se, i detta PARadIS befinner jag mig nu

Images 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12

Look, Paris right now.

Paris

Det var en gång en flicka som plötsligt blev förälskad i någon hon aldrig hade träffat. Hon dagdrömde ofta om sin kärlek, ville bli som sin kärlek. Hon läste texter på sin kärleks språk och hon tittade på filmer som hennes kärlek medverkade i. Den här flickan blev galet förälskad att det vore löjligt omöjligt för någon utomstående att försöka beskriva hur hennes hjärta bankade på bröstet och hamrade på venerna när hon hörde sin kärleks namn. En dag tog flickan mod till sig. Hon beslöt sig för att resa dit hennes kärlek bodde, till platsen där den visade upp sitt ansikte, så vackert som hon hört andra prata om den. Flickan packade sin lilla väska och begav sig tidigt på morgonen till Paris, en måndag som denna i slutet på mars.

skitdag

 Jag drog på mig sandalerna, gick ut. Jag frös ihjäl.
 "Hallå våren, kom hit nudå!", skrek jag så högt att fåglarna i skyn stannade upp mitt i sitt flygande V.
  "Äh vad vill ni då", gormade jag åt dem? "Va!"
  "Näe, alltså vi undrar bara om du inte fryser?"
  "Det ska ni ta och skita i", hotade jag tillbaka.
  "Ok du bad om det", sa fågeln som flög i spetsen och släppte ner sin spillning.
  Och sedan stod jag där och mumlade hårda ord för mig själv, tills det blev skymning och några förbipasserande misstänksamt såg åt mitt håll.
  "Å vad vill ni då", hetsade jag åt dem? "Va!"
  "Nej, alltså vi undrar bara om du inte fryser?"
  "Det ska ni ta och skita i", gastade jag tillbaka.
  "Nämen unga dam, inte kan vi väl göra något sådant här mitt på gatan", sa den ene av dem och de gick sedan sin väg.
   Och det blev natt och månens ansikte lyste ner på mig.
  "Ååh, ja säg det bara, du undrar om jag inte fryser va?", lipade jag.
  "Nej, jag bara undrar varför du är så arg. Jag har betraktat dig ett tag och förstår inte din ilska."
 "Du förstår då dig inte på mycket eftersom du är vaken när vi andra sover", grinade jag uppgivet.
 "Gå och lägg dig", sa månen och försvann bakom molnen.
Och jag gick hem, tog av mig sandalerna, knöt händerna och bad om en bättre dag.

Looking for hot weather. Cannot find it outside, even if I try to imagine it by wearing less clothes. After some inner anger I go back inside and wait until sun appears.

tiden

Det var evigheter sedan jag vaknade upp en dag som denna, utan att ha någonting inplanerat. Jag kommer på mig själv med att skämmas. Vill be tiden om ursäkt för att ha berövat den på en massa andra saker. Be om ursäkt för att ha varit den otrogen, be om ursäkt för att ha svikit. Tiden. Den står ändå kvar. Går sakta framåt, när jag tänker på den, flimrande bakåt när jag minns den. Och försvinner när jag glömmer bort den.

Time always stays with you, as a faithful friend. Sometimes you find it more present, sometimes memory-flickered. And when you forget it, time flies away.

skygglappen

Känslan av en nykommen vår är som att vandra omkring naken. Vintern skyler inte bara dagen för våra ögon - vi skäms bort med svulstiga jackor, yviga mössor och grovkorniga vantar. Plötsligt är luften ute fingertoppsljummen, fåglarna kvittrar sönder sina stämband och träden sviktar fram i gröna suckar. Och mitt bland naturens finurliga alkemi vandrar jag med nedsänkt blick, med hand för kind, med korsade armar, snabbt och lättvindigt, skygg för himlens starka ljus, för bilarnas tydliga brus. Jag är inte beredd på utomhusscenens snabba sorti, som väntar på att jag mer barklädd bör bli.

The day is suddenly warm and I haven´t yet got used to the idea of spending time with the day, wearing less clothes; no more bushy hat, nor wool mittens. Just me, myself and my hands protecting my trembling naked face from the day´s shiny light.

När måsarna skrattar sig hesa

Måsarna från mitt fönster flaxar fritt, och skrattar sig hesa
Jag njuter av deras kaxiga melodi, deras egna filologi
Som påminner om Stockholms ansikte någon gång på ett nittiotal,
när jag en gång passerade en stor utesal
Utan tak och utan barm, stod där skjutarna med nålad arm
En svartvitrutig dröm jag drömde om, ville legärt glida runt bland dem
Asfaltdjungeln flimrade förbi hemma i tv-rutan,
skärpan doftade som salt och jägermalt,
och min förundran jag inte kunde vara utan

In störtdök jag sedan bland mondäna salonger och svulstiga jargonger,
som beslöjade min illusion med fläktande saronger
Som omfamnade skärgårdsidyll, som spritsade storstadstyll
och såg på steppande gräsfolk, som kultiverat smällde blåkork

Här står jag nu under ett senare tvåtusental, fylld med mångfaldens egoval
Fortfarande kvar utanför ett isolerat tält av storstadsmaskopi,
och blundar ut över Mariabergets trångsynta takhöjdssymmetri
Jag är numera en bit av en kommers i cirkusens trapets,
jag stoppar upp min lösnäsa och tar sedan sats i hets
För att kunna hålla måttet på kavajens slag,
prydd med guldemblem jag inte törs säga jag köpt i Prag

A small poem about reaching and fit your dreams, filled with taste from the urban djungle´s multifaceted edges.

putsväck

Mitt under min tentaeufori väcks jag obönhörligt av ett oljud jag under någon timma haft fastnaggad på mina trumhinnor. Ett ljud jag nu under min lilla tentapaus närmare börjar reflekterar över. Du vet, du sitter exempelvis hemma, djupt försjunken i en smäktande bok du inte förmår slita dig loss från. En bok som gör att du ser i tunnelseende, in i dess hänryckta värld. Och när du någon gång tittar upp från boken för att ta dig en funderare kring handlingen faller den omgivande verklighet du befinner dig i med ens kontrastfylld. Dagen ramlar fram, grannens dammsugare viner någonstans på håll, väggarna ryggar tillbaka och kaffet i koppen var visst kallt. Och så det där oljudet som nu skriker sig fram starkare än någonsin. Oljudet som likt envisa syrsor krypit sig in i dina hörselgångar, men som du inte märkt eftersom du varit så försjunken i boken. Du blir något irriterad och vill ta reda på varför oljudet aldrig ämnar ta slut. Du kliver upp ur fåtöljens famn och ställer dig vid fönstret, trycker näsan platt mot glaset och blickar ner mot gatan för att kunna se vartifrån envishetens decibel mynnar.

