Änglar, Don Johan & franska karibien

En annan gång, närmare sagt i fredags var det riktigt kalas. Eller ja. Dagen började såklart med alla måsten, men det tycker jag inte att vi behöver gå närmare in på, utan hoppar direkt över till desserten:

Vi började aftonen med att få i oss mat på Vurma. Bra ställe, gott käk, ekonomidrygt, dryg personal.

Låt mig presentera: Ängel. Mackan, som av en slump liknar en änglavinge heter passande även så, alltså.

Och här har vi Kexet. I dubbel bemärkelse.

Ännu en Ängel. Valeries val.

Det finns även en macka som heter Don Johan och jag undrade vem i folkskaran den stod för.

Men någon Don Johan hann aldrig kliva fram för att ställa sig på knä och ta mig i hand, för rätt vad det var så befann vi oss mitt uppe i en fransk fest, med karibiskt tema.

Det kändes något skevt och... alldeles alldeles underbart! Ett dussin fransoser, fransyskor, dans, skoj, stoj och cigarettrök. Mina lungor måtte fått sig en lungattack den kvällen. Förlåt mig lungor, men det här är ju bara så franskt som det kan bli! Mina lungor ba: äh, det är lugnt.

Valerie och hennes Don Johan: Oskari.

Fransk kola med stor åtgång och tandläkarvarning.

Vurmatrion: Kexet, Ängel x2

En pussad Francois

och andra söta detaljer under min franska paparazzi-jakt.

Och kanske en midsommarkrans. 

Den här låten spelades stort, alla sjöng och dansade med. Alla förutom jag, som inte riktigt har hängt med i fransk media. Men så kom plötsligt Sven Ingvars ’Två mörka ögon’ igång, jag spetsade mina stämband och intog plats på scen för att visa vart det blågula skåpet ska stå. Det var kul. Kul för att jag mötte några få svenska blickar och deras tappade hakor. Men så är väl inte just den låten förebilden för svensk musikproduktion.

Sedan slog klockan många minuter över tolv och Ängeln var tvungen att skynda sig hem innan förvandlingen bröts och hon vaknade upp ur sina drömmar, sittandes framför datorn.

---> PF

Häromdagen var fikapatrullen (Sophie, Araia et jag) åter på språng och denna gång gästade vi min blåvitröda kärlek: Petite France, och jag var tvungen att sitta lite med armarna i kors för att inte folk skulle vända sig om för mitt bultande hjärta.

Bland annat var jag smaskigt nyfiken på de nya julsmakerna i macarong-väg, men bland dem fanns bara saffran-och pepparkakssmak kvar. Pepp poppis. 

Vi smakade inte på, utan av varandra

och begrundade utsikten.

Ett tag var vi helt uppslukade av bakelserna och ljudnivån i vår hörna sjönk en aning.

Jag upptäckte denna lilla bokhög som vore något att underhålla sig med vid nästa fika-tillfälle. Och när det var dags för personalen att gå hem gick så även vi hem och blev önskade trevlig kväll, på franska. För några varma sekunder kändes det än mer som om jag var i Frankrike, ända tills vi klev ut.

Adjö PF, ses snart igen.

Du doftar rosor

Hallelujah min gloria vad jag stinker vitlök. Det började med att jag kastade mig över vitlök till lunch, hann tänka en snabb tanke innan begäret satte sig över vettet, jag kommer ändå inte pussa på någon prins idag. Vill ha vitlök, det är så djävulskt gott. Och ut från lunchstället klev jag, stank som en hel vitlökstank, som en missbrukare, vitlök ur min mun, när jag rapade, när jag gapade och till och med från min hud rykte det vitlök. Tänka sig. Senare under kvällen gick jag till gymmet och kände av vitlöken i svettet, det rann som vitlökssmör om mig, som ett vitt vattenfall. Och när jag råkade flåsa min kompis i ansiktet ursäktade jag min närvaro för VITLÖKENS skull, och kompisen sade nej jag känner inget. Rosor, du doftar rosor.

Men jag kan inte hjälpa det. Jag är skadad från den gången då jag som femtonåring intog mitt första jobb, det var på McDonald´s. Jag hade råkat äta lite vitlöksdipp till lunch, inte vräkt i mig, bara smuttat lite på det så. Och den som hade skiftansvaret just det arbetspasset, var en ångvält som vi kallade för Lana. Lana med centimetertjock eyeliner, grön ögonskugga. Lana som inte längre behövde tjuvröka på skolrasterna, Lana som nu var vuxen och kedjerökte. Lana med stor tjurring i näsan. Lana som direkt såg när en nykomling var just en nykomling. Lana med den rappa käften som vid kassalinjen ohämmat utbrister -VEM ÄR DET SOM HAR KÄKAT VITLÖK??!! Mitt hjärta studsade skrämt ända upp till halsen och åter ner, som en synd i magen. Jag ställde mig upptryckt mot glassmaskinen i hörnet, knep igen munnen och förbannade den jävla dipsåsen. Den här gången hade hon valt ut mig, och jag skulle få lida. Jag sade inget. Höll andan. Gjorde mig osynlig. Men så var det bara jag, Lana och en annan; Sara, som skrattade bort det hela och sade att hon inte alls kände någon vitlöksdoft. Lana måste bara ha inbillat sig. -JOE! VEM ÄR DET SOM HAR KÄKAT VITLÖK??!! gasade Lana lystet på. USCH, VAD DET STINKER! och hon måste ha känt mitt hjärtas småskalv för genast kastade hon med blicken som ett spjut mot mig, i hörnet. Blicken brände som draklågor mot min hud och mina hårstrån på armen ställde sig i givakt. Jag tittade upp och log, något påtvingat. -jag, det är jag som har ätit vitlök, pep jag, varpå en matgäst tacksamt dök upp och jag flydde bums mot kassan för att ta beställning. Och gästen beställde hamburgare med vitlöksdipp.

