30 november 2011

Idag är det konsert på Palatset


I den tysta salen som jag sitter i smattrar folk på sina tangentbord i omlott så att det bildas små rytmer av över-och understämmor som puttrar in i varandra. Jag kommer att tänka på den klassiska Pringles-onceyoupop-reklamen som slutar med att alla tuggar chips så att det låter som ett väldans trevligt ackompanjemang, som gör att man får lust att smått svänga på tårna där i TV-soffan. Lite på det sättet är det alltså här.

Min bänkgranne slår på datorns tangenter som om det vore kött hon bultar på för att få det mört. Där uppe, på den ensliga balkongen, klirrar någon annan med sina naglar på tangenterna så att det låter som när regndroppar slår mot fönsterrutan.

krr, krr krr krr, DAM DADADAM DADADAM DAM, krr, krr krr krr, DAM DADADAM DADADAM DAM, krr, krr krr krr, DAM, DAM kirr, kirr, kirr DAM, krr DAM, kirr DAM DADADAM DAM...
ja, ni hör.

Utanför salen, i korridoren, hålls ett slags kyrkmässa med ledning av en saligt sjungande kör. Det är sant! Kanske inte själva kyrkmässan, men kören. Varje gång som någon öppnar dörren in till salen väller ljudet från kören in och vi uggliga studenter - vi rycker till och tittar likt förvånade strutsar upp från våra böcker. Och så ler vi försiktigt mot varandra och tänker, gu va busigt av dem att STÖRA OSS SÅ HÄR MITT UNDER PLUGGET.

28 november 2011

Platta vykort


Tänka sig att det oftast blir på det här sättet - verkligheten överträffar bilden. När jag igår kväll som vanligt satt och tråcklade med ord, knackade plötsligt himlen på mitt fönster. Jag blev så pass överraskad att jag spratt till. Som hos en skrämd höna ryckte det i min kropp och några fjädrar busade runt i luften. Snabbt återupptog jag fattningen, rättade till min lilla kam på huvudet och frågade himlen vad han ville. Himlen såg mest pillemarisk ut och pekade ivrigt med fingret bortåt skyn. Så jag reste på mig för att se vad det var som han ville visa.

När jag kom fram till fönstret fick jag liksom trycka med näsan mot fönsterrutan för att kunna se, och himlen pekade och pekade och jag tryckte min näsa lite hårdare mot rutan så att mina läppar blev till fläskiga svålar och mina ögonfransar vek sig mot rutans kalla fasad och min panna trycktes inåt så att röda strimmor av kapillärer plattades ut till ett blodbad och min haka trycktes bakåt och mina tänder storknade när de pressades mot rutan, så pass att de började vittra sönder likt bergsflagor på flykt från en asteroid.

Men sedan förstod jag. Jag såg allting framför mig. Klart och tydligt och mer obeskrivligt än den här bilden visar. Igår var himlen riktigt magisk.

27 november 2011

Heart Taker and Miserable

Jag hittade en text på nätet och tänkte att det kunde var trevligt att publicera den här.

...

Okej, det är min egen text. Som jag tänkte publicera här eftersom det var ett tag sedan som jag lade ut något i dialogform. Och en del av er vet jag också har sagt att ni gillar att läsa just dialoger. Varför den är skriven på engelska kan jag inte riktigt svara på, kanske beror det på att jag är inne i en period då jag mest läser på engelska. Och så känns det ibland mindre krystat att skriva på engelska. Språket blir liksom inte så tvunget.

Den får nog helt enkelt heta Heart Taker and Miserable.