Och du upptäcker till din glädje att det visst var gruset som håller på att sopas bort från gatorna. Och du kommer inte på vad ett sådant fordon som sopar bort grusländet heter, kanske sopbil med borstar, kanske grusputsbil. Men egentligen kvittar det, för det som ändå spelar roll för dig är att gruset på alla gator håller på att plogas bort. Gatorna renas fria från vit synd och förbereder sig för våren, som på allvar äntligen är här.

Today I discovered to my delight that the gravel was swept clean from the streets, which means that spring finally is here. No more snow, no more white show, no more ash shore on the outside floor. Let us soon say hey to lovely pollen odour.

renässans? nej, tacka vet jag antiken - kort. och. koncist.

Vet du vad det här är? Det är en del av en tenta. Jag sitter fastspikad i en tenta som aldrig vill hamra färdigt. Men när den är klar ska här firas i pompa och ståt och jag ska ut och åka båt! I alla fall flygplan. Inte båt. Jag ska flyga.

Au revoir so long!

I´m stuck in an exam. Be sure I´ll celebrate when it´s over. Be sure I´ll fly away when it´s over. Be sure. I´ll be back.

bokhyllan och barnet

Pappa har samlat på sig riktigt fina original till böcker under åren. Jag står framför familjens bokhylla och låter ögonen valsa fram över ryggarna. Ryggarna ser tillbaka på mig, de kutar så att hela stommen räfflas fram likt smyckade revben. En del av dem är inbundna i rödelegans med titel i guldrelief. Jag drar ur ett bekant omslag - Hjalmar Söderbergs Den Allvarsamma Leken. Det får mig att tänka på den gången när jag satt försjunken på mitt flickrum och slukade boken i ett svep. Jag kan ha varit elva, kanske tio, jag minns inte. Pappa sticker plötsligt in huvudet i mitt insjunkna mörker och ber mig att tända lyset för mina stackars ögon.

Jag minns särskilt en period då jag var besatt av Jane Austen. Jag och min bästa kompis Maria turades om med att komma hem till varandra med varsin utgåva av en Austen, vi antingen fått i julklapp eller rotat fram på biblioteket. Böckerna var mestadels vårt sätt att kommunicera på. Vi satt tysta på golvet vid sängkanten med varsin bok och läste tills det blev skymning, tills det blev mörkt. Och pappa stack sedvanligt in huvudet och bad oss att tända lyset.

Vi tävlade ofta om saker, jag och Maria, utan att direkt uttala det högt. Vi tävlade om vem som läste ut alla böcker först, vi tävlade om vem som hade mest rätt på skolproven och vi utökade ständigt vårt vokabulär med, för oss, svårbegripliga ord. Det hände en gång när vi var på väg till gymnastiklektionen, som jag hörde henne använda ordet ironi för första gången. Det var som om även hon upptäckt ordet alldeles innan och testade att sätta in det i ett sammanhang. Senare, när jag skrev svenskauppsats i skolan ville jag exprimentera med mitt nyfunna ord. Jag bet på blyertspennans topp, fick några suddigummismulor i munnen medan jag klurade ut vart i texten jag kunde briljera ner ordet. Och där, någonstans i analysen kring det tragiska dramat tyckte jag mig finna dess vänliga plats. Ironi.

Hade jag kunnat finska hade jag kunnat ta mig igenom de flesta av pappas böcker som ödmjukt stödjer sig på varandra i familjens bokhylla. Jag lägger huvudet på sned och försöker uttyda tolkning på alla de långrandiga vokaler och konsonanter som titlarna består av. Men finskan känns som en egen språkstam vars nyckel jag aldrig ägt, så det får räcka med franskan som jag nyligen adopterat till mig. Och likt en släktklenod tar jag Söderbergs bok varsamt under armen och låter den, med en stor del av barndomen få följa med mig tillbaka hem till storstaden.

In my family´s bookshelf I find books from before. Solid originals dressed in red-elegance with titles in gold. Books which I remember myself reading when I was about eleven, ten years old. I was often sitting with my best friend, at the bed reading for hours. My dad had to remind us to light the lamp, which we forgot when the narratives enveloped the everyday.

det färgglada guldet

Smaskens så länge jag längtat efter att få beta loss i hemstadens videobutik med godaste godisutbudet någonsin. Förutom godisbutiken 4Gott i Göteborg eller godisbutiken vid Hötorgets t-bana i Stockholm är denna butik här av högsta standard. För alla sorts älskare, för alla tungor, för alla smaklökar. Sura lökar som söta, som salta som fuktigt färska och mjuka.

Du märker kanske att jag är något fanatisk vad gäller lösgodis. Ge mig en öde ö och jag väljer godis som pryl. Ge mig en lunch och jag väljer godis som mål. Ge mig en partner och jag väljer godis som sällskap. Ge mig en morotskaka och jag väljer... Nej, jag vet inte. Både och, om man både får behålla kakan och äta den.

The colorful gold - candy it is! And here in my hometown there´s a terrific candy store, for all kind of taste buds. Give me a desert island and I choose candy as a survival gadget. Give me a partner and I choose candy to share my life with. Well, I admit I might be a candy fanatic.

sexpacket jag

Synd att det börjat snöa ute igen, annars kunde jag nämligen gått runt i magtop och visat mina nybakta rutor för världen. Så jag får väl behålla dem för mig själv, hålla känslan hårt i tanken. Ja, för det är där de sitter, magrutorna. På magen är det något svårare att visualisera fram dem på.

Men vadan denna magrutsshow då? Jo, igår tränade jag på ett gym här ute i småstaden. Ja, mamma kom ju hem och stoltserade med yogans grodan, kobran och hunden-hälsningar som hon lärt sig på sin kurs, så jag blev allt sugen på lite träning jag med. Men yoga är tyvärr en för långsam metod för mig för att jag ska tycka att det är tillräckligt underhållande. Så det fick bli magträning i form av övningar som man skulle kunna kalla för att vara "killers", om man vill vara riktigt djärv i uttryck. Sist jag utövade dessa så kallade killers var på juldagen när jag var hos min familj. Juldagen, du tycker det är konstigt att man tränar då? Neje, men du förstår att det handlar om att gå emot vissa samhällsenliga konventioner, just exakt så som snön gör just nu när det snart är april.

