Årsstädning

Det är nyårsafton idag och imorgon vankas nytt år. Då ska man vakna upp med ett nytt leende på läpparna och ögon som suktar efter nya utmaningar. Nästan så att man får dra åt tyglarna kring ögonen så att de inte seglar iväg med alltför storslagna planer.

Och i sociala medier hörs ropet från folk som lämnar det gamla året för att göra det nya året ä n n u bättre. Jag funderar på relativiteten i det här fallet - vad som är bättre jämfört med vad och så vidare.

Hursom. Nyårsafton är dagen P som i positivism. Det är fint det, man ska tro på något, och framförallt ska man tro på sig själv.

Jag har just bett min lillebror att ta på sig en basker. Tänkte att han skulle inleda det nya året i fransk anda, precis som hans syrra. Jag tror på honom, han tror inte på mig, han vill inte bli fransos. Han önskar istället få spela vidare på sitt onlinespel. Jag låter honom vara, höjer istället glaset och önskar er alla ett

Gott Nytt År!

tack för att ni följer den här bloggen, jag tror på er.

B som i Bikram och Benjamin Button

Om jag blundar nu känns det nästan som om jag befinner mig utomlands på en välbärgad sandstrand bland fluktande palmer med ärtiga kokosnötter. Framför en blå oändlighet till hav, med en genomskinlig himmel, där solens öga är så stark att det enda som går att urskilja är en suddigt gul punkt som kisar vitt och brett längs med hela ekvatorn.

Nu befinner jag mig inte på någon strand, utan hemma hos mina föräldrar där den lediga känslan faktiskt är nästintill densamma. Minus havet och allt det där andra, som man lika gärna kan ha som mönster på tapeten i badrummet. Men det är också lite av en semester att få hemlagad mat var dag och att ignorera det kontinuerliga plitandet i en redan överfull kalender.

Och när jag sedan kommer tillbaka till storstaden ska jag gå på bikram yoga som jag har köpt till mig själv i julklapp. Då ska jag hela och rena mig ännu mer, släppa lös alla svettfloder som har legat inne och pyrt runt i kroppen, som ett fängslat kretslopp utan syretillförsel. Jag ska se till att svettas ur mig all smuts precis som när man vrider ur en sur trasa, så att jag till slut ser ut som ett russin - alldeles uttorkad och baklänges pånyttfödd, på väg att bli en vindruva i en fruktig klase. Precis som Benjamin Button när han föds gammal och dör ung.

När konungen kommer över på middag

Här ligger som önskat hela 1Q84-serien och väntar på att slukas upp i ett enda nafs. Givetvis har jag redan börjat läsa den, men jag erkänner att den 24 december, då jag började med den första boken i serien som klassas som en av Murakamis större litterära verk, var mer än bara en julafton. Det var en riktigt stor dag. Som om självaste konungen kom över på middag. Jag erkänner att prestationsångesten låg nära till hands så snart jag slog upp den allra första sidan där förordet brukar stå. Och jag granskade noga översättarens namn, och kanske önskade jag innerst inne att jag kunde flytande japanska så att jag kunde få ta del av de sanna orden och uttrycken.

Alla förväntningar som hittills har tryckt upp böckerna mot väggen, och för att inte tala om all uppmärksamhet som de har fått i litteratur-media, har gjort att min idoldyrkan inför det första mötet med dessa böcker, länge har trippat på tå, som en julaftonspirrig tjuv som av nervositet råkar glömma att ta på sig sin mask och torka bort fingeravtryck efter sig.

Men efter ett par timmar när jag (mest för att lugna ner mig själv) hade smekt böckerna som låg i min famn, och när jag hade läst sammanfattningen på deras baksidor ett antal gånger, samt wikipediat fram ännu mer nördvändig bakgrundsfakta kring berättelserna, kunde jag slutligen ansluta mig till läsprocessen likt en gul fjäril som söker sig till flödande blomnektar.

