Jultomten

Idag verkar solen hålla sig lite undan, och det tycker jag är bra. Och snälla sol, stanna där du är, för jag har ett plugg att passa. Nä, gå ingenstans, lyssna på vad mamma säger. Ja bra, stanna där. Nämen nej, stanna där sa jag! Ja, du ska lyssna på vad mamma säger.

Men snälla du, stanna nu, mamma orkar inte mera. Ja, bra. Och vet du vad?! Om du stannar där tills mamma kommer tillbaka så blir tomten också glad för han tycker om snälla barn och då kommer du få jäättemåånga! julklappar av tomten. Bra va!

Jo, tomten hör vad du säger även fast det inte är jul nu.

Jaså, du tycker inte om tomten, tomten dum. Vadå vilken tomte!? - men du vet, tomten, han som brukar kommer till oss på julafton. Nä, inte pappa, T O M T E N.

Jaha, så du bryr dig inte om tomten?

Nähä.

Men vet du vad, tomten skiter fullständigt också i vad du gör just nu.
Stanna där sa jag!

Bergsäkert?

Igår kväll kom jag hem och började rota runt bland texter i mitt lilla berg som jag ibland bygger upp. Och när mina idéer sinar så tar jag enkelt och plockar fram några texter ur detta berg. Vi talar alltså inte om ett stort berg, ingen bergskedja eller sådana avancerade saker. Nä, vad kan det vara, på sin höjd - en liten kulle. En sådan där som man föreställer sig i sagorna eller vad vet jag, typ den som tjuren Ferdinand latar sig på. Ja ett sådant berg!

Åter till igår kväll. Ja, då kom jag hem och fann till min glädje en del texter på det här berget, sådant som man skulle kunna använda till att skriva ett blogginlägg. Till att uppdatera bloggen. Men problemet var bara att det fanns så många texter i detta berg att det till slut fick bli lottdragning. Och så småningom började jag att skriva. Vela mig, ångra mig. För att snart dra en ny lott från berget. Och ju mer jag skrev och ju mer lotter jag drog, desto mer skevt blev det.

- vad som till en början ansågs vara helt akkurata texter, framstod till slut som vanskapta djur.

Slutligen bestämde jag mig vettigt nog för att sova på saken, istället för att publicera något och dagen efter vakna upp och känna ÅNGEST! - Fort! Hiva in kossorna från hagen för annars blir det kalabaLIK och tjuriga LÖPSEDLAR!

Och vad beträffar berget med alla texter - det är inte ens längre ett berg. Inte heller är det en liten kulle. Det är en grop.

Livet e la gött

Det här med att plugga, att dra i sitt hår ända tills det blir grått och faller ner i trasor, det är
ändå ganska gött. Kanske inte just själva håravfallet, utan den frihet man kan ta sig när man
känner att nu har man nog allt varit duktig för idag. Den sortens frihet som gör att man efter
lunch flyktigt kan ta sig en siesta och på en kvart snusa sig till en ny människa. Ingen märker
om man går iväg en stund, eller om man ska vara riktigt vild i fantasin - för resten av dagen.

Speciellt härligt att vara pluggis är det när solen skiner. För då är det bara att släppa allt vad
man sysslar med för att gå ut och möta den, solen.

Sommarregn

Jag gick nyss hem genom regnet, det var som ett sommarregn. Luften doftade som en försynt park med avskavd träbark, som man skulle kunna mala ner och göra sig en liten krydda av. En sådan krydda som man ska förvara mörkt och svalt, längst inne i sitt klädskåp, i en simpel tygpåse med en grön färg som känns som insidan på en fingerborg. Den gröna färgen får mig vidare att tänka på ett litet och vitsigt trähus som man kan gömma in sig i när himlen börjar kisa skumt för att sedan sila fram ett ängsligt regn. Då sitter man så passande i det lilla vitsiga trähuset som står på ett ställe utan namn, eftersom det ligger öde. Och ingen vet vart du finns, det är bara du och doften av ett sommarregn.

