Klockan klämtar

Källa.

Tänkte ge mig på projektet att skriva något fantastiskt fabulöst, om året som varit och om året som ligger framför oss. Som att vi till exempel bör belöna oss för våra framsteg och alla de löften vi prompt ska se till och hålla, på måttlig nivå. Men det blir liksom för mycket av det goda. Tunghäfta. Formuleringarna vet inte vad de ska formas till och allt känns bara som ett snurrat hopkok av överväldigande. För man vill ju, likt en slags benådad fras-predikare, ta upp allt viktigt som bör tas upp innan detta året är slut, för slutets skull. Men likt ett barn som fått alldeles för många julklappar, är det svårt att veta vilka ord jag ska börja leka med, för att få till det. Så därför får det kort och gott bli ett:

Gott Nytt År!

Ett meddelande från kundtjänst:

Två gånger per år känner min blogg sig lite övergiven. Dessa två gånger utspelar sig jämnt fördelat - under semestersommar och under jul. När läsarskaran tar långledigt finns givetvis annat att göra än att prioritera webben.

Min blogg uppskattar såklart alla läsare, även om det handlar om fyra och inte fyrahundra stycken. Men som den själv säger, min blogg - det kan ibland vara trevligt att laga en trerättersmiddag åt sig själv, och det kan förvisso vara trevligt att klä upp sig för sin egen skull. Men inte två veckor i sträck! Man saknar det sociala umgänget, menar min blogg på.

Så snälla, återvänd tillbaka till vardagen. Gärna väldigt snart.

Hälsningar
Libfina

min iPhone

Det har nog blivit dags att byta ut min gamla iPhone mot en ny. Den här går inte ens att skicka mms med längre. Slut på resurs, står det. Min iPhone har nu snart sex hederliga år på nacken, för att vara mer precis.

Dagens

Tänkte visa vad jag har hittat i mammas ’äldre’ garderob: en skön bjässe till kofta. Den äter till och med upp bilden. Men så är jag ingen direkt modebloggare av något slag, inget slag alls för att vara mer precis. Det märks, jag brukar vara bättre på att le.

Känns förresten som att uttrycket ’dagens outfit’ är ur modet. Åtminstone ’outfit’ - de mer sofistikerade slänger numera med ’dagens’, utesluter outfit. Låter kanske mer belevat. Ungefär som att omnämna alla sorters MP3-spelare som iPod.

Hursom. Det är verkligen kalas att ta sig en titt in i mammas garderob, för där dyker 80-tals nostalgin upp som en välkommen axelvadd. Den här kreationen till kofta är en av hennes egna skapelser från förr. Tillverkad anno 1988, för att vara mer precis.

Min make: Discovery Channel

Här hemma hos familjen fortsätter jag att andas tv. Det är numera jag och Discovery Channel, vi är som ett gift par. Inte nygifta, inget passionerat så. Bara ett gift par. Som två livskamrater som vet vart vi har varandra. Inga överraskningar, inga förväntningar. Vi levererar, endast under all trygghet.

Jag lapar för jämnan framför tv.n och följer kanalens alla fascinerande livshistorier. Människor som kastar sig utför stup, människor som flyger med hjälp av fågelliknande gliddräkter, som klättrar upp-och nerför branta berg, som med skägg av istappar förfryser och som i sina svindlande livsprövningar okontrollerat skiter på sig. Efteråt zoomar kameran in en bergsklättrare i porträtt och han berättar med gråten i halsen om förödmjukelsen över att skita på sig. Guiderna som följde med honom gjorde ju inte det, menar han. Men mitt i sin sammanbitna och något vilsna min inser han slutligen att han ändå har gjort det - klättrat uppför berget. Han har därmed besegrat berget och trotsat en naturlag, sitt eget psyke.

När programmet om bergsklättring är slut tar ett annat program vid, ’How it´s function’, heter det. Ganska simpelt namn som förvisso gör sig förtjänt sitt program. Inga krångligheter, ingen colgate-publik som högtravat ler och låtsas skratta så fort kameran riktas mot dem. ’How it´s function’ handlar till exempel om hur det går till när man tillverkar en handgjord tobakspipa. Jag glider något djupare ner i soffan och betraktar med välbehag hur händerna som visas i bild, snidar pipans eldbo len. Det är plattitydfritt och pedagogiskt.

