Belle Paris I

Min semester denna sommar tog mig till två metropoler, den ena av dem var Paris.
Så låt oss börja med henne.

Med start bland molnen

Det hela började med att jag och kära himlen bytte plats.

Svindlande höjder vill jag kalla det för.

Och jag landade rakt in i Champs-Elysées myrkrig som bestod av mängder med Tour de France-hejare.

Så jag flydde hetsen och begav mig till Blanche som ligger i området Montmartre,

för att säga hej till David som både är fransman och bor i Paris. Det ni.

Vi vandrade omkring i området och jag begrundade den bohemiska sfären. Älskar.

För andra gången i mitt liv stod jag precis nedanför Sacre Coeur och avgudade stadens utsikt.

Jag såg underbara gatlyktor

och solen som ville titta fram.

Träffade på dessa mini-fransyskor som jag bara var tvungen att fota. Som i franska barnsagor eller nåt lekte de på gatan.

Under nattlig slöja

Senare mötte jag upp Marion för middag i Latinkvarteren.

Hennes vän Emilie hakade på.

Chèvre chaud=gratinerad ost. Tres bon=mumma.

Därefter tog vi en magnifik kvällsrunda kring floden Seine. Bilden stämmer överens med verkligheten. Jag lovar.

Förbi Louvren gick vi. Mäktigt.

Och vi krossade över Pont des Arts som är en av Paris mer kända broar. Just denna klappade mitt hjärta lite extra för eftersom den är känd för att vara ett tillhåll för olika slags konstnärer. Denna kväll var bron täckt av grupper med ungdomar som spelade gitarr och hade picnic med filt, vin och ja-ni-vet-resten av det franska kitet.

Jag ville inte, men det blev till slut dags att sova. Tur att ytterligare tre dagar av resan återstod.

My summer vacation took me to two metropolises, the first one to Paris. So let´s start with her: The journey begun somewhere in the air and I landed right in the Tour de France crowd at Champs-Elysées. So I escaped, and went to Blanche at the Montmartre area to see my friend David who is both French and lives in Paris. Cool. We wandered further in the hood and my heart melted for a while because of the bohemian sphere. Later on I met Marion and her friend Emilie for a dinner in the Latin Quarters. Afterwards they guided me to the magnificent area around Seine, and the Louvre Museum suddenly appeared in front of me, powerful. And so we crossed Pont des Arts, one of the famous bridges in Paris, because it´s a common place for all kinds of artists - so my heart started to beat even faster. Then it was late and I had to sleep, even though I didn´t want to. Lucky me I had three more days to go in Paris.

en nobel dam och några myntablad

Även om det kliar i fingrarna av skrivlust är det samtidigt ljuvligt med semester. Mersmaken kallar och jag är tillbaka om ännu en vecka. Strax ska jag besöka någon jag verkligen älskar - romarna födde henne och hon kom senare att bli en nobel dam belägen på sydligare breddgrader...

Sedan vill jag tipsa er om min egen ambrosia, nämligen myntan. Jag hann nyligen ro hem en myntaplanta, med rot och allt. Snabbt stoppade jag ner den i jord och bad till gudarna att den inte skulle dö på grund av bastuhettan utomhus. Ja, så matade jag den även med lite vatten.

Mynta kan användas till allt. ALLT. Jag svär. Koka upp vatten, lägg i några myntablad och du har friskt pepparmyntste. Vispa ihop en sallad, släng i några myntablad och du har annat än sedvanlig salladssmak. Bre smör, ost, skinka på ett libabröd/tunnbröd, skvätt på myntablad, rulla ihop brödet och du har en fräsch variant på ost-och skinkmacka. Och så vidare. Likt citron förhöjer mynta smaken på all mat och du förflyttas snabbt till medelhavet, utan extra kostnad. Bra va.

Förresten, droppa gärna in några bok-eller bloggtips i kommentarsfältet så har alla något att göra.

Alla tips mottages tacksamt.

Tack på förhand.

Even if if my fingers are itching I will have one more week off from blogging. During this time I´ll visit someone I love. I adore her. The Romans gave birth to her and nowadays I would say she´s a nobel lady living at more southerly latitudes, seen from Sweden... By the way I have a tip which I use to call for being my my own ambrosia - the mint. I´m a slave for mint. Add some few mint leaves in boiling water and you have fresh tea, put some leaves in the salad and you have the whole Mediterranean in your mouth. And also, feel free to write some book-or blog tips in the comment field.
Don´t forget to write.

lågtryck

På grund av att det råder högtryckssommar utanför mitt fönster och lågtryckstrafik på min blogg, tar jag nu en liten semester härifrån och återkommer om sisådär en vecka.

