Jag är svansen på katten

Jag sitter som en jagad hare och skriver ikapp tiden, men tiden vill hela tiden springa sin väg likt en harig ekorre som inte törs stanna kvar och vänta på mig. För tiden tror nämligen att jag är jägaren fast jag i själva verket är den lojala hunden som borde hjälpa jägaren i sin jakt på tiden. Men så vill jag även vara vän med min fiende tiden, vilket gör mig lite valpig, jag kan inte bestämma mig, för det händer ibland att jag dras till fienden - det sätter större knorr på livet.

Man skulle därför kunna påstå att jag är svansen på katten, jag är egentligen inte särskilt slug av mig, bara något nyfiken på det förbjudna.

Påstår ni att jag lider av personlighetsklyvning?!

Med tanke på min åldersnoja

Samtal mellan två kvinnor i gymmets omklädningsrum:

- Ja ba, 27!?
- Va, trodde han det?
- Ja. Ja ba, lägg till en tio år till så är du rätt.
- Haha, va kul. Ja tänk om man kunde stanna vid 27.
- Ja, 27 är lätt den bästa åldern!

Och där bredvid stod jag och sa tyst till mig själv:

NJUT AV DETTA ÅR SÅ SJUKT MYCKET DU KAN, för sen är du slut.
Putsväck, finito, adieu, bäst före, parasta ennen, ikke brukar.

Hallå alla ni där UTE!

Vad hittar ni på för nåt kul en lördag som denna då?
Va, sa ni att ni fikar, promenerar i solen, äter en trevlig lunch och går på någon intressant utställning? Sa ni det? Jaha men så trevligt för ER. Himla trevligt.

Äh, om jag skulle ta och sluta roa mig med bloggen och istället återgå till min hemtenta.

Ha en underbart härlig lördag ni med!

From the front row / Paris

Bildkälla

På Paris gator trippade alla fransyskor iklädda trenchcoat.
På Stockholms gator struttar därför jag genast iklädd trenchcoat!

Les macarons

När jag var i Paris besökte jag Ladurée som är
alla macarons mekka.

 

Givetvis köpte jag en av de större askarna som man senare kan förvara sina smycken i. 
Eller varför inte kärleksbrev, bomullstussar, hårlockar, eller annan tyllromantik.

*******************************************************************************

Till sin konsistens är macarons ungefär som de ser ut - lite småflyktigt luftiga om skalet, 
och med ett innehåll som smeker tungan. På det hela taget påminner de om en liten puss.
 

 
*******************************************************************************

Jämfört med många andra bakverk är de dessutom väldigt fräscha, ungefär som små lätta 
moln lägger de sig i magen. Ja, jag känner mig alltid småförälskad när jag äter macarons.

Världens bästa gitarrist

Slöläser några bloggar och annat internetkrafs. Tycker det är roande. För mig är internet ett av mina sätt att koppla av på. Just detta internet-faktum kanske inte är så roande eftersom jag ödslar ett mörkertal med tid på att bara surfa runt.

Läste för ett tag sedan en intervju med någon som påstods vara världens bästa gitarrist -det var varken Jimi Hendrix eller Slash- och jag undrar förresten hur man kategoriserar ’världens bästa gitarrist’? Gör man som i kampsport, går på vikt, fast i det här fallet på vilken typ av gitarr man bemästrar?! Kanske går man på genre - världens bästa gitarrist i klassen dansband? Eller kanske går man på antalet fingrar som man kan dra ett solo på - ju färre fingrar desto bättre, eller jag vet inte alls. Gissar bara lite vilt i skallen.

Nåja. Världens bästa (och mest anonyme, eftersom jag inte minns hans namn) gitarrist fick i alla fall frågan hur det kommer sig att han kan spela så bra, varpå han svarade att han under sin uppväxt på 70-talet, då internet inte hade lika stor dominans som idag, utnyttjade all sin ’dötid’ till att plinga på sin gitarr.

Jamen tänk er, vem som helst kan då bli världsbäst på vadsomhelst. Det låter ju ganska enkelt, eller hur? Bara att sätta igång redan nu, stänga ner datorn och göra så som man gör när man förändrar sin livsstil - även försöker hålla det.

