30 juni 2011

'Dear Jansson san, Jag är en flicka från Japan.'


Har fått frågan angående boktips för solblekta sommardagar, och tänkte därför tipsa om
Tove Janssons bok 'Resa med lätt bagage', som är en novellsamling med temat resa, i
både små och stora drag.



Jag började läsa boken på midsommarafton då jag satt på ett glesbefolkat tåg som färdades
förbi gulstänkta ängar och grönlugna skogar. Det var för en gångs skull en behaglig tågtur
och jag var som försjunken i dvala av berättelser som skildrar människor på sina resor till
nya omgivningar och förhållanden.

Skildringarna omges av en lätt berättarton som bär på en subtil klang av både humor samt allvar -
denna bok är då som ett litet och behändigt bagage i sig.



Tove Jansson (1914-2001) är född i Helsingfors och har framförallt kommit att bli känd för sina böcker samt illustrationer om Mumintrollen. Hon har även illustrerat J.R.R. Tolkiens 'Bilbo - en Hobbits äventyr', samt Lewis Carrolls 'Alice i Underlandet'.

29 juni 2011

Sommarosol

Är nyss hemkommen från en parkteater med grova grusmärken stämplade på skinkorna, då vi anlände precis när teatern hade börjat, och det fanns givetvis ingen plats att sitta på och vi hukade oss för sommarpublikens amfiteatersentusiasm, och jag slog mig ner på min svartorangea stadium-kasse som gled gladpack på den lilla grusplätt som fanns till övers, och vi slog upp cidern och nötterna och skålade hastigt på tu man hand samtidigt som aktörerna skålade på scen, och publiken storskrattade och jag skenskrattade för jag såg inte riktigt alla gester och miner och sånt därt farsigt kul, och visst kände jag till humorn men den var ju redan underförstådd och då går det inte lika spontant till med skrattet som mest känns som på beställning.

Men så hade jag det riktigt trevligt. För det är trots allt inte sommar varje dag.

27 juni 2011

Inventering #två

En kväll gick vi inventerare iväg på en uppsluppen personalfest. Hungriga som vargar och
alla andra vildsinta djur tillsammans hamnade vi slutligen på söder.

Där letade vi oss till denna restaurang

för att skåla och äta. Mest äta.

Sedan inföll natten på årets längsta dag, som var gjort av ett ljus av sitt särskilda slag.
Och jag som har ett extra hjärta till övers för sommarnätter och himlen, fick mig en
vacker godnattsaga till fots.

När vi inte fotade vyer, tog vi kort på varandra

samtidigt. Metafoto! ropade Minna. Jag smålog för mig själv.

Mörkret tätnade

och staden drog ihop sig till en ljusskygg silhuett.

Så småningom blev himlen över Slussen så blå så blå. Det började bli dag fast det knappt
hade varit natt. Magiskt.

Någon hade satt upp denna lapp. Magiskt?

Gatorna smalnade så småningom av

för att bli till det kvarter där jag bor. Godnatt och godmorgon.

26 juni 2011

Midsommar

...och det blev en sväng hem till min älskvärda familj.

Förutom att jag har varvat ner och hunnit bli mörkrädd för det tempo som vardagen vanligtvis uppehålls med, finns det ytterligare några punkter som har sipprat fram under dvalan av en gemytlig midsommarhelg. Nedan följer punkterna utan inbördes ordning:


- Rent konkret, åldras man i förtid av att äta ensidig kost är jag i så fall väldigt illa ute. Och till följd av detta antagande har dessutom min åldersnoja nu förvandlats till ren ÅNGEST.

- Jag vill göra en resa på den Transsibiriska järnvägen, upptäcka en ny kontinent och gömda landskap, med fåraherdar i mossiga mustascher - precis som på bilden av kefirfil. Dricka samovarte, åka 1800-talståg, trängas bland anonyma passagerare som bär på dofter av öden och ett bagage bestående av fågelburar som fäller fjädrar. Rota in mig i unkna kupéer på bruna manchestersäten som sticks om man bär kortbyxor, sova bland klibbiga lakan, spela kort med en främling i bistron, samtidigt som kvällssolen lutar in vagnen och blottar dammet i luften och fläckar på borden. Och när jag ändå är på språng tar jag i samma vända gärna en rutt över med färjan till Japan för att hälsa på Haruki Murakami, om han är hemma det vill säga.

