flera galgar en galge

Det är med galgar som med hårsnoddar - de försvinner ständigt. Man köper på sig H&Ms 20-pack snoddar och 5 återstår. Man köper på sig 5 gånger 5-pack Ikea-galgar, de försvinner. Jag undrar; vart tar alla dessa galgar vägen? Alltså jag bara undrar - VART tar de vägen!?

It´s like with hair bands as with hangers - they tend to disappear all the time. I just wonder; WHERE do they disappear?!

brungrå hård tysk

Jag har blivit manisk på pianomusik. När jag är på produktivt humör pluggas hörlurarna in, volymen på datorn vrids upp till abnorma höjder och den text jag skriver på, skvätter runt som i ett skyfall - precis så som en passionerad pianist ihärdigt, med slutna ögon, på sin pianostol svajar fram och tillbaka över sitt eget pionjära musikstycke.

Men nu är jag bara trött och eländig. Orden känns platta och montona. Jag missbrukar text, känner ingen respekt. Och ljudet i huvudet är just nu en blandning av hård, tysk, brungrå industriell musik och en tvättmaskins ihållande brumljud.

I´m very tired and instead of beau piano music in my ears, I only hear German industrial music.

söndagsstatus

Mina salta pinnar är utbytta mot finska pinnar, rom och punsch. En promenad i park ledde till fika, blev söndagslunch. Här sitter jag nu och lyssnar på Michel Polnareff, en fransk tunga som får kroppen att runga, i ringlande vågor, den slungar precis som kärlekens eld och lågor. Snart läggdags, alldeles strax - det är måndag och vi tar nya tag förutom Sanna, som bara hemma vill stanna.

Sunday off, looking forward for Monday, except for some guy named Jerome, who just wants to stay at home.

det är lördagkväll

- jag sitter i sängen, i skräddarposition, stryker tankfullt med handen på mitt imaginära skägg och studerar högen med salta pinnar framför mig. För varje pinne som jag lyckas dra ut, utan att hela högen raseras, får jag äta upp. Ungefär som den där russinleken på dagis.

It´s Saturday night and I´m playing games with pretzels.

duvorna

På balkongen till min förra lägenhet bosatte sig duvorna glatt. Men av mig var de inte välkomna. De inkräktade, stökade ner med kvistar, fjädrar och spill. Tidigt varenda morgon vaknade jag av deras obehagliga kurr-kurr, ett ljud som till slut etsade sig fast i mitt huvud. Det hände att jag stod i duschen och kunde höra deras kurr-kurr än in i badrummet. Och skulle jag öppnat badrumsdörren skulle de stå där, alla duvor och dyka över mig med sina smutsgrå vingar och pickande näbbar. Jag rös jämt till av obehag så fort något krafsade runt på fönsterblecket, om det så bara var ett löv. Och ibland kunde grenarna till det träd, som växte utanför fönstret, nattetid skapa skuggor tillsammans med lyktan från trottoaren. När skuggorna liknades vid stora duvhuvuden kastade jag mig bort mot soffans innersta hörn och begravde ansiktet under kuddar och täcken. Och där satt jag, rädd för skuggorna, ända tills jag svettades ihjäl. Men desto mer modigt sprang jag ibland fram till balkongdörren för att möta upp min egen rädsla. Jag sprang snabbt, kastade upp dörren, hötte med fingret och gormade åt duvorna, som likgiltiga och frågande stod på balkongräcket och sneglade tillbaka på mig. Och jag drämde till med en pinne på balkongen så att hela plåten skallrade. Duvorna hoppade till, flög runt i ett vimset fladdermuskaos och landade åter, på balkongräcket.

En dag kom jag hem och upptäckte till min fasa att duvorna byggt upp ett bo på balkonggolvet. Det hade blivit dags för den höggravida honan att föda. Bland ditflugna kvistar låg hon där på golvet, i sin duvdvala, som i ett annat sinnestillstånd, långt från detta liv. Hennes svarta pepparkorn till ögon glänste ödesdigra och tomma. Hennes hane vakade över denna stund genom att irra runt honan, i förströdda cirklar. Förskräckt stirrade jag ner på dem, men de tycktes inte lägga märke till mig. De väntade på barnet som snart skulle komma. Jag klarade inte av det. Äckelkänslor och obehag vällde över mig. Duvorna hade inte bara flyttat in på min mark, de hade även övertagit makten. I fortsättningen var det jag som skulle få kurra efter mat. Jag skulle vara tvungen att försiktigt stänga dörren om mig när jag gick ut, och ombedd att sänka volymen på tv:n när de skulle sova.

När jag åter kom hem dagen därpå rådde en suspekt tystnad. Kurr-kurret hade upphört. Genast blev jag misstänksam. Jag gick fram till balkongdörren, lade örat mot fönsterglaset och försökte höra om duvorna stod och tryckte på andra sidan. Jag vinklade upp persiennen och näsan trycktes till mot glaset när jag förvirrat spejade duvor. Men alla var borta. Något lättad men fortfarande skeptisk öppnade jag slutligen balkongdörren, och just som jag skulle kliva ut på balkongen stelnade jag till. På golvet, där jag precis tänkt ta steget ut, låg något gråvitt, en smutsig pärla. Ägget. Honan hade slutligen kläckt ägget och ägget låg nu där, halvt under min fot och väntade på att spricka upp. Jag mådde illa. Duvorna hade inte bara flyttat in, de hade även bestämt att bilda familj, på min balkong!

Utan att hinna resonera med mig själv tog vreden helt sonika övertaget. I hast tog jag första bästa pinne som låg på balkongen och skuffade försiktigt undan ägget. Fram, fram. Ägget rullade försiktigt. Längre fram. Jag darrade på handen. Ännu längre fram, balkongen snurrade runt mig. En stöt. Ägget knuffades ut från balkongen. Jag hörde en liten duns, eller om det var ett klafs. Jag minns inte. Sedan tog jag ett stadigt grepp om balkongräcket och föste mig upp från huk till stående. Världen snurrade fortfarande runt mig. Kvistar yrde och duvfjädrar ville liksom kväva mig. Snabbt gick jag in i köket och hämtade en svart sopsäck, och smidigt började jag samla ihop alla grenar. Nästan metodiskt, renande. Som i trans. Mitt ansikte var nollställt men innanför mitt bröst bultade hjärtat högt. Så högt att det stormade i mina öron och blod forsade runt i mitt huvud. Det tog inte lång tid förrän jag var klar med att samla upp alla kvistar och spill. Jag klev sedan snabbt in i lägenheten, innan föräldrarna till ägget skulle komma tillbaka och kurra-kurra sönder mitt hår med sina otäcka klor, hacka sönder mitt huvud alldeles rått och riva mina kläder i sorgliga sörjor.