Fasadklädda tv-människor i skrattbad

Det var längesedan som jag tittade på tv så här mycket som jag gör nu, när jag är borta på julledighet hos mina föräldrar. Och ändå överdriver jag inte med tv-tittandet. Att ha tv.n påslagen ett antal timmar om dygnet räknas väl som ett genomsnitt i levnadsvana kan jag tro. Åtminstone i Sverige.

Och som vanligt infinner sig ett slags ångest blandat med fascination när jag återigen möter tv-rutans blick och alla de märkliga program och gester som tv-människor slänger till med. De ser så små ut i rutan, dessa tv-människor. Visserligen är de små eftersom storleken på tv-rutan inte motsvarar en verklig 1:1 skala, och människorna där inuti blir automatiskt mindre när deras uppspärrade leenden och deras berg med sminklager sugs in i kamerans lins. Det blir nästan en motsatt effekt med dessa tv-människor. Deras persona blir än mer förminskad i tv-rutan under strålkastarnas händer som bländar deras yviga gester och deras leenden som nästan spricker upp i falsett.

-Ni vet, det är som den när man går på stand up och stand up-komikern tar i med skämtet ända från tårna och rötterna i jorden, och det blir så uppenbart att just i det här partiet så ska man skratta, det är här som själva poängen får skämtet att falla ner i mynthålet. Och alla andra i publiken sitter där och skrattar magen av sig medan man själv - nä, själv blir man istället sur, nästintill hatisk, svartglansig om ögonen. Man vill bara hoppa upp på scen och slita av stand up-komikerns spygröna fluga och spraymåla ner hela hans hawaii-skjorta och skrika: HÖRRUDU! DU ÄR INTE ALLS SÅ KUL SOM DU TROR. TILL OCH MED FABIAN BENGTSSON FRAMSTÅR SOM KOMISK I JÄMFÖRELSE MED DIG.

På tal om skratt. När jag var liten tittade jag ofta på Pippi Långstrump. Det var något speciellt med Pippi och hennes suggestiva upptåg som vände uppochner på världsliga konventioner. Givetvis uttryckte jag mig inte på det sättet när jag var liten - jag använde mig inte av ordet suggestiv, och konventioner. Jag vuxenförklarade mig inte genom att briljera i ordval. Kanske sa jag helt enkelt bara att jag tyckte om Pippi Långstrump. Hon var tokig, och det gillade jag. Än idag gillar jag tokighet. Men kanske säger jag inte just ordet tokig. Kanske använder jag mig av andra mer fasadklädda ord som, galenskap eller excentricitet.

Nåväl, innan jag tappar tråden här - på tv visas just nu Pippi Långstrump, som jag plötsligt har svårt för att titta på. Miljön och de uppochnervända konventionerna har jag visserligen inget emot. Men det är snarare när jag hör, och framförallt ser Tommy skratta åt Pippis tokigheter som jag inte kan låta bli att känna irritation. Tommy skrattar precis som en dålig stand up-komiker vill att man ska skratta. Tommys skratt blir som ett skratt på beställning, ungefär som när man vrider på nyckeln i tändningslåset till bilen och signalen för bälte sätts igång som en påminnelse - ända tills man tar på sig bältet.

Han skrattar helt enkelt för mycket och för länge, den där Tommy. Det skiner igenom. Men det kan inte han rå för, han är ju bara barnet. Och framförallt skådespelare.

Earth, Paris 06:59:58

Hejsan läsare, nu drar jag till månen och firar jul. Jag är tillbaka igen om par dagar när jag har landat med båda fötterna på jorden. Hoppas ni får en trevlig julafton, juldag, och andra dagar, mycket mat och värme från jordens fina atmosfär. God Jul.

Den inre kärnan i en högvarvskarusell

Det är helt okej att kommentera julkommersen, för det är ingen hemlighet att den är ordentligt haussad. Nästintill surrealistisk. Nej inte nästintill, den är surrealistisk. Den är som en karusell som under nattetid på ett stängt nöjesfält plötsligt sätter igång att snurra runt. Först långsamt för att sedan öka farten och karusellmusiken snurrar upp i varv den med, det låter nästan som ett skevt dragspel och karusellhästarna ler illmarigt och deras näsborrar frustar ut ånga i stora rökmoln så att gnistor tänds och sprakar, puttrar ut i små ilskna explosioner här och var, och det bildas en liten låga vid en mutter på det plåtsilvriga karusellgolvet som lossnar, men karusellen fortsätter att snurra runtruntruntrunt, och... ja ni vet ju resten.