Sån där dag

Idag är en sån där dag då jag sitter hemma, ohälsosamt böjd som en banan över en text som jag kan läsa hur många gånger som helst utan att någonsin förstå den. Till råga på allt är det åter näbbkallt i mitt hem vilket innebär att jag måste värma på vetekudden stup i kvarten och binda en halsduk om livet, vilket i sin tur gör att jag känner mig sjuk. Jag är inte sjuk, ingen feber vad jag vet och ostsjukan slår väl på allvar i så fall ut om en sisådär tio år lagom till något annat förstadie, vad vet jag.

Men jag känner mig sjuk eftersom all rekvisita omkring mig är av arten: sjukdom - i brist på juice dricker jag c-vitamin, smakar ungefär som juice minus färskpressad apelsin, halsduken är som sagt knuten som om jag vore förkylningskrasslig, vetekudden värmer mina kallknotiga fingrar och magen den kurrar tom så här dagen innan lönen till slut äntligen vill födas.

Det gröna gräset

Strax innan jag begav mig till Paris bad en vän till mig att försöka få med åtminstone ett grönt grässtrå hem till Sverige, varpå jag svarade att jag skulle binda en hel bukett med gröna grässtrån om jag så fann dem under min resa. Ja, det var mest på skoj sådär ni vet när man har börjat tröttna på någonting riktigt ordentligt -i det här fallet vintern- så pass att man börjar skämta om det. För att överleva tillvaron. Man skrattar åt sorgen. Ja ni förstår.

I måndags träffade jag på samme vän under en föreläsning varpå han efteråt kommer fram till mig för att högt och helt omedvetet, som om det vore den mest naturliga frågan i världen, säga: har du med dig något gräs till mig?

Och hörsalens alla blickar riktades genast mot oss.

Ja, jag tyckte det var lite kul.

Osthost

Just nu är jag inne i en extrem ostperiod vilket innebär att jag ohämmat slukar en del snittost och kommer därför att snart behöva sluta upp helt med ost. Inte för att jag någonsin kommer att tröttna på det utan för att jag till slut kommer att drabbas av någon slags ostsjuka.

Jag vet inte om det finns någon ostsjuka, men skulle jag på något sätt märka av den skulle jag få dra mig till en läkare som skulle ta lite ostprover på mig, kika mig i munhålan och dutta med sitt stetoskop på olika ryggpunkter, samtidigt som jag blir ombedd att hosta till, och där skulle läkaren alltnog höra lite rosslande ost i slemmet. Osthost, skulle det låta.

Läkaren skulle sedan sätta sig ner på sin stol och stirra tyst på några avgörande papper. Sedan vända upp blicken mot mig, ta av sig sina glasögon och med allvarlig min säga: jaha du, det här ser inte så bra ut. Faktiskt inte alls bra. Provsvaren visar att du har alldeles för höga ostvärden. Så från och med nu måste du genast minska på ditt ostätande, ja för det här går ju inte, du hör ju själv hur du låter. Osthost, skulle jag då svara.

Det hållbara korthuset

Den här veckan är en sparlågsvecka, speciellt tillägnad mina bröder och systrar på alla campus runtom i Sverige. Självklart är detta land lyckligt lottad med bidrag för alla studerande, absolut. Dock går det inte att bortse från att (och det gäller nog inte bara studenter) det alltid är för mycket månad kvar i slutet på pengarna, vilket gör att en hel klunga av pluggisar väl och ve lever upp till klyschan: länge leve nudlarna.

I övrigt är jag jätteglad.

Nudlar + kontokort=det hållbara korthuset

TITTA! Google Translate är också besatt av versaler

Jetlaggad men inte spetälskad

Hallojsan i stugan,

om någon får för sig att undra när jag är tillbaka i Sverige så är jag det alltså NU, och ostadigt står jag med båda fötterna på den hala jorden.