Jag gick ut i trappuppgången, ner till soprummet och dumpade den svarta sopsäcken med kvistarna. När jag åter kom upp till lägenheten satte jag mig på soffan, och jag tror att jag måste haft munnen stängd ett bra tag. För när jag nu öppnade den, sittandes på soffan, var det som om andetagen aldrig ville ta slut i styrka. Jag andades häftigt, tungt och kände mig nästan kvävd av min egen andning. Min kropp skälvde till och jag började frysa. Frysa på ett alldeles djuriskt vis.

Duvorna kom aldrig tillbaka till balkongen efter den dagen. Men jag har en känsla av att de nu har börjat hämnas på mig. För alldeles nyligen hörde jag åter krafset på fönsterblecket. Någonting som pilskt och djärvt rörde sig fram och tillbaka på balkongräcket - det var en duva, som kommit hit för att stanna.

A text about my bloody struggle against the endemic pigeons on my balcony.

samling

Nyligen köpte jag på mig ett gäng likadana ringar och trädde dem allihopa på mitt finger. Men fingret gick inte att böja, så jag tog bort några och nu återstår det bara tre ringar kvar.

Hursom. Studerar du bilden ovan noga kan du skymta min samling med PET-flaskor i bakgrunden. Det finurliga med dessa flaskor är att de ständigt vill öka i antal. Därför blir det ibland lite mindre golvyta, vilket gör att jag i förbifarten råkar nudda till dem med mitt ben eller kanske stortå - en av dem börjar försiktigt darra, vilket får igång käglan bredvid som även den börjar darra. Jag står kvar, med bestick i hand och mat på tallriken, och betraktar skådespelet. Ibland har jag tur. Det tar någon minut innan de darrande flaskorna lugnar ner sig, jag andas ut och sätter mig ner för att äta.

Men ibland rasar hela högen. Skrällande. Alla. På en gång. Och då händer det att jag blir så rejält rasande att jag drämmer till med tallriken på matbordet och sträcker skyndsamt ut en arm för att drapera upp alla nervälta flaskjävlar.

- Have a look at my PET collection in the image. My kitchen is actually drowned by this collection which somehow increases every day. Sometimes it happens that I, when I´m on my way to do something in the kitchen, touch the pile with bottles. One of them suddenly starts to tremble. I freeze in my movement where I stay, waiting for the bottle to stop trembling - wishing it not to fall down so that I have to pick it up. But very often it happens that the whole pile of bottles collapses. Rattling. All of them. At the same time. I get so furious throwing away what I just was doing, to fast drape up the whole damn pile of bottles.

svår att motstå

Mintkrokanten låg alldeles ljuvlig och eggande på hyllan i matbutiken. Vanligtvis brukar jag inte göra den här typen av saker, impulsiva engångsföreteelser. Men idag, mitt under en vardag, fick chokladen följa med mig hem. Vi hann knappt komma innanför dörren innan jag slet av pappret på chokladen, tryckte upp den mot min mun och njöt så det strålade ända in i själens åmande endorfiner.

Bilden på mig är tagen precis efter att jag och chokladen har haft samspel. Se så nöjd jag ser ut. Belåten. Så in i bingen belåten.

Today I couldn´t resist buying home a bar of chocolate. Usually, on a weekday I don´t do this kind of impulsive one-off, but today I made an exception. And we had hardly reached the door until I teared of the paper of the chocolate and pressed it against my mouth. And how I then enjoyed, hard to describe the feeling. The picture of me is taken after when I and the chocolate have had the interaction. It shows me being satisfied, dangerously satisfied.

jatack, kaffe

En av flera saker jag ibland undrar över är hur det kommer sig att man överhuvudtaget kan misslyckas med att brygga gott kaffe. Den här frågan eggar mitt sinne lite då och då. Inte varje dag, men som sagt då och då. Hur kommer det sig egentligen att någon kan brygga godare kaffe än någon annan, även om det är exakt samma kaffe, med exakt samma bönor och märke? Vad gör folk för fel som inte kan få till ett gott kaffe genom att simpelt följa anvisningarna; tre koppar=tre delar kaffe=tre delar vatten. Eller har jag fel. Gör många på annat sätt? Finns det överhuvudtaget andra sätt att brygga kaffe på, förutom det vanliga ovarsamma sättet - att skapa dissonans mellan antalet delar kaffe och vatten? Kanske går jag runt och inbillar mig att man ska brygga kaffe på ett visst sätt. Kanske har jag fel. Kanske ska man tillsätta lite salt i kaffet, en nypa eller så. Vad vet jag. Och där infinner sig felsteget med den förmodade nypan salt - att man råkar nypa till med lite för mycket salt vilket gör att kaffet inte alltid inte får ett lyckligt slut.

Men jag måste erkänna att det är en fröjd att se på den person man serverar sitt nybryggda kaffe till. Den känslan kan liknas vid känslan över att knappt förstå hur man kunde prestera så bra på ett prov man inte ansträngt sig särskilt mycket inför. Högmod. Att iaktta hur personen försiktigt skakar runt kaffet i koppen, för koppen till munnen och formar ett liggande S med läpparna för att sörpla in kaffet. För att sedan smacka med munnen och utstöta ett ’mm, gott’.

Given the fact that there is only one way to brew coffee - as it says in the instructions, with equal numbers of coffee as water. How come then there´s brewed coffee not tasting good (without depending on beans)?

gäspdags

Det händer ibland att jag stöter på de mest sällsamma personer i mitt arbete. Idag var en sådan dag. Kanske var det fullmåne inatt, som häxtroende-folk säger. En av kunderna idag var en tjej som kom fram för att fråga mig om en sak. Samtidigt som hon pratade gäspade hon plötsligt till. Inte på något stort och svulstigt sätt följt av en artig ursäkt, utan mer sådär i förbigående kom den, gäspen. Jag gav svar på hennes fråga, hon tackade mig, och gäspade igen. Det märkliga med hennes gäspning var att den liksom fanns i henne, som en reflex. Som en blinkning. I övrigt verkade tjejen renhårig, inga tecken på annat konstigt. Jag vill säga att det absolut inte ligger något felaktigt i att gäspa, men jag har då aldrig tidigare råkat ut för en liknande situation. Och nej, det är inte någon fråga om Tourettes syndrom. Tjejen var ganska trött och har nog, just på den gäsp-punkten, tidigare ej reflekterat över sitt beteende helt enkelt.

Jag tänkte inte mer på detta lustiga moment, utan gick vidare i mitt arbete och betade av ytterligare några kunder. Tjejen kommer några minuter senare tillbaka till kön, denna gång med den vara hon tidigare sökt efter. Det blir hennes tur. Just som jag ska blippa in streckkoden frågar tjejen om ännu en sak, hon öppnar munnen - långsamt föds gäspen till liv samtidigt som hon fortsätter att prata. Jag ser henne rakt i ögonen, letar efter en reaktion, men tjejen kastar blicken blankt tillbaka på mig. Hon väntar svar på sin fråga. Jag vet inte hur jag ska reagera, detta är ju komiskt. Situtationen är festlig. En snabb tanke ilar genom mitt huvud och tvärt ser jag mig om efter dolda kameror i butiken. Väntar på att ett kamerateam med programledare plötsligt ska hoppa fram i situationens absoluta kulmen. För ett ögonblick iakttar jag mig på håll, utanför min egen kropp. Jag ser mig själv stå med en lätt löjeväckande hållning, mina axlar åker framåt och minen i ansiktet avslöjar min något generade förvirring. Jag tar emot en stor blombukett samtidigt som folk står i ring omkring mig, skrattar och applåderar. Det gick minsann att lura mig.

