31 oktober 2010

A Mad Tea Party

För någon vecka sedan eller två, var vi tre som intog café Chokladbollens fikgranna atmosfär.


Med mig var Marion och Luidivine som stundtals samspråkade på franska och det kändes med ens som om jag fått på mig ett par hörlurar med klassisk musik.


Inte nog med att det fanns stora mängder med magiskt goda chokladbollar, även tekopparna var vidunderligt stora. Nästan som en Alice i Underlandet-känsla. Like.


En märkbar sak är att alla(?) fransyskor spänner fast sin hårklämma på handväskans axelrem, när den är ledig från att klämma fast håret dvs. Luidivine gjorde det.


Så även Marion. Och i somras kunde jag skåda en och annan fransyska i Paris, spänna fast sin hårklämma på detta vis. Är detta en fransk trend så får jag lojalt lov att anamma den!

   

      *         *         *         *        *       *       *       *       *       *       *

 


En annan lördagskväll intog sin form för någon vecka sedan eller tre,


var vi två, jag och August och så även mörkret vars förnäma röst prydde trappavsatser så att det började likna något utav ett Paris.


Nja, nästan.


Well well. August port pryds av ett japanskt träd med exotiskt enorma blad, som alla grannar vill fota. Eller om det är tvärtom - ett grannträd med exotiskt enorma blad som alla japaner vill fota.


Som jag i alla fall ville fota. Som ville fota mig, jag ville fota av mig.

30 oktober 2010

husets nationalrätt

Sedärja, där kom den lagom aptitliga bilden, där det röda på tallriken varken är skrumplever eller hjärtan. Nåväl. Denna maträtt är den ständiga nödlösningen hemma hos mig, typ: Jaha, vad ska vi äta idag..? Jamen vi gör väl den där förträffligt enkla pastan då. Alla ba: JAAA!

Den funkar dag som natt, i både rikedom och fattigdom och smaklökarna får aldrig nog. Dessutom kan man alltid variera innehållet på pastan, addera till lite grillad kyckling eller byta ut den sedvanliga creme fraiche-smaken.


Kompottpasta:


1 person

1 paket färskpasta med valfritt innehåll, typ ricotta och basilika
1 skivad avocado
1 näve soltorkade tomater
1 msk creme fraiche, typ franska örter

1 dl oliver, svarta, gröna, vita; färgen har ingen betydelse
1 knippe mosad fetaost
1 nypa salt, peppar och andra färgglada kryddor, som gurkmeja, röd paprika och saffran? Smaklökarna sätter inga gränser!

Koka pastan i plusminus tre minuter och blanda ihop med resterande ingredienser.
Hare gott!

29 oktober 2010

svindlande höns

Jag sitter och knaprar på en ljus baguettes två torra ändar och funderar på livet i allmänhet, samtidigt som jag renskriver på en to-do lista som har blivit överfull med punkter ända ut i marginalerna. Jag hinner aldrig beta av listan helt och ibland skiter jag trotsigt i listan, lever carpe diem. Fast då hamnar listan istället i mitt huvud och stansar stresstillhåll i den vänstra hjärnhalvan.

Men tänk om man någon dag vaknar upp och inte har någonting alls att göra. Listan är lika blank som ett tomt huvud. Tvätten är för alltid ren, ekonomin packad, blommorna vattnade, tandläkarbesöket förintat, julklapparna för evigt inhandlade, hemmet brutalt städat och så vidare. Tänk att en dag vakna upp och verkligen känna att, jag har verkligen ingenting alls att göra idag, inte ens några tråkiga måsten. Fast å andra sidan - har man kommit till den punkten antar jag att det är då som man inte längre existerar, både psykiskt och fysiskt. Materian är med ens ett stoff och alla levande atomer är utplånade.

Med tanke på atomer så består allt vi har omkring oss av atomer, vi är ju allihopa uppbyggda av endast atomer och med hjälp av enbart atomer, omgärdade med en massa tomrum, har vi kommit att se ut som vi gör. Typ skenbara varelser, eller mer romantiskt uttryckt: imaginära porträtt.

