hrmpf

Pluggar just nu fransk grammatik. Har en läxa till imorgon. Det går relativt bra. För mig är det inte grammatiken som är problemet med språket. Inte heller är det orden eller vart de ska slussas in någonstans i meningarna, som jag kliar mig på huvudet för.

Hur alla undantag sakta tränger in i språket och hur språket har en förmåga att skifta nyans - sånt brukar jag känna på mig, och lägger därefter ihop språkpusslet utan vidare eftertanke. Jag ler vänligt åt övningarna i boken som ibland försöker få mig ur min säkra bana. De försöker hinta mig på den pedagogiska vägen: Vavava, svara rätt på denna då om du kan!, ropar det högt och kikar efter hur jag tar mig an uppgiften. Och stadigt skriver jag snart in det rätta svaret.

Att plugga franska är som att höra en låt jag för längesen lärde mig texten på - det finns inom mig. Så snart jag hör låten ramlar låttexten över mig, som om orden har legat färdigjästa på tungan och väntat på att få komma ut igen vid nästa tillfälle. Jag sjunger med. Det går som en dans.

I franskan sjunger jag förvisso bara med i skrift. När det kommer till tal låter jag mer som en ostämd gitarr. Eller nej, som en ostämd gitarr utan resonanshål låter jag. Huka dig!

Men jag vill ju också kunna trycka ut orden så som fransmännen gör, så som min franskalärare gör. Hela hon är ett enda skorrande r. Stundtals skorrar hon så mycket att det påminner om någon slags vaggvisa som nästan får mig att somna.

Mitt franska uttal är inget jag gärna stoltserar med, eftersom det mer låter som fonetik i praktik. Som när grottmänniskor kommunicerar med varandra - orala tillrop av alltihop. Hum hum, ehm, ååhrmpf. Oui oui, jag förstår... eh.

Vad jag egentligen pratar om

"När Hiltons slagträ lyckades träffa den snabba bollen, ekade ett skarpt ljud över hela basebollstadion. Spelaren rundade snabbt första basen och nådde fram till andra basen. Det var i det ögonblicket jag tänkte: Ja, just det, man kanske skulle försöka sig på att skriva en roman." ur Vad jag pratar om när jag pratar om löpning, Haruki Murakami.

Jag förundras av folk som kommer på något de vill göra, som sedan gör det, och som lyckas.

För det ska väl inte vara så svårt, att bara göra DET.

Nagellacket

Bläddrade igenom mitt bildotek på datorn. Funderade på bilderna som dök upp. Det är inga direkta semesterbilder, snarare bilder på en del tankar som far förbi mitt huvud emellanåt.

Till exempel hittade jag den här bilden och ville direkt gömma den. Skämdes som en feg hare med öronen mellan benen.

Jo, för ser ni mitt nagellack, det tuggummirosa eller vad det nu ska föreställa. Jag minns att jag hittade färgen långt inne i badrumsskåpet, strök som hastigast på det en morgon och gick till jobbet. Och varje gång min hand sedan for förbi mina ögon blev jag påmind om hur fult nagellacket faktiskt är. Jag kände mig lurad, ungefär som på marknad. Skräp.

Men så hittade jag även den här bilden. Blev lättad. Tänkte, kanske vore det kul att ändå dela med sig av bilderna, för att visa vart nagellacket egentligen hör hemma. 

Eller hur, visst tycker ni att nagellacket smälter bättre in i denna bild än föregående? Det är lite kaka söker maka över det hela.

Osisöppet

Tog med mig tre par skor som jag behövde klacka om. Tänkte att det kunde vara en slant billigare att laga dem här än i storstan. Skorna tog upp en del plats i resväskan. Det gjorde inget. Hellre en trasig axel än trasiga skor.

I lördags körde vi fram till skomakaren som har sitt lilla skyffe i en källare. På det lilla fönstret som nådde upp ovanför marken hängde en liten skylt. Skylten var dekorerad med påklistrade bokstäver, som om de vore klippta ur en tidning, som i ett hotbrev. Fast på ett mer gemytligt vis än ett hotbrev förstås. På skylten stod det att skomakaren hade lördagsstängt.