När man inte lägger näsan i böcker

För ett tag sedan damp en fin inbjudan ner i min dator: det var maskerad hemma hos Therése
och temat var film. Therése hade så kreativt snappat upp karaktären ur En Geishas memoarer.

Hennes pojkvän Patrik lekte Rambo, jag gick på det.

Amanda var Willy Wonka i Kalle och Chokladfabriken. Jag var tråkigt nog inte utklädd till
någonting. Men Therése räddade mig genom att säga till alla andra att jag var en aktris i någon fransk film. Jag tror inte att någon ifrågasatte det.

Några dagar senare hamnade vi på Dramaten. För mig var det första gången i mitt liv, jag
föddes på nytt.

Där såg vi Doktor Glas. Oerhört bra var den. Krister Henriksson var ett mästerverk han själv
i de roller han tog sig an.

Därefter hamnade vi på en bar och man kan ju tro att jag så här i efterhand har lagt till den genomgående röda färgen bara för att visualisera:
1. alkoholens inverkan på psyket

2. att jag egentligen bara drömde att jag var på Dramaten

3. att jag har upptäckt en ny färgeffekt i Photoshop

Sedan gick jag hem och sov, det gick någon dag.

Tills det blev dags att bege sig till jobbet där det var så lugnt, folk hade redan flytt stan och
tagit sig till Blåkulla.

Så jag tog också min kvast och begav mig ända bort till Grönkulla.

Där blev det picnic med någon variant på kalastema. För övrigt har jag svårt för ordet picnic -
vill jag vara fransk borde jag stava det som picnique, svensklärare så blir det picknick, eller
vill jag verka streetsmart ska det vara picnic. Jag antar att ni bryr er jättemycket.

Jag åt Babybel-ost med skalet på, ända tills jag fick förklarat för mig att man inte ska äta
skalet. Det finns tydligen en flärp där man smidigt kan ta bort skalet. Min mage sa inte ifrån.

Vendela berättade om sina nyligen upplevda London-bravader och den guidade turen på fotbollsarenan Wembley, vilket var grymt!! som hon uttryckte det.

Sedan kom solen, jag skyndade fram med kameran.

Sedan försvann solen.

Sedan kom solen fram igen.

Sedan försvann solen och Minna reste sig upp och tyckte att nä nu får det vara nog.

Till slut blev det lite tröttsamt med picknicque så vi begav oss till en butik för att spana in en klänning som jag ville gifta mig med. Medan jag provade den satt Minna snällt och agerade
smakråd. Jag fick vända på mig, spatsera lite fram och tillbaka, böja mig framåt, bakåt, gå i
brygga, gå i spagat, sträcka fram armarna. Sedan blev det giftermål.

Idag var jag ute och fick lite färg i ansiktet

Mr Deadline

Det är något med soliga dagar som gör att jag inte kan koncentrera mig på plugget. Solen gör mig rastlös, speciellt under en långfredag och påskhelg som denna. Men inte bryr sig Mr Deadline så mycket om det. Rättare sagt, Mr Deadline skiter fullständigt i min önskan om att få njuta av våren.

Mr Deadline struntar i om det är helg, om det är middag, om det är rosé i parken, om jag är trött, om jag har ont i magen, om jag har skoskav, om jag tvingas sitta ensam och plugga samtidigt som resten av landet är ute och skakar hand med våren och säger, God bless you my sun.

Mr Deadline bryr sig inte ett dugg om mig, eftersom han inte ens vet vad empati är. Det är nämligen så att Mr Deadline inte kan känna några känslor alls och har därför svårt att sätta sig in i mina ledsna reaktioner. Mr Deadline har en blick som aldrig flackar, han ser på mig med ögon utan innehåll. Mr Deadline består endast av ett skal med ett programmerat innehåll, ett microchip till liv. Mr Deadlines rörelser är minutiösa, hans skjorta är helt utan veck, hans läppar är tunna och smala, hans ögonbryn strama och hans slag så träffsäkra att de svider så att det snör is om hjärtat.