Tjejen tar sin påse med varor och försvinner ut ur butiken. Ha en trevlig dag, försöker jag ropa efter henne. Men mina ord når inte riktigt fram. Utan att tidigare ha känt av det märker jag med ens hur tröttheten försiktigt omringar mig.

Occasionally I come across the strangest people in my job. One of them came today - she yawned as she kept asking me things about some products in the shop. I noticed this situation being kind of awkward as she kept yawning. Not excusing herself or so, well, not that I´m being disturbed by people yawning. Think it was mostly because of this yawning looking like a reflex to her, like others often are blinking with their eyes. For a second or so I thought myself being in some kind of Candid Camera show, waiting for the emcee and the rest of the camera team to stroll out, laughing and applauding. They really managed to fool me on TV. But there´s no camera team nor emcee. There´s only the yawning girl and me, suddenly being very tired.

balkongturbulens

Sedvanligt sitter jag och dricker mitt kaffe samtidigt som jag bläddrar runt bland diverse bloggar på nätet. Jag läser och ler åt Alex Schulmans mjukvävda ironi och skrattar till åt Spiderchicks rappa raljerande. Ibland fastnar min blick på min egen blogg. Det händer oftast när jag ska skriva något inlägg, helt enkelt för att få inspiration, genom att analysera den primära känslan och idén till inlägget. Ja det stämmer, jag analyserar alltså mina inlägg på min egen blogg(!) När jag sedan väl läst och betraktat texterna ett tag lägger jag, likt en pianospelares händer som förbereder sig för ett musikstycke, mina egna, utbredda och beredda över tangenterna. Jag ska strax påbörja mitt framförande, jag ska skriva ett inlägg. Jag haffar varje bokstav som går att nå på tio fingrar. Det går ett par sekunder, händerna ligger kvar, jag tvingar fast blicken på skärmen framför mig, på den tomma yta där texten snart ska ljuda fram. Ytterligare ett par sekunder, någon minut, och skrivandet vill tydligen leka distansförhållande med mig idag. Kom då när det passar dig, tänker jag uppgivet, släpper fingrarna fria från tangenterna, och vänder istället ut blicken mot himlen. Några hustak kontrasterar sig mot molnen och skapar en behaglig grafik - mjukt mot hårt. Min blick vandrar nedåt mot alla balkonger som hänger lösa en snar bit under himlen, tätt fastnaglade under taken. Hade detta ögonblick varit för två månader sedan hade vyn framför mig tett sig ganska sorgsen. Himlen skulle varit askvit, hustaken håglösa och balkongerna skulle ha liknats vid igenkvävda, och i förtid föråldrade lik på grund av all snö.

Men nu är det fart på balkongerna. Balkongerna har återuppstått! På en del av dem ligger folk och insuper dagens solstrålar. Utvikta, iförda jacka, halsduk och annat värmefödande. På en annan balkong frodas blomväxter fram mer explosionsartat än en vulkans magma, och jag kan känna syrendofter nypa till i näsborrarna. Jag byter skärpa, zoomar in min blick på min egen fattiga balkong och konstanterar med ens att jag är något sen med mina balkonginventarier. Kanske borde jag snart, under en stjärnklar natt, dyka ut på balkongen och puffa till interiören, för att sedan låta grannarna förundras när de den soliga dagen därpå tappar hakan då de skådar min oas. Är detta en hägring som hägrar högmodigt högt så säg, utropar de över till varandra och sätter händerna för de storgapande munnarna.

Min hökblick fastnar plötsligt på en annan balkong, långt bort i skyn. Och precis som en hök skjuter jag fram huvudet genom att frigöra och förlänga halsen framåt, för att se vad personerna på balkongen sysslar med. Jag förmodar att de byter ut fönsterluckorna till alla fönstren som vetter ut mot balkongen. Men snabbt förlorar min uppmärksamhet mot balkongen sitt fotfäste - det skramlar till precis utanför min balkong. Hastigt reser jag mig upp från stolen, smyger försiktigt över golvet som gärna vill knarra till, och jag hyssjar, ställer mig bakom gardinen för att se vartifrån ljudet kommer. Utanför fönstret upptäcker jag min granne stå med ryggen mot mig, på sin egen balkong. Hon mekar ihärdigt med något jag inte riktigt uppfattar vad det är. Det ser ut som någon slags ritual. Hon sveper med händerna över balkongräcket om och om igen. Jag hinner inte se mycket mer förrän min uppmärksamhet riktas mot grannens balkong till höger om mig. Snabbt skiftar jag över till den andra gardinlängden för att förstulet speja. Flera män, iförda blåställ, står framåtböjda över golvplankorna, som i en tillbedjan. En av dem har något som ser ut att vara en pistol i sin hand. Han trycker ner pistolen mot brädorna och det viner till av oljud i mina öron. Ut på balkongen kommer samtidigt en annan man med ett par plankor i handen. Han ställer dem mot väggen och böjer sig sedan ner över den andre mannen, som tvärt slutar upp med att skjuta. Oljudet upphör, det blir tyst. Någonstans hör jag ett plan eka runt i luften. Men det är inget plan eftersom det råder flygförbud. Det är ekot av en slags balkongturbulens jag hör. Jag vänder bort blicken, kryper ut ur gardinens slöja och hittar tillbaka till min plats på stolen framför datorn. Där breder jag återigen ut händerna över tangenterna, denna gång mer bestämt. Jag har just kommit på vad jag ska skriva om.

There´s life out there on everyone´s balconies. People are pimping them more than MTV´s programme Cribbs is. And if someone hade come to watch this spectacle, without knowing it´s because spring has arrived, he would probably think people are preparing for survival - that much they are stocking up the small spaces with planks, plants, pillows, and other foreclosure things.

en fransyska en svenska

Som en blixt från klar himmel kom hon till mig, Marion. Min tandemkompis - hon lär mig franska och jag henne svenska.

Men än så länge pratar vi mestadels engelska.

Och idag fikade vi genom att byta inhemska kakor med varandra - sockerbulle och pain au chocolate. Gissa vilken av dem vi alla gånger tyckte var godast. Underhållningen stod Baudelaire för, vars dikter jag fick upplästa på gudomlig franska.

Frankrike är här för att stanna.
Och Marions blogg för att läsas.