Heart Taker You know what? I really would love to cut your heart into two pieces and use the half of it as a red boat. To drive along with it over the ocean, under thousands of twinkling stars.
Miserable Oh, that sounds so... romantic, I guess. But, what should I do with the other half of the heart?
Heart Taker Eat it of course.
Miserable You mean for dinner?
Heart Taker Yeah, sure.
Miserable But what if I don´t like it?
Heart Taker What do you mean?
Miserable I mean, I´m not so fond of hearts, especially not my own.
Heart Taker You´ll soon learn to love it.
Miserable But I´ve never eaten hearts before. How should I do?
Heart Taker Well, my advice is to not think so much. Just enjoy the warmth of it, and the rest will pop up naturally, just like the salty taste of melted butter.
Miserable Okay... If you say so, then maybe I´ll give it a try.
Heart Taker Yeah you better, coz now I´ll have the half of it, please.
Miserable You mean right now?
Heart Taker No, I mean next Thursday. C'mon, of course I mean right now. Don´t be stupid silly. Give it to me.
Miserable But I´m afraid.
Heart Taker Of what? What is there to be afraid of?
Miserable I don´t know. Maybe I´ll regret what I´ve done. And then I won´t be able to take my life back again. I think this action after all sounds a bit irrational.
Heart Taker Well, love is irrational. What did you expect?
Miserable I don´t know.
Heart Taker No, I know that you don´t know. So therefore I have to let you know. Come on. It´s just your heart, it won´t hurt.
Miserable And you?
Heart Taker What about me?
Miserable When will you come and return it back to me?
Heart Taker You mean if I ever return it back?
Miserable Huh, I didn´t think in those terms actually.
Heart Taker Honey, as soon as I take ones heart it will always be in my hands. I´m a Heart Taker you know.
Miserable Yes, I kinda start to realize that. A Heart Taker who doesn´t let the people whom´s hearts you´re taking follow you on your lovely journeys, or even so - ever have their own hearts back.
Heart Taker Yep, that´s a good sight catching your little brain rubbing thumbs. You´re getting closer.
Miserable Yes I rather am. And you know what, I´ve just changed my mind.
Heart Taker What! You can´t just change your mind out of nothing. You know you´re just like all those frightened clouds passing through heaven´s mind. And, did I also tell you it´s illegal to change minds?
Miserable What about this then? Isn´t it illegal to change hearts, to steal hearts!?
Heart Taker Oh listen to this, what a picky tone! To change hearts is an action of nonsense. But to change minds - THAT is highly irrational, ve-ry criminal. You know you can be arrested because of that.
Miserable I don´t care, my feelings wouldn´t at least get murdered by someone else stealing my heart from me.
Heart Taker But I told you´ll have the half of it. We would share it, you know.
Miserable Just sharing for charity´s sake isn´t my cup of love.
Heart Taker Look now who´s talking.
Miserable I really don´t like you.
Heart Taker Well, you told you did just a moment ago.
Miserable I know, but I didn´t know what kind of person you really are. Now I think that you´re really scaring me.
Heart Taker Or you scare yourself, you mean.
Miserable No, you scare me. I´ve never been so loss in a company like yours. 
Heart Taker That´s because I´m a Heart Taker. We all are sooner or later going to take someone else´s heart. So even you.

Där ute yrar Berit runt medan jag sitter och skriver en himla massa strunt

En iPhone-ish bild på julstjärna

Nu har julstjärnan åkt upp i fönstret, mest för att jag tycker om stjärnor. Med tomtar vet jag inte riktigt vart jag ska ställa dem någonstans i min lilla lägenhet. Att placera dem på min bokhylla skulle innebära förvållande till annans död - de skulle krossas sönder under mina böcker. Och att ha dem på nattduksbordet känns sådär eftersom jag inte direkt känner för att vakna upp med Rudolfs röda mul flåsandes rakt i ansiktet på mig.

25 november 2011

Inget nytt på tapeten


Idag är det fredag och himlen doftar grå heltäckningsmatta. Jag sitter återigen bänkad på plats, med krökt gamnacke och huvudet nedböjt i kursböckerna. Vart någonstans det är som jag befinner mig kanske ni kan gissa er fram till genom följande svarsalternativ:

1 Studentpalatset
X På månen
2 Kungens palats

23 november 2011

Palatsplats


Jag befinner mig på pluggpalatset. Eftersom jag ville få en plats på balkongen (inomhus då) var jag därför tidigt ute, när palatset öppnade vid niosnåret. Då stod jag på hänglåset och gläfste ivrigt som en otyglad hund.

Får man en plats på balkongen kan man för det första se ut mot de väldiga fönstren som på markplan inte börjar förrän någonstans vid axelhöjd. För det andra har man även utsikt över alla studenter som sitter nere på markplan och fryser för att det drar så kallt från fönstren.

Men jag måste erkänna - på balkongen sitter man insydd i små läshörnor och där nere sitter man i rader, jämte varandra. Jag tycker därför att det är lite väl tyst här. Saknar det inzoomade ljudet från när någon tar en klunk vatten som trycker sig ner genom mandlarna i halsen, så att adamsäpplet pressar sig utåt likt en konvex spegel som i sin tur zoomar in andra ljud. Som till exempel det påtagliga ljudet från när man skriver och pennspetsen river mot pappret, det räfsar liksom även till i mina ambitioner kring livet. Och så saknar jag det effektfulla ljudet av knappande nagelklirr på tangentbord. Jag saknar också det bedövande rasslandet med diverse medhavda påsar och näsdukar, och för att inte tala om allt frukt-godis-nötter-smaskande i örat på mig!

Nåväl. Det är alldeles för tyst här uppe i himlen.

22 november 2011

Snälla höst, försvinn inte ifrån mig i sådan hast. Du kan väl åtminstone stanna kvar på middag, så att jag hinner vänja mig vid tanken på att inte få se dig mer.

Eftersom jag älskar hösten så mycket går den därför väldigt fort. Det är i och för sig så med kärlek överlag, man hinner knappt älska förrän allting tar slut. För slut tar det förr eller senare, även om det inte alltid behöver innebära några drastiska förändringar i tillvaron.