Pity that it started snowing here again, or else I could have walked around and shown my freshly baked abs I sculptured at the gym yesterday. Well, I mean at least try to visualize the possible result of the sore muscles that lies somewhere in my stomach.

ikväll händer det!

Hemma hos familjen står tv:n på för jämnan. Hög volym, det kliar i mina öron, jag sänker ljudet. Reklamen kommer igång och ljudet hoppar studsmatta på mina trumhinnor. Men så kommer jag på mig själv med att ändå sitta i soffan och truga reklam efter reklam efter program. Jag rör inte mig ett jota. Benen har somnat, tårna slutat vicka och min hjärna går på apatiskt högvarv. Ibland kommer jag på mig själv med att utstöta en suck vilket får min öppna mun att åter klafsa igen.

Jag sitter här i den mjukdjupa soffan och bara luktar och luktar på pappas vitlöksdränkta kyckling som ligger och fräser i pannan. Känner hur den förfriska doften av mammas nyhackade persilja sköljer sig in i mina näsborrar och rotar sig fast i mitt luktsinne. Tabbouleh, som det heter, det måste du smaka på någon gång. Persiljesallad, som man säger på svenska. Men se upp för modifierade varianter - det ska vara rikligt med persilja och lite couscous. Inte tvärtom.

Igår kväll innan vi i familjen skulle gå och lägga oss satt jag vid sängkanten och hade högläsning för mamma, ur boken Une Femme. Samtidigt som jag läste tittade mamma på texten och korrigerade mitt uttal. Det kändes något ansträngande att koncentrera sig och efter cirka två sidor blev jag väldans trött och tackade för en liten fransklektion.

Men ikväll rullas takten upp! Då händer det grejer. Då ska jag få smaka på något jag länge länge suktat över.

Men först reklam.

It´s nice to just sit here at my family´s, watch TV, talk about weather with dad and inhale mum´s divine cuisine.

söder, 40 mil från stockholm

Nu har tåget tuffat neråt landet och jag befinner mig hemma hos min familj, försjunken i tankar bortom storstad, bortom puls. Att komma ut på landet kan innebära en smärre chock för den som inte är van vid kossor och mjukisklädda människor strosandes på stan. Men det har även sina fördelar med shlätten - man landar in i en annan dimension och börjar fundera över diverse insyltade tankar man snurrar runt i när man lever storstad. Eller småstad, för den delen.

Nåväl.

Jag fick i alla fall åka första klass på tåget ner. Man skulle kunna säga att jag gled ner. Eller nej, jag schtekte ner. Mitt ordinarie tåg var nämligen inställt på grund av postumt snökaos(!) Men ersättningsbiljetterna uteblev slarvigt nog och jag begärde därför första klass.

Att åka förstaklass ger även det en annan dimension. Folk ska plötsligt leka hemma och hänga av sig sina rockar på galgar istället för på ordinarie krokar vid sina säten. Och en dialektalt jobbig Britt-Marie håller lika hög ton i telefon på tåg, som hemma vid sitt köksbord.

Ännu en dimension på tillvaro är kvällens höjdpunkt - Solsidan. Vi tycker programmet är riktigt underhållande eftersom vi tydligt känner igen oss själva.

I´m on my way to another dimension of life - to my hometown, containing 40.000 people, cows and soft trousers. To an insight into a permanent urban pulse you constantly gnaw in.

när paris landar hos mig

Onsdag idag. Eftersom halva veckan har gått när man kommer till onsdag brukar jag strunta i vardagens begär och istället lyssna på vinyl, blossa cigariller och läppja vin. Detta händer i min lya som plötsligt förvandlas till ett bohemiskt krypin i sengul nyans med burriga växter, ryshprydda överkast och rosdoftande vokaler.

Nu förefaller det sig inte vara riktigt så på mina onsdagar. Inte någon dag alls i veckan för den delen. Men man kan ju alltid tänka sig att det är på det viset, vardagen blir mycket mer romantisk så.

Sometimes it´s nice to escape the everyday desires. To pretend one´s home turn into Paris. To sit among some vinyl, cigarillos, wine and breath in rose-scented vowels.

min bombastiska recension på boken - Une Femme

Jag medger att det inte är lätt att läsa en bok på ett språk man inte förstår. Men, det kändes ändå ganska trevligt att måla upp en bild av mig som tuggar franskbok på bussen. Folk vände sig om, pekade och nickade artigt åt mig när de såg vilket språk jag läste på. Litterärt geni, hörde jag någon säga och vände blicken uppåt för att upptäcka att personen på sätet framför mig kommenterade DN.s senaste bokrecensioner.

Under de sidor jag hann plöja under min bussfärd förstod jag att boken började med att huvudpersonens man just avlidit, och att hon efter ett samtal med sköterskan på sjukhuset beger sig för att ta farväl av honom.

När jag kom till jobbet frågade jag min kollega om jag förstått handlingen rätt. Och franskkunnig som min kollega är läste hon bokens sammanfattning på baksidan och förklarade att det var kvinnans mamma som dött. Inte man. Mamma. Mère, som man säger på franska.

Och jag medger även att tålamodet gärna vill ta slut när man inte förstår vad man läser. Men när man dyker in i ett nytt språk bara sådär in medias res, som man säger på latin, lär man sig mycket om sitt egna språk, det svenska. Man distanserar sig.

Eller hur. Du förstår vad jag menar.

It was harder than I thought reading a book in a foreign language. The book, Une Femme, requires its readers´ concentration. But I admit, it feels a bit more dignified to sit on the bus with all eyes on you, reading in French.

das pryl número uno

Vad har hänt? Plötsligt sitter var och varannan och någon till med en iPhone i handen. På bussen, på tåget, på jobbet, på toan. Har iPhone blivit en svenne-pryl tro?

Nä, skulle jag få välja skulle jag återinföra skrivmaskinen, sopkvasten och droskan. Inte för att något av det har något med iPhone att göra. Men ändå.

Hujedamej så vilseledande detta plötsligt blev.