Like a lightning from a clear sky she came to me, Marion. My tandem buddy - I teach her Swedish and she teaches me French. But so far we mostly speak English, having a cup of coffee sharing domestic cakes and reading Baudelaire.

Stockholm och Himlen

Stockholm and Heaven

Den lilla flickan med svavelstickorna

När jag var liten hände det ofta att jag kröp upp i pappas famn och bad honom läsa en bok för mig. Ibland blev det Lotta på Bråkmakargatan, ibland en Kalle Anka-tidning, men mest H.C. Andersens; Den lilla flickan med svavelstickorna. Jag vet inte hur många gånger jag fick den uppläst för mig, och jag kan omöjligt räkna de mängder tårar jag grät över det sorgliga slutet som jag varje gång hoppades skulle sluta med att flickan levde lyckligt i alla sina dagar;

H.C. Andersen´s book The Little Match Girl, were one of my favourites when I was a child. Today I found a collection of his stories in an antiquarian, including this story. I read it again for the first time in twenty years and remembered how unhappy I was everytime I read the end; was it possible that the girl died? Could a story really contain a not-happy-ending?

kärleksförklaring

Hjälp mig, jag äter så mycket choklad att det snart borde sätta sig under mina naglar. Brunt skit som lyser genom naglarnas oskuldsfulla kanter, fast det är inte skit, det är choklad och när du kommenterar mina skitiga naglar slickar jag i ren protest mina fingrar, en i taget. För att inte tala om händerna - de är alldeles brunfläckade och jag nekar starkt till brun-utan-sol-anklagelserna och bevisar mitt fläckfria jag genom att slicka på mina händer eftersom brun-utan-sol smakar långt ifrån choklad, nej det går inte ens att slicka på. Du ser på mig med en makaber min och jag lyfter upp handen och formar den till ett stopp-märke, men du misstar gesten med att tro att jag vill kasta skit på dig, vilket är det sista jag vill. Nej jag vill aldrig kasta skit på dig, jag vill slicka mig, om mina händer och äta upp all choklad och chokladrester som finns, för jag älskar choklad. Älskar.

Help me, I revel in chocolate! I lick my fingers clean from all brown gagge, I lick my hands from brown mud, while you in pure horror stare at me, thinking I soon will throw up chocolate, drown myself with chocolate. So I put up my brown hand in the air in a geste to honor it, to honor you, because of handling my absolut chocolate-maniac.

döda strån

Det börjar med att jag ställer mig framför badrumsspegeln. Jag ska just till att tvätta bort sminket. Lampans råa sken letar sig ner över mitt ansikte och förstärker varje nyans av assymetri. Varenda plit, varenda por är lika påtaglig som en hårfin fläck på ett vitt plagg. Jag ser dem, varenda en klämmer de sig fram på mitt ansikte, skarpt synbara. Men det är inte dem jag finner mig beklämd över. Det är mitt hår. Det spretar sig kluvet åt alla håll, och den en gång uppklippta frisyren för en nians-skolfotografering vill aldrig jämna ut sig i längd.

För att jämna till håret bestämmer jag mig för att klippa det. Men det tar en stund innan jag riktigt skrider till verket. Ett tag går jag runt i lägenheten, yrar och slår mig på huvudet, rullar med ögonen och stirrar ut i tomma intet. Kinderna blossar upp i rött och pannan känns skållhet. Tankarna svindlar förbi - ska jag, ska jag inte? Till slut går jag med bestämda steg mot badrummet, men det är inte jag som rör på mig, det är min kropp som själv lyfter sig fram. Plötsligt befinner jag mig på badrumsgolvet, frottémattan under mig känns sylvass. I spegeln möter jag min allvarliga blick och långsamt nickar jag mot blicken som för att ge klartecken. Handen åker sakta upp i högsta hugg, rycker försiktigt tag i håret bakifrån, måttar först med några centimeter och kapar till! Snabbt och rått. Hårtopparna hinner inte fly i tid, flyger åt alla håll, faller handlöst ner mot handfatet och slänger sig döda i en brun hög. Med ens kastar jag ner saxen i handfatet mitt bland de döda. Jag måste sluta innan jag klipper av mig allt hår och blir olycklig över att ha dödat hela min identitet. I mina yngre år kom jag jämt hem och grät för mamma när jag varit hos frisören. Jag grät och skrek åt frisören, fast på mamma då eftersom jag inte vågade säga något till frisören. Stackars mamma.

Tänk dig sedan scenariot att du köper hem lösgodis och äter upp det, sjukligt snabbt, utan att känna smak, tills du till slut kastar iväg påsen eller tvingar någon vid din sida äta upp resten åt dig, eftersom du inte litar på dig själv. Du får inte äta mer. Det räcker. Just så sker med mig, fast i detta fall kan jag inte låta bli att fortsätta klippa mig när jag väl satt igång. Saxen ligger som en ond eldgaffel på min högra axel och äter upp allt mitt hår som bara blir kortare och kortare. Håret skriker, bönar och ber. Men saxen den gapar bara ännu större, fortsätter kapa som i förvrängd ilska. Det slår över, nu handlar det längre inte om att rensa bort några kluvna toppar. Detta är mani. Saxen jobbar av sig själv, mina händer tittar på, hela min kropp skakar. När det till slut ändå är försent griper jag tag i saxen och fortsätter att klippa på egen hand. Och när jag vaknar upp dagen därpå känns det vaksamt tomt över nacken. Inget svall bredvid mig som brer ut sig över huvudkudden. Bara minnet av en förlängd glädje i brunt. Jag ångrar mig genast. Vill kasta saxen i havet, vill väcka hårtopparna i handfatet till liv, sätta dem tillbaka och be om förlåtelse. Herregu, vad har jag gjort!

Men det finaste med detta är att jag bara har mig själv att skylla, ingen annan kan få skulden för att jag har klippt mig lite för kort. Ingen. Det känns helt ok. Testa själv, om du törs.

I have a small problem - Once I´ve started I can never stop to cut my hair. The scissors is like a bad poker on my right shoulder. I cut and I cut, my hair become shorter and I start to regret, but cannot stop. It´s like having a bag of candy - you eat ’til you drop. Suddenly I throw away the scissors among the rest of my trimmed ends. Staring at the bunch of dead ends I want to put them back. All of them. What have I done, I ask myself? I feel feverish, my cheeks are in flames and my eyes are empty. I become furious over my actions, want to rip off my hair, but don´t have any hair to rip off. Instead I go to bed, close my eyes, thinking maybe this is just a nightmare. Counting sheep, try to sleep and look for a happy ending.

bekännelse

Inte bara Paris, även Stockholm är vackert. Väldigt vackert må jag säga.

