"Identify unnecessary process steps and large amounts of wasted time"

Det var en dag med ett molnigt vackert, och inte allt för överspelat väder.

Jag hamnade på universitet för att plugga tillsammans andra tysta systrar, där Minna var en
av dem. Hon var liksom jag aningen pluggjäktad, vilket man kan se om man noga studerar
samspelet hos den något tvetydiga uppsynen mellan tummen-upp-tecknet och ansiktsuttrycket.

På rasten köpte vi Flap Jacks som vi fullkomligt hamstrade oss loss på medan vi tuggade text.

Till exempel texter i stil med denna rubrik som snarare verkar tala direkt till läsaren än textens
egna sammanhang.

De övriga

Ett kåseri som jag nyligen skrev för Stockholms universitets studentkårs tidning.

Vi befinner oss under singlande höstlöv, när de taktfasta studierna slår i en rytmisk bana. Det innebär att alla vi som har börjat en helt ny kurs i höst slutligen har funnit varsin själsfrände i gruppen. Den vän som man i vind letar upp och i skydd slår sig ner bredvid. Precis en sådan vän, som jag inte har.

I början på denna termin drog jag mig för att knyta vänskapsband, jag var helt enkelt för trött för att orka engagera mig i nya bagage. På föreläsningarna satte jag mig därför medvetet på kanten och undvek att le alltför uppmanande vid möten i korridorerna.
    Men se nu, jag har blivit den skuggtyp som för första gången i mitt liv står utanför den viskande gemenskapen. Jag har blivit den övriga som man helst sätter sig två stolslängder ifrån, om man nu inte prompt måste hasa sig närmare, när ordinarie kompis är sjuk.

För ett tag sedan kom det fram en tjej. Hon hälsade försiktigt på mig. Jag hälsade glatt tillbaka och försökte efter en krystad tystnad fråga om hon trivdes med kursen. Tjejen pressade fram ett svar – jag vill minnas att det var någon form av vokal, och strax kom hennes kompis in i salen och slog sig ner bredvid henne. Efter pausen hade båda tjejerna bytt plats.

Paris på armlängds avstånd #2

Besöket hos Therese i Göteborg fortsatte vidare till stadsdelen Haga.

Där hittade jag även till ett annat Paradis - ett antikvariat där jag fyndade en särskilt fin sak.

När vi sedan var på väg till ännu en fikapaus stötte vi på den här skylten: Chat Noir, den
svarta katten, som tidigare var ett café och konstnärskabaré i Montmartre i Paris.

Men i Göteborg är Chat Noir något av en helt annan art.

Efter skog kommer så småningom Fröken Olssons café.

Här frossar bakverken i överflöd, också mackor och sallader är välförtjänt matiga och personalen bär så hemtrevligt både förkläden och huvudbonader. Cafét påminner om Helin & Voltaire på Djurgården i Stockholm. Om det säger någon något.

Therese passade på att wordfeuda lite och jag tog med stor fascination del av detta spel. Joda,
lite sugen blev jag allt. På att skaffa hela paketet, alltså mobil med en sån dära skärm som man
pekar på för att skriva text-meddelanden till sina vänner. Och så kan man tydligen kolla det dära fäjsbok, som det heter, på mobilen. Ja tydligen kopplar man på något vänster upp sig på Internet
och så kan man skriva in de dära w:na, du vet World Wide Web, å sen den hära sidan, fäjsboksidan
alltså. Ja, tänk vad snabbt tekniken går nuförtin.

När solen sedan sjönk, när höstvindar mojnade och löven glittrade rödstinna, återvände vi
hem för att svida om till ett glammigt kvällshumör.

Therese tog mig till den turkiska restaurangen Taras som ligger i Linnéområdet. Helt klart en
av de bättre restaurangerna jag har varit på!

Sedan tog vi in på hotell.

Alltså vi tog en drink i hotellbaren.

Och efter lördagen kom söndagen.

Strax innan jag skulle bege mig tillbaka till Stockholm visade Therese till min överraskning
några av de brev som jag för flera år sedan skrev till henne, då hon och Martin bodde i USA.