Jag känner ett starkt hat inför Mr Deadline.

Vissa sveper godis som andra sveper kaffe

Och medan jag skriver det här inlägget försvinner också det sista chokladägget. Kvar ligger
godisflötet och väter hål på påsens botten. Glad påsk!

Långfredag

Det var oroväckande tyst idag när jag vaknade upp tidigt på morgonen. Det var som om något ljud i tystnaden saknades. Den här tystnaden talade om att det var tyst - den påminde varken om den tystnad som kan infinna sig mellan två personer som inte har något att prata om, och inte heller påminde den om tystnaden från en stilla äng.

Jag klev upp och ställde mig vid fönstret i ett försök till att kunna identifiera tystnaden. Så slog jag över med blicken på balkongen mittemot, där kvinnan brukar insupa sina bloss. Balkongen var tom och hennes persienner var neddragna. Kanske hade hon rest iväg över helgen? På balkongen hängde två kappor som försiktigt gungade från sida till sida. Kapporna såg ganska propra ut - den ena var en trenchcoat i någon krämrosa kulör med tyngd, och den andra såg ut att vara en längre rock av något slag. En sådan som man skulle kunna bära ovanpå en duvblå aftonklänning.

Ordningen följer: har man tänkt att resa bort över helgen ser man först till att ta in kapporna.

Jag stod kvar en stund vid mitt fönster, det drog kallt om mina fötter och tystnaden spökade som en öde stad. Och just som jag såg en svart svala vilset singla iväg över den grå himlen öppnades dörren till balkongen och kvinnan klev ut.

Teskedskvinnan

Den här gången blev det märket blå mocca. Ja, det har blivit en sport att dricka kaffe när man pluggar - det är bara kaffet och jag, vi sjuder varandra. Jag slår mig ner vid bordet och tar en måttlig klunk av kaffet samtidigt som jag betraktar min utsikt. Och kaffet sjunker långsamt ner och svärtar insidan på mitt skal med små svartgula punkter, som skulle kunna liknas vid nyfödda leverfläckar. Jag tror det var Tranströmer som skrev en dikt om kaffe. Det var en dikt som jag väl kan relatera till, men tyvärr minns jag den inte helt nu. Men det är väl så det ska vara med dikter, att deras ord ofta är svåra att memorera, men känslan lätt att minnas.

Ibland när jag får besök här hemma händer det att personen så snällt tar sig an uppgiften att brygga kaffe, men blir smått snopen så snart denne ser att där ligger ett litet teskedsmått istället för ett vanligt kaffemått. Det känns som om jag har lurat upp personen på en trampolin med att säga, äsch det är inte alls så högt som du tror. Men sen står personen där uppe tillsammans med sitt högmod, och allt är så mycket högre än man till och med hade kunnat föreställa sig i sin vildaste fantasi, och jag står där nere som en flyktig punkt, och bassängen är djup och blå men högt ovanför ser allt bara platt och grunt ut. En betongvägg att falla pladask på.

Nåväl. Nu överdrev jag lite, tog det lite för långt. Så farligt är det inte att brygga kaffe med ett teskedsmått.

Jag sitter som vanligt på min plats vid bordet och personen står i köket, jag säger: tre på en kopp, sex på två koppar och nio på tre. Jag finner det smått roande att se på när personen stå där med mitt lilla teskedsmått och räknar ända upp till nio, med samma min som hos den som försöker lösa rubiks kub. Det sker så artigt men ändå med en hämmad tystnad och personen tänker, VARFÖR har hon ett teskedsmått och inte ett vanligt kaffemått!? Kan hon inte bara vara som alla andra.

Hjälp, jag är musikfrigid!