Not just Paris, also Stockholm is beautiful. Very beautiful.

onsdag på Serafengatan

Solen lyser på sin högsta växel, fåglarna sjunger i kanon, bilar flanerar runt med nedfällda tak, och utanför sina butiker står några butiksägare och tjittjattar med varandra om vädret och om den gröna skylten till butiken snett mittemot. Emellanåt fyller de ut de tysta luckorna med ett hummande, lägger armarna i kors och tittar upp mot solen. Och när det plingar till i den lilla klockan dyker de emellanåt in i butiken för att ta hand om en kund. Den andre står kvar och kisar upp mot solen, betraktar förbipasserande och morsar på gubbarna som kommer med leverans till den intilliggande kvarterskrogen.

A Wednesday in April - sun is shining on it´s top gear, birds are singing coherently and some shop owners are standing outside their shops, talking about weather, about the new plate to the store across theirs, while cars are strolling round with lowered roofs.

i second hand-butiken

Mitt bland den volymiösa massan stack skatten ut. Jag studerade den på håll och inväntade solen som sakta sköt in genom fönstret, vilket fick skatten att blänka till precis som en regnbågsfärgad snäcka gör mitt bland alla sandkorn. Jag fäste blicken och svassade fram för att dra upp skatten ur kistan, och vad jag fann var en väska med ett litet guldfärgat emblem på. Och studerar man emblemet riktigt noga kan man uttyda namnet Paris.

At the second hand-store I found a elegant purse with a small gold emblem, engraved with Paris.

petite France

Det börjar bli tjatigt detta, jag vet. Men vad gör man inte när ens längtan är så oändlig att allt omkring förnimmer om den man är förälskad i. Det är som en överlevnadsinstinkt som går igång. Ungefär som att bli småkär i killen på Ica eftersom han har samma fluffiga lockar till hår som den person man är förälskad i. Eller som att bli uppslukad av en viss musikgenre man egentligen inte alls gillar, men som man känner sådan glädje av eftersom ens kärlek älskar just den genren. Man blir besatt.

Jag har blivit besatt av allt som är franskt. Så fort jag bara råkar se en gammal skylt i art noveau-stil med slirig typografi nyper det snabbt till i mitt hjärta och pulsen når upp till ansiktet så att kinderna blir flammiga och örsnibbarna alldeles glödröda. Eller som igår när jag för första gången en regnig lördag hittade till cafét Petite France. Mitt hjärta bankade högt över alla små söta macarones och hela menyn var som skriven i gedigen handstil ända från det franska hjärtat. Och jag blev kär i alla kockar som stod och knådade i köket när jag i smyg skymtade förbi, bara för att få se, för att få känna den franska intimiteten nudda vid min själ. Det kändes som om cafét var mitt hem och att alla som kom dit var mina gäster. Förstör inte mitt barn, ville jag ropa när det blev plötsligt blev rusning. Och så satte jag mig i ett hörn och pussade på både mat, kaka och interiör. Hem ljuva hem.

What to do when the longing for your love is so strong that you don´t know where to go or what to do?; You compare everything in your environment that resembles about your love. For example you fall in love with the guy at the local store because of his smile which reminds of your love´s smile. And you maybe do as I do - having a cup of coffee at café Le Petite France, to feel the lovely French soul slip into my own.

legitimerad tussilago

Att det var fint väder ute idag såg jag under tiden som jag befann mig inomhus. Solen målade balkongbrädorna gula och himlen sken havsblått. Och jag tänkte: en sådan här dag får man bara inte missa att vistas ute i. För den här typen av dag är av sällsynt art i detta land och då måste man ut! Fort som fan också! Ut innan det börjar regna igen! Ut och promenera! Ut och skräpa på en parkbänk! Ut till kiosken! Bara du går ut! Jag fick lite panik där ett tag. Kan det ha varit någonstans när jag vaknade mitt på dagen och insåg att det snart var skymning om jag inte begav mig ut i tid, och då skulle jag senare sitta förstenad och ångerfull framför alla facebook-statusar och ångra att jag inte släppte hemmet ett tag för att rusa ut. Men jag visste inte riktigt vad jag skulle ha för ärende ut. Om det var för att möta upp någon kompis, eller kanske för att handla. Så beslöt jag mig för att gå till gymmet och då kommer jag ju ut en sväng, tänkte jag snillrikt. Då kan mitt samvete inte svärta ner mitt inre för att jag inte hade vistats ute idag. Och kanske skulle jag senare under veckan, när man pratar om vad man gjort under helgen som var, kunna skryta med att jag har njutit av en alldeles underbar söndag i det härliga vädret!

Under min väg till gymmet ser jag att diverse fik och restauranger har varit snabba med att sjasa ut sina serveringar. På bänkar och stolar flockas människor likt välpolerade pärlbandsrader, vårjackor, sjalar, solglasögon, vippande kjolar, pressade byxor - allt blänker nytt om dem där de sitter och fikar som om de aldrig förr smakat på kaffe. Jag tar övergångsstället och skiftar över till andra sidan trottoaren där det råder skugga. Som en själlös varelse gömmer jag mig medvetet för den stora folkskaran, känner mig inte lika solredo. Känner inte för att gå förbi fiket i buffliga träningskläder och bli dissekerad av alla blickar. Jag är inte en solfascistisk fashionista, och inser att jag inte ens hade behövt gå ut idag för att njuta av solen. Jag njuter hellre av solen om den råkar dyka upp när jag är ute och inte tvärtom.

Men nu när jag ändå är ute må jag erkänna att det faktiskt är rätt trivsamt när solen dyker fram, för då dyker allt annat fram. Likt förgyllda tussilagos ploppar de upp lite här och var, som ett tecken på att våren kommit för att bringa fram fjärilar i magen. Jag talar om papporna. Rättare sagt storstadspapporna. Just alla storstadspappor är nämligen av egen särart. Jag vet inte om det är för att de har en kvinna vid deras sida som leker skyltdockor med dem eller om det är så att just storstadspappor har stenkoll på konceptet kläder och attityd. Förvisso ser de flesta pappor likadana ut. Det vilar någon gedigen nonchalans över deras oj-jag-råkade-visst-kliva-upp-ur-sängen-för-att-gå-direkt-ut-rufsiga-hår,deras tredagarsstubb, deras i farten påslängda scarf med matchande sneakers, deras lediga chinos och den svajande rocken. Men jag vet att allt detta varken har med gedigen nonchalans eller icke-medvetenhet att göra. Detta handlar om hundraprocentig modekoll, som förvridits så pass mycket att den övergår till att ge ett sken av att vara icke-medveten. Ja, sådana är de, de flesta storstadspapporna. Och jag kan inte låta bli att tycka om det. Deras stil behagar mig något fruktansvärt.

Så var det även den lilla detaljen att de just är pappor. Att de snällt står med en barnvagn och väntar på sin kvinna utanför någon butik. Jag vet inte varför de blir mer attraherande som pappor, och på köpet ruskigt svårfångade. Kanske har det att göra med deras påtagliga legitimitet - att de så att säga är kapabla och alldeles mogna till att skapa liv.