- Det första programmet av Leila bakar i Frankrike, tyckte jag tyvärr var fiasko. Det kliade på obestämd plats i mitt hjärta alla åtta gånger som Leila skulle uttala: pot de crème au chocolat, med överdriven artikulering, samt i dubbel slowmotion. Det var svårt att avgöra om hennes uttal berodde på att hon ville vara pedagogisk, eller om hon inte visste hur det skulle uttalas. Och det där med att det är bakat på Leila-vis, som det sägs, innebär att bakverken faktiskt inte var så arketypiskt franska som de borde vara för att ha tema Frankrike. Nä, frankofilen i mig blev då missnöjd.

- Att folk lättvindigt delar ut såna här <3 till varandra. För mig innebär ett sådant hjärta att säga att man praktiskt taget älskar personen man ger den till.

- Att jag har lärt mig att urskilja olika sorters barnskrik på tåg, men i slutändan insett att tonåringar kan låta fyrfaldigt värre än vad barn gör.

- Att jag nu må vara fördomsfull.

- Att det var längesedan som jag var full.

- Alltså på kärlek. Inte sprit.

- Att detta var ett ovanligt inlägg för att vara mig.

- Att jag under helgen har tappat bort mitt bloggspråk.

 <3

23 juni 2011

Inventering #ett

Bokhandelns nyår infaller på sommaren då vi har stängt i butiken, och inventerar fram en pånyttfödelse för alla böcker.


Så här ser det ungefär ut i bokhandeln, på det lilla taget.

Och så här ser det ut när man blippar böcker, på det stora taget.

Det där var Ellen och det här är Minna, precis som taget ur ett foto.

Det här är en cykel som vanligtvis inte ingår i interiören. Men är det inventering så är det.

Gissa vad! Vendela var så snäll och gav mig denna present - en fransk matkasse som alla chique/chiquea/chiqa/chica(!?) fransyskor trippar omkring med.

Jag slet åt mig kassen och kommer för aldrig aldrig att släppa den! På bussen, på tunnelbanan, i matbutiken, på gatan, i parken, på gymmet, i simhallen, på flyget: Ursäkta, ursäkta, uuurs-ÄKTA!
Jag ska bara förbi, tack å MerCI!


Vidare gav Vendela den här utmärkelsen till Minna, som tack för ett bra jobb.

Samtidigt som Sophie spanade in pyssel.

Det var Sophia som kom förbi butiken och visade att hon nyligen hade lärt sig vika stjärnor.

Jomen vi inventerade också.


Eftersom Sophia har slutat hos oss fick hon en liten gåva som hon till en början trodde var
en slags retro fågelholk. Hon ba: eh, tack så jää ätte... mycket. Verkligen. Tack. Inte visste
jag att ni trodde jag samlade på... fågelholkar.

Men alldeles snart klurade hon ut att det inte var en fågelholk. Det var ett pocketställ!
Nya höjder tog fart: Åh tackåtack ska ni ha, allihopa!

Och sedan visade Sophia upp sina granna strumpor för oss. Nämen sedär, sa vi och lade
inventeringen i händerna på nästa dag.

22 juni 2011

Lilla Frankrike, min stora hjälte

Ibland får frankofilen i mig en svårsmält längtan efter Paris och den franska atmosfären överlag. Vid sådana tillfällen är det då tur att Lilla Frankrike ligger på bara en armlängds avstånd, och mitt begär stillas därmed en aning.


När jag väl tänker efter - ganska så mycket stillas mitt begär eftersom Petite France sväller
av franska gudar i form av croissants, pain au chocolats, petites mademoiselles bakom disk
och fransk musik i bakgrunden. Likamed: komplett scenografi.

Den här gången var det Annie och jag som gjorde en liten resa till cafét.

Där vi dels pratade böcker, och så pratade Annie franska med personalen. Jag som nu
under våren har bäddat mitt språkbagage med en franskakurs, fick endast ur mig ett meer..ci.
No, no si. CI! MerCI.

Bakläxa på mig.

20 juni 2011

Recept! Exklusivt för alla Libfina-läsare

Det har äntligen blivit dags för min högklassiga gourmetlunch som enligt tradition äts från den tjugonde varje månad, fram till löning. Och bäst av allt är att receptet NU finns upplagt här, exklusivt! för er läsare som också är ute efter det lilla extra i vardagen:


Nykokt nudelnystan á varmskummad pahangkrydda

1 påse nudlar
1 påse tillhörande krydda, ex orientsmak
3 dl vatten

Koka upp vatten. Häll i nudelpaketet. Häll i kryddan. Låt koka i tre minuter. Blanda.