Tänkte dock vara lite ovänligt kort för denna gång, behöver vila, eftersom jag lider av någon form av jetlag, som som jag vore i ett mellanland mellan två länder, förstår ni? Jag känner mig alltså något vilsen eftersom det första som slår mig när jag kommer tillbaka till Sverige är att:
1. det känns som om jag nyss var här, vilket jag i och för sig också var
2. området utanför en flygplats oftast ser likadan ut, vilket land man än befinner sig i (nåja, snön är visserligen ett alibi nog för att göra mig varse om att jag är i Sverige)

NOG om det, och nu måste jag sluta att:
1. skriva med VERSALER för att betona vissa ord, för ni förstår ändå vad jag menar UTAN att jag ska behöva SKRIKA UT DET, eller?
2. och så ska jag sluta upp med att blogga på sena natten som en annan jetlaggad duracellkanin och istället stänga ner datorn för att sova. Ja, jag måste tyvärr sluta nu, HÖR NI DET.

På tal om ingenting - när jag var väldigt liten men vuxen nog för att förstå, trodde jag att spetälska var en sjukdom som drabbade den som var olyckligt kär. Tänka sig.

Nåväl jag dyker snart upp igen, utan en jetlaggad ton i text, ursäkta min burdushet.

Au revoir tout le monde!

Tack än en gång alla ni godingar som har fixat ihop denna resa åt mig. Nä nu hinner jag inte skriva mer för jag har ett FLYG att passa.

Jamen puss & kram och allt sånt där, ni vet.
herrå!

Resfeber?

- Då är det nog dags att ta tempen.

www.yr.no

Frågor på fall

Jag tänkte svara på en del frågor som har samlats under några bloggmånaders lopp eftersom jag inte brukar svara på kommentarer så ofta, även om KOMMENTARER UPPSKATTAS. Jag struntar alltså inte i er, jag bryr mig om er. Det är ni som gör bloggen.

................................................

Kommer du att skriva om något mer liknande Fallet August? Det var kul. (1, 2, 3) Kul att du tycker det. Kanske kommer det någon liknande variant med uppföljare. Inte helt säker än, behöver först lite dramatik för att få till något.

Gillar du att laga mat? Ja, finns köksyta och sällskap njuter jag fullkomligt av det.

Kan du franska? Tyvärr, det enda jag kan är det jag härmar från vad andra uttalar.

Favoritförfattare? Svårt att säga, det beror helt på typ av berättelse. Men Haruki Murakami är en storfavorit av det jag hittills har läst av honom.

Det var ett tag sedan du skrev om din kompis Naima. Var är hon? Hon är kvar, men senast under ett annat namn. Det händer att jag skapar fingerade namn i bloggen.

Har du läst något av Anna Gavalda? Tyvärr, endast några flyktiga sidor ur hennes novellsamling ’Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans’, sedan hann jag inte längre. Men boken står fortfarande i kö på bokhyllan.

Vad hände med killen i godisbutiken, gick ni på date? Nej. Bäst att hålla godisberoendet på lagom nivå.

Hur lärde du känna Marion? På gymmet. Hon dök upp i mitt liv just då jag blev frankofil.

Du är cool? Tror du som skrev den här frågan glömde att byta plats på de två första orden. Men svaret på aktuell ordföljd: tack.

Har du läst ut ’Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann’? Ledsen, men det har jag inte. Det tar nog lika lång tid för mig att läsa den som det tar att uttala titeln. Men när jag väl har gjort det tänkte jag ge mig på en uppföljning på min vaga recension.

Vad har du för färg på dina tår? Du menar tånaglar? I så fall lila.

Har du besökt några andra ställen i Frankrike än Paris? Icke, men önskar dock göra det framöver.

Vad gillar du mest: att skriva eller läsa? Skriva.

Testat 8 tim jobb, 8 tim fritid, 8 tim sömn? Smart. Nu när du säger det låter det mer hälsosamt än andra dygnsexperiment.

Ibland känns du mystisk, är du det? Att jag har en mystisk framtoning på bloggen? Kanske, vilket i så fall beror på vad jag väljer att framhäva i det jag skriver om.

Har du många läsare? En del ökning ja.

Har du någon speciell fråga som driver dig? På bloggen? Det är nog i stort sett själva vardagen och allt som ligger invävt i den. Och såklart allt franskt.

Är du politiskt aktiv? Jag röstar vart fjärde år.

