31 augusti 2011

FLUGA MED JÄTTETUNGA ORSAKADE ÖVERDOS

I väntan på ingenting sätter jag mig framför datorn och slentriansurfar från det ena till det andra, innan jag snart märker att mitt sötsug börja krypa upp på min rygg och nafsa mig i nacken, som en ettrig liten fluga med den största och blötaste tungan som allmänheten någonsin har skådat. Flugans tunga är så stor att tungan, likt en boaorm, skulle kunna vira sig flera varv runt min hals och strypa mig om jag inte genast ser till att stilla den, mitt sötsug. Och ingen skulle heller kunna rädda mig eftersom flugans tunga:

- är extremt stark, starkare än en boaorm
- inte ser ut som en boaorm; den ser snarare ut som en laxrosa halsduk som jag, i jakt på högsta höstmysfaktor, har bunkrat upp runt min hals

I en nödsituation som denna slänger jag mig därför över påsen med vitamintuggummin- det enda som i min närhet smakar någorlunda sött- och trycker hastigt in TRE stycken tuggummin i munnen, samtidigt som jag känner flugans tunga börja släppa på trycket från min hals.

Men jag hinner knappt andas ut eftersom den söta tuggummismaken börjar att avta redan efter bara några minuter. Av rädsla för flugan med den stora tungan spottar jag direkt ut klumpen med alla gamla tuggummin och smäller istället in ytterligare två stycken i munnen. FEM, smack, PANG - vid det här laget har flugan med den enorma tungan äntligen börjat att krypa ner från min rygg.

För säkerhets skull spottar jag även ut mina två senaste tuggummin och avslutar med en sista TRIPPEL-dos som jag tuggar på i en kvart, innan flugan med den enorma tungan virad runt min hals bara visade sig vara en flyktig mardröm och slutet är gott. MYCKET GOTT. Eftersmaken i min mun påminner om en blandning mellan fruktsmak och medicin.

När stormen väl är över och världen utspelar sig något suddig, börjar jag med ens att fundera på hur mycket vitamin jag egentligen har stoppat i mig - det här är inga vanliga tuggummin. Inga giftblåa tuggummibollar från tuggummiautomater. Inget snacks, ingen skvallertidning. Det här är tung litteratur. I min undran tar jag därför fram den tomma tuggummipåsen, läser på påsens baksida och inser till min förfäran att jag ligger långt utanför den normala ramen - jag har överdoserat mitt vitaminintag.

MAX 4 ST/DAG. Tugga tuggummit i ca 10 min. Den rekommenderade dosen bör ej överskridas.

30 augusti 2011

Slutet gott och ett packe minnen i resväskan

Det kan tyckas verka avlägset nu när höstvindar har börjat dra in över soliga promenadstråk och upprymda bakgator - att tala om semestern är kanske lika passé som en pastej man åt till jul, och som nu ligger längst in i kylskåpet och ruttnar, smetar ut sin hjärnsubstans över kylskåpsgallret och luktar därtill lika illa som både hjärna och lever och barskrapade inälvor gör tillsammans.

MEN. Nu till fortsättningen på min trevliga minisemester i min medelstora hemstad, hos mina föräldrar.


Som vanligt fortsatte jag mina kvällspromenader kring stadens mer udda tillhåll. Och medan
jag promenerade i mitt ödsliga sällskap funderade jag en del på livet och på skillnaden mellan
städer och normer däremellan, och kultur, etnologi och agrikultur, jordbruk, och
sånt där vardagstugg ni vet.

Under dagarna, när solen stod framdukad, promenerade jag runt med min treårige brorson Henrik. Ibland kunde Henrik plötsligt häva ur sig ett och annat storklokt ord och jag blev så paff över
denna skarpsinthet att jag tog och slängde alla mina finstilta ord i närmaste papperskorg.

Det här är min bror Christian, Henriks pappa. Den ena av mina två bröder.

En dag klev jag innanför dörren och Henrik sprang fram till mig och visade upp sitt stolta fynd -
en snigel. Jag bad honom att peka på den så att jag kunde ta ett fint kort med snigelspår.

Sedan blev det läggdags och Henrik bad mig att läsa en bok för honom, om och om igen.
Samma bok. Till slut kunde han till och med rätta mig när jag började dra den 'korta' versionen
av berättelsen.