För någon dag sedan blev jag på otroligt musikhumör och satte därför på 'Stars' med Simply Red, som förresten låter som något som skulle kunna klä eftertexterna på en film. Fråga mig inte varför jag gjorde det låtvalet, men jag kan möjligen ha tänkt att musik var bättre förr. Men som sagt, fråga mig inte varför. Jag kan inte musik särskilt mycket, och alltid när jag får frågan vilken musik jag lyssnar på känner jag mig beklämd, eftersom frågan har kommit att bli av filosofisk art och inte för nöjes skull. Frågan får mig att känna sig lika fånig som en elev som inte har gjort sin läxa. Jag tänker att det här borde jag ju kunna, men jag kan det inte: FEL!

Musik är med andra ord som en karta över ens livsstil. Och vad är då jag utan någon som helst musikkoll alls? - Som en karta utan vägar och endast hav. Svarta hav, riktigt djupt vatten. Jag är musikfrigid. Men det är bara min egna uppfattning, jag kan ha fel.

Senast när jag fick frågan på vad jag mest lyssnar på för musik svarade jag helt enkelt jazz. Men då umgicks jag intensivt med en person som älskade jazz och vi delade många stunder tillsammans med jazzen och jag blev så inbiten i jazz att jag fick riktig jazztass. Mjau. Yezz, så var det. Och för några år sedan var jag tillsammans med en kille som dyrkade Bon Jovi och ville även bleka sina tänder så som han anade att Jon Bon Jovi hade gjort när han såg nytagna bilder på honom. Alltså han DYRKADE dem, inte tänderna utan Bon Jovi, och jag började DYRKA dem. Mitt hjärta slog dubbla volter så fort jag hörde 'It´s my life' spelas på radioreklamen. Jag älskade Bon Jovi. Jag tror deras musik kallas för poprock.

Det var en tjej i min förra kurs, och i väntan på något strödiskuterade vi en dag litteratur och vad vi ville syssla med när vi blev stora. Hon ville skriva. Rättare sagt, precis som Fredrik Strage ville hon skriva. Jag visste vem Strage var, men hade för mig att hans krönikor mest gick ut på att briljera i musiktermer. Men så snart jag kom hem den dagen tog jag mig en titt på några av hans senaste krönikor - jag förstod mig fortfarande inte på dem. Med det menar jag inte att jag underskattar Strage som skribent, han är däribland klipsk. Men hans texter tilltalar mig inte. För mig är hans texter som ett musikregister, jag vet inte ens vilket ord jag ska söka på. Det är som att gå in i en cd-butik (om sådana fortfarande existerar) och bläddra bland titlar som inte säger mig någonting alls. Jag hade lika gärna kunnat stå och bläddra bland olika bilder på gräsmattor.

En gång skrev jag en krönika till en skoluppgift där jag på skoj ironiserade -i alla fall VILLE ironisera- den typiska musikkrönikan (eller kanske kallas det för populärkrönika?). Och det gjorde jag med inspiration från Strages utmärkande schvung för språk och namedropping på diverse musiktitlar. Men krönikan uppfattades bland lärarna aldrig som någon ironi, kanske var det för att jag inte ÖVERDREV tillräckligt. Istället hade jag bara härmat Strage, vilket i och för sig ledde till ett gott resultat.

Men om det då är så enkelt med musik att det, precis som med all annan konst, handlar om att härma det som redan existerar, ja, då har jag kanske ändå börjat förstå mig på musik, även om jag fortfarande saknar själva namnregistret - hjälp mig, vad ska jag skriva i sökrutan på Spotify!?

Bibblen

Idag tog jag mig UT i SOLEN och biblioteket för att plugga.

På biblioteket var koncentrationen så hög och tankarna låg så spända att man kunde vidröra dem som en åtdragen sträng i luften. Det blev musik, impressionistisk musik. Vet ej hur det låter, men smart låter det i alla fall. Dock var det emellanåt lite stökigt med allmänt pladder bland övriga biblioteksbesökare som kvävde vår tankemusik. Men så är jag väl bortskämd med den enväldiga tystnaden här hemma.