Sen åkte vi till Gengåvan. Jag ville kolla in extraordinära tavlor. Ingen Ikea. Gengåvan stängde 13, vi var där 14. Annars öppet, tis-tor. Men jag åker ju hem idag.
Satt nyss och läste i lokaltidningen. Fick syn på en annons om att Myrornas skulle öppna. Sken upp. Letade efter öppettider. Butiken har öppningspremiär imorgon.

Behöver köpa lite annat krafs. Tänkte dra till H&M. Hoppas på att H&M har öppet. Eller, kanske är det stängt på måndagar. Man kan aldrig vara riktigt säker. Ta ut livet i förskott, det gör bara lotto-entusiaster.

Ikväll åker jag hem. Släpar tillbaka mina trasiga skor på min trasiga axel.

Hörni - jag är i Paris!! Nädå, skoja ba.

Nädå. Jag är och hälsar på hos min familj, i den lilla staden. Den är såpass liten att jag knappt får plats på bild, ja ni ser. 

Här roar jag mig på bekvämt vis. Hemlagad mat, let’s dance, min gamla skola, matbutiken, torget, bekanta ansikten, hand upp till hälsning, va göru nuförtin. You name it.

Jag vet att detta också är en lång text, läs den om ni orkar, annars kan ni vänta på nästa inlägg. För övrigt heter den här "Tjugosex grader i cerise"

Det är en torsdag i slutet på mars. Någonstans läser jag mig fram till att det redan är högsommar, fast bara om man befinner sig mitt under solen. Där är det tydligen tjugosex grader varmt. Jag får svårt att föreställa mig hur varmt det kan vara och tänker tillbaka på den sommaren för många år sen, då jag och min lillebror åkte till badhuset med mamma som hade gjort i ordning ost-och-gurk-mackor åt oss. Hur vi plaskade runt i glittrande klorblått vatten, sprang över heta stenplattor, klafsade bort i vattenmjukt gräs, dök ner i utbredda handdukar och blev sen torra på bara två minuter.

Jag hade en cerise baddräkt med ett småbubbligt tyg. Det var populärt då att ha en baddräkt med det dära småbubbliga tyget. Det var en speciell modell som såldes på ett enda ställe, jag minns inte vart. Sen var det upp till var och en att ha vilken färg man ville på baddräkten. Min var som sagt cerise. Precis som den cerise pennan jag ritade med på dagis. Den som alla tjejer ville ha tag på. Men så fick jag den alltid först, kanske för att jag aldrig använde mig av andra färger än cerise. Flitigt, med ansiktet nära pappret, målade jag bollar i olika storlekar medan min kompis Annika tittade på. Sen ville hon också måla bollar i olika storlekar och kanske ett hus, med den cerisa pennan.

Just den sommaren, när det var populärt med småbubblig baddräkt, vill jag minnas att temperaturen lade sig i snitt på tjugosex grader. Men en dag blev det otroligt varmt, så varmt att det direkt sved om mina bara axlar när jag klev utanför dörren, och så varmt att bilbältet brändes när jag skulle ta på mig det. Jag blev till slut rädd för att ens ta i bältet, eftersom jag inte kom ihåg om det var på själva bandet eller på den silvriga delen som man brände sig.

Den dagen mättes temperaturen upp till trettiotre grader. Jag tänkte att så varmt har det aldrig varit i hela mitt liv. Tjugosex grader är ändå mycket bättre, för då kan man i alla fall sluta vara rädd för att bränna sig på saker.

När jag idag tänker tillbaka på den sommaren känns tjugosex grader avlägset, då jag sitter här i min lägenhet och tittar ut på något som påstås vara tjugosex grader i solen. Utanför mitt fönster har vintern just tillkännagett sin tyngd, backat bakåt och låtit ljumma, tomma vindar börja kasta sig fram likt busiga barn i lek. Det blåser väldigt mycket idag och ett tag tror jag på allvar att vinden ska slita loss fönstret, det låter sig skakas om utan något som helst försvar. Och molnen ligger som slarvigt brett smör på himlen - det är svårt att se allt det blåa där bakom, det finns, men vädret är ännu inte helt på det klara med sig själv.