Igår var jag och lyssnade på en fransk författare vid namn Delphine de Vigan, som sade en massa kloka saker om både sitt författarskap och oss varelser, så kloka saker att jag själv inte blev klok på det. Hade jag kunnat mer franska än vad jag kan hade jag gärna bett om att få ytterligare ett par meningar i utbyte, än ett je ne parle pas francais. Men så tog det stopp! där och jag kom hem med både en signerad bok och i åtanke hennes syn på oss varelser. De Vigan berättade på ett ödmjukt vis att hon ibland bokstavligt står utanför och betraktar folkmassan som i en film, i exempelvis rusningstrafik, och finner alla vi varelser (inklusive henne själv), te oss som djur. Som små råttor i ett oändligt stort världssystem som gör att vår existentiella tillvaro ställs på prov. Den tanken ger henne svindel; och just samma sak händer mig! Men när jag för några veckor sedan försökte förklara för H att jag ibland kan tycka att vi alla varelser ser ut som djur, mer precist: beter oss som vilsna höns som i vår lilla rusningstrafiksvärld ostrukturerat försöker röra oss fram till bussen eller tunnelbanan, fick jag bara ett skratt tillbaka. Och jag tänkte -hördu, jag menar faktiskt allvar.

jag älskar cola och mjukisbyxorna älskar mig

Det är dagen Fredagsmys och jag har köpt hem en liten potpurri med primörpasta och godisspäck. Mjukisbyxorna har nog aldrig tyckt om mig lika mycket som de gör idag - de sitter som ett löst smäck på min rumpa och dallrar med massnopprig bomull över mina bara ben. Och stearinljusen gnistrar klarvakna i varje vrå och scchh, säger jag till mina festande grannar som nu får gå på tå.

Bara en sak.

Jag måste börja skriva på min hemtenta. **Fredagsmys slut** Dessutom är godiset redan uppätet. Och när jag ser efter är mina tänder ett levande(?) bevis på att kolsyran från mitt monstruösa intag av cola fräter sönder dem, rent ut sagt. Kanterna på tänderna har börjat bli genomskinliga och ser ungefär ut som en röntgenbild på ett skelettben. Du vet när det ser suddigt ut, just runt benets kanter. Men vad vet jag, kanske har mina gaddar sett ut så här hela livet, kanske hittar jag bara på en massa ursäkter för att inte ta tag i plugget. Men var inte rädd, jag är absolut svintofräsch i munnen. Inga svordomar här inte.

Amen.

28 oktober 2010

létranger


Nu händer det grejer. Jag har nämligen "hittat" Albert Camus Främlingen som ljudbok på nätet, på franska. Dags alltså att pimpa hörselgångarna med franska toner och försöka sig på att förstå och därmed lära sig språket! Varför just Camus fick äran är för att jag redan har läst boken på svenska och därmed har "lättare" att ta till mig av det främmande språket genom att till hälften gissa mig till handligen. Dessutom är boken inte så lång och -javisst är den även bra; tycker vi som tilltalas av bokens lakoniska berättargrepp i samarbete med en kufisk karaktär.

27 oktober 2010

metahysteri

Vi pratade om film i allmänhet och kom in på temat måste-se-filmer och vi kom ännu mer fram till att vi motstridigt vägrar se dessa måste-se-filmer bara för att de BARA MÅSTE SES, innan de ens har haft premiär. Det råder en slags metahysteri hos filmer som får sådan verkan. Avatar är ett exempel på sådan film, Sagan om ringen, en annan, Millenium en tredje och listan tar aldrig någonsin slut.

Fast metahysteri -när något fenomen får en överdriven effekt- (tänk dig exempelvis en galet stor musikkonsert med galet stora artister där den större delen av publiken skriker sig hesa bara för att alla andra gör det; folk försöker nästan överrösta varandra), det begreppet är väl något allmängiltigt. Som den svenska sommaren, tycker jag är ganska metahysterisk; vi har en tendes att bli överdrivet galna så fort solen tittar fram att vi bara pronto MÅSTE UT! En annan metahysteri är även vissa böcker som bara-måste-läsas - kvitta om de är här för att agera dagslända och egentligen inte är särskilt imponerande i skrift. Metahysteri uppstår oftast genom andra kringliggande faktorer, som i detta fall med boken - vem som har skrivit boken; om det är en b-kändis som "skrivit" en häpnadsväckande självbiografi, eller om boken råkar behandla ett aktuellt samhälleligt fenomen och får stort, nästan glorifierat, genomslag. Kritiker, allmän publicitet och övrig reklam är givetvis skarpt bidragande faktorer till denna metahysteri.

