirrar ut på vansklig himmel. Rätt mysigt ändå. Tvätten är hängd, golvet pärlblank, boken insupen och kärleksbekymren postade till Tjotaheiti, med rekommenderat brev.

Vad lever man för nu då?

Himlen möjligen. På himmelsk nivå. Rätt mysigt ändå.

Sitting here, staring out on a delicate sky. Pretty nice anyway. What else is there to do when all musts are done - the book imbibed, the laundry hanged and the love troubles thrown in the trash. Inhale the sky maybe, live on a heavenly level. Pretty nice anyway.

glasskärvor spegla gäckande sol

Jag avskyr dagar som denna. Att avsky är förresten att underskatta det jag känner - jag snarare hatar dagar som denna. De får mig att ofrivilligt underkuva mig i mitt rörelsemönster, överhuvudtaget hela min symmetriska dagsplanering.
    Vädret vänner, jag talar om vädret.
Detta grandiosa fenomen som kan få vilken varelse, vilken svensk som helst att rucka på sitt eget humör och slita av sitt hår i spillror, som vädret sedan kan härska över och raljera åt, de små spillrorna. De ambivalenta små spillrorna som aldrig upphör att tåra över deras eget misshag. Spillrorna som ifrågasätter sig själva med hur de gång på gång kunde gå med på att åter tro att allting till slut skulle ordna upp sig. Som en fruktlös förälskelse man ständigt sugs tillbaka mot, tills självförstörelsen blir för påtaglig för ens närmaste, och fort skyler man över sina egna handlingar med desto mer spillror som slutligen omdanas till glasskärvor. Söndertrasade glasskärvor som man raskt gömmer långt in i hjärtats kammare där de får rota sig fast, kärlskrapa och utveckla infarkt.
    Jag trodde inte det kunde komma att påverka mig på detta vis, vädret. Jag trodde jag var duglig nog att stå emot vädrets humörsvängningar, precis som vilken värmeböljande medelhavsfilur som helst.
    Men icke.
    Här står jag med den ena foten på balkongen, den andra på parketten, och väntar på stabil sol. Regnskurarna har idag inte varit nådiga på något sätt alls, nej. Inte heller de snikna uppehållen, de har bara snärjt runt, flirtat lite mot mitt håll och sedan från ingenstans snabbt förbytts till svart ridå. Egentligen struntar jag fullständigt i sol och stoj, för mig bryr heller ingen, inte ens vädret. Det enda jag ber om är att få bevara den solbränna jag med respekt under tre veckors tid byggt upp. Ja, någonstans där bakåt i tid började jag fäktas under solfanskapet, bara för att få känna av sommaren. Men ett solmellanmål blev utbytt till lunch, till flådiga middagar, till frosseri. Och nu kan jag inte få nog. Det liksom kliar inom mig. Ibland kommer jag på mig själv med att sitta och enerveras över något litet som ligger och småkrafsar i ryggmärgen. Det är som om en oansenlig fluga har flyttat in bland nervertrådar och celler. Där irrar den omkring, och omedvetet fäktar jag bort den ända tills jag plötsligt blir varse den dåren som orsakar bipolär irritation hos mig.
    Medan jag står här med vardera fot på ett inom-och utomhusgolv kan jag inte bara begrunda, jag kan även känna, hur solbrännan den gyllenbruna färgen sakta rinner av mig. Bladguld som avdunstar, bildar pärlor på huden och droppar ner på golvet, som skrämt pyser fram ånga när guldkemi snidar med slöja över plankor och parkett. Och på min kropp svider det till när den lysvita huden därunder det rinnande guldet spökar sig fram.
    Ingenting kan jag göra.
    Det har gått två dagar utan solbad på min kropp. Endast en solstråle petar sig nu försiktigt fram genom molnen, något avmagrad av det blöttyngda regnet är den. Men mitt hjärta och alla glasskärvor i dess kammare börjar som i ett hurra genast bulta något snabbare, hårdare. Pulsen når strupen och kryper hastigt upp mot öronen, greppar tag om mitt kranium och hela hjärnan forsar direkt runt i pulserande blod.
    Det hela varar endast i några oberäkneliga sekunder.
    Pulsen är så pass kraftig att den lämnar stora spår av besvikelse när mina tår plötsligt känner av några små narraktiga regndroppar som faller ner från himlen. Pulsen sviker snabbt, sviktar ner mot knäna och får dem att vika ihop sig av uppgivenhet.
    Kvarstår gör endast min blick, rakt ut i intet. Och måtte någon granne nu speja ut från sitt fönster, skulle denne få syn på en gestalt liknandes en enda stor tvekan som efter att ha lidit tillräckligt med tvehågsenhet på grund av vädret, liksom avslutat med att istället stå fast i en halv rörelse. Med en hålögd blick som stirrar framför sig på sina tusenfalt krossade glasskärvor.