Eftersom våren ännu inte är så framträdande känns därför tjugosex grader inte alls som de tjugosex jag minns som mest, vilket i och för sig inte är så konstigt. Jag menar, lika många grader i juli blir naturligtvis en annan sorts värme i mars.

Det skulle alltså inte alls bli samma upplevelse att ta ett dopp i någon sjö nu som under sommaren, oavsett om graderna råkar stå på samma sträck. Snarare absurt, skulle det bli. Ungefär som att jag idag inte skulle kunna dra på mig min gamla cerise baddräkt med småbubbligt tyg, i hopp om att återuppleva en viss barndomssommar. Dels för att baddräkten skulle vara på tok för trång på mig och de små bubblorna skulle då försvinna helt när baddräkten dras ut. Även den cerisa färgen skulle förlora sin intensiva kulör och istället bli hudfärgad i allt tänjande. Och kvar skulle jag stå naken i en pinsam min som desperat försöker framkalla sommar.

Igår var en särskilt lycklig dag

När jag storstädade en gammal plånbok låg där bland alla kvitton ett presentkort som snällt hade väntat på mig, i tre år. Nämen snälla du, utropade jag i chock och slet hastigt upp kvittot, som om det vore en katt jag på länge glömt att släppa in.  

För tre år sen, visste jag ens vad böcker var då, kunde jag läsa, gå, krypa? Så känns det i alla fall att ha glömt av presentkortet, då tre år är en lång tid, och det var på tiden att jag köpte hem dessa böcker. Nja, i tre år har jag inte kunnat längta efter dem, eftersom jag för tre år sedan inte alls visste om dem. Men ett tag åtminstone, i två månader sisådär har jag suktandes strukit mig förbi dessa titlar.

Den andra lilla lyckan var den här knappen som jag fick tag på, på bibblan. Ta fler vetja, sa bibliotekarien och jag tog därför två.

Det är de små tingen i livet som räknas. Va, visst är det så, som vi lever.

Idag var också en särskilt lycklig dag, även om jag varken köpte eller fick något.

Speciellt bra började den förvisso inte. För precis när man tror att hey, när jag är ledig brukar jag ju vakna väldigt tidigt -förvånansvärt tidigt, är jag normal!?- varför skulle det då inte funka lika väl imorgon? Ja, varför funkar det aldrig när man måste gå upp tidigt, när man är allt annat än ledig?

I badrumsspegeln mötte jag två ofrivilligt inbakade ögon som vänligt försökte möta min blick. Snabbt gav jag mig på att väcka liv i dem, drog upp locken och skvätte med kallt vatten, utan vidare framgång. På kinden låg min huvudkudde kvar som ett sömnigt avtryck, som ju egentligen borde försvinna strax efter tio minuters vakenhet. Men avtrycket hängde envist med mig ända ut, förbi vårsolen som vänligt frågade hur det egentligen var fatt. Trött, svarade jag och gick vidare med fötterna några steg hasandes efter mig. Avtrycket låg till och med kvar när jag nådde fram till skolan. Jag undrade då om det kanske var något annat än ett avtryck? Kanske hade jag kliat mig hårt under natten, och dessutom symmetriskt, precis som i ett mönster hade mina naglar grävt sig ner i mitt skinn. Skrapat fram småsmå fyrkanter och snåriga blommor.

Sen gick dagen blablablablablabla, ja ni vet allt man gör under en dag.