Ryssland och den amerikanska södern, under samma kväll

Något fördelaktigt att kunna göra så här års är att legitimt kura in sig på caféer och barer. När det är illegalt kallt ute och klarsvart himmel är det för mig ett ett nöje att möta upp en vän eller fler och häcka på något simpelt ställe, sipprandes en socialbehaglig atmosfär som oftast brukar infinna sig under det mörka halvåret.

Har just konstaterat att för mig är det under vintern som saker mest händer. Kanske är det för att jag är ett vinterbarn.

Susan och jag stötte för någon dag sen ihop på KGB. Givetvis hade vi planerat att ses, men att "råka stöta ihop" låter mer spännande och spontant, såklart.

KGB är på flera sätt udda. Jag talar alltså om barstället, inte det riktiga KGB. Men det kanske är underförstått. Eller.

Dels bär mannen som jobbar i garderoben ständigt samma "engagerade" outfit.

Sedan har drinkarna namn som Absinthe, Parlament och Admiral Rodney. Fast det är ju inte heller det riktigt på riktigt - absinten är ersatt med vodka och någon admiral Rodney existerar inte i verkligheten. Men det kanske också är underförstått.

Stället bär på tre våningar och en toalett i vilken man kan lyssna på en språkkurs i ryska. Kan dock vara aningen svårt att hålla koll på ändelser, subjekt, predikat och diverse grammatik när ljudnivån på själva stället är några promille för hög.

Efter ett tag var det dags att byta ut den ryska kulturen mot den amerikanska södern,

på Nalen bar, ett kvarter bort.

Mysigt ställe.

Känd för sina tequilas, som vi dock kände oss för trötta för. Det är ju en dag imorgon med, sade Susan på moget vis.

Här är förresten Susan. Hon har FYI börjat gadda en massa folk, fina grejer. Kanske står jag på tur.

Vi nachade i oss nachos och sedan dök gäsparna upp. Hejdå godnatt.

avfallsvärlden

Köttslamsorna i mitt köksavlopp ökade nyligen i folkmängd vilket ledde till en massa annat onödigt restavfall, global uppvärmning och förstoppning. Andra ytte makter blev påkallade - jag fick ta i med hårdhandskarna, med mr Muscle till assistent och vi lät kaustik soda snöa ner över köttslamsornas värld. Det rykte något förfärligt om avloppets mynning och jag började hosta, runt mina lungor slingrade sig en orm av giftig rökridå. Luft, jag behöver luft. Andas bort giftångor, som har sköljts ner i avloppet, avfallsvärlden, omsättningsvärlden. Som inte vet sina gränser.

fingerfrost

Sitter här med glödkalla, knastrande fingrar och präntar in några tankar. Det mesta i mitt huvud går för tillfället ut på att återhämta sig efter dagens myrkrig i matbutiken. Löning plus helg plus advent likamed hjärtflimmertrångt. Lösgodishyllan med det nya drömgodiset var tajt befolkad med klåfingriga händer, smaknypor, matvagnar, pensionärer, småbarn, fjortisar, medelåders, gospelsång, trubadurer, strålkastare och så jag.

Och nu, en sen lördagseftermiddag, lunchen ligger inbäddad i magens matkorg, från grannen doftar det bak och jag sitter som frostkall och skriver. Ibland händer det att jag tittar upp från skärmen för att kanske se en koltrast nagga på fönsterblecket, eller något annat passande som man brukar se när man tittar upp från sitt skrivande. Men istället för koltrast blir jag bländad av alla grannar på andra sidan mittemot som alla på en och samma gång har knockat upp julpyntsbelysningen i sina fönster. Det glimmar och tinglar något fruktansvärt euforiskt åt mörkret som lurar där ute. Fint säger jag, ja det gör jag.

Och vad gäller det nya lösgodissortimentet får det betyg L L L L L av fem möjliga.

A sweet little dream becoming true

Nej vänta, fel bild. Att äga ett rosa USB är ingen direkt dröm jag haft.

Utan...

Matbutiken vid mig har fått in ett nytt lösgodissortiment! Tack & hej Karamellkungen, jag är så sött trött på dina smaker.