Det här är förresten en del av Boulognerskogen som är centralt belägen i stan. Förr sprang
jag otaliga varv runt den här skogen. Ja, jag gjorde det under gymnastiklektionerna, alltså
inte på eget kommando bara sådär.

Under en av dagarna hamnade jag på ett av stans mer trivsamma gymanläggningar, där jag till
min glädje kunde ta en step-klass för min före detta kollega Silvia, till höger i bild. Och träffa en träningskompis sen förr - Helena i grått. Det var en gemytlig känsla, som på gamla dar. Det är
märkligt det där, tiden går, men vissa saker känns ändå som om de hände igår.

     - det är som om tiden ibland består av en oupplöslig yta, likt en kopiator som kopierar papper efter papper, efter papper. Kopior efter kopior och allt är sig likt. Men studerar man alla pappren närmre upptäcker man ändå att de skiljer sig i trycksvärta som är utspridd i olika slags små skvättar kring hörnen, och kanske även en liten klump mitt i texten på en av kopiorna. Det är dock inte alls någon obehaglig upptäckt, bara ett faktum. Tiden går ju som sagt.


Det här är Sara, också min före detta kollega som jag trevligt nog träffade under min lilla hemvist(else).

Och jag umgicks även med min kompis Mathilda som har flyttat tillbaka till stan efter att ha
bott i Stockholm i ett antal år. Vi sågs på en fika, snackade skit och skrattade åt livet. Eller nej,
vi skrattade över livet. I goda vänners lag.

Med varsin bulle i magen traskade vi snart hem till Mathilda som stolt visade upp sin söta
dotter Minea som log när jag gjorde pussljud med munnen.

Ja, och sen var nog min semester slut efter många pussar och kramar och bloggfoton, och jag
landade omärkbart tillbaka in i storstaden, som om jag ens aldrig varit borta. Samma tempo,
samma skällande grannhund, samma snubbe i kassan till matbutiken, samma damm under sängen. Samma allt.

Det enda som skiljde sig var vattnet i kranen som jag var tvungen att låta rinna ett tag tills det blev klart.

Klart.

29 augusti 2011

Min idé

För ett antal år sedan sökte jag in till en konstskola genom att skicka in arbetsprover enligt skolans anvisningar. Ett av arbetsproverna gick ut på att ta fram ett tuggummi som hade en speciell egenskap som man skulle visualisera i grafisk form via förpackning i en affischserie.

Min idé var att marknadsföra tuggummin med vitaminer.
Nyligen såg jag plötsligt en tv-reklam, om tuggummin med vitaminer.
Jag kom aldrig in på skolan.


Slutsats:
1. min idé blev snodd /
2. min idé var inte bara min idé /
3. min idé har funnits sedan urminnes tider, med ursprung i USA /
4. min idé var ingen idé, den var tvärtom - ett plagiat
5. jag blev därmed diskvalificerad från skolan,
6. men egentligen var min idé faktiskt riktigt grym
7. med en nypa salt mätt.
8. jag är inte paranoid
9. i själva verket inte alls paranoid
10. eller bitter.
11. jag gillar alla
12. också fred på jorden.

26 augusti 2011

Delfinvärmen på 12,1 meters djup

Låt oss ponera att vi alla har levt ett annat liv innan detta liv.
Ett liv där vi kanske existerade i en helt annan form än som människor. Kanske var några av oss en stol, kanske ett träd, eller varför inte ett djur. Och låt oss säga att det förra livet satte både positiva och negativa spår i oss, det formade oss, även om vi inte direkt kommer ihåg det i detta liv - vi kan inte minnas stunder från det förra livet, annat än i form av när de exempelvis gör sig påminda i udda drömmar som vi vaknar av och undrar, vad drömde jag egentligen? Vart ifrån kommer dessa bilder som min hjärna, lika kreativt som en tvåhövdad ko, kokar ihop? Vi minns, men vi kan inte koppla.