Det var spännande men också aningen surrealistiskt att läsa sina egna brev. Att få inblick i och minnas vad man sysslade med då, hur man tänkte. Det kändes på något vis sårbart att ta del av sina tidigare tankar, även om de mestadels var triviala. Ja, det är något svårförklarat, och kanske tar
jag det på för stort allvar. Men kort sagt, det var som att läsa om sig själv, fast i tredje person. Ni som skriver eller har skrivit dagbok kanske vet vad jag menar?

Därmed tog jag farväl av Therese och av Göteborg, mitt pärliga Paris.

Höstkanten

Den här veckan sitter jag och petar mig igenom en hemtenta. Ibland händer det att jag tittar upp från arbetet och tänker att det verkligen är nu som jag skriver tentan. Det är nu det gäller, det är NU som jag befinner mig i den stund som jag vet att jag senare kommer att tänka tillbaka på som en ganska obehaglig stund. Så illa är det i och för sig inte. Men ni förstår, mitt under tentan är prestationsångesten så påtaglig att jag knappt känner av den. Den är alldeles för nära, vilket gör att det bara känns som om någon blåser mig lite smått i nacken. Ungefär som när man på 50-metershöjd hänger uppochner i en karusell, just då kan man liksom inte greppa omgivningen på nyktert vis.

Ångesten över att bli äldre är nog en av mina större fasor. När jag går omkring och sparkar bland alla vänliga höstlöv händer det att jag tänker på hur fort tiden går, och då brukar ångesten dyka upp runt hörnet för att märka mig med sin eldgaffel. Ända från dagen efter, till dagen innan min födelsedag, brukar jag få mina skvättar med ångest över att bli äldre.

Men just då, den dagen som jag fyller år känner jag mig fullkomligt likgiltig. Då vet jag inte annat än att öppna min famn och följa med i fallet.

Paris på armlängds avstånd #1

En solig fredag för inte så längesedan tog jag tåget till Göteborg för att hälsa på min vän Therese.

I Göteborg finns ett Pariserhjul.

Fakta Göteborg: Sveriges svar på Paris

Notre Dame i Paris

Domkyrkan i Göteborg

Det här är Therese.

Det här är en del av floden Seine.

Under fredagen visade Therese upp en stad som fullkomligt badade i ett höstljus.

Sedan anslöt sig Thereses pojkvän Martin till oss, och ställde även han snällt upp på ett foto.

När Martin begav sig hemåt gick vi därefter hungriga till världens största och bästa godisbutik.

När jag säger världens största och bästa, så menar jag också världens största och bästa.

Den här bilden är bara förnamnet på resten av den godisbadande butiken. Nej, inte ens det.
Den här bilden är bara den första stavelsen på förnamnet av den godisbadande butiken.
Nej förresten, den här bilden är bara det fonetiska ljudet på den första bokstaven på förnamnet,
av den godisbadande butiken.

4-Gott, heter stället och ligger på Östra Hamngatan 5/Rue d'Est Harbour 5.

Under dag två åkte vi bort till området Linné, som ungefärligen liknas vid Stockholms Östermalm. Eller faktiskt så liknar den hela Paris. Linné är ett av mina favoritområden i Göteborg. Fina
lägenheter med snirkliga balkonger á art nouveau/gustaviansk stil. Så vackert att jag till brädden
fylls med vemod.

I närheten av Linné ligger Haga, som är något av ett Gamla Stan. Där puttrar små inredningsbutiker
av alla slag, med dofttvålar, spetskuddar, lampor och annat tingeltangel. Det var förresten via den här butiken som jag lärde känna Birgit, ägaren till bloggen Timjan&Akleja.

Förra gången som jag var i Göteborg skrev jag om just denna inredningsbutik, varpå Birgit
hittade till min blogg via en google-träff på butikens namn. Detta var för två år sedan och vi
har sedan dess hållit kontakten, och sågs nu 'på riktigt' för andra gången.

Birgit tog mig dels till ett bättre sushiställe i stan, samt till detta franska(!) café.

På spårvagnen hängde en karta över Göteborg. Och vet ni vad, den kartan påminde mig
om den som finns i metron i Paris.