Nu var det inte direkt om kärlek som jag skulle prata om, utan om hösten och vad som händer när tiden går fort - att man trots allt hinner med en del, mer än man tror. Speciellt inser man det när dagarna betraktas via ett kameraöga.

Under de senaste veckorna har jag traskat omkring under höstsol och sparkat sönder prydliga lövhögar som har sopats upp för att inte skräpa runt på gatorna. Inte för att jag tycker att de skräpar runt, stackars löv, de faller ju bara oskyldigt ner till marken innan de sedan dör.

Under en skrämmande allhelgonakväll tog Minna min Vampire Lounge-oskuld. Jag har aldrig varit på Vampire Lounge tidigare men hört mycket gott om drinkarna där. Ryktet sa att stället även har glassdrinkar vilket fick mig att tänka på drömgodis och sedan på sagan om Hans & Greta och deras traumatiska godisvärld i skogen.

På Vampire Lounge är drinkmenyn utformad som en bok som jag kunde inte sluta läsa i. Jag läste om vampyrer och Dracula och sanna skrönor som fick håren på mina armar att resa sig upp ur sina gravar. Sedan blev jag påmind om att jag satt på en bar och inte i min läshörna där hemma, så då lyfte jag på huvudet och återgick till världen.

En gruppbild för sakens skull. Jag till vänster och Minna till höger.

Buhu.

En annan dag tog jag och Susanne våra böcker, skrivdon, munnar och pratade om skapelsen. Alltså den kreativa skapelsen, som när man skapar något, typ en text eller kanske ett bakverk.

Eller tavlor. Jag fick sådan inspiration av vårt samtal att jag gick raka vägen hem, slängde fram dukarna, färgpaletten och målade i dagar och nätter. Den här tavlan har jag målat av från ett foto

- detta foto, som jag tog i somras när himlen var nådigt fluffig.

Sedan blev det en tavla på kosmos. Det kändes befriande men även mentalt uttömmande att måla. När jag var klar gick jag ut och tog en långpromenad, samlade ihop mitt huvud och återhämtade mig. Folk såg misstänksamt på mig där jag, likt ett skogsdjur som nyss kommit tillbaka till civilisationen, gick längs med vattnet med blicken i fjärran. Precis som hos den väderbitne sjöfararen.

De två senaste veckorna har jag även varit en frenetisk besökare på Stockholms Filmfestival. Eller nja, jag såg sammanlagt fem stycken filmer, varav två inte hade något med festivalen att göra.

Sedan blev det röda mattan på filmen "The Future" av allkonstnären Miranda July, och en fotograf kom springandes fram till mig, bönade och bad om ett foto och jag stod där och himlade stort med ögonen. Till slut suckade jag högt och sa: ÅHKEJ då! Men bara för den här gången! Å så frågade jag om fotografen kunde tänka sig ha min autograf när hon ändå var igång. Ja, hon tjatade ju så himla mycket!

(Klicka på bilden för källa.)

Den här filmvisningen var något utöver det vanliga då Miranda July kopplades upp i L.A. för en intervju via Skype strax efter filmen. Hon var väldigt ödmjuk, tog sig ordentligt med tid till att svara på publikens frågor och gick samtidigt omkring med datorn i sin lägenhet och visade bland annat upp sin "Tröjis" - en sliten t-shirt som hon använder som snuttefilt. Och som inspirerade henne till att ha med en liknande "Tröjis" i filmen.

När vi vid ett annat tillfälle såg filmen "A Dangerous Method" fick vi oss en extra överraskning då Viggo Mortensen sedan kopplades upp på Skype från Madrid, där han just nu medverkar i en teaterföreställning. Även han visade sig vara ödmjuk och hade dessutom humor, och fick en del frågor om sin skådespelarinsats som Freud i filmen, samt om den senaste "Sagan om ringen", innan han självmant började prata om Zlatan.


Och däremellan alla veckor har jag suttit under min korkek och läst. Och tittat upp, funderat på tillvarons beskaffenhet, och sedan fortsatt läst.

20 november 2011

Likt kristalliserade eldsvådor

Igår påminde en vän mig om att det är första advent nästa helg. Första advent. Jesus! Jag som inte ens har hunnit få nog av hösten, och nu är det redan vinter och snart julafton. Om fem veckor sitter jag alltså och myser in dagen i sällskap med Kalle Anka och hans vänner, och så min familj då förstås.

Eller nej, det är sällan som jag på beställning kan mysa in någon dag. Julafton, som nyårsafton, som min födelsedag och midsommarafton. Kan vara för att det känns som om man måste hitta den rätta stämningen genom att göra allt som bör göras innan tomten knackar på dörren, vilket gör mig mer stressad än jag skulle ha varit om omgivningen inte sade ett knyst om att det snart är julafton. Inte ett endaste dyft skulle få yppas, ingen julskyltning, inga julklappskampanjer på sidenkalsonger och spetstrosor, ingen snö, inga adventsstakar, inget luciafirande, inget pepparkaksbak. I n g e n t i n g, skulle få visa på att det snart är julafton. Jag tror nämligen att jag då skulle kunna njuta mer av själva dagen, än att känna mig som en besprutad julgris köpt på rea bara för att allting ska göras, bara för att.