Smaklig måltid!

18 juni 2011

Svärmar av vurmor


Var nyss ute en sväng, fikade på Vurma med August. Mycket Vurma nu. Tycker för övrigt att
namnet Vurma uppfattas som något obscent i mina öron. Kanske har det att göra med att vurma
klingar synonymt med vulva.

Så när jag säger att jag fikar på Vurma såpass ofta att jag blir alldeles vurmig av mig, känner jag
mig därför väldigt vulgär. Jag ser mig själv framstå som en blandning mellan ett Zorn-porträtt och
en Venus från Willendorf-statyett. Jag skäms rentav för mitt febrila vurmande, även om det inte är
något större fel på fikets bohemiska koncept och mackan Snyggve.

16 juni 2011

WTF, IRL då? Äh, FTW.

Jag vet inte om det är ett allmänt problem eller en personlig insikt, men jag har en del svårigheter med att skriva texter som är längre än en A4. Skriver jag mer tappar jag tålamodet, blir rastlös, kokar kaffe och studerar döda flugor i kramptillstånd mellan fönsterglasen. Det känns som om det jag vill säga, det säger jag på högst en A4-sida. Snipp snapp.

Det är ingen bra referens - att bli fåordig efter ett par rader är som att säga att man är mätt redan vid förrätten. Men så antar jag att mina skrivsvårigheter bottnar i inflytandet från
bloggandet
och sms
och twitter
och brb-förkortn. 
och facebook walls
och kom-ihåg-listor
och tvättestugelappar
och ristade initialer på träd
och experimentella enstaviga singelordsdikter
och alla andra trehundrafemtioentusentvåhundratjugotvå kommunikationskanaler
i kortform.

Fjorton foton på tolv dagar

Det var en vacker dag, som uppgjord för goda ting.

Minna kom över för att insupa vin med mig.

Det blev även mat, på skär rosémage. Det var Julias recepttips, som i andrahand kan
ha blivit något modifierad. Huvudingredienser: sallad, quinoa, halloumi, dressing.

Vi satt länge på min balkong och pratade om förgätmigej och livets bästa år och sådant
tjafs, ja ni vet - insiktsfullt tjafs. Sådant tjafs som ger en magiska krafter, såpass att det
känns som om man skulle kunna trycka på underifrån för att lyfta upp hela himlens lock
i ett enda tag.

Men sedan vaknade jag upp till en annan dag, och det där med vinet, himlen och magin,
det kan man säga att det var lite som bortblåst med hjälp av ängens luddiga vindar.

Det blev sedan dags för kalaspicnic.

Mikaela fyllde år och öppnade kalasstora paket.

Sakta gick solen ner och jag passade på att svida om till nya äventyr.

Som gick längs med den joggingrunda jag brukar ta. Med sänkt fart hinner man upptäcka
så mycket mer.

Bland annat lade jag märke till att det var så grönt att jag såg rött.

Såg Vendela gjorde jag med. Hon satt bredvid mig.

Det var på Vurma

i sällskap med Minna

och soliga träd.


Sedan tog dagarna slut på foton.
Inte för alltid förstås.

15 juni 2011

Backman

Min kompis Vendela tipsade mig nyligen om en blogg som ni kan ta en titt på, här.

Dock kanske den inte passar dem som mest läser bloggar för bildernas skull. läser bloggar för bildernas skull!? Den här bloggen har nämligen en del text i sig, och gillar man inte det kan det bli lite som att köpa hem müsli med vilda bär, för att sedan upptäcka att de vilda bären bara utgör en knaper hög av uttorkade frukter som liknas vid felplacerade suddigumsmulor. Resten av müslin består av sågspån. Förlåt, torrfoder.

Men gillar ni som sagt vass text, så läs den. Speciellt om ni har humor.

14 juni 2011

JUST NU

har jag sommarlov. Men sitter ändå med en kvarvarande skoluppgift som jag har varit lite för snabb med att förtränga från mitt lediga minne. Att nu återvända till denna skoluppgift känns inte direkt lockande, då den redan har hunnit bli mentalt bearbetad, förlåten, kreverad och kremerad.

Men så är det den sista delen kvar som ska vara inlämnad senast imorgon, vilket gör att det just nu känns som om jag sitter på en tom läktare till en för längesedan ödelagd friidrottsplats och väntar in siste man på ett 5000-meters lopp.