An unstable weather can get anyone to submit a bipolar disorder.

sparv, oxe, dött kött

Vinden har ockuperat staden, ockuperat solen som gömmer sig långt bakom de svulstigt grå molnen. Bladen faller som i melankoli ner från träden och hamnar som dött liv på fuktig mark. Det är som natt och dag, som sommar och höst om man tar temperaturen på dagshumöret jämfört med för en vecka sedan. Då myllrade människor omkring på gatorna, täckta av endast sina solglasögon. De log mot varandra, även om de inte drog på smilbanden så log de. Och även om det var mitt i stan, på den mest trafikerade korsning som gick att finna kunde jag känna grilldoft. Marinerade bitar av kött och lättja låg utfläkta och nyantända på grillar, på gräsplättar, på altaner, på tallrikar, i munnar så att det gläfsade runt, glatt och ut genom mungipor vällde den våtaste saft som bara grillad mat kan åstadkomma.

Idag. Det kändes som att vakna upp i en magtraktens rotlöshet. Som när du vaknar upp i din egen säng men grips av snabb panik eftersom du förvirrat inte vet vart du befinner dig, tills du upptäcker att du sover på din egen huvudkudde, att sängen är på sin plats, att rummet är i sin ordning. När jag gick ut denna morgon kände jag mig vilsen, var osäker på om jag hade missat sommaren. Kunde jag verkligen ha missat den, var det redan höst, brun skyltning, allvarliga miner? Jag gick gatan ner mot matbutiken och lät min blick följa alla andras blickar, över till andra sidan trottoaren. Slagsmål. Mellan tre stycken karaktärer. Två yngre pundarpolare, en äldre alkis. Pundarpolarna spratt omkring runt alkisen, som om de stod i ring för att påbörja en ny rond. De liknades vid fula sparvar som slet av glasögonen på alkisen och kastade dem triumfartat i marken. Alkisen i sin tur, den gamle oxen, snubblade över sig själv i samma veva som han slog ut armen i ett försök till att dunka till en av sparvarna. Det gick inte väl. Sparvarna var ettriga, pickade åter på´na direkt utan att ge honom en chans till sjyst rond.

Till slut tröttnade sparvarna på leken och skulle just bege sig ner till tunnelbanan. Men långt hann de inte gå förrän oxen bakom dem i sista kraft plötsligt käftade till med något fullblodigt verbalt. Och runt sig själva snurrade sparvarna snabbt för att på nytt klippa till honom med sina små nävar, häva ur sig något kraxigt samtidigt som de gjorde repris och slängde av hans glasögon. Sedan försvann de.

Andra betraktare ingrep till oxens hjälp, jag vände på klacken, fortsatte min väg. Allting är i sin ordning en väderförkastlig höst-, eller sommardag, som denna.