Och äntligen sitter jag nu hemma, klockan trillar snart in på tolvslaget och jag vet inte vilken blogg jag först ska börja läsa, herregu jag har massor att ta igen. Vad har hänt, hur mår alla, vad har alla gjort idag, vad åt alla till lunch, vad hade de på sig, vad tänkte de, vad hittade de för något mystiskt ludd på golvet, fungerade den nya dammsugaren förresten bra, uppdatera mig! Jag ser mig själv där jag sitter framför den enda ljuskällan i mitt hem - datorskärmen. Som en utomstående på besök står jag bredvid mig själv och iakttar vad som händer. Jag hör hur jag andas andas högt och häftigt. Kanske lite för häftigt för att ha en utomstående bredvid sig. Skämmes. Blogg efter blogg flimrar förbi, mina ögon suger in allt som finns att suga in, allt! All text, alla bilder, alla sidor, all reklam, alltalltalltallt.

Sen ramlar tröttheten över mig.

Men först tar jag en dusch, kammar även håret, och går slutligen och lägger mig. Innan mina ögonlock börjar att klippa ihop okontrollerat, slår jag först upp en bok som jag har längtat efter att slå upp under hela dagen. Den är riktigt bra, den är som en ny kärlek som gör att jag bara vill släppa allt jag just håller på med. Låta saker direkt falla ur mina händer. Strunta i plugget, strunta i att hämta ett paket på posten, strunta i att få med mig mjölkpaketet som ligger övergiven på rullbandet. Bara släppa allt, snabbt sticka hem och krama om min nya älskling så hårt så hårt, och länge.

I alla fall. Jag ligger strax i sängen och läser boken. Mina ögon följer radernas strilande flöde, ler över en kvick formulering och blir stora över en annan. Och sen kan jag inte läsa mer för jag har blivit så trött. Går först en säkerhetssväng på toa, orkar inte tända lampan, sitter i mörker och somnar nästan på toasitsen. Går tillbaka, lägger mig och just som jag håller på att somna har boken hunnit smitta av sig på mig-

Jag bara måste skriva ner några rader som just trillat in i mitt huvud!
No matter night.

Upp ur sängen, fram med block vilketsom! i mörkret, penna någonstans, tända lampa, plita ner ord, nöja mig så, släcka lampa, dimpa ner i sängen, slå täcke om kropp, blunda, drömma trevliga drömmar, men innan dess

godnatt.

Gult är inte alls fult, vem är det som har påstått något så dumt?

Kan tyckas vara lite för tidigt med påskliljor. Men så sken solen så vänligt igår och vindarna smekte min bleka hals, att jag inte kunde annat än att bära hem ett knippe liljor. Ja, jag kunde inte förmå mig annat, speciellt inte med tanke på att mitt hungriga hem skrek efter blommor.

Färgglada blommor, pressade han fram mitt under allt gråt.
Jaja, du ska få färgglada blommor. Jaja sesåja, jag kommer snart med dem, suckade jag fast lite på låtsas, eftersom jag i själva verket också skrek efter färg. Men jag skrek tyst, så att han inte hörde, för man vill ju vara en god förebild.

Hörni - jag har köpt hus!

Nä det har jag inte, skoja ba. Men ibland så, ibland händer det att jag smyger mig in på hemnet och väljer mig fram bland välplacerade idyller och svårbegripna belopp. Jag gör det bara för att komma bort ett tag.

För jag inbillar mig att livet är så mycket lugnare där ute, på landet. Och visst är det så, visst är det lugnare och kanske lite tråkigare ändå. Jag vet inte.

Men när jag ser bilder som dessa porlar det av välbehag inom mig, jag blir hel. Känner sommar och skärgård trippa in genom nosen, doft av trä och morgondagg. Ser ni förresten det lummiga trädet där utanför, tänk att vakna upp till det, att kika ut och strax där bakom finna ett stort hav av äng som landar brett och mjukt över hela ens hjärta. Som är så stort att det tar upp all plats kring hjärtat, så att stress och ångest inte alls får rum. Det ni.

Och det här, visst kan man man känna det sommartorra gräset småsticka fint under fötterna när man är på väg till ladan, för att hämta sval mjölk på glasflaska.