Låt säga att de spår som sätter sig i oss från vårt förra liv ibland kan liknas vid destruktivitet. Att det är därför som vi i detta liv blir mindre harmoniska och välfungerande när vi ställs inför olika situationer, just eftersom vi har varit utsatta för något liknande i vårt förra liv. Något som får oss att rygga tillbaka inför vissa saker. Om man vill skulle man kunna kalla detta associativa beteende för betingning, det låter väl bra. Om man nu tror på ett liv innan detta.

När det kommer till mig själv har jag en teori om jag att jag kan ha varit utsatt för extrem värme under mitt förra liv. En sådan slags värme som gör att jag, snarare än att få mersmak, istället känner avsmak inför den. Den värme som jag måste ha blivit utsatt för har alltså skett under vissa omständigheter, där jag i mitt förra liv kanske var en delfin som, varje gång jag skulle dyka i vattnet, fick enorma brännskador eftersom solens strålar sträckte sig ända ner under vattenytan med en brännpunkt som låg på 12,1 meters djup. Vilket är exakt på decimalen så långt ner som jag själv alltid hamnade när jag dök, eftersom jag varken kunde dyka djupare, eller hålla mig högre upp. Brytningspunkten för min så kallade dykningskurva höll sig alltså alltid i nivå med solens brännpunkt. Jag var helt enkelt gjord för att dyka 12,1 meter. 

Detta ledde i sin tur till att jag fick enorma brännskador varje gång som jag skulle dyka. Brännskador som i och för sig försvann så snart jag vände och började ta mig uppåt mot vattenytan. Men tänk. Att dyka var en vardag för mig i ett liv som delfin, och att behöva bränna mig varje gång som jag dök (vilket av naturliga skäl för en delfin hände väldigt ofta) satte slutligen spår i mig, även om jag kanske inte direkt tänkte på det just då, i det livet.

Men idag, tänker jag. Kanske är det därför som jag inte riktigt gillar att vistas utomhus under högre temperaturer. Jag känner mig inte tillräckligt tillfreds så fort solen tittar fram och det blir varmt ute - rent konkret känns det i själen som att komma utklädd som en gris med kycklingpäls till en vanlig fest som jag trodde skulle vara en maskerad.

Så varför jag trivs bättre under mildare väder, säg under hösten, har alltså att göra med solen och dess brännpunkt och brännskadorna i mitt förra liv som delfin. Det kan vara en förklaring, tror jag. Åtminstone en någorlunda logisk förklaring.

24 augusti 2011

Den gröna elefantens ljumma tårar

***

       När jag hade ätit klart sköljde jag av tallriken, ställde in mjölken i kylen, lade mig på soffan och tittade upp mot taket. Några sprickor hade börjat leta sig ut från hörnen in mot takets mitt. På håll såg det ut som svarta rännilar på ökenmark. Vitgul färg hade flagnat i ett av hörnen, hängde ner och droppade som färskt bläck på mitt ansikte. Jag sträckte ut tungan och lät färgen försiktigt glida in i min mun. Färgen var outhärdlig, den stank som en sur trasa som har använts till att torka bort råa ägg med. Jag svalde och färgen spred sig som en unken eftersmak i munnen.
       Sedan slumrade jag till och drömde om ett förfallet gårdshus där gröna elefanter gick omkring utanför och plockade svamp med sina snablar. När en av elefanterna fick syn på mig där jag stod vid ett träd, började den närma sig mig långsamt. Jag såg rakt in i elefantens ögon, studerade snabeln som såg ut att vara i vägen för ögonen. Jag tyckte plötsligt synd om djuret.
       "Förlåt", sa elefanten när den kom fram till mig.
       "Förlåt som i ursäkta?", frågade jag.
       "Förlåt som i förlåt", svarade elefanten och slog ner blicken.
       "Förlåt för vad då?", frågade jag.
       "Förlåt för mig", sa elefanten.
       Jag såg på elefanten som såg lika modfälld ut som månen när den skuggas av svarta nattmoln.
       "För allt det här", fortsatte elefanten och pekade runt med sin snabel på sig själv.
       "För att du är grön?"
       "Jo, det också. Men du ser ju hur jag ser ut med svansen mellan ögonen."
       "Äsch, tänk inte på det. Det kan du inte göra något åt." Jag sträckte fram min hand mot elefanten, som lyfte på sin fot till hälsning. "Du kan ju göra en massa fina saker med snabeln", sa jag och log. Elefanten log inte tillbaka.
       "Jag måste gå. Det har blivit dags för mig att lämna min familj", sa elefanten och sträckte fram sin snabel mot mig. Jag klappade den, dess yta kändes som på ett mjukisdjur och jag insåg med ens att hela elefanten var täckt med päls.
       "Okej, men sköt om dig. Det var trevligt att träffas. Vad heter du förresten?", frågade jag.
       "Sonja", svarade elefanten.
       "Hejdå Sonja", ropade jag. "Ta hand om dig."
       Elefanten var strax borta och ovanför mitt huvud bredde ett regnmoln ut sig. Några regndroppar började falla till marken. Mot huden kändes de lika ljumma som tårar.