Somedays when you wake up you have the striking feeling of just being lost, as if you have forgotten where you are and who you are - to in a very short second find out that you just are laying with your head down on your own pillow, in the same bed as usual, in a room that is in its order. But today this feeling followed me almost half the day. When I went out in the morning it felt as it already was autumn, that I´ve missed the summer. The leaves where falling down from trees in a melancholic way, absorbing moisture from the drunken wet soil. And the sun where occupied by the clouds that painted the sky all blue grey. The wind took hold of my hair and tears started to soak down my cheeks as they were developed by the howling of the wind. I dreamt of those recently days which I could point with my finger on the sunbeams, only letting the sunglasses be the garments that cover my body. I love you most of all autumn, but please let me see some sun.

om att gå till Paris

Idag kunde jag inte längre tygla min längtan, så jag gick bestämt ända bort till Paris.

Nja, ni hade rätt - jag hann inte längre än till cafét Vurma.

För ett gredelint kaffe med dopp.

Men fastigheten mittemot såg faktiskt ut som en del av en Parisvy. Kanske.

Men så kom Paris till mig istället. Alltså jag menar inte hela staden sådär bara huxflux med ett: bonjour, ska vi hänga lite? Nej, jag menade att Marion kom, såklart menade jag det. Eller vad trodde ni, att Paris helt plötsligt fått för sig att ta en sväng runt Svearike, va?

Today I took a turn to Paris. Well, you won, I didn´t make it longer than to stop at a café where I tasted some coffee sweetness. The buildning in front of the café was looking quite as a view of a part in Paris. Maybe... And then Paris came to visit me. Of course I didn´t mean that the city came, I mean that my french friend Marion came, of course. What did you think, that Paris suddenly got taste for a Swedish tour, huh?

läste om...

...den här boken någonstans jag minns inte vart. Och enbart för omslagets skull, för den miljö berättelsen utspelar sig i, och att boken är skriven av två urfranska äldre systrar som i åratal krängt böcker vid Seine, gör att jag bara måste ha denna bok. Måste. Även om genren deckare ej tjusar mitt läsnöje särskilt.

I read about this book somewhere I don´t remember. And only for it´s cover, for the environment to which the book takes place in, and also that it´s written by two French sisters that have been heeled books close to Seine for years, makes me want to buy this book. It´s a must! Even if the genre detective story particulary doesn´t charm my joy in reading.

boken och solen

Ok. Det är så här. Jag har för tillfället ett sommaruppehåll i mitt studerande. Det betyder, inga direkta måsten, inga anvisningar om hur mycket som ska läsas till när, och framförallt inga upplysningar om vad som ska läsas.

Jag är fri.

Det hände igår. Eftermiddagssolen skrattade förtjust åt mig när jag äntrade balkongen. Det slutade med att vi diskuterade lite, solen och jag. Vi diskuterade om ditten och datten och sedan reste jag demonstratvit på mig för att visa att jag visst hade en del andra saker att ta tag i. Det var inget mer med det, solen blev inte förargad alls. Han försvann bara en kortis medan jag gick in och ställde mig framför min bokhylla. Som ett barnkalas bubblade mitt hjärta medan jag lätt drog med fingrarna längs med de otaliga bokryggarna. Jag stod framför min frihet, min dröm jag länge drömt om - att själv få välja vad jag vill läsa. Att läsa exakt det jag vill. Att frossa i läsandet, att missbruka läsandet, att ta igen alla de böcker jag bett om ursäkt för att ha prioriterat bort.

Solen dök åter upp på himlen och ut traskade jag i släptåg med en efterlängtad bok. Men plötsligt skymde det till. Jag tittade upp. Solen var borta. Är det boken, så säg, sade jag och böjde nacken stramt så att blicken rotade sig långt in i skyn. Men solen förblev borta. Så jag lade mig på mage och slog upp någon sida sådär på måfå för att bekanta mig med boken. Men det dröjde inte länge och jag vaknade av att jag hade somnat. Lite saliv hade sipprat ut på mitt underlag och jag skyndade mig med att torka upp det med undersidan av armen. Återigen tog jag tag i boken och skulle till att slå upp första sidan. Men just som jag äntligen skulle påbörja läsandet i denna alldeles valfria bok, blev jag upptagen av att telefonen ringde.