Discovery levererar vad man förväntar sig. Det råder ingen kliché kring kanalen och inga konstgjorda banaliteter från manusuppläsarens röst, som för övrigt är tämligen monoton. Men det räcker så. Jag vet vad jag har och vet vad jag får - som ett gift par fungerar vi, jag och Discovery Channel. Inga tajta trikåer, bara Icas långkalsonger. Till extrapris. Ge och ta, ta och ge. Jag ger min förväntade uppmärksamhet och får, utan vidare överdrifter, saklighet tillbaka. Ömsesidigt.

Men det är bara ibland som det händer, att jag stör mig. Det är när han, berättarrösten (manusförfattaren) gör ett försök till att ändå närma sig den pålagda stilen med tajta trikåer, genom att avsluta sina repliker med en punch line; det är en programdel om hur taxibilar tillverkas och han säger:
Det tar med andra ord ungefär två veckor att bygga en taxi - men låt oss hoppas att det inte tar lika lång tid att haffa en.

Jag tänker: Men inte behöver du väl göra dig till älskling? Jag vet redan vem du är och jag nöjer mig. Så.

Epilog

Det gick väl bra detta, julen? Men som alla andra år går det makabert snabbt, dagarna precis innan julafton och det känns mest som om man simmar sig fram som i ett fiskstim, med vatten i öronen för allt brus. I jakt på den rätta stämningen. Och julafton känns väl sedan som julafton mest bör - en relativt ordinär dag med ovanligt mycket mat.

Så var det som sedvanligt Kalle Anka på tv, och jag är bevisligen den enda i min familj som envist bänkar sig på plats klockan tre, för att se på 50-tals tecknat. Mina bröder har för längesedan tröttnat och min brorson är född i animeringsåldern. Men jag gillar det förra, ett tvådimensionellt raspigt spektra som bara äldre tecknat har. Där nyanser snarare uppmärksammas än jämnas ut och skapar sagolik kontrast gentemot verkligheten, jämfört med animerat.

Och nu över till --> årets sista nedräkning.

Fantasigodis

Bara för att julafton är över innebär det inte att sötfrossan är det. Här kommer ännu en favorit i repris; det här receptet handlar mer om rationalitet än kvalitet och finsmak. Genom att mixa ihop allt gottigt du kan tänka dig har du tillverkat ett fantasigodis, ungefär som i en Alice i Underlandet-värld.

However this bottle was NOT marked ’poison,’ so Alice ventured to taste it, and finding it very nice, (it had, in fact, a sort of mixed flavour of cherry-tart, custard, pine-apple, roast turkey, toffee, and hot-buttered toast,) she very soon finished it off.
  *          *          *          *          *          *          *          *          *          *          *          *
    *            *            *            *            *            *            *            *            *                  *             *          *          *          *          *          *          *          *          *          *          *

ur Alice in Wonderland

Gör som så:

SMÄLT 600 G BLOCKCHOKLAD i ett vattenbad. Ljus, mörk eller mittemellan spelar ingen roll.

BLANDA IHOP ÖVRIGA INGREDIENSER: 3 dl salta jordnötter/cashewnötter/pistagenötter, 2 nävar mini-marshmallows och 2 påsar dumlekola. Du bestämmer själv - kanske vore det mer smaskens att ersätta en näve marshmallows med hackad polkagris...

HÄLL ÖVER hela choklad-härligheten och blanda allt.

BRE UT SMETEN PÅ EN PLÅT och ställ in i kylen. Det tar cirka en kvart tills det har stelnat, så håll ut. Du klarar det.

NÄR ALLT HAR STELNAT och är klart ätbart, skär upp smasket i stänger. Vira smörpapper och kanske girlanger kring. Eller gör som jag: häll över allt i en bunke och ställ fram på nallvänlig höjd i kylen.

AT LAST BUT NOT LEAST: do not forget the lickering, the sweetier licorice for your tounge.

Receptet är Leila Lindholms, taget från recept.nu

Tjufjärde

Önskar er läsare
God Jul
Vart ni än befinner er
eller gör
på denna lilla knopp av jord
Tack för att ni läser
och roas av mina ord

jag borde

Jag borde vara igång nu. Jag borde flänga runt med tungan utanför mun, kanske borde jag också sjasa iväg alla dammråttor här hemma och jomenvisst borde jag även bunkra upp med julmusik och julklappsinslagning. Allt som börjar på jul borde jag. Inte för att jag vill, utan för att jag borde.

Fusion dreams

Jag vet som sagt att jag borde göra annat, men istället sitter jag här som en Ferdinand och begrundar mitt nya nagellack. Ashes to ashes, heter det. Det är väldigt fint, ja dels nagellacket men sen även alla påhittade och konsumentvänliga namn på färgskalor i sminkvärlden. Även om det känns aningen kliché när olika färger på exempelvis ett läppstiftsmärke typ heter: plum pie, cherry dreams, moon dust, glitter flakes eller rosemary heart, är namnen ändå vad som utgör den vision man kladdar på sig.