Nåja, jag vet att det inte är själva huset i sig som lockar, utan snarare en längtan efter lite avkoppling, tid till eftertanke, sommar och så balans i vardagen.

Bildkälla: 1, 2

Chokladen med det impressionistiska omslaget

Visserligen är många chokladomslag manipulerade till sin formgivning. Men eftersom detta faktiskt är dyr Lindt-choklad trodde jag att den på riktigt skulle se ut som på bilden. Att bilden stämde överens med verkligheten. Att mina läppar skulle möta ett perfekt lager av någon slags mousse, att tänderna skulle få sköljas med smekande deluxe-mint och att smaken på chokladen skulle explodera ut i ett fyrverkeri på tungan, och etsa sig fast ända upp i gommen.

Alla skulle därmed vara nöjda och glada, tillverkare som formgivare, som konsument.

Men vad jag istället mötte var en blek och feg liten gyttja, som dessutom smakar likt mycket annat tjafs på marknaden. Men så trodde jag heller ingenting annat... eller?

Betyg: LL
Kommentar: 40 spänn kan kastas på ett mer kreativt sätt

Folk dör men jag kan inte sluta att prata om vädret

Det är en förvånansvärd vacker utsikt jag möter från mitt fönster idag. Himlen är avdammad och solen står på stånd. Förutom att det fortfarande är vinterkallt känns dagen positiv, det finns hopp om värme och hopp om vår.

På något sätt känns det besynnerligt det här med vädret. För speciellt road av vädret är jag egentligen inte, det är bara det att vädret på något finstilt vis binder ihop oss alla. Vi pratar om vädret och vi lider tillsammans, fast vi egentligen inte lider när vi pratar om det. För det är när vi pratar om vädret som vi vet om att vi inte är ensamma. Vi roar oss över denna allmängiltighet. Vi är vädrets illojala bundsförvanter som snackar strunt bakom dess rygg så snart vädret inte behagar vårt omdöme.

Kan tyckas att vädret egentligen inte spelar så stor roll med tanke på att det just nu inte finns något väder alls i Japan. Över Japans tomma himmel har de vita molnen trängts bort och ersatts av andra svarta, livsfarliga moln.

Likt många andra har jag de senaste veckorna följt löpsedlar, nyhetssändningar, radioprogram, före-och efterbilder på Japans sönderfall. Jag har klickat mig fram på bildspel som visar sorgliga bilder på folk som bär folk, på rökmoln, på trasiga hus, likgiltiga ansiktsuttryck, munmasker, bruna hav, trasiga tak, möbler i vatten, sammanbitna miner och därunder små artiga blickar.

Självklart känner jag medlidande för dem som befinner sig mitt i helvetets centrum. Jag blir både skrämd och sorgsen över de som har drabbats av jordskalv med efterföljande tsunamivåg och maktlösheten över kärnkraftsreaktorer som nu sprutar gift. Och över denna maktlöshet kvider sig en rädsla fram någonstans inom mig, en rädsla över att världen sakta men säkert håller på att falla samman. Jag hör en håglös panik i radioreporterns röst som talar om det nuvarande krisläget, och jag luktar mig fram till vilsna förklaringar hos kunnig säkerhetspersonal. Och helt plötsligt ligger där en allvarlig strimma i Nostradamus profetior - efter ett antal naturkatastrofer på senare tid uppfattas hans spåkula än mer auktoritär, och snabbt räknar jag fram om jag ens lever det år då jorden spås att gå under. Ni förstår. Jag som får ångest bara av att stava till döden inser såklart att det finns miljoner med människor som just nu lever tillsammans med döden.

Men på något sätt är det svårt att ändå förstå vad som händer på andra sidan jorden. Kanske beror det på att händelserna är för distanserade, för stora att konkretisera. Kanske blir jag dessutom rädd, höjer upp min sköld, blockerar, samtidigt som nyhetsbilderna rullar vidare. Bilder som känns igen från tidigare katastrofer med närbild på vädjande pupiller, gröna insatsstyrkor på rad, vidvinkelsperspektiv på enorma vattenmassor med stretande myror som förgäves försöker simma motströms. Och jag kommer på mig själv med att betrakta någon slags fiktion - ett drama om en liten jord där den första meningen börjar med att människan syndar, för att i det sista kapitlet beskriva hur människor irrar omkring bland sina små lättvindiga korthus, som rasar samman av en enda stor vindpust, någonstans utifrån, eller inifrån. Jorden kokar samman, folk dör. Snipp snapp slut.