Today the sun has blazed over the city but I hadn´t time to do as most of the population - walk outside in hours, more than the turn I took to the gym, covered with shadow. I prefer to enjoy the sun if it shows up while I´m outside, not vice versa. But somehow I saw some really nice signs of spring - the well-dressed urban dads. I admit I like their casual but sharp concious dress-style. And why I´m attracted to dads is because of their legitimacy, I guess. Their maturity somehow becomes more significant.

själens spegel

Något hände med mina ögon när jag kom hem från Paris. Nej, jag ska inte skriva om det igen, vänta. Jag menar att själva resan gjorde att mina ögon antog ett annat uttryck. Som om jag genomgått ett själombyte. Min blick var helt annorlunda när jag kom hem. Jag minns att tanken for igenom mitt huvud när jag då speglade mig sådär i förbifarten.

Men den riktiga tanken slår mig inte förrän nu när jag ser in mina trötta ögon i badrumsspegeln. Jag finner dem hålögda, något rödsprängda och tittar jag riktigt noga med mina ögon, på mina ögon anar jag en viss början till sorgkant i ögonvråna. Egentligen bryr jag mig inte speciellt, eftersom klockan snart är halv tolv på natten och sängen ropar till mig - jag är helt enkelt trött vilket givetvis tar sig i uttryck i mina ögon. Men jag kan dock inte släppa minnet av den blick jag mötte i spegeln när jag var hemkommen. Blicken var liksom glasklar och själva ögonen var enorma och skimrade av något rent taget från himlen. Uttrycket i dem såg på det hela taget ganska harmoniskt ut, och gissar jag rätt är det på detta sätt ögonen ser ut på hos den finner sig vara förälskad.

Something happened to my eyes when I came home from Paris. It was as if someone had blown something refreshing on them. They were enormous and shimmered something pure taken from heaven. And if I´m right it is in this way the eyes look like of one who is in love.

illusionerad oas

Jag har ett problem där storleken faktiskt spelar roll. Det är nämligen så att jag är benådad med en stor balkong till den lägenhet jag bor i. Balkongen är ungefär lika stor som min lägenhet, fast mer långsmal. Jag vet dock inte hur jag ska fylla den.

Förra året var första gången som jag och balkongen firade sommar ihop, och gissa om jag, innan sommaren kom, ständigt fantiserade ihop bilder på hur jag skulle inreda balkongen. I mina dagdrömmar målade jag upp olika stilar med alltifrån; fransk-romantik, Indian-bohemian, skärgårdsdröm, pop art-colored, newport-lantligt och så vidare. Och jag såg framför mig hur mina gäster skulle nagla sig fast på min balkong, på solstolarnas volymiösa kuddar och ruvande filtar under infravärmen, en sen kväll med orangelila skymning i fjärran land. Jag såg framför mig hur myggorna sög sig till vaxljuset som lyste upp balkongen och jag kunde känna kvällskylan börja bita sig fast på min näsa under tiden som vinflaskan hann drickas upp och samtalen övergick till småkuriga viskningar. Och jag såg mig själv sitta på en storgapande rottingfåtölj på balkongen med uppvikta ben och skriva ihop en hel bok i mitt huvud. Jag ville aldrig lämna balkongen, den var genast en så mycket mer tilltalande avigsida av lägenheten.

Men det gick inte riktigt så som jag tänkt mig. Jag visste inte i vilken ände jag skulle börja tråckla ihop temat till inredningen. Vilka växter jag skulle ha, vilka blomlådor jag skulle köpa, hur jag skulle kunna släpa med mig dem hem, hur jag skulle bära mig åt för att sätta upp dem. Och tänk om det började snöa på sommaren, då dog ju alla växter bort och då var alla pengar som jag lagt ut på blommorna som bortkastade.

Men gudarna ska veta att jag minsann försökte. Endera dagen släpade jag med mig en matta hem just som sommarens hetta slog till och grannarna redan piskat upp sina krukor, växter, stolar, soffor, hammockar och gud vet vad. Jag vek ut mattan över golvbrädorna och placerade ett utnött campingbord på den. Sedan ställde jag dit två stycken klappstolar i plast och en karg blomkruka jag hittat i någon vrå. Dagen efter lade jag även dit en solros i krukan, och jag må erkänna att det faktiskt såg något gemytligt ut. Men hade jag någon konsekvent stil på inredningen? Kändes interiören fyllig och lummig? Nej. Det såg rätt torftigt ut.

Nu är det återigen snart sommar. Jag tittar ut från mitt fönster och ser några avflagnade takflisor och en kraschad blomkruka ligga döda på balkongen. Golvbrädorna är något vanställda efter snön som betyngt dem under några månader, och campingbordet med klappstolar har hunnit rosta till sig av all fukt.

I´m pardoned with a large balcony at my apartment. When I moved here I fantasized how to decorate the balcony - which style should I choose; French-romantic, Indian-bohemian or Newport? I bought a carpet for outdoors and then I put a camping table and a pot with a sunflower in it. But the interior didn´t feel so lush and uniform as I´d imagined. Soon it´s summer again, I look out from my window and see a crashed flower pot and a skeleton from what supposed to be a flower last year. And the camping table has adopted an orange color of rust.

får jag chans på dig?

Det var mycket bättre förr när man enkelt kunde fråga chans på den person man var kär i. Under rasten gick man ihop i klungor med sina bästisar till det utvalda killgänget på skolgården. Man hängde tillsammans med killarna, och snackade om ingenting. Och killarna började plötsligt skojbrotta ner varandra medan man långsamt ritade upp en åtta eller nolla med tåspetsen mot marken, samtidigt som man sneglade på den kille man var kär i. När killen sneglade tillbaka hände det att hjärtat slog upp i en låga som snabbt spred sig ut i kroppen och fick fjärilarna i magen att dansa rumba.

När skolan sedan var slut för dagen skyndade man hem, slängde av sig jackan, gjorde iordning ostmackor med oboy och stirrade länge på sidan tjugoett i skolkatalogen, på den översta raden längst till vänster. Ibland när man hade en kompis hemma hos sig hände det även att man ringde hem till killen, och killens mamma svarade och man frågade med tunn röst om killen var hemma. Medan mamman ropade efter killen kunde man höra hur ens hjärta ropade ut sina slag genom strupen och hur den milsvida yrseln plötsligt anföll huvudet. Armarna blev till spagetti och telefonluren nästan ramlade i golvet.

Förr var det även mycket enklare att göra slut. Antingen skickade man en handskriven lapp till killen under lektionen, eller så bad man ens kompisar att gå fram till killen och göra slut. Eller så var man riktigt kreativ och bytte kille med sin bästis.