Dock handlar dessa söta namndop på sminkprodukter givetvis om en marknad med rena men BRA försäljningsknep, snarare än en imaginär palettvärld.

Tänk förresten om man skulle döpa julhandelns alla tonvisa varianter på pepparkakor, julstjärnor och julgranskulor i samma namnanda -

Pepparkakor:
hot ginger
sweet sugar
christmas gorge
shattered dreams

Julstjärnor:
star light
star wars
moon light
red light

Julgranskulor:
belly balls
big balls
plum globe
big bang

top 7

Sitter här, tre dagar innan DAGEN är kommen och trillar, INTE i brist på annat, in på facebook. Det figurerar tydligen ännu en applikation som listar ens favoritord. Intressant. Efter en snabb titt på förstasidan, där allas status dyker upp, höftar min hjärna ihop "svenska folkets" populäraste ord just nu (favoritord vore nog att ta i):

jul
jag
min
fan
dag
vinter
dålig

Jag anar en viss julfeber.

Thank God It´s Over

Och uppsatsstormen lade sig slutligen. Det blev torsdag, DEADline och vi var sex stycken trötta elever som pustade ut på ett TGI Friday´s.

Dock förstod vi ännu inte att vi faktiskt var k l a r a. Punkt. Vi reviderade om uppsatsens väg från start till mål. Om och om igen. ’Vi’ är bland annat: Mikaela, Annie & Kevin, alla i fint skrud.

På tal om Annie, hon var så gullig att ta med en liten överraskning: Pippi Långstrump och Ronja Rövardotter, på franska. Aaouiii så glad jag blev, merci bcp. Tycker förresten att Fifi à Couricoura nog är en söt översättning. Jamenar, döper man sin karaktär till något så passande abstrakt som Pippi Långstrump finns inget annat än att låta fria tolkningar på översättning råda. Dock med re-spect.

Vi klagade på ryggont av allt skrivande och Amanda medgav att hon skulle få massage denna vecka. Avis javisst.

Och Therése hade släntrat sig igenom slutet på uppsatsfasen med nästäppa. Tappra riddare, säger jag bara - att vi alla är.

Sedan blev det dags för sömngångarna att gå hem och sussa. Och vad gäller mig så klubbades mitt huvud ner av migränen och jag missade både julbord och glöggmingel. Men det är en helt annan saga, i landet I.

Ibland

Ibland när jag sitter och skriver kan jag bli så försjunken i min egen värld att jag glömmer allt som händer runtom mig. Ibland händer det att jag tittar upp och betraktar min granne som står på andra sidan och iakttar mig. Fast jag betraktar inte grannen, utan det är mer där som min blick fastnar när jag väl tittar upp i tankar. Ibland kommer jag även på mig själv med att laga mat. Jo, det händer att jag satt potatis på kokning och det är inte förrän när potatisen börjar gorma och ha sig i grytan så pass att glasen på diskbänken börjar skallra och köket leker hela havet stormar, som jag berusat tittar upp och undrar vad det är som låter? Ibland händer det så även att jag ska ställa in en kopp med vatten i micron för att få till lite te. Och sedär, där står redan en kopp, från dagen innan.

Och ibland är det som av ren reflex när jag tittar upp från mitt skrivande. Jag tror det var i somras som jag hörde det, någonstans där bak i verkligheten kom ljudet ifrån. Hörde jag rätt? Jag rätade på min gamhals och tittade upp, sökte med örat som en radar. Det var tyst. Några sekunder. Och så kom det igen, ljudet från när två människor älskar.

Hej tomtegubbar!

Det är inte förrän nu som jag har insett att julafton faktiskt är på fredag. F R E D A G!
Så dags att ta i med hårdhandskarna och leka tomteverkstad -

här kommer ett julpyssel i repris.

Du behöver: pyntgelé, hushållsfärg, mandelmassa, blockchoklad.

Häll i en del hushållsfärg i mandelmassan, forma tomtegubbsansiktenmedluvor och doppa i smält choklad från ett vattenbad. Låt stelna i kylen.

Just det, jag glömde ögonen. Silverkulor på burk är finemang som ögon.

Pricka pyntgelén och putta till ögonen på plats.

Det vore synd att äta upp dessa små söta varelser, så gör som jag - ge bort.