Det känns sådär med andra ord.

13 juni 2011

Diamantringen

Har en famn full med böcker som jag nyss har lånat från bibblan. Det känns som om famnen är full med skatter som jag plockat ur ett godisstånd. Jag vet inte vilken smak jag ska börja med, mina ögon glittrar likt sol på hav, glittret avspeglar sig på böckerna som lyser gula. Det ser ut som om det ligger en gloria i min famn.

En efter en ryckte jag till mig böckerna ur sin bekväma plats i bokhyllan, och undrade då om jag möjligtvis begick något brott - självklart lånade jag dem med lånekortet, och betalade till och med tillbaka en reservationsskuld på trettio kronor gjorde jag.

Men ni vet, känslan av att finna så många böcker som man kan välja att norpa åt sig, utan extra kostnad, är ungefär som att gå till en juvelerare och på skoj säga: skänk mig den mest blaffiga diamantring du har! Och juveleraren tar obemärkt fram den största diamantring han någonsin har kikat på genom sin lupp. Diamantens fasetter är så absurt stora att det snarare ser ut att vara en plastring från en femkronorsautomat. Fasetterna är till och med större än de största istapparna i en grotta som befinner sig under glaciär.

Utan att ens blinka sträcker juveleraren fram sin hand och ger dig denna diamantring - lika anspråkslöst sker hans rörelse, som om det han gav dig var en redan använd näsduk, köpt på ÖoB. Nåväl, kanske putsar han först till ringen en sista gång med sin gråblå putsduk, och kanske skriver han ner diamantens storlek med en gul blyertspenna på ett luddigt rutat papper ur ett litet kollegieblock. Men frånsett dessa två små händelser så återvänder han, efter att ha överräckt dig ringen, strax tillbaka till sitt minutiösa arbete. Du står kvar bakom honom med ringen i din hand.

Ringens utseende lurar dess tyngd, som snarare känns som att hålla i en vas av kinesiskt porslin. Du ser på ringens diamant som är så grovt stor att dess blåvita glas kontrasterar hårt mot din feberbleka handflata. Ringen glimmar så att det sticker i dina ögon, du känner dig som en upphängd kyckling på scen under stark belysning, som bländar dig och som får publiken att bli till en skog av skuggor under nattmörker. Du kommer heller inte på något passande att säga till juveleraren som redan har glömt av dig och ditt ärende. Hans ryggtavla ser rakt igenom och förbi dig. Även dina ord på din tunga är överraskade - de har fastnat i samma stående ställning som du själv befinner dig i. De letar själva efter sina ord, som blir till ekon som fastnar i gommen likt istappar i en stor grotta, som befinner sig under en vulkans häftiga raseriutbrott.


Japp, så är det med mig och böckerna.

Jagerupp!


Har satt mig på balkongen med datorn i famn, försöker vinna tid. Det går ju annars inte, ligga
still i timmar som en annan gudsförgäten människa, bara för att bli brun! Det är befängt. Ett
sorgligt tidsödande moment.

Speciellt en dag som denna, det går inte ens att försöka jobba under solen. Vinden river ilsket i
mina papper och håret far omkring som flugor framför ansiktet. Datorskärmens ljusstyrka står på
max men i i solens sken är den allt en blekfis - det blir svårt att urskilja bokstäver på mitt word- dokument, jag kisar, kommer på att jag kan få solrynkor, få vanliga rynkor, bli gulhårig, bli
gråhårig, skriva kuk istället för kul.

Så jag går istället IN och jobbar. JA, jag gör det.

12 juni 2011

Bultande kontrast

Högt uppe, i nivå med mitt näste, leker kontrasterna vild sjögång. Är det en varm dag känns det som om solens tungspets skulle kunna bränna upp min hud som på en tändares spetsiga låga, där jag ligger och solar. Och blåser det mild bris långt ner, på marknivå, snurrar snarare svulstiga tornados omkring på min balkong. Min markis bultar högt av vindens våldsamma grepp, den höjer och sänker sig som på ett stort segel. Men till skillnad från en segelbåts segel sker det inte med grace. Min markis ser istället ut som om den blir misshandlad av vinden, den låter sig kastas fram och tillbaka som ett gulblekt, tunt och slitet lakan med trasiga ändar av hängande trådar.