Everything was so much simpler in the old days. You simply asked the person you were in love with if it wanted to be together with you. And when wanting to break up you hired your friends to tell the person about it, or maybe you sent over a note to the person during a lesson. And sometimes you got really creative by switching partners with your friend.

mani

Det är sent, jag sitter fortfarande uppe och tvingar mig själv till att skriva trots att mina ögon fortfarande hänger lika tungt som när jag vaknade idag. Fingrarna hamrar sönder tangenterna så att det smattrar och sprätter om mig, och när jag emellanåt blir mer otålig händer det att jag stvavar efl och stressnivån höjer sig direkt till sitt crescendo, vilket gör att hamrandet övergår till provocerat våld. Jag s l å r ner bokstäverna, en och en, och sneglar ständigt mot CAPS LOCK-tangenten för att vilja gestalta hur högt jag faktiskt sålr på tangenterna.

Grannen i lägenheten bredvid bankar plötsligt på väggen och ber mig dämpa mig. Med ens tittar jag upp från mitt maniska maskineri och påpekar urskuldat att det inte är mitt fel, skäll på mina fingrar istället.

På tal om mani, det sägs att Dostojevskij skrev boken Brott och Straff på tre veckor. Sexhundra genialiska sidor på tre veckor. Tänka sig att den additionen är för mig svår att summera. Att skriva ihop ett blogginlägg kräver bara det en dag. Nåja nästan i alla fall. Men möjligen behöver man vara något manisk för att kunna producera en del nytta på så kort tid. Med andra ord är jag ändå inne på rätt spår - jag tror mig bestämt fortsätta med mitt nitiska smattrande på tangenterna, oavsett vad grannen och grannsämjelagarna säger om oljudet, eller våldet för den delen.

In order to write down something more larger in a short time requires a possibly to be kind of a maniac. Look at Dostojevskij, it´s said that he wrote the book Crime and Punishment in only three weeks(!) So why my neighbours are disturbed by noises from my lair is because I try to appear as manic when writing blog posts, in an attempt to achieve something big.

siesta

Att ta en siesta är en riktig höjdare. Det rekommenderar jag dig starkt att göra, jag nästan tvingar dig till att göra det. Om du har möjlighet. Just när lunchen börjat jäsa sig ner i magen och hjärnans morgonenergiska högtryck börjat varva ner i sepia runt tvåtiden, behöver kroppen stänga av sig för några minuter. Må så vara för en kvart, fem minuter.

Och nu när solen äntligen börjar gassa på zenit i detta land känns det mer naturligt att göra som resten av Europa gör när småbutikerna mitt på dagen vänder till close-skylt på dörr och soldisiga gator ekar av lättja. Att ta en siesta. På vintern, med andra ord nästan året runt här i Sverige, förstår jag om du tycker att det må kännas något enfaldigt att krypa till kojs när du redan befinner dig till kojs på grund av det ständiga mörkret. Men nu, passa på. Du har cirka fem månader på dig.

I suggest everyone to take a siesta. It´s a most for the humanity. At least for the idleness sake, when sun starts shining for spring.

till dig Naima

Min vän, låt oss kalla henne för Naima, älskar chai latte. Nåja, hon kanske inte just älskar det, det är ett starkt ord. Älska. Så fullkomligt. Nej, Naima gillar säkert vanligt chai te med kan jag tro. Men saken hör till den att varje gång vi har bestämt oss för att botanisera på ett fik och Naima beställer chai latte, får hon alltid chai te. Ingen skummad mjölk till alltså. Det sinnrika med chai latte är att det just ska vara skummad mjölk, annars kunde det lika gärna bara heta te. Och när vi har påpekat avsaknaden av mjölk för personalen har hon istället fått en liten kopp med oskummad mjölk i. Varenda gång händer det, och dessutom på olika ställen, att hon blir serverad endast te och möjligen föga mjölk vid sidan om, fast hon beställt chai latte. Och jag vet inte vad Naima anser om detta för jag har inte gått rakt på sak och frågat henne, men personligen tycker jag att det börjar bli lite tjatigt detta.

Så jag tog saken i egna händer och köpte hem chai te och mjölk och skummade upp mjölken hårt samtidigt som ett galet flin spred sig över mina skälvande läppar. "Här får ni era chai latte-amatörer! Och här och här, här här här här här här", sa jag högt och tryckte ner vispen ännu djupare i koppen. Genom att ta saken i egna händer fick jag till en chai latte och ja, här står den nu på bordet och kyler ner sig, för Naima är ju inte här. Hon är utomlands, vilket jag kom på mitt under mitt frenetiska makeri. Men läser du detta Naima - varsågod, denna chai latte är till dig.

Everytime me and my friend, let´s call her Naima, want to have a chai latte when heading a coffee shop, we only get plain tea. Or tea with cold milk on the side. We aren´t gracious as to why it´s in this way. So I decided myself making chai latte at home. I whipped milk hardly and swore to all those chai latte amateurs out there. When I was done with it I found that Naima is abroad at this moment. Anyway, if you read this Naima - this chai latte is only for you.

glömde

Image gcvenn

Jag glömde ju helt bifoga bilden på chai latten jag tillverkade. Och när jag skulle ta kort på den hade jag redan druckit upp mer än hälften, och då tänkte jag istället spara ner en bild från nätet men jag hittade ingen sjyst bild och så sprang jag på den här bilden och den funkar ju för det är macarons, och macarons är franskt.

Funkar det som chai latte Naima, eller önskar du hellre ha en chai latte med skummad mjölk?

I forgot to add the image of the chai latte I made at home. But I drank it before I remembered to take a photo, and so I thought of looking for an image on the Internet, but couldn´t find one good enough until I ran through this one with macarons, and macarons is French. So hope it works for you Naima. Or do you rather prefer a chai latte with whipped milk?

Camilla Läckberg skakar om min omvärld

Ibland kan man få för sig att man befinner sig någon helt annanstans än där man är just då. Jag menar då inte något banalt som att för ett ögonblick tro att man befinner sig i tvättstugan fast man i själva verket ligger i sin säng. Nejdå, så galen är jag inte.

När jag var i Paris trodde jag för ett ögonblick att jag fortfarande var kvar i Stockholm. Det hände när jag satt på metron och råkade sjunka in i någon sorts dvala. Som när man sitter försjunken i egna tankar och omgiviningen blir till ett sammelsurium. Jag menar, känslan av att sitta på en tunnelbana eller metro är samma sak, förutom att länderna är olika och att interiören i metrovagnen i Paris inte är densamma som tunnelbanevagnens interiör i Stockholm. Jag sitter i alla fall som i en liten dvala, på väg till nästa stopp för att utforska ett nytt område i Paris. Mitt resesällskap Heili, sitter även med, hon också lite trött och försjunken i egna tankar.

Och plötsligt får jag syn på Camilla Läckbergs ansikte på gratistidningen Metro, som ligger och skräpar på ett säte. Det tar mig någon sekund att koppla ihop Läckbergs ansikte, vidare till Paris. Ungefär som att träffa på en bekant person på ett helt otippat ställe. För en sekund eller kanske en hundradels sekund tror jag mig vara kvar i Stockholm. Hjärnan får svårt att koppla samman alla trådar. Men så faller det mig med ens att jag faktiskt är i Paris - att Camilla Läckberg tydligen har blivit kändis i Frankrike.