Amanda var med på denna pluggresa, och även om vi inte pratade onödigt mycket kändes det jag gjorde genast mindre ensamt och mycket trevligare.

På lunchrasten åt vi medhavd matsäck och jämförde skor. Och jag ser nu att jag behöver köpa nya skor, vårskor. De här stövlarna känns som en gammal soldat som har överlevt vinterkriget. Stackarna. Jag känner stor respekt för stövlarna. Snart går de i pension och kanske överlever de inte ens nästa vintersäsong.

Innan vi återvände in i skuggan tog vi ett varv runt parken och plockade liljekonvaljer. Ungefär så.

Fängelset

Det är tidig söndag och solen skiner plikttroget enligt tidningslöpen. Pirret inför dagens försynta värmebölja hänger i luften - mot husen ligger luften som vibrerande ångor. Och vinterns sorgliga balkonger mittemot har fått nytt liv, med stolar, bord och prunkande växter, som så ivrigt hänger nerför räcken att de alla ser ut att vara i trotsåldern: titta mamma, titta, jag kan hänga med en arm! Titta!

Och sedan har vi de modiga personerna som sitter på balkongerna - så här tidigt på morgonen är det än så länge bara ett par skott som har rotat sig fast med morgontidning och kaffe. Jag öppnar min balkongdörr, det är fortfarande skugga på mitt håll. Så sticker jag försiktigt ut tån så som man gör när man ska känna på temperaturen i vattnet - samtidigt som fågelkvittret väller in genom dörrspringan hugger morgonkylan tag med sina hörntänder på min stortå. Det är ännu lite för kallt.

Men snart, jag vet att snart, om några timmar, kommer solen gå upp i stånd och då kommer alla blommande varelser att befinna sig ute i parken, på uteserveringen och glasskiosken och bryggan...

Och jag måste plugga.

Plötsligt ser jag mig själv utifrån där jag står bakom mitt fönster och spejar ut över jorden, likt en avvikande planet. Det ser ut som om jag står bakom galler, i mitt eget fängelse. Pluggfängelset. Här i fängelset är jorden platt och dagen mörk. Här äter man nudlar och bröd, ost i bästa fall. Här är det lätt att man blir galen och vek. Och ibland när man får en stund för rast skyddar man ögonen mot solen med sina arma armar och krummar ihop sin ryggande rygg. Efter en kvart försvinner man sedan tillbaka till sitt lilla isolerade hål, krypterat från omvärlden.

Ja, så kan det vara här i fängelset.

Och nu måste jag sluta skriva, för annars kommer jag aldrig ut härifrån. Jag drar mig för livstid.

Fjäderlätta hjärta

Jag längtar till imorgon bitti, då ska jag träna yoga och bli sådär vital och fjäderlätt om hjärtat och den friska känslan kommer sen att hålla i sig under hela helgen, jag behöver den så. För just nu är jag så trött att jag kommer på mig själv med att i n t e göra någonting alls. Det känns lite frustrerande, det kliar inom mig och ångesten börjar bubbla fram. Inte bubbla som i såpbubblor utan som i gyttjebubblor. Kvicksand.

Men så reser jag mig ur sanddynorna och tar mig från öken till oas - sängen ligger redo att omfamna mig och bokens sidor kommer att smeka mina ögon till sömns som aldrig någonsin förr.

Vi ses.

En slät tisdag i mitt liv

Medan jag är ute på äventyr tänkte jag visa upp min tisdag i bilder. Med reservation för förändringar - mitt liv är inte så mycket för rutin.

Ibland händer det att jag väcker morgonmagen med en kopp kaffe och en bit choklad -
tisdag var en sådan dag.