 

Bildkälla                                                                                                                                                                    

                               Fortsättning följer

Ett höstlandskap i famn

Sitter på ett tåg på väg tillbaka till Stockholm. På tillbakaresor bor det alltid ett vemod inom mig, då landskapet tycks rusa förbi som i en framspolning på film, likt ett mellanspel innan den nya scenen tar vid. Som för att glömma bort det gamla, det som nyss omfamnade mig. Utanför fönstret rullas spensliga skogar ut till gröna mattor som bildar åkrar, slätter, med svarta punkter av fåglar som seglar runt i luften. På tåget går en kvinna runt med sin dotter och utropar förtvivlat, There is no water. Och konduktören rynkar bekymrat på pannan och säger, There should be at least one toilet with water. Sedan går de iväg och tåget lutar över åt ena sidan, så att sjöar blir till himmel och moln blir jord.

Den tysta getingsvärmen

Återigen sitter jag bänkad i den tysta avdelningen på biblioteket. Idag är det riktigt tyst här, så pass tyst att man kan höra solen gäspa och stjärnorna falla. Ibland händer det att jag tittar upp från datorns skärm och möter ett par ögon som gör detsamma, tittar upp från datorns skärm. Våra blickar möts, fast ändå inte, eftersom vi inte tittar på varandra utan på våra egna tankar. Det blir som ett filosofiskt ögonmöte eller vad man ska kalla det för.

Lyssnar man även riktigt noga kan man höra alla tankar surra runt i luften. Skruvar man upp volymen riktigt koncentrerat kan man se att ljudet av alla tankar bildar en ofarlig getingsvärm som hänger i ett stort äppelträd.

Det här är alltså sådant som bara går att hitta i den tysta avdelningen på biblioteket.

En annan vrå av tystnaden

Sitter i en tyst avdelning på skolans bibliotek och skriver. Bredvid mig sitter en kille, han skriver också. Nej förresten han skriver inte, han hamrar med fingrarna på tangenterna. Han trycker på varje enslig liten bokstav med sådan kraft att jag kan känna av vibrationerna genom golvet. Och jag undrar i min egna lilla tysthet vad som egentligen räknas som tysthet i den tysta avdelningen?

Plötsligt slutar killen upp med att hamra på tangenterna och jag återgår till att försöka koncentrera mig på min text. Jag försöker därav kompensera killens hamrande genom att knappt vidröra tangenterna när jag skriver. Visst, det blir lite ansträngt när jag försöker vara så spänstig som möjligt om fingertopparna för att kunna bibehålla en mjuk, hårfin studs mot tangenterna. Men det går, speciellt om jag försöker applicera utövandet i att finna total kroppskontroll. Den enda skillnaden är dock att jag här avgränsar mig, istället för att inbegripa hela kroppen fokuserar jag mig på endast fingerspetsarna. Det går.

Snart går fläkten till killens dator igång. Den låter som, nja vad ska man säga? Ja, den låter helt enkelt. Så pass att jag i min egna lilla tysthet undrar vad som egentligen räknas som tysthet i den tysta avdelningen?

Sedan är det inte mer med det, för sedan lägger killen ner sin bok igen - han har läst tillräckligt för att återigen kunna föra ner anteckningar på sin dator.

OCH SÅ VIDARE!

Själsfrånvaro hos berättarrösten och svartdjup botten i brottarbrösten

För mig tjänar numera den här bloggen som en daglig göra, något som jag rutinmässigt i min vardag uppdaterar av bara farten. Ungefär som när man ska in till köket för att hämta sig ett vattenglas och per automatik öppnar kylen för att se om det möjligtvis går att finna något av snaskvärde. Man gör det trots att man vet att kylskåpet är helt länsad sånär som på en halv skrynklig tomat, och allra längst in en burk inlagd gurka, anno -99.

Visserligen sker inte en blogguppdatering i linje med samma slags karaktärslösa sug för sötsaker. Det jag menar är snarare att bloggen ses som ett naturligt nav i vardagen. Ofta händer det till och med att jag använder mig av bloggen som en uppvärmning inför något annat, större skrivprojekt, eller läxor. Med bloggen skriver jag skriver helt enkelt upp mig i ett tempo som skulle kunna liknas vid ett slags ansats som man gör inför ett längre lopp; som när man vässar pennan ordentligt innan ett prov, eller rättar till backspegeln innan man ska starta bilen, eller tillåt mig ytterligare exemplifiera: fyller lungorna med luft innan man ska blåsa upp en ballong.