In Sweden iPhone is the new black.

kl 11.07

Först tänkte jag skriva att det är sol ute, att fåglarna kvittrar och att snön dör bort. Men jag stoppar här, vill inte skriva mer om vädret! Vad är detta för liv? Är vädret det enda jag lever för, va? Som om vädret vore ett barn - "Min morgon med Solen", "Vinterns nya gula kläder", "Solen lär sig krypa".

Det räcker! Det enda som det snackas om är vädret. Så låt oss prata om annat.

Ja, just det.

Ska bara komma på vad.

Enough! No more writing about weather right now. As if the weather is what I live for. As if it´s my baby - "My lovely morning with the Sun", "Couldn´t sleep this night because of the Thunder". But first I´ll just figure out what to write about. I´ll be back!

så jag lägger ut ett recept på min favoritmacka

OBS! Denna macka är mycket saftigare än de flesta torra varianter som serveras på diverse fik.

Detta behöver du:

- Ingen spis, ingen ugn
- Bröd av valfri sort, ex. ciabatta
- Basilikapesto
- Svarta oliver
- Keso - feta/oliv alt. annan smak
- Kruksallat (vet inte varför det slutar med ett t när det heter sallad med d. Men jag ska försöka vara korrekd.)
- Avocado
- Fetaost
- Valfria kryddor, ex. paprika/chili, salt, svartpeppar, gurkmeja

Dela brödet på mitten, smeta pesto på båda halvorna, bre över keso. Dela avocadon, ta bort kärnan och lägg köttet på brödet. Strö över smulad fetaost, några oliver och mosa in lite kruksallaT. Nyp lite kryddor överst.

Ät så du storknar.

Making a delicious sandwich; a wholemeal bread, pesto, cottage cheese - fetaolive, feta cheese, black olives, avocado, salad, turmeric, black pepper, salt.

ursäkta mig aftonbladet, men va?

Vårdepression. Ursäkta men vad står det? Att var fjärde svensk drabbas av trötthet när våren dyker fram? Är våren som en bakfylla tro? Hur är det möjligt? Det är ju på våren man piggnar till, slänger av sig kappan, snobbar på sig glajjorna, putsar tuplanerna och lockar fram alla blommor och bin. Och jag läser artikeln lite närmare och ser vad som egentligen menas - att kroppen inte hänger med i årstidens snabba svängar, vilket resulterar i trötthet. Ungefär som att man kan få huvudvärk av snabba väderomslag - från sol till åska, till regn till sol.

Det får mig att tänka på en annan nyligen publicerad artikel på aftonbladet.se, som menade på att kvinnor egentligen inte faller för vältränade, perfekta män. Att kvinnor faktiskt föredrar män med lite mage, skäggstubb, män som vågar gråta och män som läser böcker.

Ursäkta mig men vi, och jag talar för alla kvinnor och män, föredrar faktiskt riktiga människor framför robotar.

Sometimes news stories tend to be totally biased.

Gladare under januari? Det kan bero på vintern.

Det kan låta som ett riktigt första april-skämt eftersom vi inte gör annat än att tyna bort under vinterns maratonmörker.

Men när snön är som mest svart och kylan lika påtagligt kall som ett bårhus är det många av oss som snabbt och säkert blir allt mer muntra. Och ännu mer muntra, så pass att vi retar galla på självaste muntergöken.

97% av oss påverkas av sommaren och andra av vintern. Vi blir gladare i hågen, vässar armbågen och knuffar oss fram genom snön tuffare än en boxare i slutrond. Vi ler åt kall snö som rinner innanför jackan ner i nacken. Vi skuttar av glädje när vi tvingas trä på oss fem lager kläder och vi älskar att promenera i konstant mörker med en astmakyla som rimmar sig fast i näshåren.

"Kvävande is"
Att vi blir så glada under vintern beror på att Sverige under istiden var täckt av is, vilket fick allt levande under isen att kämpa för sin överlevnad. Detta mänskliga beteende har rotat sig långt in i vår överlevnadsinstinkt, vilket gör att vi idag har lättare för att klara av en hård vinter.

Dock råder det större risk att gå upp i vikt när man är glad under vintern, vilket beror på att man gärna umgås i sociala sammanhang där mat och kakor förekommer.

Här finns hela listan som gör att du undviker hamna i viktfällan:
- Var envis, ät allt och gå ändå ner två kilo i veckan.
- Gör knipövningar medan du fikar med dina vänner. Förutom att träna upp muskulaturen i bäckenet förbränner du tre kalorier per minut.
- Skippa bilen, ta taxi.
- Bada bastu - det rensar porerna och får dig att se yngre ut.

A news article I´ve written, in meaning to exaggerate some types of other news articles.

gråsmuts

Plötsligt kändes alla människor så 2009 när solen kikade fram och målade upp distinkta konturer över staden. Det var som att putsa till glasögonen, som att dra ett varv med vindrutetorkaren, som att ställa sig en bit bort och betrakta på avstånd. Jag kunde se hur mycket denna vinter har tärt på oss. Lika sårbara är vi för ihärdig vinter som över döden. Jag såg avdankade kroppar, gråa kappor, noppriga halsdukar, söndersältade skor, yviga mössor och bleka anleten. Och jag ville bara samla alla människor i en ring, hålla i hand och viska varmt att vi nu går mot ljusare tider.

Men jag hann inte göra det eftersom några skitiga snöflingor sakta började ringla ner från himlen. Lika retfullt föll de ner som en bilförare håller underkant på hastighet.

The long winter has made us all to discarded cells wearing pale coats, worn scarves, tattered boots, bushy hats and sad faces. I haven´t been able to see it until now, when sun shines and paints up distinctive lines over city.

mello-marshmallow

Jag måste skriva något om Melodifestivalen, antar jag. Personligen tycker jag att Salem Al Fakir är ett mästerverk och för att inte tala om hans senaste skiva, Ignore This. Det gjorde inget att han inte vann igår eftersom han redan är så pass kommersiellt etbalerad för sin musikalitet. Att skicka ut Al Fakir på Eurovision skulle istället bli som att se honom uppträda i rakt hår - lite av hans charm skulle försvinna och blekna bort under Balkans allians-eskapader.

Igår kväll satt jag alltså tillsammans med en vän, under stadens upplysta fönster, bussarnas tomma säten och lyssnade på när hela svenska folket höll andan för Anna Bergendahl. Fint.