När alla bloggar var utlästa och tangenten F5 aningen utnött, tog jag mig slutligen an högen
med skolböcker.

Sedan dröjde det inte länge förrän magen skulle ha sin riktiga frukost.

Därefter ville magen jobba lite med sitt utseende, så jag gick och tränade.

När jag kom hem från träningen kallade plugget åter på hjälp, och snart befann jag mig framför datorn där jag eventuellt även kan ha kollat upp om några bloggar hade uppdaterats. Jag
minns inte, blir ju så yr av allt jag läser.

Sedan bytte jag över till franskaläxan. Nu har vi minsann kommit riktigt långt med grammatiken! Skulle jag nu hamna i en passionerad diskussion med en fransman skulle jag enkelt kunna
berätta om till exempel min barndom, fast än så länge i presens, då jag ännu inte lärt mig
att böja verb i andra tidsformer: När jag är liten gillar jag att bada om somrarna. Jag har på
mig en rosa baddräkt med bubblor och mamma gör ost-och gurkmackor åt mig och min bror.
Sedan åker vi hem och tittar på Bolibompa.

Efter ytterligare några timmar började min ögon stocka sig och det var dags att inta sängläge, tillsammans med en riktigt bra godnattsaga.

Under min sista vända till toaletten passade jag på att ge matryoshkan en godnattpuss och
hon blev alldeles röd om kinderna. Gulligt.

Tidig morgon och en korallblå man i en park

I morse klev jag upp halv sex för att träna. Jag tycker om att träna tidigt på morgonen, även om det känns som efterfesten av ett hammarslag i huvudet när klockan ringer. Jag trivs bra med att ta mig till gymmet innan ens de tidigaste kontorsmössen hurtigt börjar virvla fram på sina enväxlade plingplong-cyklar. FÖRST! vill jag ropa när jag kliver ut genom dörren. Men det kan jag ju inte eftersom jag aldrig riktigt är först ut.

På andra sidan gatan inväntar en taxichaffis sin kund. Han ser förstrött ut genom bilfönstret och noterar mig och mina bastanta steg. Sjuka människa, kanske han tänker. Orka träna. Eller så ser han på mig som man ser på klockan utan att egentligen notera tiden, och då tänker han väl inte så värst mycket på min närvaro.

En bit fram ser jag en korallblå punkt studsa fram i parken, som ligger på vägen till gymmet. Det är en hurtig joggare och hans luvtröja som raskt försvinner utom synhåll när jag själv når fram till parken. Och vid en gänglig parkbänk står en dam och väntar tålmodigt på sin kissande hund. Hunden tar snart ner benet och får ett oanat försprång på damen som kvicknar till och desperat försöker hinna med kopplets maximala längd. Damen hamnar plötsligt jämsides med mig, jag småspringer, damen småspringer, vi ser ut att småspringa tillsammans, med två meters avstånd, ensamma i den lilla parken, utan att säga ett ord till varandra. Skulle man ha betraktat oss på håll hade vi sett ut som grannar.

När jag kommit fram till krönet av backen i parken kommer den korallblå joggaren mot mig som en oväntad vindpust. Joggaren är möjligen inne på sitt tredje varv i parken. Orka springa hamster race. Joggaren hamnar snabbt i linje med mig, men vårat samspel är över på bara någon hundradelssekund - han pilar förbi. Till skillnad från joggarnas sprättande grustag häromdagen, hörs hans steg knappt. Hans steg är som vakuumfyllda moon boots på månen. Och till skillnad från joggarnas förtryckta grimaser häromdagen, rör han knappt en min. Hans ansikte är blankt. Det får mig att tänka på en tallrik som är så ren att man kan spegla sig i den. Han är en sån där som lätt skulle kunna springa fyrtiotvå varv i den lilla parken, utan att få kortslutning.