Tyvärr fick jag ingenting läst denna eftermiddag, vilket beror på solen. Jag tror nog att jag svek honom och när han blev något surmulen fann jag ingen ro till att läsa. Jo, jag tror att det är så, att det beror på solen. För adderar jag ihop mina dagar med försök till att läsa har det nio av tio gånger berott på solen.

Jo, så är det. Det tror jag benhårt på.

Men idag är en ny dag och vem vet hur många böcker jag kommer att plöja igenom. För jag är ju alldeles fri.

It happens everytime I start with reading a book - I get disturbed by so many other things and find it inconvenient not giving those books, I have been longing for, a good chance to be read. I´m free from school so it should be very easy to choose exactly what to read. Or maybe the freedom gives you too many opportunities. Maybe I should make myself a schedule, as in school, to get some discipline. Maybe I should become a nun, to get some more discipline. Or maybe I should just decide to do what I´ve had in mind, whatever it takes - up yours facebook, phone calls, nail polish-doing, up yours messy stuff. Hi there lovely book.

när himlen är blå blir det lättare att urskilja sina grannländer

Här har vi till exempel Island.

When the sky is blue, it gets more easier to discern ones neighboring countries. Here for example, do we have Iceland.

karusellyra

När jag var liten var höjdpunkten att åka till Liseberg om somrarna. Bilden av alla snedvridna rosa, gröna och blåa hus, sockervadd, clownnäsor, de farligt snabba karusellerna Nyckepigan och Farfars bilar, var som en Alice i underlandet-saga för mig, fast på riktigt.

Så småningom växte jag upp och Liseberg blev en sommar plötsligt förvandlat till ett stort missnöje. Det var ungefär som att inse att tomten faktiskt bär en tomtemask - Liseberg var inte alls lika magisk som tidigare. Allting kändes plötsligt slitet, litet, trivialt och bara fullt med skrikande små barn. Men så kom även jag in i en fjortisålder och Liseberg blev på klassresan åter parken där allting kunde hända. Fast med en något mer annorlunda vinkel - kroppen anstormades med alltifrån svulstiga endorfiner under Loopens galopp, till små kolsyrefnittriga varianter när killarna som jobbade vid karuseller och stånd blinkade till mot en. Som en helikopterinsekt sprang jag vilt omkring, nästan lika skrikande som de småungar som jag något år tidigare tittat surt åt. Jag kladdade sockervadd på plutläppar och jag blötte ner min t-shirt till genomskinlighet i Flumrides vattenbana.

Nu har åter några år passerat och ett nöjesfält är för mig inte så mycket mer än enstaka endorfinkickar, ett sommarkryss, någon bärs och multipla yrselvändor. På senare år blir jag otroligt yr av att åka karusell. Nästan så att yrseln inslaget i ett illamående sitter i en hel dag efteråt.

Men ändock blir jag plötsligt, så här i början på juni, sugen på att åka karusell. Det har hänt mig fyra eftermiddagar denna vecka, att karusellabstinensen kommer från ingenstans och sticker till som ett bi - jag märker inte av den förräns det börjar svida till ordentligt med begär.

JAG BARA MÅSTE ÅKA KARUSELL!
MÅSTE. MÅSTE. MÅSTE.

Så för att dämpa min abstinens går jag in från balkongen, sätter mig ner vid bordet, stödjer huvudet i händerna, räknar till tre och plötsligt är abstinensen borta. Och när jag idag räknade till tre kom jag med ens på varför detta begär bara sådär har belägrat min själ.

Det är studenternas fel!