Congrats to Anna Bergendahl - winner of Swedish Song Contest 2010!

slutjagat

Efter att ha jagat den i hela Stockholm fann jag till slut min oranga pärla. Idag klockan sexton.tjugofsex slog jag mig ner på ett fik med min vän August, en kopp kaffe och skatten - morotskakan! Som jag har letat runt på otaligt många fik, som jag har tvingat mig själv till att istället äta robusta chokladkakor som kladdat runt i munnen, etsat sig i gommen och runnit ut i mungiporna. Folk har vänt sig om, begrundat och beundrat min mage till stor kaka. Folk har viskat, folk har nickat, smilat och folk har applåderat. Först började någon klappa i slötakt, sedan en till, ännu en och till slut stormade  hela fiket i svulstigt finstämda applåder. Men jag, jag var aldrig riktigt nöjd. Mungiporna pekade neråt, chokladkakan rann ut, smulor landade på assietten framför mig och kaffet smakade bara beska bönor.

Men så dök plötsligt fiket med stort f upp, mitt framför ögonen på mig. Jag sprang in, skrek i falsett åt personalen: har ni morotskaka?! Ja, ta det lugnt, vi har alltid morotskaka, sa det. Vart vart, gormade jag och studsade runt med blicken på diskens multipla pajformer. Där, pekade han och förkunnade att de har stans bästa morotskaka eftersom de gör den själva. Jag garvade högt åt hans skämt. Men personalen tittade på mig med likgiltig min och jag förstod att dessa herrar i långt hår, tatueringar och örringar i öttöjda öron faktiskt bakar sina egna pajer.

Å vi satte oss ner, jag och August. Å vi grät så det skvätte koffein ur våra ögon, för morotskakan, den var gudomlig.

Sockersöt och trött som jag sedan var lutade jag mig bakåt i fikets fåtölj. August petade till på mig och sa att vi kanske borde gå hem. Jag viftade bort hans ord och läspade fram att jag bara skulle ta en liten siesta, som man säger på spanskspråk.

I´ve been hunting carrot cake all day, but no place seemed to have it. So I consoled myself with eating chocolate cake and burnt coffee. I cried for my lack of carrot cake. I blew out dry chocolate crumbs as I gurgled coffee. Finally, the place appeard in front of me - the place where they bake their own pies and cakes. And I sang hallelujah for everyone while I filled my mouth and soul with this orange golden pearl.

väldigt välkommen

Det har visst hänt en del med besöksstatistiken på min blogg. Och hade statistiken varit en viktkurva hade jag oroat mig fett mycket för fetma. Besöksantalets uppsving är lite som att gå från att hålla klubbspelning på en bakgata, till att spela i Globen. Och jag som inte ens bett om att få vara med i Idol.

Nej men detta är ju kul. Jag är glad. Någon måste ha tipsat dig. Är det solen tro?

Jag vill i alla fall passa på att välkomna dig du nya läsare. Håpas du kåmer trifas! Kan säga att här händer inte så mycket i bildväg. Bilder är fint, men bilder i text är förskräckligt mycket finare.

Tack och välkommen åter.

The number of visitors here on this blog has increased significantly. So just wanted to say, welcome to a quite textual blog my reader.

sällsynta sällskap

Idag vaknade jag av att någon kittlade mig på näsan. Dammråtta, tänkte jag i sömnen och viftade bort det med handen. Och det kittlade till igen. Min näsa rynkade på sig och nös stort så det skvätte om sängen, vilket gjorde att jag vaknade till. Och tänka sig att det jag såg uppenbara sig framför mina ögon inte är något man ser varje dag. Den kropp jag skådade framför mig är sånär som på gudomlig för oss i detta land.

- Nämen hejdu sötnos, klingade han och smekte lätt med sin hand över mitt hår. Jag sträckte på mig och gäspade bort sömnen.
- Hej älskling, sa jag glad över att äntligen få se honom även om min röst inte gav min glädje någon direkt rättvisa. Jag var fortfarande trött och inte van vid att bli väckt av honom. Inte van vid att bli väckt av någon alls. Hans ögon lyste starkt, hans mun log brett och fick hela mitt hem att skina upp i varm symfoni, pecis som att nyansen på ett korallblått hav talar om sitt varma vatten.

- Är klockan redan tolv, frågade jag och satte mig hastigt upp och bet mig i läppen. Hade jag vetat hade jag förberett mig bättre för hans ankomst, men nu hann jag inte. Mitt hår låg tillplattat på ena sidan av huvudet och han skrattade skållhögt över min sömndruckenhet. Hans skratt studsade över rummets väggar, föll mjukt in i mina öron och rann ner i mitt hjärta. Håret på mina armar reste sig likt djupt tacksam åskådare. Ville applådera, ville spela finstämd flygel, ville göra vågen. Det sved till av lycka och jag började gråta för jag visste inte vad jag annars skulle säga. Tårarna som vällde över kinderna var lika varma som hans hand över mitt huvud och jag frös inte längre. Jag kunde gå hemma utan tofflor, utan strumpor, mitt golv var varmt. Och jag kunde luta nästippen mot fönsterglaset utan att den blev blå.

Jag studsade upp ur sängen, kramade om honom, kände hans hals dofta mjukt rosvatten. Mina tårar torkades upp av hans trygga läppar och mina kinder blev till varma, persikorosa drömmar. Jag ville aldrig mer släppa taget om honom. Nu var han äntligen här, min älskade sol.

Today I found a very unusual person to stand by my bed and look down at me when I woke up. Hi sweetie, he said and laughed out in a scalding volume when I sat up in bed with hair flattened on one side of the head. I bit my lip and thought I should have prepared myself for his arrival. But he didn´t seemed to care. He took my hand and held me gently in his arms and I could feel his soft scent of rose water. My hair on my arms stood up, wanted to applaud. My home suddenly got embraced by a warm symphony and I could not do anything but cry of happiness. Finally he was here, my lovely sun.

fredagsmys

På fredagar spritter det extra i kroppen, i magen kör fjärilarna uppvisning och mina ben flaxar fram i nätt rapid. På jobbet lägger jag upp fötterna på mitt skrivbord, viftar med tårna och svänger med huvudet till kolibriernas sång från fönsterblecket. En vårvind drar förbi och får de vita gardinerna i fönstret att blåsa upp i stora segel. Jag gör honnör, låtsas befinna mig på ett skepp och mina ögon glittrar mer än solens reflektion på havet.