Det är snart midnatt, jag går ut på min balkong och vevar ihop markisen. De flesta fönster på grannhusen mittemot mig lyser mörka. Tittar man för länge på dem ser det ut som om de stirrar tillbaka, men det är bara inbillning - de snarare kisar, som på en katt som just ska till att somna. Det värker något i mina armar eftersom det krävs en extrakraft för att veva ihop markisen, som snart rullats ihop till sin ursprungliga rulle. Det slutar med ens att bulta om den. En tystnad infinner sig. En tystnad som skulle kunna tas för att vara en ny tonart, så tydlig som den blir i kontrast mot bultandet.

Innan jag går in igen för att lägga mig, ser jag upp mot natthimlen. Den är egentligen mörk, men bakom det duvgrå, utspridda molnlöddret kan man urskilja ett vilande morgonljus. Det ser ut som om himlen ler i smyg. Det är inget lömskt leende, snarare vänligt. Jag stänger balkongdörren om mig, letar vant fram till sängen där jag först puffar upp kuddarna för att sedan slå täcket om mig. Det är fortfarande varmt, täcket får vila i halvläge på min kropp, sluta vid mina höfter. Tittar man ovanifrån ser ut som om täcket, av ren artighet, har hasat ner av sig själv. Därefter låter jag mina ögonlock falla ner samtidigt som jag lyssnar till tystnaden. Den får mig genast att somna.

11 juni 2011

Mot ett gränsland i hastig fart

Dagen började hastigt med en tidig yoga. Jag ogillar att hasta till yogan. Men så är det, natten var mig inte nådig, den slängde ut befängda drömmar som fick mig att vakna upp av min egen hastiga andning. Jag var som den som låg bredvid mig själv som räddade mig ur en mardröm. Jag hade upplevt en slags metamardröm - en mardröm som utspelade sig i den värld, som den bok jag läser just nu utspelar sig i. Jag vet. Det är något surrealistiskt. Jag lever i en annan värld. Kanske borde jag kolla upp hjärnan eller synen eller vad man nu kollar upp när det händer att man drömmer mardrömmar ur en fiktiv värld.

Sedan kom morgonen väldigt långsamt. Till en början var den timid och därför något blek i färg. Men annat var det med värmen, den låg och lurade överallt på mitt rum, i varenda vrå likt osynligt damm som dansar fram i solen, just därunder där det blir riktigt hett. Eldflammor som slickar upp träffande brännpunkter på kropp. Jag låg kvar i sängen och tänkte, klockan var strax efter åtta. Tankarna vandrade runt utan vidare mål. Min kropp jämrade sig när jag sträckte på mig, det nöp om mina axlar och kröp i mina ben. Träningsvärk, jag kanske behöver vila. Tankarna skyfflades undan, jag steg upp och gjorde min morgontoalett. Vaskade fram definition i mitt sömndruckna ansikte, kammade igenom mitt hår, borstade tänderna, kisade mot mig själv i spegeln, gick sedan till köket och hällde upp ett glas vatten och myntade i en c-vitamin. Klockan hastade sig, jag hastade mig. Det var så tidigt men ändå så varmt att min frys grät, stora vildvuxna tårar som flöt till golvet. Det kändes som svett under fötterna.

Likt ett polaroidkort under framkallning såg jag framför mig hur resten av morgonen började anta form. Mina rörelser behövdes hastas, solen hastade sig upp likt ett segel som skymmer skyn, kvinnan som klev tätt bakom mig i mina fotspår på väg till gymmet - hon hastade sig, jag hastade mig. I parken hade gräset hastigt blivit klippt, det såg ut som på en nysnaggad person. Något barnslig i beklämd hast.

Eftersom jag inte hade hunnit få i mig någon frukost började min mage att kurra under yogaklassen. Jag försökte andas så som man bör när man yogar - med stängd mun, ända från magen, ett väsande ljud som låter som en havsbrus, säger de. Mitt havsbrus dränktes av ljudet från min mage som kurrade. Det blev till slut det enda jag kunde tänka på, mat. Tankarna simmade runt, det blev svårt att koncentrera sig, jag gled in på händelser i den bok som jag drömde om. Händelsernas nyanserade detaljer sköljdes in i mina tankar, blandade sig med magens kurr, med min mardröm, med motiv, med känslor som låg i ett gränsland.

Kanske mediterade jag, kanske drömde jag.