En annan slag metahysteri finner jag även bland storstadens allraste innerstadsbor. Här handlar det istället om en livsstil, snarare än specifikt objekt, som skapar en mer långtgående metahysteri; typ ett konventionellt familjeliv där man enligt vissa samhälleliga ramar "bör": ha barn, omge sig med diverse varumärken större än prylarna själva, bo på rätt ställe och jobba i rätt bransch. Men vem har sagt att man blir lyckligare för det, både av att bo rätt och se på rätt film?

26 oktober 2010

snövit clotted cream

Fredagen började chockartat vit. Jag tittade yrvaket på väckarklockan för att sekunden senare spärra upp ögonen och förvånas över hur vädret hade kunnat förändras på bara över en natt.

Det snöade. Men så blundade jag hårt och bestämde mig för att när jag åter öppnar ögonen så ska snön vara borta. Och mycket riktigt, några timmar senare var allt bara som i en (mar)dröm och jag kunde gå ut, utan att behöva leta fram vinterjackan.



Så möttes vi alla i bokhandeln upp för att gå på tea house och gotta ner oss i anglosaxiska delikatesser, som darjeeling tea, scones med clotted cream och lemon curd. Yummy.


Araia och Sophie


checkar meny


och vi beställer in våningar med sweets.


Ellen - förträffligt sött,


blev det till slut för smaklökarna. Minna.


Och där tog den fredagen proppmättslut.

25 oktober 2010

Pubtorsdag

Vad som mer hände under min aktivitetsfyllda vecka ska jag nu berätta. I torsdags var det Pub med författaren Alejandro Leiva Wenger som har skrivit novellsamlingen "Till vår ära", och vi samlades för att lyssna på hans intressanta föredrag, om en författares skrivprocess fram till publikation, i sällskap med lite socialdryck och Strindbergsallad.


Mysstämning med juleljus - snön kom alltså inte helt oanmäld dagen efter. Eller jo.


Strindbergsallad, ingredienser: Röda kräftstjärtar och faderliga majsynglingar.


Kevin mixade ihop en handfull godissöta socialdrycker.


Vi fick Äran att köpa varsitt ex av Leiva Wengers språksprängande novellsamling


och jag bad om en idolbild, tacktack.


Sedan blev det vidare socialmingel


i sällskap med Therése


Amanda.


och några andra.


Christoffer stod för musiken


och lampan för ljuset.



Så vart det alltså med den torsdagen av ett x antal kommande torsdagar i detta liv.

jag vill ha Oskar

Fåtölj "Oskar" från sitty möbler


Med tanke på att jag läser en del borde det falla sig naturligt att ha någon fåtölj i hemmet. Typ av det slag som man kan vika upp benen på och kanske ställa en högre krukväxt bakom som böjer sig lite över min axel och kikar ner i boken som jag läser i. Kanske hummar och skrattar till på de ställen som jag håller mig knäpptyst på, eller vice versa.

Ja ni förstår vad jag menar, det behöver alltså inte vara just en Oskar som brer ut sin famn för mig, utan vilken annan klassisk öronlappsfåtölj som helst. Antik går också bra, nästan bättre. Bara jag slipper läsa i sängen och därmed somna, eller sitta på en hård trästol som ger mig rumpspärr.

24 oktober 2010

Swenglish

Dear English readers,

or more to say non-Swedish readers. I´ve decided to no more translate my blog posts into English for some reasons which are: it takes a lot of time to translate and do a small summary, even though it doesn´t seem to do it. And I want to avoid translating something in sort of a rip off-way, just for to have it in English.

I´m sorry, because I know there are some few readers here that like to have an English translation, but maybe I´ll in the future start translate into English again.

When talking about writing in English, the biggest reason for why I´ve kept on doing this is because writing in another language gives you a bigger perspective of how to express oneself better in the writing process (even if if´t just a simple blog post). And sometimes I´ve found the English translation being more appealing than the Swedish one. The text grows more when letting different languages interact.

Haruki Murakami, the very famous and brilliant Japaneese author, once said in an interview that when he was about to write a book he first started to write it in English, to later on translate it into his native language - Japanese, as he thinks his texts grow and become new outgrowths. Heavy job indeed but still worth it, if there´s any time.

grotesk Pitt?