När sista arbetstimman är slagen slår jag på klockan, hoppar in i bilen, glider förbi bland täta trafikköer, kommer hem och ropar darling, I´m home! Min darling står just och dukar upp helgen på bordet, jag ler brett, pussar darlingen hastigt på pannan, klappar barnen på huvudet, rufsar till deras hår och hör dem säga, men mamma sluta pilla i mitt hår!

Sen sätter vi oss i soffan, jag tar en whisky som är rökigare än en tät brand. Det sticker till i näsan på mig. Jag fullkomligt älskar den känslan när whiskyn och hela helgen ligger i min famn. Fåtöljens nackstöd tar glupskt emot mig när jag lutar mig bakåt, råkar slumra till och vaknar av att barnen klappar till mig på axeln. De ber mig läsa högt för dem. Jag låter handen glida längs med de ståtliga ryggarna i bokhyllan, fångar upp en rygg och börjar högläsa ur en Stephen King. Barnen lyssnar till en början uppmärksamt, men efter en stund börjar det ena vrida på sig. Men, den är inte rolig ju, jämrar han. Jo vänta, det kommer snart, säger jag och fortsätter med min högläsning. Men jag förstår inte vad du läser, grymtar han igen. Det andra barnet tittar på mig, väntar på mitt svar. Jag blinkar till med ena ögat mot henne och säger samtidigt med allvarlig ton till hennes bror att den här är som en Pippi Långstrump bok, fast lite mer Pippi Långkalsong, så hör här. Han tittar förskräckt till på mig, sätter hakan i handen och försöker på koncentrera sig på nytt. Hans syster börjar fnittra hysteriskt. Men förstår du inte, säger hon till sin bror, det finns ju ingen Pippi Långkalsong. Mamma bara skämtar ju.

Sedan är det dags för barnprogram och jag går för att ta mig ett glas vin innan jag slinker in i duschen. I köket står min älskling så grann i sitt förkläde, flamberar panna, kastar sky och vänder stek. Vinet smakar precis som det alltid gör på fredagar. Helg. Alla andra dagar smakar den mest ingenting, möjligen lite vätska och behov. Vardagen har mig veterligen en omöjlighet i att toppa ett fredagsmys.

A cozy Friday is a familiar feeling. Almost all adults know how it feels to come home to their families after work, letting weekend make one feel relaxed, in company with a glass of wine or whiskey. But what happens if we throw on gender roles in family a bit? Allows them all to be natural. Would it be the same recognizable familiar feeling or would we still wanting to know who is doing what?

un verre de vin et une baguette, merci

Jag tänkte vara riktigt rå och ge mig på franskan. Lära mig det franska språket. Så därför lånade jag mig en bok på bibblan, en skönlitterär bok på franska. Une Femme, heter den så passande. Jag har aldrig hört talas om den, så någon som har det får gärna ge mig en kort resumé på den. Tyvärr hittade jag ingen mer känd bok på bibblan som är översatt till franska, typ Snabba Cash eller Bitterfittan, vilket nu gör att det kan bli svårt att förstå vad man ska leta efter för kontext i denna helt okända berättelse.

Hur jag i allsin dar tänkte?

Jo, jag tänkte så här att börjar man läsa några ord, meningar, ett stycke, flera sidor, ett kapitel och till slut hela boken, kanske man lär sig lite franska i alla fall. Man lär sig att läsa sig till en helhet. För att börja från grunden med fraser, ord och andra turistfjanterier i diverse abc-lexikon, det bojkottar jag. Att lära sig ett språk genom att få en fras upprepad för sig tvåtusen gånger med övertydligt uttal är ungefär som att dricka vin med sugrör. Man förlorar totalt känslan för språket.

Nej, jag kan ingen franska alls. Men jag kan däremot andra närbesläktade språk. Då kan man ju gissa sig till ord. För det är väl lite same same, eller?

I want to learn French, so I borrowed this novel from the library. No, I don´t know any French at all, just familiar with some of its closely related languages. So I think it will be the same to read in French, that I sooner or later the farther I get in the book, will understand the story. Yep, I think this way is the best to learn a language and also get the right feeling of it.

att fika, som man säger på svenska

Nä, här blir inga barn gjorda. I alla fall inte några läxor, så jag beger mig nu ut för att insupa solens generositet någonstans på ett stillsamt och behagligt fik. Där kan jag sitta i alldeles lugn och ro och läsa. För dit får min bebis Mac inte hänga med, det är ett barnförbjudet fik! Dit skall endast Jonathan Swift och Voltaire få hänga med. Och så ska vi sitta där, vi tre och skapa historia i triangeldrama, trilogi eller kalla det vad ni vill, jag förstår ändå.

I´m on my way out to breath in the sunshine and having a cup of coffee in company with Jonathan Swift and Voltaire.

en snöflingas efterskalv

Vet du vad? Vet du vad?
Nej mamma, jag vet inte. Säg!
Min blick stirrade spänt ut i tomma intet, mitt grepp om telefonen hårdnade och likt sylvassa pilar sköts mina axlar upp mot öronen. Vad hade nu hänt? Jag visste att det hade något med mitt kommande besök hos min familj ute i landet att göra. Och av mammas röst att döma lät det som om livets byggstenar just rasat samman, som om gräset faktiskt inte är grönare, som om jorden av forskare nyligen konstanterats vara platt och som om vintern skulle vara året ut.

Det rosslade till i luren. Mamma höll andan, jag höll andan, vi spände öronen på varsin sida om den strama telefonlinjen. Mina örsnibbar gick på högvarv, blev röda. Vem av oss skulle först börja tala?

Mammas muntra rosslande bröt isen. Det var lite som den finurliga känslan av att se det börja rycka till i en komikers mungipor, just innan poängen med slutskämtet ska utdelas. Jag hörde mamma svälja, förbereda, ta ton:
Jo, när du kommer hit. Jag är ledig den helgen, men...

För ett ögonblick visste jag inte om det trots allt ändå var något allvarligt som hänt där hemma. Jag analyserade mammas andetag-två korta, en lång. Min hand knep ett hårdare grepp om telefonen, mina knogar vitnade sakta, huden blev genomskinlig, nästan så att jag kunde se knogarna bryta sig loss ur skinnet. Och även om jag inte är särskilt bra på det höll jag andan, ställde mig vid fönstret, blickade ut mot dagen, såg en snöflinga sakta ringla ner framför mina ögon. Jag hann memorera snöflingans stjärnformade mönster. Och jag tänkte hur fascinerande det är att en snöflinga av naturen kan vara så symmetriskt formad. En snöflinga, en perfekt iskristall, som ser ut som en snöstjärna. Och tänker man efter riktigt noga skulle man kunna förstora upp snöstjärnan för att toppa den på julgranen, om den inte hade varit så känslig för varma temperaturer, det vill säga.