Rent konkret skulle man även kunna se det som att jag, likt en gorilla, slår mig för bröstet när jag bloggar - jag värmer upp min egen djärvhet och styrka inför en större ansträngning.

Problemet är bara att det ibland händer att jag känner mig totalt utmattad när jag väl har bloggat klart. Så pass utmattad att jag inte klarar av att trycka ut mer text på annat håll, eller läsa fler sidor i kurslitteraturen. Jag orkar knappt ta mig för att skräpsurfa på nätet, dricka ett glas vatten eller ens byta om till sovkläder. Och det är ju inte så bra om jag har räknat med att hinna med annat efter att ha bloggat.

Nej, det är i själva verket inte alls så bra.

För hur skulle det egentligen se ut om en gorilla i ena sekunden slår sig för bröstet och utstöter oroväckande omänskliga ljud, samtidigt som fåglarna i träden av rädsla faller till marken likt skjutna burkar, och huggormarna skallrar tänder, och lejonen hamnar i målbrottet och gepardens prickar faller av - för att i nästa stund, som om allt väsen gorillan har fört, bara visade sig vara en lagom överdriven gäspning. En gäspning som sedan fullföljs av att gorillan kryper ner på fuktigt inbäddad djungelmark, för att sluta sin ögon och direkt somna med tummen i mun.

Tänk er, alla de rädda djungeldjuren skulle säkert bli alldeles skogstokiga på gorillan som bara narrades med dem. De stackars djuren skulle bli helt utom sig, oerhört kuvade och osäkra på hur de ska agera i deras kommande framtid. Och allt detta på grund av gorillans lilla felsignal.

Ju mer jag nu i skrivandets hetta tänker till på gorillans ologiska handling, skulle man faktiskt kunna likställa de stackars djungeldjurens förvirring med den reaktion man skulle få, om till exempel jorden visade sig vara en liten blå boll som någon gigantisk varelse sitter och leker med på sitt rum uppe i rymden. Där himlen skulle vara den gigantiska varelsens handflata och solen en leverfläck på handflatan.

Ja, tänk om vi skulle få reda på att så faktiskt är fallet. Då skulle inte bara djungeldjuren, utan snarare hela jorden gå under.

Matorgie-sorger, en skvätt kaffe med påtår, till följd av vidunderliga teknikers småsår

Det var en gång en början till en sån här fin kväll då jag promenerade bort till söder för att
träffa mina kollegor. Både gamla och nya i gemet.

Vi började kvällen med att avnjuta en middag.

Som aldrig blev framdukad. I alla fall inte för Anna, och vi andra väntade i timmarna två tills
vi riktigt hade svalt oss.

Under tiden fick vi tugga på lite bröd, av det slag som man matar fåglar med.

Men till slut, efter en korthuggen dialog med restaurangpersonalen, gick vi iväg för att dränka
våra matorgie-sorger, med förslagsvis kaffedrinkar. Fast så tråkigt var det ändå inte. Vi hade på
det stora taget väldigt trevligt.

Känner ni inte igen teknikprylen? Det är en mobiltelefon, en sådan som såldes på marknaden för bara några år sedan. Det går att både tala med den, skicka sms och mms. Fota så även. Den fungerar ypperligt bra, trots att den inte är så appig av sig.

Nej tyvärr, det går inte att spela wordfeud på den. Jag är hemskt ledsen.

Sedan dök Idas hundar, modellerna Skrållan och Brumma, upp. Ja, kanske inte just under
den kvällen, men under en annan kväll. Trots att de skällde stort var båda evinnerligt rädda
för mig. Kanske för att jag hade druckit en kaffedrink á mörkrostat kaffe med fyllig arom.

Innan vi begav oss hem den kvällen visade Minna stolt upp sin förträffliga plånbok. Och med
det citatet lämnade jag stället utan minsta styng av dåligt samvete, över att ha sprätt pengar
på detta anskrämliga vis, som man gör när man beger sig ut på slantrunda i goda vänners arbetslag.