Sometimes you get the idea that you are entirelly somewhere else than where you really are. Sounds strange? When I was in Paris, sitting at the metro - for some second I really thought I actually was in Stockholm, when facing a Swedish author on the front page of the news magazine Metro. It´s like meeting someone familiar on a entirely random place. The brain requires time out.

paris, akt II av II

Så vaknade vi till en ny dag i Paris av att ljuset nosade oss på näsan. Se själv.

Medan vi gjorde oss iordning gick franska varianten av Ugly Betty på tv. Le destin de Lisa, hette den. Och så här ser Lisa ut.

Sedan traskade vi in mot centrala Paris. Nej, vi traskade inte - vi tog metron. Avstånden må vara gångbara, men Paris är något större än Stockholm.

En mulen förmiddag och Triumfbågen. Och ett gruppfoto på mig och Heili.

Och vi hamnade på Champs de Elyssé. En paradgata av signifikant karaktär, likt Stockholm med Drottninggatan, Göteborg med Avenyn, och Gävle med Staketgatan. Dock är gatan något större i detta fall, i Paris menar jag.

Vi gick och gick och längs med vägen stötte vi bland annat på konstmuséet och operan. Och på långt håll såg vi något som vi tydligt kände igen. Som ett bekant ansikte reste sig pinnen upp där längst bort. Jag och Heili tittade frågande på varandra och utan att säga ett ord började vi vandra mot den där pinnen. Vi ville se om vi drömde eller om det var sant det vi trodde att det var.

Plötsligt stod den framför oss. Eiffeltornet. Högt som få och ja, som ett eiffeltorn såg den ut. Det vimlade med turister, turistbussar och kön för att ta sig upp på tornet var evigheterslång, så vi nöjde oss med att stå vid dess fötter och fota hela skelettet.

Det akutregnade plötsligt och vi gömde oss på en bar med varsitt glas vin, medan vi betraktade allt folk, som också gömde sig någonstans. På den här bilden var vi förresten ute i Latinkvarteren som ligger söder om stan.

När vi kom till hotellet igen för att byta om till kvällsbestyr, dök solen åter upp och takåsarna bugade sig romantiskt när vi tittade ut från balkongen på vårt rum.

Det blev snabbt kväll och vi hamnade i Marais, ett bohemiskt område man bör besöka om man någonsin kommer sätta ner sin fot i staden. Just det, myten om att alla fransmän äter baguette hela tiden - den vill jag påstå att den stämmer. På stället i bilden nedanför sprang fransmännen in och sedan ut med en baguette under armen. Och när vi exemeplvis passerade förbi en kö till en teater stod folk och mumsade på baguetter, utan fyllning. Baguette is alltså the new black bagel.

Våra magar kurrade av alla promenader och vi satte slutligen ner våra pimpinetta gestalter på en gemytlig och urfransk resturang.

Menyn var som man trodde att en meny på fransk restaurang skulle se ut som - fransk. Se omslaget. Förresten stod det Gravad Lax på menyn. Alltså på svenska. Jag dubbelkollade om menyn möjligen var två-eller trespråkig, men icke. Och jag kollade om jag såg i syne. Men icke. Det stod gravad lax. Och tydligen var det just gravad lax som rätten bestod av. Men inte heter det väl gravad lax på franska?

Jag beställde en jättegod lasange. C'est tres délicieux, sa jag till kyparen och gjorde ok-tecknet med rundad pekfinger och tumme. Och kyparen gjorde samma tecken tillbaka och blinkade till mig. Nej, det gjorde han inte, men det hade varit romantiskt om han hade gjort det.

Någonstans där började kvällen lida mot sitt slut. Och resten av resan är historia. Jag kommer definitvit besöka Paris igen, det är det minsta jag kan göra för min själ.

Paris, act II of II. Among many other things we went to see Arc de Triomphe, Eiffel Tower, main street Champs de Elyssé. And we enjoyed the view from our hotel room, and also we went to a restaurant in the area Marais - very bohemian and cozy area. I´ll definitely visit Paris again, it´s the least I can do for my soul.

ljusets stad

Och vi kom till Paris. Jag har aldrig varit i Paris tidigare, men hört så mycket fint om staden att jag valde att se det med egna ögon.

Paris var ännu finare än jag föreställt mig.

Vi börjar med Moulin Rouge. Egentligen skulle vi inte börja med det, men en kille på planet vägledde oss till den metrostationen, eftersom vårt hotell tydligen skulle ligga i närheten.

Metrostationen heter Blanche, det vimlade med turister där. Lite onödigt tyckte vi, eftersom vi önskade ha staden för oss själva.

Och vi fotade stället ur alla vinklar.

Solen dök upp och välkomnade oss.

Vi gick vidare, hotellet skulle ligga inom räckhåll. Under tiden kom vi på vad fransmän gör under en vardag - dividerar om allt och inget såklart.

Sedan blev vi hungriga, stannade upp och hamnade på en inhemsk restaurang som blev livlig strax efter sex. Befolkningen samlades i stora klungor, åt mat och drack vin. J’aime.

Se så fransk jag ser ut. Rena rama livsnjutaren!

Och vi frågade sedan runt och blev ombedda att gå upp på kullen till Montmartre. Där skulle vårt hotell ligga. Men Sacre Ceur stoppade upp oss på vägen och vi blev snäppet mer hänförda för ett tag.

Vi tog trapporna upp på kullen och våra hjärtan grät plötsligt högt av den magnifika utsikten. Ljuset. Mäktigt. Just den dagen var luften kvav och på håll kunde man se blixtar hugga till mot horisonten. Jag kunde inte fånga några blixtar med kameran, men det här räcker gott som minne.

Det blev skymning. Vi kunde inte sluta fota allt vi kom över. Vi hamnade på torget högst upp på Montmartre och området osade plötsligt Gamla Stan. Förvisso en mer fransk-pittoreskt variant av Gamla Stan.

Till slut hittade vi hotellet. Det låg där vi i princip hela tiden hade befunnit oss, men vi hade gått lite omväg på grund av allt vi ville insupa.

På tal om insupa. Precis vid hotellet låg ett litet snabbköp där vi köpte med oss en vinflaska. Då hotellet inte hade någon vinöppnare hänvisade personalen oss till en restaurang i närheten. Med vinflaska under arm puttrade vi generat iväg till restaurangen men blev dock artigt bemötta av hovmästaren som smidigt öppnade flaskan, droppade några romantiska fraser och avslutade med att önska en god kväll.

Rosé på romantiskt vis med dricksglas taget från badrummet förgyllde vår parisiska kväll. Utsikten var magnifik. Jag visar mer sen.

Paris wasn´t as I thought it would be. It was even more beautiful. The light over town was peculiar nature and I could almost touch the romantic atmosphere. We stayed in a hotel lying in the Montmartre area. A tres picturesque area.