23 augusti 2011

Minnen är som en färskvara av små nyanser, som tillsammans utgör en riklig händelse.

Icke att förglömma att jag hade min lilla semester hemma hos min familj, för bara någon vecka sedan. Att tiden går snabbt visste jag redan, men så pass snabbt visste jag inte att den gick, att det känns som en väldigt avlägsen dåtid, när jag nu begrundar dessa bilder.


Här började min semestervecka. Just här bland foppatofflor och träplank.

Det blev en ny dag då jag och mamma åkte in till stan som inte ser ut så här, det
här är en äldre bevarad del från en mycket yngre stad. Det var här som jag en dag under
lågstadiet hade någon variant på friluftsdag då vi elever fick sätta på oss förkläden och
sjalar på våra huvuden, och låtsas att vi levde förr i tiden, då man tillverkade sitt egna smör,
stöpte ljus och malde kaffe.

Nog om det. Här är min fina mamma

som tog med mig som smakråd på gardinäventyr

och fika.

Cheesecake i annan form.

Sedan traskade vi runt på stan, den nya delen av stan. Eller snarare, STAN. Det finns ingen
gammal och ny del, de röda stugorna är bara små attiraljer, ungefär som krusbär på toppen
av en cheesecake.

Och vi gick vidare in i fler heminredningsbutiker, luktade på tvålar och knådade kuddar.

Kvällen kom och jag tog en promenad - håll med om att det här ser ut som en kalifornisk highway. Möjligen i skala 1:100 000.

Samma sak med den här skyskrapan, den är visserligen inte new yorkish-hög, men ändå.
Hög för att stå där.

I den bor förresten stadens studenter och det kändes på något sätt märkligt att som student i en
annan stad, snudda vid ett studentliv i sin hemstad. Ungefär som att se ner mot jorden när man
flyger och inse att alla gröna punkter, gula fyrkanter och blå grund, faktiskt utgör stora skogar,
enorma åkrar och väldiga hav - lite makaber svindel.

En annan byggnad som låg i periferin till mina promenadsteg, är min gamla högstadieskola.
Tänka sig att en gång i tiden satt man där troget på bänkarna under rasterna, omedveten om livet
efter arton, i jakt på glosor, skolcaféteria och eftermiddagens Beverly Hills-repriser.

Långsamt sjönk dagen ner och jag skyndade sedan stegen hem till min familj för att äta
hemlagad(!) mat och ohämmat följa många tv-program med långa reklamavbrott.

JAG ska bara

Jag ska bara, jag ska bara, tänker jag och hungern petar ännu större hål på min mage. Jag ska bara svara på några mail och jag ska bara uppdatera min blogg, och jag ska bara gå ner med tvätten, och jag ska bara diska och jag ska bara bara.

Men sen, när jag är klar, då ska jag äntligen ta mig ut till matbutiken och köpa en avocado och lite annat gredelint grönt, så att jag kan tillaga mig en snärtig lunch. En lunch åt min mage som kurrar vilt, fladdrar och välter omkull hungern som blir perplex och skriker ännu högre, likt ett barn som inte alls var beredd på att få på käften från en främmande hund som ville att barnet bara skulle hålla tyst. Tyst, det gör ont i mina öron. Tyst, bara tyst. Sluta kurra. Jag är VRÅLhungrig.

När jag sedan kommer tillbaka från matbutiken är det första jag gör att springa in till köket och sätta på vatten som ska koka i buljong och lite salt och så någon slags skruvig pasta. För munterhetens skull visslar jag tyst medan jag tar fram kastrullen, mäter upp vatten, och äsch - lika delar skitsaksamma, det kvittar om pastan blir non al dente. Det är bara jag som ska äta den.