Mörkrostat kaffe med fyllig arom och den svarta sidan av regndalen

Mötet med mitt morgonkaffe är den mest revolutionära stunden på hela dagen. Med kaffet föds jag på nytt, gnuggar sömnen ur ögonen, sliter mig loss från gårdagens överbeskyddande slöja, krälar mig ut på nya jaktmarker, och bygger upp kraftfull djungelmärg. Med kaffet blir jag lika svart inombords som det mörka ögat när det hälls upp i kaffekoppen - det som metaforiskt brinner likställt med de illustrerade eldflammorna på kaffepaketet. Det karaktäristiska kaffet, som skapar ett bergsmäktigt eko av mina försynta steg. Kaffet, som vållar friktion på vulkanplundrade stäpper, i det svarta bläcket hos det levrade blodet.

När kaffet rinner ner genom min kropp, formas det till ett upphöjt vattenfall i dalgångens mest lömska kolgruva, för att verka till att förmildra och återskapa mig själv till ett jag. Som egentligen inte alls är så ond. I själva verket vill jag inte alls någon illa. Men jag kan inte rå för det, det bara blir så när jag dricker mörkrostat kaffe med fyllig arom.

Dagens outfit

Bok Born to run, Christopher McDougall
Citat "Bli vän med smärtan, så behöver du aldrig vara ensam"

Jag kan ju mitt pokerfejs, fåja vame då?

Noterar att för andra onsdagen i rad har min granne satt upp ett spelkort på sin dörr, vilket torde fungera som ett signum för besökarna som kommer dit för att gissningsvis spela poker.

Jag vill också ha pokerkväll.

Rättare sagt, jag vill också kunna spela poker. Jag vill vara en i Gänget kring det runda bordet, under kufisk belysning, med en giftrökig whiskey på min vänstra sida och så en blaffigt korvig cigarr över askkoppen på min högra. Jag bär en snuskigt tung klackring på mitt lillfinger och jag har lyckats få stege på hand - det påverkar mina endorfiner så till den grad att korten vill brisera i mina händer, som i en ytterst liten nanosekund råkar darra till! Mest för spännings skull. Men någon bland mina motståndare hinner kvickt reagera på min mikrospasm, som av rörelsen får det att skära i luften likt ett barnsligt eko i den för övrigt maffiasvarta stämning som råder runt bordet.

Jag kommer av mig, men bara för någon sekund. Snabbt, för att hinna släta över mitt misstag spelar jag istället med, som en erfaren gambler, ler illmarigt brett och mina guldtänder glimmar skenheligt mot mina motståndare som med ens blir osäkra, till och med på sin egen existens. Så pass att de upplever en utanförkänsla där de plötsligt står och betraktar sig själva på avstånd i ett mörkt hörn en bit från bordet. Och som tur är bär jag även helsvarta brillor som döljer mina avslöjande stora pupiller.

Jag är räddad, för den här gången.

Nonchalant skjuter jag sedan fram vulgärt stora högar med marker på bordet. Jag gör det som om det vore ett paket tuggummi som man i förbifarten slänger ner på rullbandet vid kassan till matbutiken. Samtidigt som jag gör det noterar jag hur halspulsådern hos personen framför mig jämrar sig när han ska bestämma sig för om han ska syna mig eller inte. Min blick zoomar in i närbild: jag studerar halspulsådern med samma intresse som en biolog studerar fältforskning över ett fridlyst naturreservat med ädellövskog - jag hänger mig spelet  t o t a l t.

Man tänker, att det borde väl gå hem hos grannen min.

När det vintras för kylan

Innesluten i mitt krypin sitter jag, belamrad av mina ettrigt små kom-ihåg-lappar. De påminner mig om en planlös feber, som när spruckna blodkärl plattas ut till förkolnade blåmärken under plastfilm. Ibland tittar jag hastigt upp från böckerna och märker hur smärtan i min nacke ilar ända ut i min vänstra arm. Det svider likt en kyla som man inte vet om den är svalkande, smärtstillande eller sårande, till skillnad från den bekanta kylan som över en natt har lyckats smyga sig in och bända tag i mina fötter - jag känner av den speciellt när jag ska lägga mig. När månen lyser som ett samvetslöst öga, när himlen är kopparsvart, när hösten åldras. När vintern strax ska kliva innanför tröskeln.