Okej mina fina läsargryn, jag gillar julen. Jag är inte alls någon bitter grinch. Jag är bara förvånad över att allting händer så snabbt. Så snabbt att jag glömmer av att hänga upp min strålande julstjärna i fönstret, vilket kommer att sluta med att min lägenhet blir en sorglig liten svart prick i ett hav av fönster och balkonger med ljusgirlanger som väller ut likt kristalliserade eldsvådor.

Vilket får mig att tänka på våren, när den så småningom kommer. Hur tomt det kommer att bli på balkonger och fönster utan alla ljus. Som om det saknades en refräng till mellanspelet mellan vinter och vår. Men å andra sidan, när snön väl flyger till varmare breddgrader eller liknande, och blottar den nakna marken därunder, och vinden blir desto mer ljum, och ljuset återuppstår, och tussilagon smetar sig in i våra gula näsborrar, ja då är det så pass långt kvar till julen att jag borde hinna förbereda mig bättre till nästa omgång.

19 november 2011

Smärtsittande läge

Idag startade jag dagen med ett yogapass. Det kan tyckas låta skönt att starta dagen på det sättet eftersom yoga förknippas med andlig träning där man även stärker själen och sånt därt gojs ni vet. Men idag sträckte jag ryggen på något vänster och kan nu inte böja mig snett åt sidan när jag till exempel ska skrubba baksida lår när jag duschar, eller när jag ska ta på mig skorna och sätter tummen mellan sko och häl för att få ner foten. Då stramar det till i ryggen på det sätt som påminner om en gummisnodd gjord av is.

Häromveckan sträckte jag ledbandet intill knät när jag tränade yoga. KRRST TT KRRSS T lät det. Två gånger efter varandra också. Sedan föll jag till golvet, men mest av rädsla då ljudet påminde mig om en smärta som jag förmodligen direkt borde känna av. Men som inte dök upp förrän någon timma senare. Med knät i hand gick jag sedan till ortopeder och sjukgymnaster som vinklade på mitt ben och frågade om det gjorde ont si eller så. Och jag låg där på britsen och tänkte efter, försökte känna smärtan, hummade tvetydigt till svar, de frågade mig igen, jag svarade med ett tydligare JA, på det sätt som man gör inför prästen och hela församlingen vid altaret i kyrkan. Men nu var det inte någon partner, utan smärtan som jag tvunget svarade JA till, ifall jag misstog mig. Vem vet, kanske underskattade jag smärtan, svarade inte på den som man borde. Smärtan kunde vara en riktigt lurig typ.

Ja så höll det på. Sjukgymnasterna fortsatte att vinkla på mitt ben åt alla håll och kanter och jag låg där, öppen för förslag som en underkastad marionettdocka med halvöppen mun, beredd på att svara ja, nej, kanske nja, mja hrmpf. Jag blev aldrig riktigt klok på smärtan, den gömde sig ganska ofta. Dök bara upp under vissa ögonblick, som till exempel när jag skulle sätta mig på golvet med korslagda ben, som man gör i yoga.

Jag kunde även känna av smärtan när jag skulle krypa ner i sängen för att sova. Just då vek sig knät i någon harmlös vinkel och jag kunde sedan inte somna eftersom jag låg och tänkte på mitt stackars knä och hur ont det måste göra i knät. Jag har på sistone därför tänkt en del på den här smärtan, försökt bli vän med den. Försökt förstå mig på den, hittat andra ingångar till den. En av dessa ingångar skulle kunna vara att smärtan kan liknas vid yoga, då båda formerna verkar vara lika luriga för kroppen.

17 november 2011

Mitt månsällskap står under vinhot

Det är nästan midnatt, månen är och gömmer sig bakom något hörn. Jag sitter därför ensam framför datorn och skriver, samtidigt som huvudvärken ligger och river som en invärtes liten skorpa bakom mitt pannben. Om jag inte går och lägger mig nu kommer huvudet att explodera.

En flaska rödvin står och lutar sig ut från hyllan, som en retsticka sträcker den långsamt ut hela foten och narras med mig. Liksom lockar mig till frestelse. Jag stirrar på flaskan som stirrar tillbaka på mig och tar ett steg till. Den står nu så nära kanten att minsta lilla ljud (TYST!) skulle få den att ramla ut från hyllan och skvätta blod över hela golvet, och tapeten och mitt avskalade hjärta skulle fyllas upp med vin och bli alldeles för full och få omkull någon helt oanad typ.