8 juni 2011

Varm pastell

När jag under natten vrider sönder mina lakan till korvdynor och slår upp ögonen redan vid tre på morgonen, känner jag mig som ett högre väsen som kan förutspå en kommande varm dag. Jag känner hur värmen smetar sig som ett extra lager med hud på min kropp, hur värmen hänger som en väntande pil i luften, redo att attackera, och hur värmen förvandlar himlen till ett nästintill vitt skal. Det finns ingen djuphet i det blå, det är så varmt att himlen suddas ut likt en akvarellfärg som späs ut med för mycket vatten. Det är så varmt att omgivningen blir till pastell, även färgen på mina ögon bildar mintgrön sol och naglarna blir till ljusrosa halvmånar.

Men jag inser, jag är inget högre väsen,
jag är bara en varm och klibbig och somrig människa. Precis som alla andra.

6 juni 2011

Rosabrunt socker


Sitter under värmeslag och snaskar maniskt på denna yoghurt. Jag har blivit beroende, den
dämpar mitt sötsug. Kanske är det för att det är en massa socker i den. Det står att den ska vara
fri från tillsatser, huruvida tillsatser nu definieras i det här fallet. Emulgeringsmedel, e-sulfat och
sånt där förutsätter jag att det såklart finns i den - hur kan den annars hålla ihop? Hur kan den överhuvudtaget ens existera som en yoghurtkonsistens utan diverse e-medel?! Jag blundar och
gapar stort.

För övrigt är utsidan på min mage djupt laxrosa. Tänkte att, vem behöver solkräm när man bara
ska steka fläsk i någon ynka timma. Men. Må förvandlingen snart övergå från rosa till ädelbrun.

Jag låg i en park och såg mig omkring. Där fanns en familj med två barn, en ung tjej som aggressivt tryckte ner sina cigarettfimpar i gräset och en äldre kvinna som började utföra en slags sälövning på mage, samtidigt som hon tryckandades i korta stötar. När hon fick syn på mig slutade hon tvärt upp med vad hon höll på med och jag vände bort min blick.

Förutom att sola i park begav jag mig nyligen ut på en vandring, förbi klättergröna fasader och folktomma gator. Det var en varm dag och svetten flåsade mig i nacken, retades med mig för
att jag hade tagit på mig ett par svarta åtsmitande byxor - jag gjorde det enbart av goda skäl,
som när man gör sig själv en gentjänst genom att klä sig varmare istället för att gå omkring och
frysa sönder en utflykt.

Men på håll höll drog vinden upp sitt segel och min klädsel kändes sammanfattningsvis aktuell.
Till slut kom jag fram till en öppen plats med ett stort träd som påminner om det cederträd som återfinns i libanesiska flaggan. Jag funderade ett slag på om jag verkligen hade gått så långt att
jag kommit till Libanon, med tanke på värmen och det nya landskapet som låg framför mig. Men
eftersom jag bara hade vandrat i en timma kunde jag omöjligt ha tagit mig över hela Europa.

Snart passerade jag istället en skylt som vittnade om Asien och jag uppmätte snabbt
sannolikheten för att möjligen ha vandrat dit. Tänk, det vore något att få besöka den
världsdelen! Något utöver det västerländskt bekanta.

Jag gick åt det håll som skylten pekade och kom snart fram till en miniatyr av Asien. Det gick
på ett ungefär att föreställa sig känslan av att befinna sig på japansk mark.

Med på denna resa var Julia som guidade mig genom hela Hagaparken. Det var alltså där vi
var, även fast jag kan ha förvirrat till det något.

Sedan promenerade vi förbi Sessans slott där det var förbjudet att fota. Jag tog därför istället
kort på det som ligger alldeles intill sessanästet. Ett ställe där man titt som tätt gifter sig, förutom
just denna dag då det var tomt på folk. Men annars står bröllopspar nästintill på kö för att gifta
sig där, fick jag förkunnat.

I Hagaparken ligger också Fjärilshuset och häckar. Det ska tydligen vara något extraordinärt.
Jag nöjde mig med att fota fenomenet.

Utmattade efter att ha gått runt 'hela' Haga, slog vi oss ner för en sedvanlig fikapaus och
skådade fåglar samt travande hästar.

Sedan blev det dags att tänka på refrängen. Konstigt uttryck det där, med tanke på att refrängen
borde vara själva händelsen och inte avslutningen. Och om refrängen i detta fall står för händelsen,
då utgjorde den en gemytlig ton med kontinentala influenser, inspirerade av Orienten och ett trevligt sällskap.