Tills dess kan du roa dig med att ta del av några delikata bloggtips:

Spiderchick.
Här aktiveras smilbanden på den som besöker bloggen. Med stor självdistans och ironi bloggar Spiderchick om bland annat sin spiderfamilj och om att bada badkar tillsammans med någon egentligen inte är så romantiskt som man tror.

Yurei.
Therése väver in lyrik och snits när hon skriver om sin vardag, om katten Jarl, om korvrök och om en midsommar där ormar blir till fjärilar och ståltråd till skelett.

Timjan & Akleja.
Inte gröna, utan regnbågsfärgade fingrar bär denna bloggare. Dyk in i hennes trädgårdsland och möt sagolika fingerborgsblommor och en gräsklippare som tar död på maskrosor.

Hanna Hellquist.
Hellquist berättar gärna om sig själv, om sin familj; om hennes mamma, Göran och kärleken till Frödings dialektdikter. Självutlämnande och humoristiskt.

Marion´s state of mind.
En fransyska som bor i Stockholm men som befinner sig i New York. Livet är bokstavligt en dans på rosor och tänkvärda tankar.

Underbara Clara.
Clara får mig att bums vilja flytta upp till Norrland, renovera om mitt kök till 50-tals pastell, baka kakor dagarna i ända, fynda på second hand och färga håret illrött.

Outside my window the heat is shining with its appearence and on my blog the traffic is quite sparse. Therefore I´ll take a mini vacation - be back in one week or so. Until then, check out my delicious blog tips.

hello

Skvasår hör sommaren till. Men inte kaffe. Inte säger man att man är sugen på kaffe just som värmen ligger med kniven mot ens hals. Men jag kan få ett enormt kaffesug, speciellt om sena kvällar när jag sitter som en ensam skugga bakom fladdrande gardiner och skriver, eller vad jag nu gör. Kaffet får gärna stå och dra en stund så att det är lagom ljummet, lite kallt. Ungefär som en avslagen islatte. 

För övrigt är jag inget större fan av Hello Kitty. Jag vill bara påpeka det. Inget. större. fan. Inga Kitty-trosor, inga Kitty-hårspännen, inga påslakan prydda med Kitty. Inga Kitty-kit alls. Men på hälen sitter den fint, Kittyn. Där kan hon gärna få ligga och rå om mitt skavsår.

Actually I´m not a big fan of Hello Kitty. No Kitty-underwear, no Kitty-hair clips, no Kitty-candy. In fact no Kitty-kit at all. I just don´t feel for wearing an anonymous patch that almost looks like added skin.

får jag lov att bjuda på en söndag

Under sen eftermiddag just som solen äntligen börjat titta neråt, kunde man bege sig ut på normalt vis - utan att abnormt mycket vätska läckte ut från kroppen, likt det sätt alla figurer i tecknade serier gör när de gråter så att tårarna sprutar. Med på bild har vi Therése och Patrik.

Rålis.

Patrik tog upp sin mobil och visade hur man ställer in språket till kinesiska, eller om det var japanska. Coolt, sade jag och tog ett steg bakåt av respekt för denna high-tech.

När en schlager-ensemble tog över baren flydde vi vidare.

Förresten Stockholm, du är banne mig vacker.

Vi mötte en solnedgång som limmade sig fast på träden. Splendid.

Och vi mötte denna hord som gluttade, ja ni vet själva vad. Vi gick också för att glutta lite final i världsmästerskap. Dock letade vi efter ett ställe där baren inte häckade med lika proppfull sangria som denna. Jag har ingen koll alls på fotboll, men har för mig att det gick ganska bra för Sverige mot Frankrike i semifinalen.

Snipp snapp snut så var fotbolls VM äntligen slut.

A super Sunday containing Therése and Patrik, a park view, Patrik´s high-tech cell phone, our way to another bar, beautiful Stockholm, and a horde watching Fifa. I´m not that interested in football at all, but guess that Sweden took silver in the semi-final against France.

Bakfyllan

En mojito för mycket och jag vaknar upp morgonen därpå med en objuden gäst vid min sida. Inbäddad ligger jag i hans kvalmiga armar som slingrar sig runt mig och skapar högtryck mot min bröstkorg. Får jag lov att presentera Bakfyllan.

Försiktigt försöker jag putta honom ur sängen, men han ligger envist kvar. Jag försöker resa mig upp, tyst med lakanet omvirat runt mig, som på film. Men han är redan vaken och lakanet klibbar sig fast på min kropp som dallrande olja över brännande sand. Jag önskar genast ömsa skinn, ta en svalkande dusch, en kall högtryckstvätt, ligga i en isvak och hinka vattenmelon. Ge mig vatten!