För varje gång en lastibl, fylld med stolliga studenter på sitt flak, kör förbi mig, låter det som en karusell med skrikande ungdomar. Det kollriga skrikandet kommer försiktigt smygandes från ingenstans, ökar ju närmare det kommer, till att slutligen eskalera i ett rungande crescendo när karusellvagnen passerar mig, för att sedan mjukna och avta ju längre bort den kommer. Addera högt dunkande musik till detta och du har ett nöjesfält framför dig.

I´ve just found out why I this week suddenly got abstinence in carousel riding. It´s because everytime a truck filled with screaming exam plumped students passes me, it sounds like an amusement park. The mad screaming comes carefully from nowhere, increases the closer it comes, to culminate in this inferno sound when the carousel car approcahes me, to decrease the further away it goes. Adding high-tumping music to this and you have an amusement park in front of you.

ja visst gör det ont när himlen brister ut i guld

Yes it hurts when the sky bursts into gold.

Skuggan

Försiktigt, utan att grannarna ska märka det, drar jag fram mina utemöbler och placerar ut dem på sina förutsedda punkter på balkongen. Varför inte grannarna ska märka det? För att det känns lite som: hallå allihopa, härmed markerar jag att sommaren har kommit. Illmarigt klipper jag bandet till sommar-invigningen, jag kommer att missbruka sommarens behag för jag kommer att sitta på balkongen vareviga dag. När du tidigt om morgonen vaknar kommer jag att sitta och lura på andra sidan, ett blickfång från dig, nästan så att du hajar till av att möta min blick när du själv ställer dig i en gäsp på din balkong och i din ensamhet, tror du, blicka ut över horisontens morgontrötta ansikte. Jag kommer att sitta på balkongen ända tills du släcker sänglampan, ända tills du går på toaletten en sista gång under natten kommer du att se min svarta gestalt stilla blicka ut över den ljusa natthimlen. Du kommer att bli rädd, drömma mardrömmar om en skugga som dagarna i ända satt på balkongen mittemot. Och du kommer till slut att bli nyfiken på denna skugga, så pass att du drar fram kikaren för att möta en själlös gestalt som till slut kommer att ersätta dig, ta din själ och göra dig till min skugga.

Ja, och så vidare.

Quietly I bring out my outdoor furnitures on the balcony, don´t want my neighbours to see that I hereby announce that summer has arrived. I don´t want them to think I will gorge in summer grace, laziness and get blushy red on my cheeks by the alcohol of summer. All I want is just to sit here on my balcony, in my own little bubble, breath in the blossom air and maybe observe my neighbours.

8 juni, soldis (och X som jag är hemligt kär i)

Efter att ha scrollat bakåt i tid bland mina inlägg här på bloggen finner jag mig ha ändrat form på inläggen. Formen har gått från att vara rejäla textblock till fotoblock, ungefär så ja. Skulle jag forma ett diagram skulle alltså kurvan i början på mitt bloggskrivande anta en form av ett manuskript till att slutligen bli ett helt skådespel. För att vara riktigt dramatisk, alltså.

Till en början hade jag, i mitt bloggskrivande, många tankar om att skapa mig en bild av typen idag har jag-blogg, med någon form av intressant prägel. Kanske en nyare variant än våra föregångare - de så kallade upphovsmännen, eller rättare sagt kvinnorna, till bloggen. Men då jag inte är en idag har jag-variant, åtminstone inte på något traditionellt vis, blev det som sett inte så. Jag skriver i alla fall, och det är huvudsaken - att få uttrycka mig någonstans där någon läser mina texter. För hade jag istället velat hålla mina tankar för mig själv hade jag skrivit dagbok. 

Det försökte jag mig på när jag var liten. Att skriva dagbok. Det gick aldrig bra eftersom jag var för styrd av dagboksformens diverse konventioner, vilka de nu är. Bilden av dagboksskrivande för mig var att redovisa exakt allt man har gjort under en hel dag, från det att man vaknar till att man går och lägger sig. Och där någonstans mellan frukost och första lektion blödde pennbläcket ihjäl och handen krampade våldsamt, då jag ofta i texten ville stanna till vid smådetaljer och funderingar, som jag försökte nå fram med i texten. Det hela slutade med att jag efter en vecka alltid lämnade dagboksskrivandet, där mina dagar bestod av halva dagar, smockade med text och ett försök till röda trådar.