Dagen igår avslutades med en kväll och jag stillade mitt groteska sötsug med lösgodis och Brad Pitt. Vi såg på filmen Inglorious Basterds som jag redan har sett, men jag tycker ju att den är så bra. Varför, vet jag egentligen inte. Den är rätt rå, både till sitt scenvåld och till sin historiska kontext. Men kanske är det för att det är en Tarantinoskruvad film. Kanske är det frankofilen i mig som talar då hela filmen utspelar sig i Frankrike och jag bara älskar scenen då den franskgediget rödläppade-karaktären Soshanna Dreyfus sitter på ett café och röker cigarett á franskt manér, med handen vippad upp i luften, samtidigt som hon läser en bok. Ä L S K A R.

Sedan skärps filmen till stor del upp, så att den inte faller över på att vara ren fars, tack vare den lysande skådespelaren Christoph Waltz som spelar karaktären (och psykopaten) SS-översten Hans Landa. Men jag undrar över Brad Pitt och hans roll som Aldo Raine, eller hans  filmroller överlag  - varför han ofta får rollen som narren som talar sydstadsdialekt och som ständigt tuggar på något, alternativt antar bekymrad min med trutade med läppar?

det händer grejer

Ok, here we go. Den här veckan har varit fylld med så kallade aktiviteter vilket innebär att man spelar vardagsrutinen ett spratt. Att spela ett spratt innebär i detta fall att man till exempel kan välja att göra sitt livsmedelsinköp på en närliggande Coop istället för en närliggande Ica. Eller så kan man agera radikal och följa med på en trevlig kvällsaktivitet.


Detta har alltså hänt:


Onsdag: Dagens lunch på jobbet fick Mr Noodles stå för.


Och så här såg Mr Noodels ut på insidan, inte lika romantisk som han först utgav sig för att vara. Mest hjärtlös och tarmig.


Min boss Sophie bar en lila ring - dagen till ära, utropade jag! Men det var inte dagen till ära, den dagen kommer ju nu på onsdag fick jag höra. Och jag som hade ansträngt mig med att färga mina trosor lila.


Efter jobb mötte jag upp mina kursare på boksnack och en middag på Vapiano. Annie i sällskap med en brilliant cosmo, härdå.


Kevin härdå.


Mikaela härdå.


Sofia med Mikaela härdå.


Och nej, det blev ingen "maten härdå" eftersom jag var för upptagen med att äta istället för att fota den. Yes, I´m not a typical blogger, no I ain´t.
Men trevligt hade vi, yes we had.

22 oktober 2010

konstanta grimaser

Min fredag startade med en mardröm som började när jag slog upp ögonen och som upphörde när jag i princip klev upp ur sängen. Snötäcket låg denna vackra dag plötsligt helt tjock över vår Moder Sveajord och kvävde ihjäl den så nyss färgblommande hösten. Panik. Vart är min vinterjacka!? Men VÄNTA nu, tänkte jag. Vinterjacka redan?! Som tur var denna mardröm vid tvåsnåret i alla fall ett minne blott och endast kylan låg kvar som en hotande näve kring strupen när jag klev ut för att vara livet lite social.

Och vad händer nu då? Ja nu sitter jag och inväntar Skavlan på tv. Eller snarare på datorn. Om en timma, klockan tio, är det sändningstid när jag trycker igång SVTPlay. Fattas nu bara godiset eftersom mitt sötsug är lika svulstigt som en köttmarknad. Men orkar inte gå ner till matbutiken nedanför. Orkar inte piffa till mig och byta ut mina insuttna gällivare-mjukisar mot strama stuprör. Och det gröna Granny-äpplet som ligger och skräpar sig skrynklig i min kyl, känns inte speciellt inbjudande och aptitligt va, för jag tror att det är en sån där jobbigt syrlig variant. Ett äpple som får en att göra konstanta grimaser varje gång man tar en tugga.

Ja, livet är allt tufft ibland.

den utdöende boklådan

Tycker att det är onödigt synd att de flesta boklådor håller på att stängas ner. Även om näthandel hör till samtidens kommers finner jag en större upplevelse i att besöka den fysiska bokhandeln, speciellt med tanke på att litteratur verkar som något ständigt levande i samspel med sin omgivning. Litteratur är inget sekundärt behov som man ohämmat klickar sig fram till.