Jo, jag är ju ledig hela helgen när du kommer och hälsar på, får mamma slutligen fram.
Ja!
Men just den lördagen när du kommer hit har jag en yogautbildning inbokad.
Ja...
Är det ok?
Ok med vad mamma?
Att jag är med på den?
Vadå, yogautbildningen?
Ja?
Ja. Men var det bara det du skulle säga?
Ja.
Inget annat?
Nej.
Vadå, du undrar om det är ok att du inte umgås med mig hela tiden när jag kommer?
Ja.
Men mamma. Klart det är ok. Vadå utbildningen, hur lång tid tar den? Sex timmar?
Nej, kanske någon timma sådär.

Och där, just där med alla de sorgliga föraningar jag staplat upp på hög, föll jag in i en posttraumatisk psykos. Mina axlar brakade hårt ner från öronen, mina stenvita knogar överflödades åter av blodets pulsröda forsränning, min blick började simma runt i dimma och någonstans i mitten på mitt allra innersta frigjordes ett inburat skalv. Kärnans mitt började röra på sig, bryta is, min kropp skakade, vibrationerna skapade fysisk rundgång och mina nerver spelade falsk fiol.

Och mamma som bara ville förbereda mig på att hon inte kunde umgås med mig i en timma av helgens fyrtioåtta.

My mum is sweet, she absolutely cares about being with me 24/7 when I visit my family.

måndag. jag ligger och myslyser med solen

Monday. I´m having a cozy moment with the sun.

solsidan. in real life.

Det hände idag, jag var på väg till matbutiken. Tänk dig söndag, tänk dig solig söndag. Tänk dig att folk denna söndag promenerar i sällskap, hand i hand. Tar en brunch, kanske en fika på något populärt ställe som sägs ha stans finaste utsikt, barnvänlig miljö, maffiga bullar och matiga mackor. Och för att inte tala om latten. Fikets kaffe latte är den bästa!

Klockan börjar lida mot dagens slut. Det är eftermiddag, timmen är fyra. Folk vandrar hemåt för att ta tag i söndagskvällen. Men först beger sig alla sedvanligt till matbutiken för att kunna laga till en härlig söndagsmiddag, ett bra avslut. Och bredvid matbutiken ligger det så ypperligt en videobutik, nästan så att butikerna smälter konceptsamman. Videosöndag med en härlig middag. Framför mig skiljs fyra personer, två par åt. Hjärtligt, tack för idag! Kram kram och stora leenden, hejdå. Ja ha det så bra, det var trevligt att ses! Det ena paret hamnar framför mig. De tar stegen mot videobutiken, jag matbutiken. Tjejen i paret iakttar det sällskap de nyss så hjärtligt skiljts åt med. Hon har en stor rynka mellan ögonbrynen. Rynkan grimaserar ända ner mot näsryggen. Hennes pojkvän märker det inte. Att hon totalt blänger på det par de nyss umgåtts med. Det par som de tillbringat hela söndagen med. Fikat med, promenerat med, skrattat ikapp med och jämfört sig själva med. En perfekt söndag. Och tjejen fortsätter stirra på det andra paret, som nu befinner sig på ganska långt avstånd från dem. Jag finner det börja bli obehagligt. Hon fortsätter att blänga.

Jag viker av. Hamnar i matbutiken, paret i videobutiken. Just som jag är på väg hem kommer jag på en film jag vill se. Jag går in i videobutiken och hamnar i kön, åter bakom samma par som nyss befann sig framför mig på gatan. Och jag råkar höra något jag skäms så mycket över att få höra. Jag skäms för att samtalet mellan paret är så genomskinligt genomskådat, mer genomskinligt än hur en spegelbild framstår. Jag skäms över tjejen som inte inser hur hon beter sig. Så typiskt. Svenskt. "Så, då var det äntligen avklarat", säger tjejen och fortsätter, "Ja vi kommer inte direkt bli bästa vänner". Pojkvännen som letat efter sin plånbok stannar plötsligt upp, "Vad menar du?" "Jamen, tråkigare människor får man väl leta efter", säger tjejen och rycker tag i en chokladkaka. "Men så kan du ju inte säga", tycker pojkvännen och börjar skruva på sig. Tjejen slänger hafsigt upp film och choklad på kassadisken, "Vadå jag är bara ärlig". "Jomen så kan du ju ändå inte säga", menar pojkvännen och hittar sin plånbok. Varpå tjejen rycker plånboken ur hans händer och säger, "Jag får väl säga vad jag vill".

A wonderful Sunday. Four people, two couples going separate ways. They thank each other for a lovely moment, good coffee, a cozy walk under the sun. Later on, in the local video store I come across one of the couples. And I can now hear them talk shit about the ones they recently were having a lovely Sunday with. How typical, Swedish.

lördag

Det är lördag. Solen skiner. Och jag hade tänkt gå på utställning, kanske fika, promenera i solen, dra fram solbrillorna, köpa en glass.

Vilka jag ska gå med? Ja, alltså det blir väl jag och resten av Stockholms befolkning.

I have a feeling that I´ll not be the only one going out to see sun today.

vilken dag

Ett tag undrade jag varför all denna märkliga uppståndelse riktades mot mig när jag nyss traskade till affären. Pojkar tutade, män vinkade, folk höll upp dörrar och inga barn skrek mer.

Så kom jag på orsaken, att det inte hade direkt med mig att göra, att det baske mig är den första dagen på evigheter som det doftar vår i luften!

I can surely tell you by the mood in people´s faces that spring indeed has arrived to Stockholm today!

i väntan på dig

Jag vill stå här för alltid, andas in ditt vita ljus, känna av tryckvågorna från ditt hjärta. När din värme alstrar fram, som i en kaliberrymd, når mitt issvarta hav som sakta smälter, droppar av, krackelerar, en smaragdgul kärna som legat inlåst i decibels decennier, i väntan på att få andas ut innan luften töms, för evigt.