Jag minns att jag avundades kompisar som snabbt åt upp alla sidor i sina rosafluffiga dagböcker med snirkliga små lås, för att påbörja nya, för att sedan återgå till de gamla och minnas sin ungdom med kraft. Jag betade av tre dagböcker, minns jag. Alla till en åttondel fyllda med text, då jag ville börja om på ny krita varje gång jag återupptog dagboksskrivandet.

Man skulle kunna säga att jag var lite för beroende av att hålla mig till regler när jag var mindre, vilket ofta kolliderade med den jag egentligen var. En gång, kan jag ha varit sex, sju år, köpte mamma en liten anteckningsbok åt mig. Den var grön och hade en björn illustrerad på framsidan. Som rubrik stod ordet Memories, överst i en rosa båge. I bilen på väg hem frågade jag mamma vad memories betyder och fick till svar att det betyder minnen. Direkt när jag kom hem letade jag fram den finaste penna jag ägde, slog mig fundersamt ner vid köksbordet, öppnade upp första sidan till anteckningsboken, och satte pennan i högsta hugg längst upp till höger på den allra översta raden. Jag tror att jag funderade någon minut, inte mer, innan jag kom på vilken form av fina minnen som säkerligen bör stå i en sådan typ av anteckningsbok - jag bestämde mig för att rada upp hela min släkttavla i någon form av ett släktträd. Och därmed frågade jag åter mamma, men denna gång löd frågan:

-vilka datum och år har folk i vår släkt avlidit på?

Kanske höll jag alldeles för hårt vid diverse former när jag gav mig på att skriva dagbok. Kanske var de regler som jag antog fanns, bara en annan form av dagboksskrivande. Och tänker man efter var jag nog egentligen inte så belamrad med regler - jag gjorde det helt enkelt på mitt eget vis.

Den här bloggen liknar många andra bloggar, men ändå inte. Den tar sig i uttryck av en form som är är något, men ej exakt. För jag vet inte vem jag är, bara vad jag vill. Som att skriva till exempel. Närmare sagt, skriva dagbok.

My intention with running a blog is to tell something somehow, but noting exactly precised. I dont´t know who I am, just what I want - to write.

i väntan på 40 grader

Fjärilarna har nu letat sig från magen upp till mitt huvud. Det snurrar vagt till för mina ögon. På himlen vandrar molnen fram i rapid och lämnar då och då plats för solen att blinka ner åt mig. Jag är både nervös och hungrig på samma gång, men jag får inte äta. Jag måste hålla mig, i hela tre timmar måste jag hålla mig utan mat. Det står så i rekommendationerna för att träna 40-gradig bikram yoga. Vanligtvis är tre timmar ingen tid alls, det är vad som är rekommenderat mellan måltider, om jag inte har missuppfattat alla underbara aftonbladets-banta-råd, det vill säga.

Men nu är tre timmar plötsligt en outhärdlig tid, på fullaste allvar känns det som om jag späkar mig. Men så intalar jag mig att tänka på barnen i Afrika och asketism, och genast skärps sinnet snabbare åt än att bältet skulle bli för stort runt midjan.

Jag sitter på balkongen, det är ynka två timmar kvar innan bikram yogan startar igång. På håll hör jag studenter skrika ut sina lyckliga dar så högt att de belägrade lastbilsflaken ryggar tillbaka av redundansen i deras vrickade stämband. Och med ens blir jag något sorgsen - då studenterna nyss har påbörjat sitt liv, de stackars ovetande stackarna, sitter jag på min balkong och grämer mig över valet och kvalet inför ett liv som asket. Ett så kallat vuxenliv fylld med 40-gradig värme, eller ångest.