Så landar jag åter in i verkligheten, den jag lever i just nu. Den verklighet jag når i mitt hem, från mitt lilla fönster. Jag är medveten om att jag till synes är en av alla människor som hjälplöst irrar omkring, men i min egen vardag. Jag klagar på vädret, på att bussen är sen, och jag kände det som att världen rasade samman igår då jag såg en första snöflinga slugt smyga sig ner från himlen. Jag lever här och nu, jag handlar mat, är småfattig i slutet på månaden, har ont i huvudet ena dagen och glädjer mig över ett skattebesked andra dagen.

Givetvis skänker jag en tanke till alla dem som befinner sig i Japan, vi lever alla på samma sköra jord. De går igenom en särskild mardröm just nu, som jag är osäker på om de ens själva kan förstå. Men så måste jag trots allt ändå utgå från mitt eget liv, och kan därför inte sluta att prata om vädret.

Jag och mina älsklingar

Har det lite tufft just nu, tuggar motstånd, stressar strupen av mig, nackar sönder tid, går igenom en smått fyllepackad period.

Men så kommer jag hem och sätter mig framför mina älsklingar och då försvinner det mesta omedelbart.

om att cykla i det blå

Javilljavilljavill, så gärna läsa detta. Men jag hinner inte! Har inte ni också råkat ut för det, att ni så gärna vill läsa en bok, men att ni inte hinner? Att ni nästan mår dåligt av det, känner ångest, för att ni inte hinner. Att ni gör upp långa listor med böcker som ni hoppas kunna läsa alldeles snart, så snart ni har tid. Att ni suktar efter nyutkomna titlar, recensioner och tips, som ni nästan gråter er sömnlösa över, för att ni inte har tid att läsa alltihop just nu.

Säg mig, känner ni inte också så, eller är jag helt ute och cyklar enhjuling i det blå?

I takt med ljuset kom en vän och vi vinkade fram vänliga vårvindar

Lagom till att våren öppnade sina dörrar fick jag finbesök av Therese. 

Therese och jag lärde känna varandra för mer än tio år sedan. Tider förändras men vänskap består.

Vi var på fikahumör och jag tyckte att Therese gott kunde få se på andra bullar.

Så vi begav oss till Saturnus, där är bullarna ungefär lika stora som planeten Saturnus.

Med nöd och näppe åt vi till slut en hel bulle. Sedan famlade min sockerstinna blick efter något balanserat att fästa blicken på, som exempelvis en klädd vägg.

Eftersom dagen sjöng sol passade det sig väl att bege sig vidare, ut på en långpromenad.

En promenad som pekar sig förbi Strandvägen, ut mot Djurgården.

På Djurgården bugade träden sig djupt för oss där vi kom. Eller om det var för solen de bugade, vet jag inte. Men hursom, fint var det i alla fall.

Isen låg smält och evigt förlåten.

Och från Junibacken kunde man höra liv i stugan. Barnen busade medan föräldrarna kuttrade kaffetermos.

Bredvid krossad diamantis låg båtarna redo att snart fara sin väg.

Och på håll skymtade vi snart ett träd som hade klätts med ballonger. Vi tänkte att kanske hade skogen ställt till med ett kalas

för att fira att våren är här.

Sedan blev vi trötta i ben, och i takt med solen vände vi på klacken neråt, hemåt.

Vi slöt oss förbi spensligt ståtliga master

och andra laster.

Förbi båtarnas marker

ända tills båtar blev till hus och master till granar. Och då hade solen hunnit sjunka så långt ner på jorden att man då och då bara kunde se den skymta fram i små nätta blinkningar.