Hör ni det, vintern är snart här. Och vi kan inget göra åt saken.

Paris(ienne) dans Stockholm, 2009-2011

Det började med en vintrig dag, då jag vaknade upp som i ett trollslag - jag var upp över öronen
nyförälskad i den franska kulturen, närmare sagt Paris. Förälskelsen var så pass påtaglig att det
kändes som om jag kunde ta på den, på samma sätt som när man känner av gulheten mellan fingrarna hos en tussilago.

Och jag minns att jag då tänkte att denna känsla var så stor, och fylld med så mycket
mer än en dagsländas flyktiga vingar.

Så en dag, för snart två år sedan stod hon plötsligt där, som ditsänd av den franska änglakören -
Marion hade precis fått jobb i Sverige och hamnade i just den stad, och på det gym som jag själv tränade på.

Vi träffades med andra ord för första gången, det var efter en dansklass, då jag i min kollriga
lycka kastade mig över henne så snart jag fick höra att hon var fransyska.

Som tur var räddes inte Marion för mig och mitt påhopp -även om jag i min aktion inte direkt
svarade upp till den generella bilden av vad svenskhet är- utan vi fortsatte snart vårt möte med
en fika, till vad som senare skulle komma att bli en långvarig vänskap.

Som bland annat innehöll två resor till Paris.

Där bekantade jag mig ytterligare med stadens mer eller mindre kända ansikten, på ett så
kallat inhemskt vis.

Vi umgicks en hel del med varandra och jag fick även chansen att kindpussas med flera av
hennes vänner. I princip alla hennes vänner.

På tal om alla, eller rättare sagt Allah. Eller, Gud, Buddha, Kosmos och så vidare: jag vet inte
om det finns något specifikt ansikte på en andlig kraft, mer än att jag är ganska säker på att metafysiken - det andliga, kastar ner pilar med plus och minuspoler på jorden, från sin lilla
farkost till stuga.

För någonting ytterligare verkar det ändå finnas där ute, med tanke på vissa slumpmässiga
livsöden som formas allteftersom livet får nya, väntade, men ändå oväntade infallsvinklar.
Också är givetvis den öppna människan själv en bidragande orsak i detta pussel.

Emellertid. Livet med min nyfunna franska vän lekte.

Vi gick bland annat på zoo

också fick vi bo os hennes rara morföräldrar i Paris.

Jag blev introducerad till både det ena och det andra. Frossade i franska sötsaker och raritetens vokabulär. Man skulle kunna påstå att jag smidigt tog bakvägen in i den franska kulturen.

Det var ett omvälvande sätt att lära känna Marion på, dels på grund av min förkärlek till Frankrike

också för att vi hade dansen och träningen som gemensamt intresse. På delad förstaplats med fikat.

Min fäbless för fransk musik var så även ett intressant inslag för Marion som förmodligen
tycktes finna en viss barnslighet hos mig, över det som hon i sin kultur snarare betraktade som
en självklarhet.

Så som Abba eller Ace of Base för oss svenskar ingår i ett slags kulturarv, på samma sätt ligger tonerna av Edith Piaf och Serge Gainsbourg naturligt inbäddade i fransosernas hörselgångar ända sedan födseln.

Men, så småningom började vi närma oss slutet då Marion med blandade känslor slutligen
valde att permanent åka tillbaka till Paris.

Det var en kväll, strax innan planet gick, då vi troget slutförde vår tradition genom att först gå
på fik för att sedan bege oss till en biograf och skåda fransk film.

Tiden gick snabbt den kvällen, lika snabbt som den tid som nu har hunnit gå sedan dess att
planet tog ett skutt och skenade iväg, tillbaka till staden med puttriga skorstenar.

Och detta var sorgligt nog slutet på sagan om Marions tid i Stockholm tillsammans med mina frankofil-upptåg, från dröm till verklighet. I alla fall slutet på två år under samma stadshimmel,
även om sedan framtiden kanske vill smida ytterligare rosa planer.


À bientôt!