Författaren och krönikören Bengt Ohlsson skrev nyligen en underhållande krönika vad gäller den så kallade profilbokhandeln och orsaken till dess nedgång. Hans resonemang är ganska given eftersom en profilbokhandel inte är anpassad efter exakt samma behov som hos dagens rationella-och produktslukande konsument. Men för att först klargöra för vad en profilbokhandel är kan man säga att det är en nischad variant av bokhandel för den litteratur som knappt längre kan hålla sitt huvud ovanför vattenytan, eftersom det främst är där den mer personliga, icke-efterfrågade och smala litteraturen får rum att glassa runt. Det är den typ av bokhandel som rimligtvis drunknar först när intresset för fysiska boklådor börjar minska på marknaden, och därefter kommer de stora bonniers-beklädda bokkedjorna, förslagsvis akademibokhandeln. Ohlsson skriver alltså följande i sin krönika:

"Jag kan inte minnas att de någonsin haft en bok som jag velat ha. Men jag har gått in tagit ett varv och höljt mig i Charlie Parkers figursydda fjädrar och sen har jag tomtat hem och med samma skammens rodnad som hos en djurporrsurfare klickat mig fram till adlibris och hittat vad jag velat ha och till lågt pris och direkt hem i brevlådan och tack och hej och leverpastej."

Och ger oss därmed det konkreta svaret på varför det bevisligen går bättre för den plattrutade, än för den genuina ingrodda bokpärmsdoftande bokhandeln, belägen på den smala gatan i utkanten av stan. Efterfrågan hos en bokhandel styrs främst av dess utbud, pris och framförallt tillgänglighet. Jag bör nog inte öppna en egen bokhandel.

21 oktober 2010

läsviktigt val


Hittade denna bild på bloggen Owlit - uppenbarligen har vår läsning stor inverkan på vår livsstil.




Talking about significant reading habits.

19 oktober 2010

mitt gröna inomhusparaply

Mitt hem har fått ännu ett tillskott i form av krukväxten Paraplyaralia Schefflera, som ser ut som ett paraply, till för att skydda min lilla skrivhörna med sin organiska flärd.



Say hello to this supplement: Paraplyaralia, my new houseplant.
No, not husband. Houseplant.

det droppar vatten


Väderguden är så pass ledsen idag att den färgstarka hösten håller på att sköljas bort.


När det regnar ute inbillar jag mig att vädergudens främsta syfte är att det enbart ska droppa ner vatten från himlen. Men som alltid brukar det mesta göras ordentligt när det väl görs, så det är för mig ingen överraskning att finna att det även droppar vatten från min stängda kökskran. Det droppar vatten från mina ögon när jag hackar lök till maten och det droppar till och med vatten från min näsa! Men det måste väl ändå vara ren inbillning, att jag håller på att bli förkyld?




Today it´s raining everywhere, it´s raining outside, from my eyes when slicing onion and from my nose! Hope all of it is temporarily.

18 oktober 2010

DageNs

Hela dagen har hittills löpt som en avigsida - allt som hänt har skett med inslag av absurdism. Det hela började med att Svenskan låg på mitt hallgolv i morse. Svenskan! Jag prenumererar ju på DN, vart tog den riktiga tidningen vägen? Att läsa Svenskan är som att dricka Earl Grey istället för Rooibos te.





This day has so far been as a reverse day. It started with getting wrong newspaper this morning
, even though I subscribe to its competitor. So you could almost say that the day started with drinking Earl Grey instead of tea with Rooibos taste.

17 oktober 2010

jomen


Foto
D Tuazon

Jag hade nyss ett sjyst uppslag till inlägg, men som alltid blir det jag vill säga längre än jag från början tänkt mig. Ungefär lika långt som en krönika. Eller kanske en bok. Och det hinner jag inte skriva just idag.





As always becomes the thing I want to write about
longer than I first thought, and today I don´t have any time to write a book.