Karusellen pajar helt enkelt. Tar eld, exploderar och så kommer brandkåren och några tappra brandmän lyckas till slut släcka elden och några poliskonstaplar som hellre hade velat sitta och lösa mordfall i en liten stuga i norr, står intill, suckar och skakar på sina huvuden, samtidigt som de plitar ner obetydliga kråkor i sina små rapportblock, precis som kyparen på restaurang när han tar upp beställningar från matgäster med beslutsångest.

Men ändå kan jag inte förneka att jag tycker om julruschen. Jag tycker om grejen med alla julklappar som måste inhandlas. Jag tycker om när människor, som annars inte brukar handla i vissa butiker eller på vissa avdelningar, står där mitt i det slukande produktbadet och tänker så intensivt att hjärnan tycks vilja kika ut genom ögonen på dem. Man kan nästan känna hur deras puls alstrar kroppsvärme som sprider sig ut i fria luften, likt flytande körtelproduktion som bildar ett slemmigt flor på hyllor och dörrhandtag och galgar och produktställ och kassadisk och kortläsare och hela staden kryllar av svettbakterier.

För det är när jag omringas av människor som är underkuvade sin egen existens, som är bortom eget medvetande, i jakt på att ge bort den mest perfekta materialistiska tanke som man någonsin kan få, som jag känner att jag faktisk inte är så ensam som jag tror.

"I don't go out of my way to make friends, that's all. It just leads to disappointment." - Haruki Murakami, Norwegian Wood

Bildkälla

Även om det alltid är trevligt att få paket, så är jag egentligen inte så mycket för julklappar.

Men i år måste jag ändå erkänna - högst upp på min önskelista, skrivet i versaler, står 1Q84-serien av författaren Haruki Murakami.

Mitt inre orerande där klockan är ljus

Klockan är prick 12.50. Jag har precis ätit lunch och ska just till att fortsätta skriva på det jag skriver på, det som aldrig vill bli klart och jag lägger mig varje kväll med en stor grop i hjärtat som känns kluvet av smärta som når ända in till bröstkorgen, sådär som det brukar bli när man känner att man har ångest över att det som man skriver ska vara klart om två dagar och då ska man alltså ha skrivit klart allting, jo jag hörde - skriva klart. Punkt. Jag måste alltså skriva för att det ska bli något alster utav det blanka pappret. Så den grop jag har i hjärtat är alltså inte en kärleksgrop - ack, om det vore så väl. Kärleken är en idyllisk smärta i jämförelse med ångestens närvaro.

Klockan har hunnit bli exakt 12.55 och solen skrattar ovanligt nog lite förtjust in mot mig här i min skrivhörna. Det är ljust ute! Men eftersom jag vaknade så smärtsamt tidigt och lunchen nu gör sig påmind om värme och lättja och om att jag är så friskt mätt och belåten, känner jag bara för att krypa ner i sängen för en ynka liten stund. En liten siesta så här mitt på dagen, det vore så skönt. Men jag kan inte gå och lägga mig nu. Jag kan inte, ljuset där ute är i sitt esse och solen har nog aldrig skrattat så här mycket sedan han föddes. Om jag nu blundar bort den lilla stund som det är ljust ute kommer jag vakna upp indränkt i ett sorgligt mörker. Jag kan bara inte. Det vore en skam för mitt redan ångestfyllda hjärta. 

Klockan är nu 13.00 och solen börjar sakta klättra ner från himlen.

Smak och vanesak

En söt julklapp från Marion

Jag startar upp dagen med ischoklad till kaffet. Ischoklad ska serveras iskallt, det är liksom själva grejen med ischoklad, precis som att pasta smakar som bäst när den är varm, mjölk som kall, kött som tillagat och så vidare - beroende på person.