Julgranslust

Jag har funderat över det här med att äga en julgran och tänkt att en julgran verkar vara ganska mysig att ha och så. Den upptar en helig yta i hemmet och inger bilden, i alla fall känslan, av en Disney-jul.

Men så gick jag ut på nätet och möttes direkt av ett dåligt exempel på julgran, nämligen aftonbladets webbsajt; aftonbladet.se är som en överpimpad julgran. Som en tacky skvallerportal, som en Finlandsbåt. Bara en massa fult krimskrams, dåliga rubrikragg, skrikiga färger och sjukt mycket banderoller.

Och jag tappade just min julgranslust.

Gryningsliv

Det blev en lång natt. Jag kunde höra Stockholm både somna och vakna upp, medan jag plitade ner luckor och hål på min uppsats. Runt tolv vinkade jag av månen och vid sju stod jag på tröskeln och spejade efter solen. Sedan gick jag och lade mig. Något utarbetad och trött. Var det natt, var det dag, var det idag eller igår?

Jag drömde om ingenting, gråzonen mellan dröm och vakenhet slängde mig fram och tillbaka och jag föll ner i ett hål. Det drog vind i min mage som gjorde sig påmind om min glömska över näring. Jag bad om förlåtelse. Ur kylen sipprade ljuset av den gula lampan ut på parketten och jag frös om fötterna. Kylen gapade tom, ett utstött äpple på sin höjd. Jag svepte återigen täcket över huvudet och huttrade fast jag inte frös. Hudknottret reste sig som små spikar och på avstånd låg fötterna hjälplösa. Stumma block av isbetong.

Sedan plötsligt.

Tiden kan ibland vara svår att urskilja. Det är dag. Bländande ljust ute. Vitt. Vit krita på akvarellpapper. Snön yr runt som i en fjädervals, flingorna busar med varandra. Jag reser mig upp och ställer mig vid fönstret. Trycker näsan mot det kalla glaset, imman värmer tillbaka. Ett tag står jag där och tittar in i det vita. Blir förblindad av det vita, som sugs in i min kropp, lättar på ankaret och suddar bort natten. På håll skrapar traktorns skopa och bereder väg, i synnerhet för de sniglande gamla. Luften pyser långsamt ut ur mig, uppsatsen lyfts varsamt från axlarna och jag känner med ens för att kasta mig ut i snöflingornas lek.

Månen

Just som jag satte mig ner för att skriva igår kväll tittade månen förbi. Månen och jag har en speciell relation. Vi brukar tänka på varann ibland, även fast vi inte direkt känner varandra. Det är en fin känsla, ömsesidig. Förvisso platonisk, men så är universum ganska stort, planeter befinner sig av naturliga skäl utom räckhåll. Och från denna lilla jord ser allting ut som ett skenbart porträtt, med månen och alla hans små stjärnor till följe.

Igår kväll var jag dock aningen disträ då månen kikade in genom mitt fönster, och jag önskade att han skulle dimra ner sig några watt så att jag kunde skriva utan hans fokus i vägen. Men det ville han inte, var tydligen på lyset. Jag lät det bero. Slutligen sjönk han ner på himlen, försvann sakta som en blyg strålkastare bakom de nattblå hustaken, bort mot andra horisonter och jag blev med ens ofantligt trött på att sitta uppe och uggla som en annan skuggtyp. 

Skolan & jag

Vad gäller att råplugga inför en deadline är det rekommenderat att slå läger på själva skolan, istället för att sitta hemma och häcka som en annan rastlös dammtuss. På skolan gör man mycket mindre av alla andra saker som att gå ut på facebook, koka kaffe, rensa kylen, rensa garderoben, spegla sig, ta kort på sig, pilla navelludd eller alla andra plötsligt många viktigare ting. 

För det enda som finns att göra när man sitter på skolan är just att plugga. Är man lite snäll ges utrymme för toalett-permission, dock på bestämda tider. Vid väldigt särskilda tillfällen tillåts man även att köpa kaffe, och i alldeles fashionabla fall: uppdatera bloggen.

katt vs bulle

Källa. En förvirrad lussekatt.

Vänta nu, heter det lussebulle eller lussekatt? För mig har det alltid hetat lussekatt, men så ser jag saffransstycket på flera håll omnämnas som bulle, såklart. Bulle, logiskt. Katt, ologiskt. Vart kommer kattdelen ifrån egentligen? Inte ser formen på bakverket ut som någon katt, inte ens en kattsvans. Och inte kan det vara så att saffransdeg en gång i tiden var kattföda, då min mormorsmormorsmor eller någon levde?