Jag och flaskan tittar på varandra i vad som känns som flera minuter men som i själva verket bara är någon sekund. Mina ögon är sprängröda, inte av ilska utan av trötthet. Men det vet inte flaskan om. Men å andra sidan, hela flaskan innehåller ett sprängrött ämne vars tanniner skulle få mitt huvud att explodera om jag bara så skulle inandas stumpen till vinets svans. Så om mina näsborrar skulle lyfta på vingarna och göra plats för klasar med druvor av lakrits och vanilj och fat, så skulle jag och mitt huvud inte komma till himmelriket, utan till vindruvornas Bordeaux. Och en resa till Frankrike tackar man ju sällan nej till.

14 november 2011

Dagens outfit


The Elephant Vanishes, Haruki Murakami

Det här är en uppfriskande novellsamling som jag gärna smuttar på lite då och då. Noveller överlag brukar oftast gå ut på att varje berättelse ska förmedla en subtil känsla av en specifik situation till läsaren. Men i det här fallet känns novellerna istället som lösryckta delar av berättelser från olika romaner. Detta skadar å andra sidan inte novellgenren särskilt, eftersom tonvikten på Murakamis litterära stil konsekvent utmärks av att han skildrar en specifik stämning, snarare än att själva händelsen läggs i centrum. Därför tycker jag att dessa noveller klär sin genre riktigt galant.

Den enda nackdelen med novellerna är att de känns som små aptitretare som jag bara vill ha mer och mer av, eftersom jag aldrig blir riktigt mätt på Murakamis språkdräkt.

13 november 2011

Det är ryssen som är boven i dramat

Den här omtalade rysskylan, jag sitter och väntar på den. Kanske har den redan kommit, men jag vet inte eftersom det är svårt att avgöra hur rysskylan ser ut jämfört med kyla överlag. Eftersom det även finns en ryssvärme tänker jag att det är just ryssen som är boven i dramat - ryssen är alltså inget slags klimat, utan en person från Ryssland som kommer med antingen varmt eller kallt väder:

Framför mig ser jag taket till en skyskrapa där en jättefluga till helikopter plötsligt dyker upp från ingenstans. Hattar och näsdukar och tupéer flyger iväg av vinden från propellerna. I helikoptern sitter en myrskock med svartklädda maffiapoliser, och utan omsvep landar helikoptern strax på hustaket och folk flyr och CIA-agenter med lackande pannsvett sväljer hårt framför bevakningen vid tv-monitorerna, samtidigt som de lösgör sina slipsar från halsarna och greppar tag i sina walkie talkies som gång på gång ramlar ur deras skrajsna händer.

Så snart helikoptern har landat på taket infinner sig en omänsklig tystnad, ljudet från helikopterns propeller dimmas ner i bakgrunden och ur helikoptern kliver självaste ryssen ut. Hans kroppstyp är bastant, så pass att hans kostym hotar att sprängas sönder kring hans rundlagda mage. Hans käkparti liknar käkpartiet hos en bulldog, med lager-på-lager-skinn i stora påsar. Han har även plufsigt stora påsar under ögonen och hans ögonbryn liknas vid grova trädgrenar som trycker ner hans blodsprängda ögon. Porerna på hans näsa är så pass stora att man skulle kunna använda dem till att lägga kol i och grilla korv på. Och på tal om korv så sitter det en klackring med en fet rubin på hans korviga lillfinger.

Ryssen tar ett steg fram. Människohopen som har samlats på plats för att skåda klimatspektaklet tar snabbt ett steg bakåt. Ryssen andas tungt, vodkadoften sipprar ut från hans mun och fräter sönder en liten pojkes nallebjörn, och en kvinnas bukett med rosor hinner vissna så snabbt att bladen direkt ruttnar och smulas sönder till aska. I ryssens väldiga famn ligger en hopvikt liten filt av röd sammet med guldiga tofsar i kanterna. I filten ligger självaste kylan.

12 november 2011

Kosmos

Min fascination för himlen sträcker sig ända bort till rymden, både för att den är så oändligt mystisk och dessutom enormt vacker att titta på. Det går i och för sig inte att beskåda rymden på det sätt som man gör med himlen från sitt lilla fönster, men min kompis Karin gav mig nyligen ett fint tips. På NASAs hemsida finns en "dagens bild" på menyn, där det sedan år 2006 har serverats ett antal utomjordiska bilder på rymden. Och vid sidan om varje bild finns även en liten text som förklarar vad bilden ska föreställa.

För den som är hobbyintresserad av rymden rekommenderar jag NASAs hemsida som visserligen är ganska mäktigt byggd med fakta, men ändå användarvänlig med konkreta förklaringar och ett enkelt 'rymdspråk'.

 




Klicka på bilderna för källa.