&, I´m telling you, det lyste hallelujah-gloria om det nya godisståndet och godissorterna som låg inbäddade i sina boxar liknade något fantastiskt jag aldrig sett på smaken. Jag slowmotion-sprang mot det glimmande himmelriket, fågelsångsopera drogs igång och jag dök över godishyllan i ett långdraget saligt flin. Det var som att få ta del av en hel fantasivärld, ett Wonderland!

...ok, jag ska bara lugna ner mig lite.
På återseende, au bon revoir.

Le Tour Eiffel

Den franske poeten och kalligram-arketypen - Apollinaire - började en gång i tiden med att nyttja det franska tornet i sin skrivkonst. Och nyligen visade min kompis Kevin upp denna version på kalligram som han har gjort och jag kunde inte annat än att fråga om den fick lov att visas upp på min blogg - inte bara för att det involverar Eiffeltornet utan även för att den är snyggt gjord med sina enkla och fyndiga drag i sin typografi kontra innehåll.

* * * * Twinkle twinkle little star * * * * How I wonder why you´re up so far

Saffranskatter, peppargubbar, koladrömmar, tryffelknytten... Det är ännu inte jul, men strax. Just nu lider det mot den mest hetsiga perioden av alla, precis innan jul. Mot ett klimax som redan på juldagen andas ut för att inta sitt antiklimax. Vi har nu, tre månader sedan sensommaren sa adjö för i år, slutligen accepterat denna mörka årstid genom att se till dess fördelar, i snöyran, i pyntet, i adventljus, i julhandel, bak stök bök och... vi tycker faktiskt att det är ganska mysigt ändå. Innan vi hunnit få nog av det goda.

Min stjärna fick idag ta plats på sin årliga scen, exakt en månad före julafton.

Gudars karameller vilken biobulle

Nyligen gick vi på bio och såg på en thriller som heter Lights Out, som visades i och med Stockholms Filmfestival. Det bästa med filmen var dess annorlunda berättarstruktur som ruckade rätt snyggt på den annars så klassiska thriller-komplotten. Se den om du får chans. Och, den är fransk.

Efter filmen ropade våran abstinens efter kaffe, givetvis lydde vi den.

Vi hamnade på cafét Saturnus, kända för sina giants till bullar.

Ät ät, vi måste fota proportioner! hetsade vi. Och Sophie åt.

Ett tag var det så mycket bull-fotande att vi glömde av att prata med varann.

Men sen, i dryga tre timmar spillde vi kaffe och tid på att prata om det mesta som någonsin kan komma ur tre munnar. Det blev bland annat filmtips och titlar skrevs allteftersom flitigt upp.

Efter några hundra år var det dags att slutligen bege sig, jag reste mig upp och upptäckte denna underbara almanacka som hängde på väggen. Jag vill ha.

Vi tog på oss våra michelinare till jackor och Araia fick vänligen posera lite.

Väl ute förväntade jag mig att se solen, men glömde visst att dagen förkläs med svart slöja redan vid fyratiden. Så belysning fick leda mig hemåt. Men, jag gillar faktiskt den mörka årstiden. Något att mysa inunder, men bara för ett tag. Sen får det gärna bli ljust, innan depressionen anfaller.

På väg hem lyste Kungsgatan upp i ett magnifikt vinterljus som påminner om lycka.

Med kupade händer och en bön till vädergudarna

Det är så snorkallt att jag inte vet vad jag ska ta mig till i min egen lägenhet. Elementen brassar på för fulla lågor, men det drar abnormt mycket svinkyla från fönstret vilket gör att jag istället får flytta min hörna till arbetsplats mot lyans centrum, sittandes vid köksbordet med händerna kupade över ett stearinljus. Och det här är bara början på årets istid, säger de, vädergudarna.

Förutom vinterkylan fajtas vi som studerar även med andra världsliga ting, nämligen ekonomin som sällan går ihop med den dyra kurslitteratur vi bör köpa. Mer om detta kan du läsa i min nyligen publicerade krönika i studenttidningen Gaudeamus.

Marion med R

I fredags gästade Marion mig och mitt hushåll på middag. Vi tände ljus och det blev nästan Lady & Lufsen-tema, så fint. Till det spelade jag fransk musik som jag samlat på mig ända sen jag blev kär i det franska. Och det enda jag känner till är gamla artister som Piaf, Aznavour, Gainsbourg - sånt som man kan tro att fransmännen själva är trötta att lyssna på vid det här laget. Men vad som är intressant är att så fort en klassiker ljuder ur högtalarna så är det som på film - runt matbordet drar fransmännen igång hjärtlig allsång med armkrok och sidovajning. Alla kan och alla sjunger med. Något sånt händer väl inte spontant i den svenska kulturen, om det inte är konsertsommar med Gyllene Tider, jul med Carola, nyår med ABBA eller 90-tals fest med Ace of Base.

Sist men inte minst: för att låta som fransmännen gör får du inte glömma att uttala r:et i orden, delgav Marion mig. Något som kan vara extra svårt för exempelvis amerikanerna som bakar in sina r.

Så vänligen glöm inte r:et, som i noiR.

my bittersweet tristesse

Och jag såg på filmen Bonjour Tristesse som med sin scenografi är en ljvlig nostalgitripp till något som jag är för ung för att själv ha upplevt.