16 oktober 2010

Det händer på La Petite France

Nåväl. Även om jag är ett stort fan av den franska kulturen är inte den franska wannabe:n i mig den största anledningen till varför jag gärna besöker cafét La Petite France. Anledningen beror snarare på att hela Frankrike lyckats flytta ända till Stockholm och bosätta sig i en liten lokal på Kungsholmen. La Petite France känns därför inte som något misslyckat försök till ett franskt café, snarare som ett gediget, och sedmera ständigt omtyckt hjärta.

Häromdagen slog jag mig ner på cafét omgiven av en gloria med inspiration, i sällskap med en kopp kaffe, en choquette och min dator. Det var bara strax efter lunch, men hela Stockholms befolkning räddes tydligen inte sluta jobbet tidigare den dagen, eller kanske lever alla människor studentliv - cafét var genomtrångt. Djupt försjunken i min text satt jag när en röst plötsligt talar till mig och jag tittar upp under lugg, fortfarande i mina skrivtankar och det tar mig ett ögonblick. Mannen som just frågat om han får slå sig ner vid mitt lilla bord tillsammans med sin familj, mannen med den skarpa blicken och de farligt yviga ögonbrynen är inte någon mindre än den store journalisten Mustafa Can. Jag blir med ens pionröd i ansiktet och mumlar fram något helt oväsentligt till svar. Visst, det är förvisso inte Baudelaires ande i egen hög person, men re-spect liksom.

Men så erbjuds familjen genast lediga platser av ett äldre par som just är på väg att gå. Attans, tänker jag. Det skulle allt ha varit intressant att föra ett förtroligt samtal med Cans familj. Framåtböjda över det lilla bordet skulle vi vara, stänga ute omvärlden, mm:a lite extra när chokladen från en pain au chocolat bäddar ut sig på tungan, samtidigt som vi diskuterar litteratur eller människosyn, ja vadsom. Vädret hade också funkat, eller till och med vem vi tror kommer vinna Idol.




The café La Petite France in Stockholm is still one of my favourite cafés, especially when they sell a choquette for only 3 Swedish crowns.

13 oktober 2010

ljust det

Det känns fint. Att tända ljus och omge sig med en lågas stillhet. När jag var liten var jag så pass lugn som barn att min morbror jämt jämförde mig med ett ljus. Han sa att jag lyste lika lugnt som ett ljus. Svajade lite försiktigt fram och tillbaka.

Ibland tänder ljuset plötsligt till och slickar sig upp i luften. Jag begrundar lågan som ser ut som en tomtenisses tomteluva, eller varför inte som håret på de där små trollen man lekte med när man var liten. Och ibland börjar lågan på ljuset huttra till, ungefär som om den frös. Små snabba skakningar. För att sedan återgå till sitt lugn. Lika lugnt som ett ljus.





When I was a little child my uncle used to compare me with a candle. He said that I shined as calm as a candle.
Usually this season and during the winter I use to sit and look into the candle light. See how it changes shape, how it licks itself upwards in the air and start to sway front and back, to suddenly go back to it´s basic shape. As calm as a candle.

12 oktober 2010

när det lider

Att så här, nu i mitten på oktober, börja påstå att vintern ändå är ganska mysig med sina tända ljus och allt du vet, mys och så. Ja du vet. Det känns snarare som en inbillad överlevnadsinstinkt än ett faktum inför den istid som snart kommer att beröva mänskligheten i detta land. Om två månader är det jul. Smärtkallt. En mörk kyla som kommer vara i cirka sex månader framåt. Fem om vi har riktigt tur.




To now, this time of year, start saying that winter is pretty nice is rather just an imaginary survival instinct than a fact. Soon will the ice age deprive us and we´ll ask ourselves what the bloody cold hell we´re talking about when saying we still like winter. In two month´s it´s Christmas, dark pain, cold claws in our souls. A winter that use to last in six months. Five if we´re lucky.

sin egen blommas smed

Blombudet uteblev, så jag tog så att säga stjälken i egna händer och köpte mig en blombukett. Föga femton papp fick jag betala för den, eller kanske heter det spänn. Femton spänn. Så, nu får vi bara hoppas på att den bär på en garderobsblommas seglivade gener och lever lyckligt i hundra år, under våldet av mina gröna härskarfingrar.




I haven´t yet recieved any flowers from someone (as I recently wished), so I made it myself - bought me an own bouquet. Just hoping now that it will live happily ever after, here under the reign of my green fingers.