I övrigt har jag svårt för kall choklad som exempelvis har legat i kylen. Tycker att chokladen mister sin smak då. Det krämiga går förlorat, precis som att när man börjar läsa en bok så ska man akta sig för att ta en för lång paus från den. Berättelsen tenderar annars att blekna bort och blir desto mer svårfångad efter ett par dagars vila.

På tal om smak och vanesak:

En kompis till mig brukar stoppa in sin choklad i frysen innan hon äter den. Hon gör det för att chokladen inte ska smälta bort så snabbt i mun.

En annan brukar köpa en påse med ostbågar som han låter ligga öppen ett par dagar tills ostbågarna har blivit perfekt sega till konsistensen.

En tredje brukar koka sin julskinka som han sedan lägger över på veden i bastun, så att den blir basturökt.

Med andan i halsen kastar jag mig ut under blinkande juleljus och paketprydda gator

Förra veckan var det årets sista redaktionsmöte med tidningen Gaudeamus. Mötet var snärtigt kort och krutet lades istället på efterföljande glöggmingel.

Det är vid sådana här stämningsfulla tillfällen som jag känner att det snart är jul. Men annars, när jag sitter insnöad bland studierna där hemma, eller när jag fingrar på min långa att-göra-lista; då kan jag inte påstå att julvibbarna kittlar mig särskilt i nacken. Inte ens håren på mina armar reser sig upp av spänning.

Det här är tidningens chefredaktör Åsa som kommer med många kloka ord kring mina texter.

Det här är Johan, eller Jesper som jag kallar honom. Praktikanten skulle man också kunna säga.

Vi fick julklappar som var inslagna i... tidningspapper! Detta är Minnas julklapp där omslaget är en del av en serie, på franska dessutom.

Jag fick den här boken vars författare nyligen tilldelades Augustpriset i kategorin årets svenska skönlitterära bok. Bannerhed har varit chefredaktör på tidningen Gaudeamus, för en herrans massa år sedan.

Och vi tryckte i oss skumtomtar som smakar... skumt.

Ett antal timmar senare tog vi oss under ett slemmigt snöregn bort till Södra Teatern.

Där vinkade vi hejdå till Sophie som drar till Indien i tre månader. Hon lovade oss att komma tillbaka när slasket är borta och termometern visar minst tio plus. Vad tror vi, april, maj... kanske juni?

Hon hade förresten på sig en Sophie-ring, vill jag klart påstå.

Tårtringen gjorde oss farligt fikasugna. Vid ett senare tillfälle drog vi därför till cafét Flickorna Helin Voltaire som ligger på Djurgården. Hög mysfaktor där, speciellt under julen. Mycket folk där, speciellt under julen.

Minna hade på sig en tröja med texten Oh la la. Den är köpt i Paris och förnimmelsen av doften från Paris gator fick mina frankofilnäsborrar att öppna sig på vid gavel. Som två fjärilsvingar på en sommaräng.

Vi åt mastiga bakverk. Ingen choklad dock, men jag överlevde.

Sedan gick vi och tittade på julklappar - åt oss själva.

Nä, inte riktigt. Men vi tittade i alla fall på julklappar åt någon som kan tänka sig vilja ha en... kaninkanna.

(?)

Men SEDAN, åkte jag hem igen för att sätta mig tillsammans med mörkret i mitt lilla insydda hörn och plugga. På tal om insydd - den här mössan har insydda hörlurar som man kopplar till sin iPhone. Med brun sladd dessutom. Haj teck.

Mörkret och jag

Vaknade tidigare än brevbäraren i morse för att plugga. Satte mig åter vid mitt skrivbord, som jag hade rest mig ifrån bara några timmar tidigare. Hade det inte varit för att jag hade borstat tänderna och bytt om till sovkläder däremellan, hade jag inte lagt märke till min egen sömn. I det här fallet gör den varken till eller från. Min sparlåga är lika konstant som en nedsläckt brasa som ligger kvar och pyr. Kikar man in mellan glödkolen ser man ett litet orange öga kisa sig till sömns - det är jag.