Jag vet inte vilket som är värst, värmen eller studenterna alltså.

The clouds up in the sky run fastly forward, sometimes giving the sun a chance to look down at me. The butterflies in my stomach are tingling upwards to my head, making me feel dizzy. I haven´t eaten for three hours, feeling like an ascetic. The reason why is because I´m about to do the bikram yoga, and according to the recommendations they say you shouldn´t eat at least three hours before. Somedays I almost forget to eat, but when there´s something forbidden or when the unspoken thing is said, then you suddenly start to get obsessed by the thought. Kind of like you always get hungry of candy, when having nothing at home.

änglar

ängel viska,
vi ropa
fisk fånga,
vi simma
trollslända,
flaxa
dagslända,
fly
havet storma,
sjunka vi,
änglar

angel whisper,
we call
fish caught,
we swim
dragonfly,
flutter
mayfly,
flee
sea storm,
sink we,
angels

gräshäng

Herregu, jag gör inget annat nuförtiden än att hänga i gräs och sniffa sommarkvällar.

Igår var till exempel en sådan dag.

Det var komikerfestival och hela Långholmen rungade av skratt.

Caroline var på.

Patrik och Therése var på.

Jennie var på.

Jag var på.

Det var även ett antal andra som var på, men dem fick jag ingen ansiktsbild på.

Sedan drog vi vidare till ännu mer park och musik innan den varma sommardagen bytte över till lömsk svinkallnatt. Och då smög jag hem för lite sömn.

A Saturday filled of grass and summer snorting.

prima present

För några dagar sedan gav min vän August mig en förträffligt passande present. Vi tar och kikar på den.

Jag slet upp presentpappret och anade genast temat. Kunde det vara Paris inslaget i en guldram?

Ja, ungefär så var det. Det var en bok med franskt tema rakt igenom, ifall jag skulle få för mig att ställa till med franskt galej hemma hos mig. Åtminstone pryda min bokhylla med denna fina bok,

som genomgående innehåller franska matrecept. Och ja, sniglar har jag givetvis ätit tidigare. Faktiskt förra veckan senast, var första gången någonsin som jag sniglade in dem i munnen.

Lite kultur-och kuriosa information klär de sidor som matrecepten inte äter upp plats på.

Och fiffig fakta om Paris olika områden. Detta är mitt favoritområde, fast jag bara har varit i Paris en gång. Men vet man så vet man.

Inte går det att hålla en fransk afton utan bistromusik, givetvis. En cd-skiva ingår i boken, som pricken över iet, eller vad man nu säger i detta sammanhang; som vinet i dricksglaset.

Jag säger bara, denna present tar mig till oväntade franska höjder. Då var det bara språket kvar att lära sig.

Merci beaucoup August.
Salut slut.

My friend August gave me this present a few days ago. A book containing all ingredients for a prima French evening. Also included a cd with French bistro music, of course. Merci beaucoup August.

sommar eller så

Idag var det sista gången som vi sågs, min klass och jag. Det känns konstigt, tomt. Men sådan är jag, har svårt för att skilja mig från sammanhang som endast varar i perioder, godtyckliga snitt i ens liv, som i en övergripande enhet inte utgör mer än en guldfisk i en ocean. Men ändock så betydelesfulla är de för mig dessa sammanhang, då var och en av dem bidrar med sin egna specifika nyans till den stora bilden som kallas för ett helt liv.

Vi var några idag som beslöt oss för att ses, säga hej, dra några intellektuella litteraturskämt, sammanfatta terminen som varit och säga hejdå. För evigt.

Therése, min lojala studie-följeslagare var där.

Hennes långfinger smyckades av en hejduamej-vacker ring.

I parken hägrade diverse sällskap under eftermidagssolens fnasiga fransar.

Vi skrattade så vi tjöt.

Och nu är det sommarlov, eller vad man nu ska kalla det för.

I have finished my exams and school is finished for the semester. Goodbye lovely time, goodbye my friends.