Lika evighetslänge som jag drömt om dig, och min blick vandrar, strålar in bland andra smaragder, som alla legat gömda i väntan på att få sprängas loss, stråla, skåla upp i hastiga ballader, som så mestadels sker när samvetet tänjer gränser och vinet smakar jord. När kjolar blåser uppvind, när flugor lättas från halsar och när trubadurer propagerar pop.

Då står du i zenit, då närvarar du som mest och då glömmer jag att jag en gång för alltid kunde stå och andas in ditt vita ljus.

When finally sun shines we eventually forget about how we once after it languished.

skoslick

Satans perkele så tråkigt det är att komma hem och upptäcka att den ena skolsulan till mina stövlar plötsligt får för sig att avbryta den utmärkta symbiosen för överlevnad med resten av min stövel.

Hade det varit början på en vinter (även om jag då inte önskat få veta hur lång den kom att bli) hade jag kostat på mig ett par nya stövlar. Hade jag haft mer än råd hade jag kostat på mig mer än ett par nya stövlar. Och hade jag älskat min numera ensuliga stövel hade jag givetvis kostat på mig ett läkarbesök hos skomakaren.

Men nu vet jag inte riktigt vad göra. Status quo. Att hålla mig inomhus tills våren ploppar fram, eller att slicka superlim på sulan.

If winter had not been so terribly long, I had now been able to by me a pair of sandals to trudge around in together with spring.

solsidan

Så beslöt jag mig för att slutligen slå på Solsidan på tv4Play. Eftersom jag sällan ser på tv har jag totalt missat detta program som rullar på fredagar någonstans mellan Schymans danspolitik och nyheterna.

Att det kunde vara så kul att sitta och skratta åt sig själv, det trodde jag inte.

A few weeks ago began a new sitcom on TV which is a reflection on Swede´s way to behave in all kind of relations. Humor at high level!

som jag blev kär

Idag sken solen när jag vaknade. Den sken även troget när jag klev ut från badrummet, så jag gick fram och nöp den lite gulligt i kinden, fladdrade med ögonfransarna och log. Det känns som vår. Även om snön fortfarande ligger meterhögt på min balkong och vinden viner kallt utanför fönstret.

Så jag började göra mig iordning för dagen, smetade på lite kräm. Hittade en nygammal kräm långt in i badrumsskåpet. Sommar 2009, stod det på den. Nej, det gjorde det inte. Men jag använde den en hel del den sommaren eftersom den innehåller någon slags brunpigment som bättrar solbrännan.

Och tänka sig vad dofter kan göra för minnet. För med dagens svepande solljus och en halvt avdankad kräm trädde dagen plötsligt fram som om det vore sommar.

Som jag sken upp. Som jag dansade fram på mitt golv här hemma. Som jag blev kär. Så kär i sommarens lättja.

I found a face creme which I used a lot last summer. I inhaled the esseneces of it and outside my home the sun shined. Suddenly it felt as if it was summer. And I fell in love in everything around me just as the laziness caught me.

sankta sol som snörde upp min kjol när du lurades och åter bland snöflingor jag burades

Image pimienta.r

I morse vaknade jag av att det kittlade till i ögonen på mig. Det var solen som önskade mig godmorgon. Och genast kom jag upp på fötter, sköljde rent ansiktet från sömn och när jag kom ut från badrummet för att krama lite på solen var den plötsligt borta. Ute föll de oberörda flingorna som alltid lika retligt lätt från en gråtät himmel. Det var som i en dröm. Hade jag kanske drömt att solen väckt mig? Jag kände mig grundlurad. Och inte heller kunde jag med att gå och lägga mig igen, då jag redan stigit upp.

Santa sun who sweeped up my skirt just for fun and those stupid snowflakes again on me falling begun.

det snöar

Jag finner inga ord.

It snows.

skämt åsido

Det hände igen, att jag var på stand-up. Nu har man liksom börjat bli varm i kläderna, nästan så att jag själv kan klä av mig, ta ton och kontra komikern med något kul som får publiken att skratta så pass att de kiknar av skrattets allraste skrattsalva, så pass att mungiporna brister sönder av hudbristningar, så mycket träning som uppstår under skrattets förnöjsamhet. Så pass att magen välter kullerbytta och skapar sammandragningar som når ända upp i bröstkorgen, strålar in mot hjärtat som skickar signaler till hjärnan, som i sin tur signalerar ryggmärgen att spruta ut endorfinkickar. Gröna endorfiner som springer loss i kroppen och hela blodomloppet blir alldeles spygrönt av alla endorfiner som frigörs.

Men jag gjorde inte det. Kontrade med något skämt alltså. Men däremot snodde en av komikerna en ganska kul, medveten felsägning från mig. Inte för att jag har någon copyright på det. Inte heller för att just jag uppfann hjulet, men ändå.

När jag en gång i tiden jobbade på ett gym hände det att jag ibland råkade i samspråk med biffarna som höll till längst in bland gymmets allra tyngsta vikter. Så de stönade och stojade och med sina svulstiga kroppshyddor sprängde de ett urval av ägda linnen. Jag ville då veta om biffarna, bara för att de själva ständigt sprängde skinn, även föredrog lika vältränade tjejer. Typ lammkotletter av finaste kvalitet. För att få reda på det gick jag fram till en av dem, Teppo hette han och jobbade i stadens enda fabrik. Och när Teppo inte jobbade tränade han, alternativt satt på sina föräldrars balkong och drack kaffe, alternativt hängde ensam på den lokala puben med stirrig blick och drällde grova ord. Teppo förstod inte varför jag, mitt under hans musklers sprängfyllda hetta, frågade om han var hungrig när jag undrade om han föredrog lammkotlett. Så jag utvecklade frågan med att fråga om han liksom gillade fitta tjejer. Jååråå, klart jak killar fitta sejer, sa Teppo och kysste på sina pulserande biceps.

Ja, det var just det skämtet som komikern snodde från mig. Det där med att använda uttrycket fitta tjejer.

Och nu vet jag inte om poängen riktigt gick hem för någon av er som läser det här. Men så är det ju ibland, har jag fått erfara. Att skämten inte alltid går hem. Att poletten aldrig kommer trilla ner.

I´ve been on stand-up again. Soon I´ll also be one of them who straightly goes in a battle with the comedian on stage. And maybe I´ll be able to joke about my contented restaurant experience; I would speak Swenglish and tell the staff on the restaurant that they have a very nice cock. (kock is the Swedish word for chef)