Du gillar inte sommar, men vilken är då favoritårstiden? Jag gillar inte hysterin kring den svenska sommaren. Hösten är den lugna favoriten.

Du säger att det är svårt att skriva men har ändå lätt för att blogga? Rent generellt är det alltid snårigt att skriva eftersom det är lätt att tänka för mycket. Och att blogga är ju att direkt publicera det man har skrivit vilket kan framkalla lite scenskräck, men idéerna är det annars inget fel på.

Vad äter du helst? Choklad. Talar vi mat så är det libanesiska köket hjärtat.

4 dagar kvar!!!

Jaha, så ni visste inte det men asch, det är inte så mycket att bjäfsa om eller så, äh jag ska ju bara dra dit över helgen. Ni vet, få iväg några mail under fredag eftermiddag innan jag loggar ut för att sen checka in på Arlanda, å sen är jag i Paris liksom bara sådär pang tjof. Inget märkvärdigt med det.

Hattigt

Vi komma, vi komma från bokhandelsland, och vägen vi frusit på väg till Saltisstrand. Så piffa så piffa, vi äro alla sex, pekfingrar till mustasch och hattarna på sne.

I lördags var det dags för oss på jobbet att göra annat än att kränga böcker - med Saltjösbanan tog vi oss ut till Sophia för lite variation.

Här är förresten Sophia. Vanligtvis bär Sophia inte omkring på tomteluva och vit mustasch.

Minna brukar inte heller ha målad mustasch på pekfingrarna. Det var bara det att kvällen hade ett tema som hette: ’hattar och mustasch’. 

Ellen hade en hatt och två mustacher och valde flitigt mellan dessa två efter humör.

Vi åt hur mycket god mat som helst och spelade spel, däribland något som heter ’Lingon lådvin & långkalsonger’. Spelet gick ut på att se hur mycket svensk man är genom att svara ja eller nej på olika påståenden som till exempel: om man brukar tävla om vem i sällskapet som har fått mest solbränna efter en utomlandsresa/om man brukar snoka i andras badrumsskåp/om man vet vad skylten vid övergångsstället heter/om man äger en tv på +42 tum, etcetera. Jag var inte väldigt svensk, men svensk nog.

Vendela hade tillverkat en egengjord hatt med hjälp av toarulle, presentpapper och diadem. Sedan dokumenterade hon också kvällen ur riktigt sjysta vidvinklar.

Sophie var fransos, jag blev lite kär.

Och det fanns ett vin med omslag som liknade vårt tema.

Se så fint vi posar. Jag var typ mimare slash fransyska. Min mustaschpose var dock inte så lyckad, på håll ser det allt lite knasigt ut med pekfingret under näsan.

Och så höll det på - en kväll proppad med mat, klädd i hattar och mustachposer, till öron för fransk och brittisk musik, samt tur i ännu mer spel.

Min virtuella bebis

När jag började att blogga för tre år sedan kunde det ta mig tre dagar till att tänka ut aktuellt bloggämne, en dag till att fundera ut upplägg, fyra timmar till att skapa inlägget och tre timmar till att våga lägga ut det. Ni förstår då att det gick åt ganska mycket tid till att blogga - bloggen var som ett barn jag nyss fött och allt kändes mest bara klumpigt och oroväckande omständigt.

Idag går det knappt en dag och jag har redan kommit på tre-fem olika blogginlägg att skriva om, varav ett-två av dem skapas i ett nafs och publiceras i ett rafs, beroende på tids-kvalitets-och variationsrelevans. Ni förstår då att bloggen upptar en del av min tid, men på ett mer naturligt sätt - bloggen är mitt lilla barn som automatiskt hänger med i mina vardagssvängar. Eller om det är så att jag hänger med i barnets svängar: vardagen är utav ett attraktivt bloggämne, och som min kompis insisterade på häromdagen - att jag borde sluta att fota omkring och istället leva i realtid. Frågan är dock om man någonsin lever i realtid med en bebis under arm?

Att blogga är i alla fall nice shit.

På tal om skit - jag vill passa på att varna alla chokladälskare för Fazers uutuus/nyhet: ’Karl Fazer’ med smak av walnut crunch. Den smakar praktiskt taget som en torr näve valnötter rullade i en tesked kakaopulver.