11 november 2011

Stängt för ökenmänniskor

Sitter i ett mörker och skriver. Varför det är ett mörker vet jag inte. Kanske för att det ÄR mörkt ute. Mina ögon retas med mig, de vill ständigt stänga igen, dra täcket över huvudet, vända på OPEN-skylten till CLOSED.

Plötsligt befinner vi oss i öknen. Värmen får horisonten att dallra i vågor, det ryker slug sand från någonstans och himlen är så pass blå att den blir nästintill vit. Den känns tom på ord, som om den stod i en evig inandning. Lite så att man vill kupa händerna för munnen och ropa: hellooo, anybody home? Men himlen kommer såklart inte att svara. Inte ens mitt eko kommer att svara mig.

Så jag står där och ser åt alla håll. En svettdroppe letar sig nerför min panna som en spindel på tråd. När svettdroppen når mungipan slickar jag snabbt upp den med min reptiltunga. Sedan vänder jag mig om mot saloondörrarna, tittar åter mot skylten med de inristade bokstäverna. Det står fortfarande CLOSED, vilket inte så konstigt eftersom stället är tomt på folk. Jag befinner mig mitt ute i vad som en gång var en civilisation. Bakom saloondörrarna skymtar jag nedvälta ölflaskor och glas på borden, stolar som ligger hastigt översprungna likt skalbaggar på rygg. Som om människor har flytt öknen i panik. Som om något alldeles oväntat inträffade. Kanske fick den ödsligt tomma himlen för sig att ropa på dem, de små krypen. Kanske kastade himlen ur sig några regndroppar så att alla ökenmänniskor fick spader och försvann snabbt bort från detta märkliga ökenspökställe. Och siste man som gick vände förmodligen på skylten på dörren till CLOSED. Bara så att du vet, kanske han tänkte.

9 november 2011

Följa Månen-leken


Det känns som om jag och månen har känt varandra i evigheter. Vi har i och för sig vetat om varandra i princip hela livet, men ingen av oss har riktigt vågat ta kontakt med varandra. Tills för bara ett par månader sedan.

Det hela började med att jag en kväll var på väg hem. Himlen var stjärnklar och när jag vände upp blicken stod han plötsligt där, månen, han log åt mig. Jag log snabbt tillbaka och såg hastigt ner mot marken. Kände hur mina öron hettades till och hur mitt hjärta tog ett skutt ut från bröstkorgen. Så tittade jag försiktigt upp igen, rädd för att ha sett fel. Kanske var det inte mig som månens blick hade fastnat på? Jag som så länge hade gått och sett upp till honom, blev nu rädd för att möjligen inbilla mig något galet. Marken gungade, det svindlade under mina fötter och små orosmoln tornade upp bakom mina öron och började klia sig röda mot huden.

Men ju längre jag promenerade fram på gatorna den kvällen, desto mer övertygad blev jag om att det faktiskt var mig som månen vilade sin blick på. Jag var den utvalda. Och hur jag kunde veta att det var just jag och ingen annan, var för att jag snart insåg att månen lekte med mig. Det skedde på det viset att när jag rörde på mig, rörde även månen på sig. Och när jag stannade till, så stannade även månen. Ibland gick månen lite snabbare och jag tappade bort honom någonstans bakom ett hustak. Men snart avslöjades hans vita gloria bakom en skorsten och han tog ett steg ut, lyste i sin fulla glans, och följde mig ända hem, till min port då han plötsligt var borta. Gatulampan slocknade och stjärnorna på himlen blinkade sömnigt åt mig, innan de försvann helt och natten stod ensam kvar med sitt svarta segel.

Nuförtiden leker jag och månen ganska ofta med varandra. Vi gör det förutsättningslöst, också mitt framför ögonen på alla andra. Kanske inte mitt på blanka dagen, men på kvällen och ibland om nätterna kör vi den här Följa Månen-leken, som jag vill kalla den för. Jag promenerar och månen följer efter mig. Och ibland blir det tvärtom.

7 november 2011

Det stora ansiktet och det lilla hattansiktet

Sitter på Studentpalatset och försöker plugga. Det är meningen att det ska vara ganska så tyst här - att knappa på datorn är tillåtet, svarade killen i vaktmästeriet mig, och tittade menande på min datorväska. Jag har hamnat bredvid två tjejer som ivrigt viskar fram och tillbaka. Emellanåt utstöter de ett skratt som, på grund av att de måste hålla igen på ljudnivån, liknas vid ett litet bubbelbad av fyrkantigt skum. Skrattet trycker sig upp mot ytan och folk omkring lyfter på sina blickar och ser hätskt åt tjejernas håll.