Kanske är jag helt ute och vimsar när jag tror mig veta att det heter lussekatt. Kanske är det därför som folk tittar konstigt på mig varje gång jag säger lussekatt. Ungefär som när man ska säga marshmallow men istället säger marsipan: det är så himla gott att grilla marsipan.

Äh den var dålig, men ni förstår vart jag vill komma. 
Men jag håller mig nog ändå fast vid att säga katt, som i lussebulle.

Raclette

I onsdags var det dags för en fortsättning på min inskolning i den franska kulturen - raclette stod på menyn.

Raclette är en schweizisk ost men mjölkas även ut (ja den är gjord på komjölk) i några av Frankrikes östra regioner. Till raclette serveras kött och potatis vilket gör att maträtten kommer till sin rätta när det är mörkt och kallt ute. I Frankrike innebär det cirka tre månader om året, i Sverige sex.

Ingredienser:

Som maträtt är raclette utan ost som lussekatter utan russin. I vanliga fall köps och serveras osten som en stor 6-kilos rundel, från vilken man skrapar ner den smälta osten över maten. Men vi kände inte för att ta i med hårdhandskarna då vi bara var fyra personer, och ett kilo raclette fick därmed räcka.

Ingen cheeseburgare utan ost, ingen raclette utan kött. Ja, ni förstår.

Inget bröd utan ugn, ingen raclette utan smält ost. Specialminigrill för raclette med små spadar, i vilka man lägger osten och följer dess spännande process från fast till flytande form.

Källa. Och kokt potatis ska det också vara. Utan kokt potatis är maträtten som en midsommar utan sill, eller snaps. Pest eller kolera.

Och hela ekvationen kan se ut så här. Du väljer själv vart den smälta osten ska hällas - på den kokta potatisen, på köttet, vid sidan om eller direkt ner i halsen.

OBS! Man bör helst dricka vin, ej vatten till denna maträtt då vatten och ost bildar känslan av stenblock i magen. OBSOBS! vinet skall severas i en vanlig glasflaska med kork, absolut inte som detta misstag - plastflaska med skruvkork=big NO NO, säger den franska fingertoppskänslan.

Och betyget på maträtten lyder: då jag varken är ost-potatis-eller köttälskare fanns risken att jag helt skulle nobba denna maträtt. Men eftersom jag inte är särskilt kräsen av mig, eftersom jag befann mig i trevligt sällskap, eftersom jag är ett fan av den franska kulturen och eftersom maten faktiskt var god, får den hela L L L L

När vintern bjuder upp till själadans

Detta hände för bara några dagar sedan. August begav sig ut på långvandring efter kaffe och jag... ja, jag var mest borta i drömmar om ett vackert vinterporträtt. Så möttes vi tre upp: August, jag och så min kamera, enade och klara för FF. Fika och fota.

Dramten påbörjade så dramatiskt denna eftermiddag,

då vi begav oss mot Djurgården.

Vattenvägen vid Strandvägen är en farlig väg. Inte för att det finns risk att trilla i vattnet, utan för att det är så vackert att mitt hjärta blöder av kärlek.

Inte ens en livboj kan rädda mig från denna grymma kärlek.

Under vintern tystnar vattenklunket och ljuset tar över ridån. 

Människor är mer samlade än under sommarens sprött spridda klungor. Dels för att vägarna är mindre på grund av allt snö och för att inte många vågar bege sig ut under kyliga omständigheter.

August var lika mystisk som vinterljuset

och masterna smög sig tysta upp mot skyn,

där fåglarnas himlavägar möts.

Väl framme vid Djurgården fann jag ett färdiginslaget vinterporträtt.

Sedan öppnades vägen ytterligare och ledde oss fram

till ännu mer vatten.

Men vi avhöll oss från att gå på vattnet då verkligheten är en annan än sagan, och jag önskade helst fortsätta min vandring i klädernas torra sällskap.

Sedan närmade vi oss solen som försiktigt backade bort från dagen för varje steg vi tog.

Och snart kom vi fram till lite tak över huvudet, värme samt

mumma för magen.

Ett tag satt vi där gömda i gruvan och ruvade, samtidigt som mina frusna läppar tinades upp och talet föll mig åter i smaken.

Innan ljuset gick och lade sig hamnade vi åter utomhus och jag hade förargligt nog tappat bort mina varma vantar under min uppsluppna fotosession.

Men inte räddes jag för det. Fortfarande låg vyerna som inbjudande världar och jag fortsatte att fota alldeles frentetiskt.

Tack för ditt tålamod August. Tack vackra vinterdag, tack.

Tack för den infinita vardagsmagin, tack. Heligt värre. Amen.