Medan pastan kokar slår jag mig sedan ner vid datorn och tar tiden - den går knappt längre. Försöker skriva något av värde, men magen överröstar tonen i orden, så jag ställer mig vid den kokande pastan och stirrar ner i kastrullen. Det immar för mina ögon, min panna rensas på porer och jag tänker, tur att det bara är jag som ska äta den. JAG ska bara, äta den.

21 augusti 2011

Lösgodis på Drottninggatan

Under veckan som gick var det Stockholms Kulturfestival, som under söndagen avslutades
med bland annat världens längsta bokbord på Drottninggatan. För andra året i rad var jag
där och vrakade bland billiga drömtitlar.

Det fanns böcker i ett flertal olika genrer och kategorier. Minna hittade en finurlig bok
som handlade om slipsar.

Böckerna låg tätt packade som sillar i ett Tetrisspel, i alla slags kulörer och smaker.

Kevin var med och hjälpte mig att leta efter sådant som jag tycker extra mycket om att läsa.
Vi rev bland högar och när jag oroande slogs av insikten att jag nog är lite av ett bokpretto så
tog Kevin mig lugnande på axeln. Det får man vara när det gäller litteratur, sa han och log.

På plats fanns även Brevnoveller, med Jens Klitgaard och Cathrine Beijer. Brevnoveller
är en ideell rörelse som sprider litteratur i kort format, som man antingen kan välja att
prenumerera på och få hem en novell i månaden, eller köpa som lösnummer.

Konceptet tilltalar mig fint eftersom jag gillar själva novellformen, samt idén om att sprida
litteratur på detta kreativt enkla vis.

Slutligen fick dessa godisbitar följa med mig hem till hyllan, som snart behöver få en Billy-bror.

Man vet att man är tydlig nog

när ens omgivning blommar av franska detaljer från omtänksamma vänner. Som den här franska 'matpåsen' som jag fick av Marion. Nu har jag TVÅ stycken franska matpåsar på lager, varav
den ena är från Vendela


som hittade den här boken åt mig, med en av de finaste omslag jag någonsin har sett.



Inte för att det egentligen skulle spela någon roll, boken skulle jag ha oavsett vad den handlade om. Men när jag slog upp den och läste visade sig att den träffsäkert nog handlar om vad som utmärker den franska kulturen - de två författarna till boken hade som avsikt att bo i Frankrike under en längre tid för att både gräva i, samt slå hål på en del myter och andra frågetecken i fransmännens leverne.

Till exempel tar de upp frågan hur det kommer sig att fransmännen (läs fransyskorna) kan hålla sig slanka trots matvanor och kost bestående av baguette, ost, pain au chocolats, vin och sena middagar. Författarna reder även ut fransmännens arbetskultur, samt varför det än idag råder en del motsträvan mellan Frankrike och Algeriet.

Innehållet i boken utgår alltså inte direkt från några vetenskapliga eller historiska principer, utan bär snarare på lättillgänglig fakta baserad på författarnas egna iakttagelser och erfarenheter. Med andra ord ganska roande läsning.


***

Den lilla Mumin-seriestrippen som skymtar i bild var något som låg i boken när jag köpte den, så som det ofta gör när man köper begagnad litteratur. Med tiden har jag undan för undan börjat få till en liten samling anekdoter bestående av fotografier på okända människor och vykort från andra sidan jordklotet. 

Det blir därför lite som en berättelse i berättelsen när man slår upp en ny sida och hittar en bild på en grupp med främmande ansikten, samlade runt ett bord, samtidigt som de ler mot kameran - mot mig. Vilka är dessa personer, vad har de för relation till varandra? Och vem är det som har tagit kortet - samme person som har lagt den i boken?, undrar man samtidigt som den ursprungliga berättelsen i boken går vidare.