När himlen sedan blev nattblå begav vi oss åter ut på andra lustigheter. Och efter några timmar därtill vinkade jag sedan av Therese som hade gjort sitt i Stockholm, för denna gång.

I solens händer

Jag har blivit smått solhysterisk, fotar och har mig. Att fota sig i soljus är som att se sig själv ur ett tredimensionellt perspektiv!

Hörni, solen skiner

Jag tillhör den skaran (om det nu finns någon) som kan bli deprimerad när våren kommer. Menherreguvarför!? kanske ni undrar. Och jag svarar att det inte beror på solen i sig, den är såklart helt underbar att möta upp. Anledningen är den att jag, det kommande halvåret, bör anpassa mig helt efter vädrets behov - att passa på att njuta så mycket av solen som det bara går!, innan vintern åter är här.

Men hörni, vi glömmer det nu. Jag drar ett streck över allt. Jag ser det hela självfallet positivt. Sol, för att inte tala om utomhusljus överlag, är en väldigt fin gåva och få skandinaver förunnat!

Häromdagen råkade jag i samtal med en kanadensare som på grund av jobb hade flyttat ända till Sverige. Menherreguvarför? undrade jag, varpå han svarade att det är lika lång vinter i Kanada som i Sverige. Ja, förutom att det inte alls är lika mörkt där borta som här, tillade han. Det är ännu oklart om jag fick rätsida på hans resonemang.

Men hörni, det är sak samma nu. Jag tog till och med en omväg hem idag, tills fots givetvis, inte med buss. Solen sken så förbaskat saligt och mitt hår fladdrade glansigare än all världens shamporeklam. Jaa, jag känner det, att det är vår. Men ännu vågar jag inte helt pränta in mina ord i sten, för vem vet, kanske snöar det ikväll?!

Nädå, det gör det inte, skoja ba. Hörni, våren är här! Jag mår bra, bättre än på länge.

Smörgult

Ibland händer det att solen skiner, och när den skiner gillar jag den som allra mest just då som den är på väg ner. När den smetar sig smörgul över staden så att ens känslor varken vet ut eller in.

Speciellt blir jag berörd när den smörgula värmen når de magra vinterträdens små kalufser. Träden får genast något bus i blick, det finns liv i hågen. Nämen hejsan på er, säger jag och petar dem lite roat i sidan. Träden hoppar till. Ojdå, inte visste jag att ni var så kittliga, skrattar jag och går sedan vidare i min saliga smörvandring.

Bokspaning - på bibblan!

Det finns på allvar en bok som belyser den franska dieten och som inleds något i stil med att hemligheten bakom alla franska kvinnors smala (jag vill minnas att det till och med stod petite) kroppar ligger i portionsstorleken - tänk er att ständigt få njuta av allt, jag menar allt, som till exempel choklad, baguette, vin och ost, MEN i minimala portioner.

Nå. Visst ser man på den här dietboken med glimten i ögat, för inte tar man väl den på allvar? Dieter överlag känns visserligen ganska 80-tal, passé. Överspelat. Dammigt. Utedass. Over and out. Speciellt det här franskförpackade konceptet bär något av en ironisk underton, ja se bara till undertiteln ’smarta kvinnors guide till ett gott och hälsosamt liv’. Ha!

Men tydligen tar biblioteket den här boken på allvar, den är nämligen placerad på hyllan för medicin, bredvid ’psykiatriska behandlingsmetoder’.

Glädjekorn

Häromdagen satt jag och en vän i ett samtal, vi talade om livet i allmänhet. Inte helt osökt kom vi snart in på ämnet: vardagen, och de där små glädjekornen som piffar upp vardagen likt en accessoar som kan piffa upp en annars så grå outfit. Ja, vi dividerade ett tag åt det hållet och nämnde för varandra vilka glädjekorn som vi brukar salta vår vardagsgryta med.