Bakfyllan följer med mig till balkongdörren och försvinner en kort stund när jag ställer mig ute i skuggan. Men snart tröttnar han på att vänta och kastar ett lasso mot mitt huvud för att binda samman det med sjösjuka värmeångor. Det snurrar till för mina ögon, mojiton talar i en déjà vu. Det är så förbjudet hett ute att det känns porrigt.

Snart måste jag in igen eftersom solen strax kommer att leta sig in på min balkong med sina klängiga gulstinkande fingrar. Men jag vill inte in och möta lägenhetens kvalmiga vägg. Grannarnas persienner är alla neddragna. Ingen och ingenting rör sig. Inte ens Bakfyllan som envist står och hänger över mig. Inte ens fläkten. Den snurrar runt på högvarv utan att bilda fläkt. Ungefär som ett stumt vrål. Jag får panik.

Waking up the next day after a mojito blossomed night, discovering an intruder next to you in bed, makes life more exciting. Well, it depends on what weather there is. If it´s that forbidden hot outside that it almost feels like porn I don´t think the Hangover - the guy next to me in bed, appears as a natural effect of past pleasures included alcohol. He feels more like a thief which ties your head with seasick heat vapors, robbing of the fluid in your body. Robbing of the fluid in your brain until it starts turning into a wrinkled raisin with no further survival instinct.

får jag lov att bjuda på en lördag

Det här är Ringo. Nej, jag menar inte Katrin Zytomierskas son, utan hunden Ringo. Ser ni honom? Kan ni urskilja honom? Sötnosen smälter ju alldeles angenämnt in i gräset. I alla fall, jag och Ringo plus hans ägare och ytterligare några klasskamrater träffades en sen lördagseftermiddag upp i en av stadens femtioelva parker.

Snart byttes park ut till Strand med ett eminent sällskap vid namn Susan. Korsförhör henne om all världens filmer inom alla genrer - film noir, musikal, transsibirisk slasher-drama, koreansk underground-dogma, rom-com... well you name it, och hon svarar rätt på allt. Allt. Jag lovar.

Susan tatuerar också, både sig själv och andra. Jag smider planer.

Vi hittade denna farligt vackra utomjording. Är det en leksak undrade jag? Nej, det är en verklig insekt. En vacker sådan - ja se bara på dess starka färger och de sagolika vingarna.

Sedan föll solen slaviskt ner under kvällen. Vackert det med, tyckte vi.

Och någonstans då plus några hundra minuter till var det dags att bege sig hemåt.

A super Saturday containing the charming dog Ringo, an eminent Susan, her cool diy-tatoo, a beautiful mosquito or an ailen, depending on its real size, and the sun which is falling down slavishly under the evening.

a piece of step

Det är alltid svårast att ta det första steget. Men när man väl har gjort det strävar resten naturligt framåt som jordens dragningskraft strävar neråt. Fast jag vet inte om detta gäller när man ska springa. Alltså jogga. Kuta. Löpa. Sprinta. Ja, kalla det vad du vill, men för mig är det i alla fall inte ett kärt barn med många namn. Att springa blir inte lättare efter det första steget, och särskilt underhållande är det knappast. Det är så besvärligt monotont att jag efteråt alltid tänker jah, jag klarade det! Men ingalunda, det här gör jag gärna om!

Men ändå gör jag det. Jag springer. Ger mig envetet ut i spåret, döljer mina ögon bakom ett par svarta solbrillor. Jag döljer dem för att jag skäms för att springa så långsamt. Och fult. Fel teknik. För mycket framåtböjd. Flåsandes. Jordbävning. Maghåll. Illröd. Jag döljer dem för att det märks på mig hur ohyggligt jobbigt jag tycker det är att springa. Men inte hjälper det, folk stirrar ännu mer. De sånärsom pekar. De tror väl att jag är en kändis eller nåt som försöker dölja min identitet. Paparazzi ta mig liksom. Men jag vill inte bli tagen, jag vill försvinna in i löparmängden, jag vill vara en fjäderlätt kolibri som svävar fritt mellan fotgängare. Låt mig vara! Jag är ingen turistattraktion.

Varför springer jag då, kan man fråga sig? Jag springer för att alla andra springer. Och alla andra som springer ser ju ut att vara fjäderlätta kolibrier. Dessutom springer jag för att jag inte vill krypa ner i en källare och lyfta skrot. Eller rättare sagt, vara den enda som kryper ner i en källare för att lyfta skrot.