Mörkret där ute är också en konstant rackare. Vi beter oss lite likadant mörkret och jag. De få timmar som det är "ljust" ute är lika omärkbara som min nattsömn. Jag hinner knappt släcka ner lamporna och blåsa ut ljusen - de hinner inte ens ryka klart med sina långa slingrande röksvansar, förrän jag måste tända upp allt igen.

Men även om mörkret är en mörk själ känns det ändå som att han är den ende vän jag har just nu, här i min ensamhet.

Totally saffron cat snag nuts

Med tanke på att jag har en del läsare runtom i världen innebär det att mina inlägg förmodligen översätts via verktyget google translate. Det kan bli lite skevt när man använder sig av denna direkta variant av onlineöversättning. Men också väldigt roande.

Sophie visade mig hur det ser ut när hennes vänner i England läser min blogg - de måste tycka att svenskar är totally "saffron cat snag" nuts.

Ur inlägget Ett magiskt Luciatåg:

Last Sunday was my friend Sophie closure and thus display of synchronized swimming as she is an avid practitioner of.

Since the end was near the thirteenth of December turned the show into a konstsimluciatåg. It was a different twist on a Lucia celebration, which was unexpectedly heartwarming, and magical. The darkened swimming pool glistened in the claws of blue torches eldgula was shining and the whole procession was that it felt as if one was involved in a heavenly ceremony amongst a secret angelic companion.

Everyone who was in the train was doggedly focused on keeping both the head and the lights above the water, and the choir sang as the sound bounced around between the walls. Just like in a church, though it was a swimming pool.

When Lucia procession had appeared ready disappeared glitter and lights and the lights were lit up for the worst of showtime. Art sims formed the fancy formations and stretched the most resilient leg muscles I have ever seen. I think indeed that they beat the ballet dancer the calves and pointy toes.

Two days later it became the thirteenth of December. Instead of saffron cat snag me a CHOKLADboll. Outside the grocery store when I was three shivering maidens with lowered heads and sang. They sang in a way so gloomily that it rather sounded like a lament. And the gray weather stomping pace by emitting whining sighs.

I had coffee the way, along with Hello Karin, who share the same star-moon-cloud-interests as me. Then when we had hugged each other Merry Christmas, and thank you for this school fall well done!, I went home and caressed the high bokhög as Sophie kindly gave it away. For her to go namely the long trip to India. There, she will probably not exercising at synchronized swimming, but maybe yoga.

Ett magiskt Luciatåg

I söndags hade min kompis Sophie avslutning och därmed uppvisning i konstsim som hon är en flitig utövare av.

Eftersom avslutningen låg nära den trettonde december förvandlades uppvisningen till ett konstsimluciatåg.

Det var en annorlunda variant på ett Luciafirande som var oväntat hjärtknipande, liksom magiskt. Den nedsläckta simhallen glittrade i klorblått av facklornas eldgula sken och hela processionen gjorde att det kändes som om man var delaktig i en himmelsk ceremoni bland ett hemligt änglasällskap.

Alla som var med i tåget var sammanbitet koncentrerade på att hålla både huvudet och ljusen ovanför vattenytan, och kören sjöng så att ljudet studsade runt mellan väggarna. Precis som i en kyrka, fast det var en simhall.

När Luciatåget hade uppträtt färdigt försvann glittret och ljusen och lamporna tändes upp för hårdnackad showtime. Konstsimmarna bildade tjusiga formationer och sträckte på de mest spänstiga benmuskler jag någonsin har skådat. Jag tror minsann att de slår balettdansösernas vader och spetsiga tår.

Två dagar senare blev det den trettonde december. Istället för lussekatt haffade jag en CHOKLADboll. Utanför matbutiken vid mig stod tre huttrande tärnor med nedsänkta huvuden och sjöng. De sjöng på ett så moloket vis att det istället lät som en klagosång. Och det gråa vädret stampade takten genom att utstöta vinande suckar. 

Jag fikade förresten tillsammans med Hello Karin som delar samma stjärn-måne-moln-intressen som mig.