20 augusti 2011

En solig morgon

Jag vaknar upp av ingenting, mycket tidigare än jag egentligen behöver göra. Ligger och tänker på ingenting i några minuter, det går kanske en kvart, samtidigt som regnet snällt smattrar mot fönstret. Sedan kliver jag upp och öppnar min balkongdörr, frisk luft och regndroppar strilar snabbt in genom dörrglipan likt ett fiskstim som väntat på att få bli insläppt. Jag står kvar vid fönstret och tittar ut mot timida fasader och mot en intetsägande himmel, och funderar på om regnet möjligen gör mig nedstämd - nej, jag blir inte nedstämd av regnet. Jag infinner mig i regnet så som man infinner sig i att en vecka består av sju dagar, varav fem av dem är vardagar. Men hade det istället varit sol ute hade jag nog tänkt att en vecka består av sju dagar, varav endast två av dem är helgdagar. Jag känner ett rättvist lugn.

Därefter kryper jag tillbaka ner i sängen och slår upp en bok. Det går några sidor sedan faller en kisande sömn över mig och jag blundar vagt till. Drömmer lätt i några minuter, så lätt att det kanske räknas som fantasi. Klockan har hunnit bli nio när jag öppnar ögonen på nytt. Ute fortsätter regnet att smattra som passande bakgrundsmusik till en brittisk tv-dokumentär om fåren och deras betydelse för den vinstgivande tweed-exporten i ett litet samhälle någonstans i nordvästra Europa.

Jag reser mig upp ur sängen, går in till köket och mäter upp vatten i en kanna, skopar ner kaffepulver i ett filter och slår på kaffebryggaren, som gurglar till svar innan nybryggt kaffe börjar sila ner i kannan. Sedan sätter jag mig tillrätta i sängen och sipprar först en tankfull stund på kaffet, innan jag slår upp boken och fortsätter där jag slutade.

19 augusti 2011

Birthday cake & Pimms

Lagom till hösten då livet samlar ihop sig igen, har Sophie valt att så passande fylla år, 
och i förrgår bjöds det upp till kalas.


Medan vi stod och väntade på tåget pratade vi ikapp den snart gångna sommaren, och jag
passade på att granska Sophia i sömmarna. Sophia var nämligen i New York i somras och
fyndade en massa fiffiga saker.

Dels hittade hon en pin på den sjUUUkt sexige karlakarlen Fabio från Harlequin-böckerna!!!
<3 <3 <3

Och förmodligen världens tuffaste tygpåse från Strand Books, med några klassiska författare illustrerade som superhjältar. Den påsen tackar jag inte gärna nej till,

näst efter denna väska som Annie har köpt i Frankrike. Eller, kanske att jag helt enkelt
borde leta väska på H&M och sedan nöja mig där va. Kanske.

Sedan befann vi oss plötsligt utanför Sophies dörr och sa hipp hipp hurra.

Eftersom Sophie är från England bjöd hon därför oss traditionsenligt på Pimms, som kan
liknas vid bål. På ett väldigt snävt ungefär. Men vad som ingår i själva 'Pimms-likören'
vet ingen riktigt då receptet är hemligt.

Hon hade även bakat Pavlova, som dock inte har något med England att göra, snarare
Australien. Men vem bryr sig, den var syndigt god.

Och där satt vi och mumsade och drack så gott som man kan ha det på ett kalas.

Runt bordet fanns även Anna, Sophies kombo.

Och Sophies kompis Daniel.

Å även Minna, som smuttade på sitt glas lika elegant som alltid.

Därefter gick Sophie en liten vända i sin lägenhet, och när hon kom tillbaka till köket tittade
vi alla förväntansfullt på henne. Det var dags för henne att öppna sin present.


Som var ett barbapappa-förkläde och Sophie blev så glad så.

Iklädd sitt förkläde ställdes det sedan fram nybakat bröd och ost som våra munnar
med stor glädje tog emot, samtidigt som kvällen lade band på stan.

18 augusti 2011

Och söta saker


I samma vända hade Julia även med sig några små bakverk till mig. Dock är varken chokladen eller le macaron från Skottland, men definitivt SÅ mycket jag!

Ända från Loch Ness och skotskrutiga kjolar

Miniatyrsouvenirer

Har fått två trevliga presenter, eller så kallade souvenirer, av Julia som nyss är hemkommen från sin semester i Skottland. Dock funderar jag på om inte dessa souvenirer bättre illustrerar mig som person, än det skotska landet.