Idag bryr jag mig i och för sig inte så mycket om den där tystnaden hit och dit. Den får vara som den vill, helt tyst om den så önskar. Jag orkar inte prata med den, känner mig alldeles för inbäddad i mina tankar om universum, och så den där tavlan som hänger rakt framför mig på den bortre väggen i salen. Studentpalatset är en ståtlig byggnad som liknas vid ett äldre bibliotek med tjocka pelare och stengolv med ingjutna fossiler. Och i en ståtlig byggnad brukar det alltid hänga en viss typ av konst på väggarna. Sådana tavlor som man egentligen inte vet varför de hänger där, eller vad de ens ska föreställa. De bara finns där i bakgrunden och utgör ingenting. Men skulle man ta bort dem från väggarna skulle det förmodligen kännas egendomligt kalt, på samma sätt som det blir om man skulle avlägsna alla födelsemärken från sin kropp.

Tavlan framför mig är ganska stor. Den föreställer ett människoansikte mot en skär bakgrund. Ovanpå ansiktet finns ett lite mindre ansikte. Eftersom det inte finns några direkta dimensioner i bilden ser därför det lilla ansiktet ut som en hatt på det stora ansiktets huvud. Och från bildens ena sida sträcker sig en arm in med en hand som tar tag i det stora ansiktets huvud. Jag tittar länge på tavlan, så pass länge att det känns som om jag blir ett med det stora ansiktet. Plötsligt hänger jag själv där på väggen och blickar ut på alla lustigt tysta studenter med alla lustigt tjocka böcker och deras muggar med kaffe, paket med nötter, flaskor med vatten, påsar med tuggummi och skålar med frukter.

Jag vet inte om det är för att jag är trött eller om tavlan faktiskt gör mig fascinerad. För jag känner mig på något sätt tagen av den. Som om den i själva verket utgör stommen för den sal jag sitter i. Jag försöker förstå mig på tavlan, vrider lite på huvudet och lägger det på sned, samtidigt som mina ögon går pingpong mellan det stora ansiktet och det lilla hattansiktet. Jag känner mig som en museumbesökare som har hamnat fel. Eller om det är tavlan som hänger på fel ställe.

6 november 2011

Ögats läppar sluter sig

Som jag tidigare nämnde återvände jag inte helt tomhänt från Göteborg. Den här boken - en diktsamling hittade jag på ett antikvariat i stadsdelen Haga och blev ögonblickligen väldigt förtjust. Dels på grund av den fina färgen och formatet, samt på grund av titeln och bokens tema som är surrealism i svensk poesi.



Även om man på ett ungefär vet vad surrealism är kan det kanske vara klurigt att sätta fingret på vad det exakt är. Jag tror att man ofta förknippar surrealism med Salvador Dalí och hans tavlor som bland annat föreställer 'smältande' klockor som hänger på träd, och skepp med enorma fjärilar till segel.

Det är nog omöjligt att sätta etikett på surrealismen. Men ett riktmärke som jag följer är att surrealismen är beroende av sin samtid och dess normer, där olika föremål inom konsten uttrycks i ett slags hybrid mellan två olika världar. Som exempelvis mellan dröm och verklighet. Detta säger i och för sig inget om något, så därför tänkte jag visa två dikter ur boken.


Diktsamlingen är indelad i fyra kapitel efter olika tidsperioder och poeter.

Det här är en vacker liten dikt av poeten Gunnar Ekelöf. Det surrealistiska draget i den här
dikten skulle jag kortfattat tro är den kosmiska beskrivningen av kvinnans drag som liknas vid
en fjäril.

En annan dikt som skrevs cirka tio år senare av poeten Erik Lindegren, betraktas idag som
surrealistisk för sin tid. Här skulle det kunna vara samspelet mellan form och innehåll som blir
det surrealistiska. Diktens yttre form är en våg och diktens innehåll handlar om stranden som
liknas vid vågor. Även strandens miljö och vågornas rörelse smälter samman i diktens innehåll.

Dikterna når ända fram till början på nittiotalet och boken innehåller även dikter skrivna av bland andra Rut Hillarp och Bruno K. Öijer.

Den här boken är som en rosa liten ärta som jag ibland plockar fram i gemytlig jakt på inspiration.

5 november 2011

Ett helvetes sorl

Ibland blir inte dagarna riktigt som man har tänkt sig. Speciellt under röda helger som denna. Då går inte lokaltrafiken i sin vanliga takt och hela stan är dödsstängd. Men desto mindre dödstyst. Det är under helger som denna som ALLA människor samlas under ett och samma tak, på det enda öppna stället i stan.

För att kunna skilja mellan hem och arbete har jag därför tagit mig ut och sitter nu högst upp på Kulturhuset - ett resultat av ett försök i att mig till biblioteket för att plugga. På Kulturhuset kan man definitivt inte plugga, här kan man istället försöka roa sig med att urskilja de samtal som alla tillsammans utgör en nivå av ett fruktansvärt skrik. Ett makabert skrik som ingen konstigt nog tycks lägga märke till. Vilket förmodligen beror på man vanligtvis kallar det här skriket för att vara ett sorl. Men det här är absolut inget sorl, det här är ett absurdum av ljud som liknas vid självaste Helvetet, om man nu skulle få för sig att tonsätta helvetet. Om man så att säga skulle vilja göra en sonat av helvetet. Den här miljön är rent ut sagt en hemsk miljö för psyket, oavsett om man har som avsikt att plugga eller fika.