Sedan när vi hade kramat varandra god jul, och tack för den här skolhösten bra jobbat!, gick jag hem och smekte den höga bokhög som Sophie snällt skänkte bort. För hon ska nämligen åka på långresa till Indien. Där kommer hon nog inte att utöva just konstsim, men kanske yoga.

Skitsnack!

Sitter fastskruvad med huvudet mellan boksidorna och intar en soppa till lunch. Ibland skvätter soppan omärkbart åt något håll - det är när jag vid ett senare tillfälle exempelvis ska sova som jag inser att orange soppa har regnat ända bort till sängöverkastet.

Även kaffebryggaren kan ha sina soppfläckar. Det vänder sig lite i magen på mig när jag tänker på orange kaffe. Inte för att färgen orange på något sätt skulle göra så att kaffet smakar diss-kuss-ting! Det vore mer illa om kaffet var *piip*brunt. Det skulle få mina sväljreflexer grimasera ihop sig till ett gammalt russin.

En annan tanke - vilken årstid är vi i nu? Jag tycker visserligen att det är ganska behagligt med bar mark, ingen snö. Men när jag tittar ut mot grannens balkong med de kvarlämnade utemöblerna och den kronbladsmäktiga krukväxten på bordet, med solen som vilar snett över balkongen och den flyktigt blå himlen därtill.

Just DÅ undrar jag.


Fotnot: Kaffe med mjölk är förvisso *piip*brunt.

La petite journée avec le grand coeur

Den härliga doften från Eiffeltornets prakt och ostarnas land nådde nyligen nordliga höjder - min franska kompis Marion var nämligen på besök här i Stockholm.

En gång i tiden lärde Marion mig den viktiga vikten av att inte dricka fulvin, på flaska med skruvkork. Sådana dumheter håller inte fransmän på med, nä fy.

Vi passade på att ta en dansklass - jazz för Åsa Fornander.

Sedan gick vi på äventyr i matbutikens djungel. Givetvis tog vi en klassisk bild på bananapan. 2011

2010. Folk tittade lite snett på oss, och några barn gick fram till apan och undrade om den var verklig så som vi höll på och trixade med kameran där bland alla tomater, apelsiner, ståndare och pistiller.

Men sen - det hade blivit dags att hugga tag i lösgodiset! Marion är särskilt förtjust i lösgodis och menar på att det här är det svenska svaret på fransmännens yoghurt. Heja Sverige!

Slutligen, alldeles utmattade av att dansa, gå på zoo och plocka lösgodis, pustade vi ut på restaurang. Sedan tog den fina sagan slut. Men det dröjer nog inte länge till förrän vi snart ses igen.

Det fina med att köpa begagnade böcker är att det ganska ofta ligger kvarglömda bokmärken i form vykort instoppade mellan sidorna.

Texterna från avsändarna på vykorten skapar på något sätt ett djup i den bok som de av en slump har hamnat i. Även om vykortet egentligen inte har något med själva berättelsen att göra så ger det ett sammanhang åt boken. Det blir lite som en ramberättelse, som att få en present som är inslagen.

Så när jag hittar ett kort sparar jag det, och kanske hänger jag upp det på väggen om jag känner extra för motivet eller om texten på kortet får mig att reflektera över något speciellt.

Det här är dock inte något vykort som jag har hittat mellan sidorna till en bok. Det här kortet har jag köpt själv i självaste staden som det föreställer. Eftersom den här staden ligger mig särskilt varmt om hjärtat får det därför hänga tillsammans med de andra korten.

Det här är också ett kort som jag köpt i Paris. Bilden föreställer det konstnärskända Café de Flore i stadsdelen Saint-Germain. Dock är det ett äldre motiv taget på äldre dar, kanske då Hemingway eller vem vet - Gustave Flaubert satt där och skrev över en kopp kaffe med skummad mjölk som fastnade i hans yviga mustasch.

Ett vykort från någon, på resa i Vietnam.

Och mitt i detta vykortsbad - Therése, som inte hänger på min vägg, men som under hela hösten har varit på resa i större delen av Asien. Där har hon bland annat träffat på en orangutang med sin bebis, klivit över kinesiska muren, badat i The Beach, gått på djungeltrekking, och tagit en kaffe med baileys vid en av kanalerna i staden Suzhou.