Sedan blir parken utbytt mot ett landskap av ensamma vägar och höghus, där gulslentriant kontorssken blippar ut från våningar med fönster. Från marken ser alla dessa fönster ser ut som gula tänder. Det känns som ett skämt. Någon enstaka bil slingrar sig fram och jag noterar att fyra hungriga veteraner redan har hunnit med dagens första mål på McDonald´s. Likt mig och damen med hunden sitter de bredvid varandra, men ändå ensamma, med ansiktena ut mot vägen, och äter. Det ligger död pommes i kalla och slappa högar på deras brickor. När en buss passerar förbi deras vy kanske de ser sig själva i fönsterglaset - om de nu ens har mage att lägga märke till sig själva. Deras ansikten är lika blanka som ett smutsigt fönster. Kanske morgontrötta. Orka äta pommes halv sju på morgonen.

På avstånd ser jag snart gymmet, likt Berget, långsamt torna upp sig, för att därefter närma sig mig med samma accelererande fart som utsikten från ett tåg - innan avgång står landskapet fortfarande stadigt, husen är bruna, träden är gröna, himlen är blå, och sedan blir landskapet allteftersom en kaskad av utdragna ansikten i olika färger. En smetande sörja. Ungefär som sån där kroppsmålning man höll på med på dagis. När man i bara underkläderna slängde sig över ett ark papper i skala 1:1 och kladdade ut litervis med kall målarfärg på pappret med hjälp av armar och ben och rumpa och allt. Inte för konsten, utan för kroppens skull.

På Underlandspromenad

Efter år av läsning och blödande ögon begav jag mig ut i vårkvällens vimmel. Det var en liten promenad jag tog.

Medan löparna flög förbi mig och paren pussades i takt, svassade jag längs med vattnet.
Bland annat fotade jag detta, där flygplansstrecken ser ut som om någon har gått och dragit
med sin nagel på himlen.

Under vägen hade jag mest ögon för objektivet och det hände att jag krockade med koketta
hundar och deras frågvisa ägare. Det var då tur att jag inte hade med mig någon annan på
denna promenad, då jag är ett ganska svårsmält sällskap med kamera i hand.

Även om det kändes mer vårkväll än någonsin på ett halvår, så var fortfarande årstiden
relativt blyg. Istället för att kroka arm och sjunga snapsvisor, nynnande istället palmerna, på
bild, på någon diskret havsmelodi.

Sedan kom jag fram till Underlandet och mitt hjärta gjorde dubbelvolt när jag fick med himlen
på bild, i vattnet.

En akvarellteckning, möjligen.

I en parallellvärld, så som vi själva lever - i våra egna små världar, i varandras värld.

Jag har aldrig riktigt förstått vitsen med såna här dörrar, de känns på något sätt onödiga. De
får mig att tänka på tecknade filmer där tjuven försöker bryta sig in i ett hus och får loss hela väggen med dörren, men som inte har fattat det och ändå fortsätter att hamra på dörren.
Jamenar, i det här fallet hjälper det väl inte särskilt när man ändå kan simma runt bryggan och
ta sig in. Eller, har jag missat något?

Och där någonstans drog solen ner rullgardinen och jag var så småningom åter hemma, i den vanliga världen.

Blålen

Det här är ju riktigt fashion, tänkte jag när jag såg den här tvålen i butiken. Fin färg och doftar blåbär gör den också - varför vill jag förresten ens lukta blåbär om händerna?! Dumma tanke.

Länge tvekade jag i butiken, stod och valde mellan klassisk honey och den hära blåbärn.
Men spela roll då. Våga! Du måste våga äventyra vardagen, tänkte jag och ryckte i hast åt mig
den blå tvålen, innan jag hann ångra mig.

Men på riktigt, den doftar faktiskt blåbär och inte som jag trodde - syntetiskt, likt smaken
på jordgubbsgodis. Den här tvålen doftar så mycket blåbär att mina händer blir alldeles blå.
Det är en märklig upplevelse, eftersom jag inte är särskilt förtjust i blåbär. Jag har ens aldrig
plockat blåbär. Äpplen ligger i så fall närmast. Men äpplen plockar man inte, dem pallar man ju.