Så istället för att plugga stirrar jag planlöst ner på Sergels torgs svartvita punkter som utgör bakgrunden till ett hav av fiskstim som simmar fram och tillbaka. Ett folkhav av svarta punkter. De flesta människor bär till synes en svart rock, kappa eller tjockare täckjacka. Allting är svart. Nattsvart. Fastän det är dag.

Jag sitter kvar ett tag till på Kulturhuset. Mest för envishetens skull. Försöker hitta en ledstång att klamra mig fast vid. Ja, ledstången är en metafor för min önskan att få ta tag i något som vägleder mig genom detta ljudliga ramaskri och alla stängda bibliotek. Under denna uppätna allhelgonadag.

3 november 2011

Möte med Woody Allen, Scott Fitzgerald, Hemingway och Dalí i Midsommarkransen


Det här är Midsommarkransen. I det här området bodde jag under en väldigt liten period i en väldigt liten etta på 10 kvm. Man sade att det var Sveriges minsta lägenhet som till och med hade en toalett och ett kök med diskbänk och kylskåp. Men ville man duscha fick man alltnog springa ner till källaren och hälsa på spindlar och flyttkartonger som omgav den lilla duschkabinen. Det enda fönstret som fanns i lägenheten upptog hela den ena väggen, och man fick dessutom lov att gå in sidledes genom ytterdörren, då garderoben upptog halva dörrytan.

Vägg i vägg med lägenheten låg ett obemannat solarium som jag för jämnan besökte. En vacker dag frågade ägaren till solariet om jag kunde tänka mig städa där under kvällar och helger. Jag tackade men sa att jag tyvärr inte kunde anta jobberbjudandet.

Jag saknar lägenheten väldigt mycket, den var speciell. Jag saknar Midsommarkransen, det är ett mysigt område. Bohemiskt sådär.


Men den här gången passerade jag inte Midsommarkransen för att bo där. Utan för att fika.

Tillsammans med Sophie som visade upp sin fashionabla mössa som hon själv har stickat.
Vi pratade om lite av varje, och om bloggar. Jag frågade Sophie om bloggtips varpå hon svarade
att hon mest läser bloggar som handlar om stickning.

Det här är Hello Karin, min skolkamrat som också ville fika, och som driver en blogg med
samma namn.

På fiket serverades ekokakor och cd-skivor med syrsor.

Förutom att fika såg vi även på filmen Midnight in Paris, på biografen Tellus.

Filmen var wäldigt Woody Allen. Till alla er som gillar kombinationen: Paris, tillskruvad handling
och ett överflöd av konstnärsreferenser - se den!

Så småningom tog filmen slut och när jag gick ut från Tellus kände jag mig som filmens
huvudperson Gil, när han klev ur en tidsepok och landade tillbaka in i 2000-talet.

Novembervågor

Jag tittar ut genom fönstret och möter november som är klädd i rasslande skelettlöv och gråblå himmel. Mitt vemod höjer sig sakta över mig och suget för att skriva böljar försiktigt upp likt när vågor börjar ta sig in mot land. På avstånd ser vågorna små och försynta ut, men ju närmre de rullar fram desto mäktigare blir de. Så jag ställer mig vid strandkanten med utsträckta armar. Sanden smiter åt mina fötter och fotbojorna stryper åt anklarna. Det blåser en mild storm någonstans i ögonvrån. Jag blundar och låter mig sköljas med av vågorna, som påminner om slickande eldslågor. Fast utan glöd.

Sedan sugs jag in och följer ovetandes med i vågornas lek. De kastar mig fram och tillbaka likt den lek som leks under skolrasten. Deras famnar är så kalla att det bränns om mina armar, mina ben som domnar bort och mitt hjärta fryser till is. Mer hinner jag inte tänka för strax ringer klockan in till lektion. Jag spottas iväg av vågorna och slungas återigen upp på land. Likt en trasdocka hamnar jag ofrivilligt framåtböjd på betongsand, utan känslor och utan ord.

1 november 2011

Dagens outfit


Hell Screen, av Ryunosuke Akutagawa

Den här novellen handlar om Yoshihide, en alltigenom erkänd och något egendomlig konstnär. En dag blir Yoshihide tillfrågad av härskaren av Horikawa att måla en tavla som ska föreställa det buddhistiska helvetet. För att kunna uppfylla härskarens önskan gör Yoshihide bokstavligen allt för konstens skull för att få en så fulländad tavla som möjligt. Berättelsen får makabra konsekvenser och den bisarra tonen skruvas upp ytterligare några varv.