Therése har skickat mig ett mindre traditionsenligt, men ack så vackert julkort, ända från djungeln. På vykortet är det buddhistiska templet i provinsen Chiang Rai i Thailand. Ett tempel med postmodernistiska inslag, skriver Therése. Konstnären har blandat buddhistiska avbildningar med motiv från filmer som Matrix och Star Wars.


Ja, det var lite om mina vykort. Eller mina och mina.

Löpning som filosofisk läsning

- Kulturessä publicerad i tidningen Gaudeamus.

Dagens löpningstrend kan bero på mer än en känsla av fysiskt välbefinnande. Löpning är även en filosofisk aktivitet med rötter i andlig glädje. 

Att tala om löpning i djupsinniga termer kan verka paradoxalt, då löpning spontant brukar förknippas med fysisk ansträngning. Som träningsform har löpningen under senare år fått ett uppsving och anses numera vara den bredaste folkrörelsen i landet. Denna trend bottnar möjligen i ett grundläggande behov i ett nutida brussamhälle, där allt fler människor söker sig till ursprungliga träningsformer som i det långa loppet även verkar mentalt stärkande.

I reportageboken Born to run (2011) jagar journalisten Christopher McDougall efter svaret på löpningens inre kärna, då han beger sig ut på en löparjakt som börjar långt bort hos den mexikanska löparstammen tarahumara, i Kopparkanjonen. I boken får läsaren möta en rad forskare och långdistansprofiler som förespråkar löpning utan avancerade löparskor och tidtagarur. Det fastslås att löpningens ursprung snarare handlar om själsligt renande, som innefattar livsglädje och lycka, än att enbart bidra till bättre kondition och en slank kropp.
   Löpning beskrivs som ”väldigt romantisk” och som en sensuell aktivitet som kan liknas vid att ”slappna av på samma sätt som när man bit för bit sänker sig ner i ett varmt bad. Efter ett tag slutar kroppen att göra motstånd mot chocken och börjar njuta.” Med denna romantiska bild verkar det som om löparens hjärta även bultar för den filosofiska verkan som löpning har.
   Därför kan man fråga sig hur löpningens verklighet ser ut. Är löpning lika romantiskt som profilerna påstår? Eftersom det handlar om rutinerade individer som dagligen sysslar med avancerad långdistanslöpning, är svaret förmodligen nej. För den genomsnittlige motionären är det nog svårare att nå upp till samma slags meditativa tillstånd i löpningen.

Författaren Haruki Murakami höjer löpningen till ytterligare nivåer. I sina memoarer Vad jag pratar om när jag pratar om löpning (2010) förklarar han att löpning utgör navet kring hans levnadsregler, framför allt hans författarskap. Som erfaren maratonutövare har löpningen för Murakami sällan inneburit samma sorts spirituella glädje som för den mexikanska löparstammen tarahumara. Han menar snarare att löpningen är som att springa ”... i den där välbekanta tystnaden i mitt trivsamma, hemgjorda vakuum”.
   Löpningen har gjort det lättare för honom att bibehålla sin koncentration och aktivt bidragit till att upprätthålla disciplin i skrivprocessen. Han betonar också löpningens syfte genom att dra en parallell till existensen, som han anser inte är betydelsefull för att livet så småningom tar slut. Slutet finns av praktiska skäl, precis som att målet i ett lopp handlar om att begränsa sträckan.

Utifrån ovan nämnda synsätt får löpningen en betydelse av mer allomfattande karaktär. Det skulle även kunna vara en av förklaringarna till varför många på senare tid har gett sig i kast med löpning som träningsform. Den som kontinuerligt ägnar sig åt löpning vet att ett meditativt flyt av koncentration kan uppstå i den så kallade ”andra andningen”. Ett flyt som uppkommer först efter ett antal outtröttliga minuter i motionsspåret och omfamnar både kropp och andning i ett slags medryckande samklang. Så kanske går det att se löpning som ett filosofiskt koncept, snarare än enbart en stunds fysisk ansträngning.