Ett av mina glädjekorn är bland annat mitt morgonkaffe, det gör mig av någon anledning glad. Kanske beror det på att det skapar en helig stund för mig, precis innan dagen sätter igång på allvar.

Ett annat glädjekorn är att handla mat. Här talar vi alltså om i mån av tid, en liten matkorg, och där inköpen äger rum senare på kvällen när matbutiken i princip är ödelagd. Ja, jag gillar helt enkelt att strosa runt och speciellt att upptäcka nya smaker i sortimentet. Det så att säga puttrar till lite extra i min vardagsgryta och ger mig även ett avbrott i mina för övrigt upptagna tankar.

Ett tredje glädjekorn är Hanna Hellquists krönikor. Jag tror att det är för att hon alltjämt skriver om vardagens mest detaljerade skiftningar och frågor. Man skulle kunna säga att hon sätter fingret på vardagslivets alla små korn som för mig blir till ett glädjekorn att läsa.

Och efter den andra natten klev till slut den sista dagen in i mitt Paradis.

Vi vaknade upp till myten och utsikten av en parisiskt pittoresk gata. Det kan låta konstigt det här, men jämförelsevis kan man säga att Paris är som en tomte utan mask - staden är alltid vad den utger sig för att vara.

Efter lite sovmorgon tog vi oss till slut ut under stadens takåsar, som alla är puttrigt nålade med små skorstenar.

Vi startade med tunnelbanan

för att sedan och leta efter

det här. Eller snarare

det här! En brunch i sitt matigaste esse. Det smakade som det såg ut, alltså ingenting annat än

GOTT.

Vi satt utomhus fast ändå inomhus

och rökte. Jag blev hemskt sugen, inte på att röka, men på att anamma ett franskt manér. Ja, jag ville testa på hur det är att vara fransyska

i alla fall för en helg. Bara för en dag, för en cigg. Bara för ett bloss, på bild.

Christelle och Clementine brunchade de med. Nu har jag så många vackra franska namn på lager att jag inte vet vad jag ska göra av dem, för inte kan jag väl skaffa tjugofem barn bara för att kunna nyttja dem. Namnen alltså, inte barnen.

På brunchstället var toalettväggen snitsigt pyntad med det här temat. Varför, hann jag inte reda ut. Men det var i alla fall ballt att betrakta det utifrån mitt grodperspektiv.

Vaggandes med våra brunchiga magar tog vi oss vidare fram mellan ihopträngda gator.

Passerade Louvren gjorde vi också sådär i förbifarten. Tänk va, vilken vardag att kunna gå förbi Louvren i inget ärende alls, typ -Äh, jag brukar passera Louvren varje dag på min väg till jobbet, Louvren som Louvren liksom. Fast kanske är det med Louvren som det är med Rådhuset -Äh, Rådhuset som Rådhuset liksom. Same same, but different. 
M i l t  sagt.

Och svalorna de verkade hålla på med någon lek, ville aldrig sluta upp med att flyga runt i cirkel kring fontänen. Själv skulle jag ha blivit yr.

Annars hade himlen regnuppehåll. På tal om håll så ser man här Eiffeltornet smygtitta fram lite försiktigt från sitt håll.

Ännu mer myt=sanning, Paris=nyförälskade par.

Annars var träden lite dystra av sig där de viftade högt med sina risiga armar. Mig gjorde det i och för sig inget.

Efter Louvren, lekande svalor, kärlekspar och dystra träd närmade vi oss till slut Le Grand Roue, som verkade ha bytt plats sen sist som jag var här.

Dessutom hade den krympt i storlek.

Ja, sen var det inte mer med det. Vi vandrade vidare längs med Seine.

Fotade av varandra

och alla andra

i vår paparazzi-jakt på...

macarons!

Sedan blev det dags att ta trapporna upp för att tacka och vinka av

Marions mysiga morföräldrar.

På flygplatsen stod tavlorna på lur och blinkade ut avgångar. Åter mot Sverige. På återseende Paris. Tack alla medverkande till min resa. Även flygpersonalen som skrattade högt när jag frågade om de hade light-vatten.