På det hela taget -
det var väl ungefär vad jag ville säga med detta matnyttiga inlägg.

Alla dessa fåglar

Nu har fåglarna flyttat tillbaka, de kvittrar mest dygnet runt utanför mitt fönster. Det är i och för sig fint eftersom det påminner mig om sommar, helt klart. Men om natten kan jag under en vridning plötsligt höra fågelkvitter tränga sig in under täcket och man börjar då undra - går fåglarna aldrig och lägger sig? Kanske kör de nattpass, två timmar åt gången, sen kommer näste fågel och tar över platsen, så att de kan hålla på och kvittra nonstop, för den som önskar.

De måste ha fått ordentligt betalt för denna dygnstjänst eftersom ingen ändå lyssnar på dem, förutom möjligen tidningsbudet och någon enstaka nattmjölkare. Dyrt timarvode likt konsulter på uppdrag, är fåglarna.

Förutom dessa standardfåglar har även duvorna börjat dyka upp som ogräs bland liljor. Jag känner direkt obehag. Duvor är som oinbjudna gäster man snart vet kommer att ställa till med bråk. I min förra lägenhet byggde duvorna bo, hade sex och ruvade ägg på min balkong. Oinbjudna gäster.

Igår började det hastigt med att en slug duva tassade sig fram och tillbaka på mitt balkongräcke. Och just som jag skulle se vad som egentligen försiggick med detta suspekta tassande, flaxade duvan vilt iväg. Kvar låg några kvistar på golvet.

Efter någon minut var duvan tillbaka. Såg på mig med sin tomma fågelblick. Den skrämde mig eftersom jag vet. Jag vet allt att skenet bedrar - bakom dessa små pepparkorn till ögon gömmer sig alltid en utstuderad plan. Jag vet.

Jag tycker inte alls om duvor, de ger mig gåshud.

Godmorgon solsöndag!

Vilken perfekt söndag att vakna upp till va! Idag skulle jag kunna göra ALLT som jag har kvidit efter under hela veckan, som att till exempel promenera Djurgården runt, ta en evighetsfika på en UTEservering, möta upp en klunga med vänner, käka både sen-och långlunch, kanske ta med maten till parken, studera naggande fåglar och prata strunt.

Sedan skulle jag kunna komma hem och undra vad i hela friden jag mer vill göra?! Livet är ibland så svårtuggad. Vad har jag inte gjort på en söndag som jag mer skulle vilja göra på en söndag?

Låt mig tänka.

Jomen jag kan även passa på att dra en till fika när jag ändå är igång, och sedan kan jag kanske ta itu med tvätten av bara farten. Enkelt va! Egentligen har jag inte tvättid förrän på torsdag, men vad gör man inte när tiden bara rinner över glaset - jo man äter upp den!

 - - - 

Det här är alltså det NI skulle kunna göra - mig en tjänst.
Själv har jag annat att ta itu med, som ett gäng med böcker som snällt står i kö och väntar på att få bli lästa. "Ni bör nog ta nummerlapp" säger jag. "Så att jag vet vem av er alla som var först."



Jag försöker sitta med näsan i böckerna. Tystnaden är kompakt. Inte ens elementet vill gurgla lite vatten för fridens skull.

Från något håll fick jag reda på att moderedaktören Frida Fahrman just har flyttat till Paris.
Och med detta har jag plötsligt börjat läsa hennes blogg mer än jag ägnar tid åt plugget.

Bildkälla

Peter Rabbit

Idag när himlen låg mjuk som sockervadd kändes det passande att ta fram världens kanske
kortaste bok.

Peter Rabbit heter den och känns som gjord att läsa just en dag som denna himmel.

Och när jag inte läser den får den hänga runt min hals och så småningom kanske prydas av
mina egna ord.