Med löpningstrenden översvämmas marknaden av böcker i ämnet, vilket lockar tanken att jämföra löpning med att läsa, som också är en uråldrig tradition. Liksom löpning har läsning sedan länge betraktats som något universellt och berikande för livsstilen, där nöje förenas med nytta. Den som läser kan i likhet med löparen försättas i ett meditativt tillstånd. Precis som med löpning där målet inte är det viktigaste, gäller detsamma med läsning, att slutet på en bok är till för att rama in berättelsen. Båda formerna bidrar även till att stärka och upprätthålla koncentration – att kunna springa ett antal kilometer såväl som att läsa ett antal sidor kräver fokus. Både löpning och läsning utövas dessutom oftast i ensamhet.
   Läsning kan även vara, om än inte fysiskt, så psykiskt utmattande, beroende på textens episka upp- och nedförsbackar. Hade det inte varit för bristen på direkt fysisk ansträngning hade läsning kunnat betraktas som en sport, precis som löpning också är en filosofi.

Detärbaraendröm detärbaraendröm detärba

Sitter i mitt lilla slott och försöker väcka morgonen till liv. Tänder upp tusen ljus i vardera hörn och ser hur lågorna stretar mot väggarna, hur de fullkomligt slukar upp väggarna och hela hemmet liknas vid en eldstad där indianer dansar kring elden - de dansar så snabbt så snabbt att allting snurrar evighetsrunt mig, och allt jag hinner se är vita fjädrar som blir till pilar som bildar skygga streck, som ryker ihop till lava, och jag tror mig plötsligt vara i mitten av en väldig vulkan!

Eller om det är på månen
Där är allting ultraviolettvitt
Så vitt att jag inte kan skilja på luft och jord
Jag sträcker försiktigt ut min hand för att känna, griper tag i något som jag tror är något,
men som varken är en planet eller stjärnstoft.


                                                              ----            ----                     
                                                              @              @
Eftersom jag vet varken ut eller in söker jag av rädsla skydd i någon vrå. Där sätter jag mig på huk med armarna över huvudet, kniper ihop ögonen och tänker: detärbaraendröm detärbaraendröm detärbarae
     - lyckligtvis är jag fortfarande kvar i slottet och morgonen har för längesedan stigit upp, ätit frukost och borstat tänderna. Ljuslågorna på väggarna har hunnit blekna bort av dagens ljus. Nu ser de mest räddhågsna ut. Som en dammtuss man först trodde var en spindel.

Julkalenderglöggpianotangenter

När jag kom till jobbet idag stod där en julkalender från chefen och väntade på mig. En julkalender! Jag som inte har haft någon julkalender ända sedan Ture Sventons jul gick på tv. Det måste ha varit över 100 år sedan. Åtminstone över tjugo år sedan.

Eftersom idag var den första dagen som jag jobbade i december månad fick jag därför öppna alla luckor, från 1a till 7e december. Sju chokladbitar! Rena julafton.

Minna åt också choklad idag. Och hennes övertygande fäbless för flamingos fick mig att till och med skriva om flamingos i min senaste tenta.

När klockan närmade sig lunch smög sig solen fram och dammade av våra vinterkalla anleten.

En av favorithögarna på jobbet. Mest för att de litterära epokerna är samspelta i svart.

Hilda drack kaffe, hjälpte kunder och fnissade framför 9gag.

Efter jobbet slängde vi på oss mössorna och tog tunnelbanan till söder om söder om väst.

Där, någonstans i en lokal till en krokig gata började vi med att dricka glögg och nafsa julgott.

Dock var vi inte där enbart för glöggens skull, utan huvudmålet bestod av en utförsäljning av retrotyger.

Minna fingrade på långa pianotangenter. Grafiska mönster på tyger, på inredning överlag, kräver nog ett hem med bestämd personlighet.

Jag hittade en snäll variant, vit med vitt mönster - en bordsduk har jag tänkt mig att det ska bli, så snart jag hinner sätta synålen i tyget.

Efter glögg och tyg var det dags att kliva ut i den nålvassa kylan för att åka hem och lyssna på mina gurglande element. Och därefter sova.