Och jag ska springa idag, alldeles snart. Jovisst. Strax. Jag ska bara, vänta lite. Det kommer att ta mig två timmar av mental förberedelse tills jag är på banan, men springa ska jag. Det är det första steget som är det svåraste.

It´s always hard to take the first step. But when it comes to running as a training form, I would say that the second, third, fourth and even the one thousand thirty eight step doesn´t change the picture I have of running. Not at all.

grannarna liksom

Utanför mig lever grannarna galningar. Det stundas större fest än någonsin för att fira att de äntligen har blivit frigivna sina jobb. Fyra veckors semester väntar. Sedan bör de vara mätta och belåtna och se präktigt sammanbitna inför kommande höst. Nya tag. Jah.

De tjoar likt indianer till en överflödig volym på den musik de spelar och några tjejer i sällskapet gapar sådär larvigt högt som man bara gör under någon promillenivå för mycket. Jag får en plötslig lust att skämmas för deras skull. Men just nu orkar jag inte bemöda mig med något sådant, så jag fortsätter istället med ett pågående kapitel i en Lagerlöf.

My neighbours and I are living in a parallel universe at this moment. They are partying under a blurred stream of sunset while I´ve cuddled up in a pile of duvet, reading a Lagerlöf.

rapport

Att det skulle bli en varm dag idag såg jag redan tidigt på morgonen genom att begrunda himlen och hela dagen infann sig i min famn. Himlen började sin morgon med att lysa ljusblå, på gränsen till vit. Genomskinlig. Studerar man himlen under hösten är den oftast mer mustigt klarblå. Och om våren brukar den även då lysa klarblått, men inte med samma slags långa blå svans som höstens himmel. Om vintern följer himlen höstens klarblå skärpa, men på snudd till krispigt klarblå. Nästan så att man kan lyfta en nagel mot skyn och skrapa frostbildning på himlens yta.

Det är alltså bara sommaren som sticker ur mängden med sin luftigt vitblå nyans, som nästintill liknar Finlands flagga. Eller Frankrikes flagga, vid solnedgång.

Sedan kan man även lyssna till trädens sus. Hörs inga susningar från de lövöverfyllda träden, är det sommar. Ser man träden röra sig något subtilt följt av ett dovt rasslande sus, är det sensommar. Rör sig träden i mäktiga och paranta rörelser i takt till susandet och prasslandet, är det höst. Böjs de skralnakna grenarna sönder av blåsten, är det vinter. Och har träden nyligen lärt sig att gå, är det vår.

Årstidsrapport, klart slut.

I find it very easy to see what kind of season it is just by having a look at the sky. If there is this whiteblue, transparent color then it´s summer. If the sky goes musty clear blue, you´ll find an autumn. And during winter the sky appears to be clear blue as well, but in a more crispy way. As if you almost can reach with your little finger nail towards the sky, to scrape some frost formation on the surface of heaven. When spring comes the sky turns into a innocent baby with it´s light clear blue shade.

stackars svacka

Nu har jag åter hamnat i en blogg, eller rättare sagt skrivsvacka. Jag känner igen svackan, för varje gång som jag ska försöka skriva lutar svackan sig över mig och väser hånande med en illa andedräkt. Det brukar inträffa när jag har skrivit ner ett par rader och jag märker snabbt att texten inte finner någon direkt snurr. Innehållet känns mestadels platt och tankarna tomma. Egentligen är de inte tomma men de känns bara inte passande, de känns mer som ett par tankar som flanerar omkring i något sorts överflöd. Som när man går på stan utan att egentligen ha några pengar.

Och när detta sker händer det att jag släpper greppet om tangenterna till datorn, synar texten kisandes på håll och tänker, nämen vad har jag egentligen skrivit?

Och så tänker jag nu. Så vi slutar där va.

I´m living in a writing dip right now. Everytime I start to write the dip seems to be hanging over my head, hissing with its bad breath. And immediately I stop writing, leaning back to inspect the text, thinking what am I actually writing?

utopi

När jag promenerade hem inatt låg himlens bädd ljusfärgad och fåglarna sjöng på sin högsta refräng. På gatorna rådde liv och i en lummig park fann jag en person som liksom i förbifarten hittat sitt säte på en bänk, som för att insupa dagen.

Dagen, tänkte jag och vände min blick upp mot skyn som såg ut att vara en blandning mellan solnedgång och soluppgång. Som en subtil symbios mellan morgon och kväll.

Märklig känsla, men rätt befriande.

Ungefär som att sväva i ett ingenmansland, alla karaktärer är på låtsas och fågelkvittret kommer från en bandspelare. Jag känner mig tyngdlös på krav och samtidigt uppfylld av en sublim känsla som egentligen består av ett ingenting. Lycka kanske.

When I wandered home this night I found the sky was performing in a light manner. The birds sang with their highest voices and the streets were crowded with people. The sun glimpsed as if it was going up and down at the same time. A subtle symbiosis between day and night. And I thought, is this somewhere in between? Is this nowhere-land where all characters are on place for the drama´s sake, and where the birdsong is coming from a tape recorder? Then if, I feel free from burdens and also met by a sublime feeling which actually consists of nothing. Happiness maybe.

måndag

August och hans söta tröja. Kanske tycker ni att fåglarna är svarta och buuu så hemska, men på August passar den ypperligt då jag brukar kalla honom för att vara en söt fågel.

Min tröja, eller lilla jacka rättare sagt. Det gick inte så bra att ta kort på sig själv. Men men, man kan inte få allt här i livet.

Himlen ville också vara med på bild. Inte så mycket till tröja här inte, sa jag till himlen som log generat tillbaka mot mig.

Just ja, sedan träffte vi på programledaren Tilde de Paula och hennes barn. Alltså vi hade inte bestämt träff med henne eller så, utan hon råkade bara äta på samma ställe. Och mitt bland oss vanliga dödliga utbrister hennes dotter på kanske tre år-nånting plötsligt: asså jag är så himla mammakär så det är inte sant!

Gulle.

Monday spent with my friend August and his qute bird T-shirt. The birds might seem to be a bit scary with the black boo-drops, but on August the T-shirt fits excellent as I use to call him for being a qute little bird. And also me and heaven wanted to be in the picture.

Hagaparken

Under tiden som solen konkurrerar ut min blogg genom att minska på antalet besökare, hänger även jag mig samma soldyrkan som alla andra. Lördagen spenderades i Hagaparken. Eller Central Park, som många säger.

Hagaparken underifrån.

Hagaparken åt ena hållet.

Hagaparken åt andra hållet.

Hagaparken och Naima.

Hagaparken och Ida.

Hagaparken och Marion.

Hagaparken och parken.

A Saturday spent in what the Swedes call Central Park. Its real name is indeed the Haga park. A nice place to live in, if you want to live next door to the crown princess Victoria and her prince Daniel.

Små gubbar som ser ut som hjärtan och smakar socker är nog sommarens bästa uppfinning.

Berries that look like hearts and taste like sugar is probably one of the best inventions the summer ever has made.

plågoande

Jag sitter och läser en bok vars berättelse onekligen har tappat sitt skaft. Jag omgärdas av en labyrint med beskrivningar som jag får dåligt samvete över att ha irrat mig runt i. Det här är viktigt, jag borde koncentrera mig men det går inte. Jag tröttnar.
   Fläkten på taket till fastigheten mittemot surrar på, det är bedövande. Utan dess surr hade tillvaron här uppe hos mig känts tom. Fläkten fyller en funktion som gör att omgivningen får en mening. Fläkten fungerar som en sorts andning som markerar liv.
   Nog om fläkten.
   Plötsligt rycker jag till av något som överröstar universums existens. Som en åskblixt viner sig ljudet in till mig genom den halvt öppna balkondörren, och får mitt hjärta att liknas vid en häst vid namn Black Jack som stegrar sig i ett skriande skri för att sedan sprätta iväg i galopp.
   Det är ljudet av en plågoandes handling. Det är ljudet av ett missnöjsamt utrop från åskådarna till den största plågoanden av alla. Det är fotbolls VM.

I´m reading a book whose story certainly has lost its handles. I´m surrounded by a maze of descriptions which makes me even more tired. The fan on the roof of the opposite building to my appartment makes me feel kind of narcosis. I would have fallen asleep if it wouldn´t had been for the strange sound suddenly over voting the universe´s existence - a sound making my heart to be likened with a horse named Black Jack which rears in a desperate cry to soon scratch away at a gallop. It´s the sound of a tormentor that is tormenting the spectactors. It´s the sound of Fifa World Cup.

två duvor ruvar sol

Åskan dök aldrig upp, men det gjorde inget för Emilia, min forne klasskompis från gymnasiets rosa dagar, kom istället över. Ett mer verbalt och trevligare sällskap än åskan.

Det här är minsann sommar, sade vi i kurrande kör.

The thunder didn´t appear, but so did my former high school friend Emilia. This is indeed real summer, we said in a cooing choir.