Briekär

Klockan är snart halv tio och det är måndag den 14.e februari. Dagen är äntligen snart slut, och jag har inte gett någon kärlek på köpet i form av en taskigt dyr nallebjörn, utan skänker hellre kärlek till min familj och till mina vänner, och såklart till alla er jag inte känner. Alla behöver kärlek, äkta kärlek, året runt.

(Men den som mot all förmodan hemskt gärna vill skänka en ros, flådig middag, diamantringar, resor till Karibien eller så har alltid min mailadress i den högra spalten. Jag är ju inte den som är den va.)

Visste ni förresten att det är väldigt enkelt att äta upp en hel brieost alldeles själv, under en och samma kväll. Brieljant.

Bildkälla

Dygnkåt

Det är inte helt oavsiktligt som jag idag vaknar upp när folk fortfarande ligger och sussar i sin sävliga söndagssömn. Varför? - för att jag känner mig extremt dygnkåt. Observera,
d y g n kåt. Inte i någon annan bokstavsföljd eller fantasi.

Jag styr alltså dygnet istället för att låta dygnet styra mig - delar upp dygnet i fjärdedelar som får mig att spendera tid med varje moment i sex timmar vardera. På den första fjärdedelen -klockan tjugofyra nollnoll- börjar jag med att sova i sex timmar, sedan surfar jag i sex timmar, äter i sex timmar och skriver i sex timmar. Ja, så håller jag på och leker med det sexsiffriga dygnet, härligt va!

När jag sedan har tröttnat på att göra samma sak i sex dagar byter jag för nöjes skull ut några av aktiviteterna mot exempelvis träning, plugg och shopping, med sex timmar åt gången. Dock med vissa undantag då alla butiker inte alltid är öppna på min tid av dygnet, eller att ekonomin inte följer min rytm.

Det händer även ibland att jag byter ut variabeln sex genom att dela den på två så att jag istället har tre timmar till förfogande åt vardera aktivitet. Jag får då ett dygn som består av hela åtta delar, vilket ger näring åt en något mer hälsosam kostcirkel - det ger mig helt enkelt lite mer tempo och dynamik i min aktivitet, då det kan tyckas onödigt att i tre överflödiga timmar stå och diska upp en obefintlig disk.

Ibland när jag tröttnar på den här leken med dygnet kan jag helt spontant få för mig att dela upp dygnet i två tiondelar och låta en aktivitet löpa parallelt med någon annan, kanske varva dem sinsemellan eller häpnas över när de krockar med varandra. På det här tiondelssättet får jag givetvis en kvantitativ rest med någon decimal, som jag sedan är tvungen att helt överlåta åt dygnet.

En fransk söndagsmiddag

beståendes av:

sirap, nutella och bananer till fyllning.

Äppelcider till dricka

och ’pannkakssmet’ till bas.

Vänner, jag talar såklart om crêpes, hepp hepp. Hos vem kan ni lätt gissa er till.

Vykort i Paris

Det är tur för vädret att solen gör sig närvarande idag, annars hade jag i och för sig klarat mig helskinnad ändå. Man vänjer sig vid allt, även vädret. Eller? Orsaken till min optimism -jag är visserligen ganska optimistisk för jämnan och säger bara som min pappa alltid säger när han blir kallad för att vara negativ: jag är inte pessimist, bara realist- är den att jag om en vecka befinner mig i Paris. Och för er som nyss läste lite för snabbt: om en vecka befinner jag mig i Paris.

Inatt drömde jag att jag redan var i Paris, att jag satt på ett café och skrev några vykort på måfå som skulle postas ingenstans. Det hör till den franska livsstilen att göra det mesta på måfå, tanken har sällan en plan, spontaniteten talar. Jag diskuterade med en kvinna på franskakursen, hon sa att en gång när hon var i Frankrike och tågluffade hade en frikostig främling ritat en karta i hennes hand när hon bad om att få en vägbeskrivning - i all enkelhet.

Parlez vous francais?

Igår började jag dagen till ära med att omsorgsfullt packa min väska. Väldigt omsorgsfullt.

Det blev en sen eftermiddag och himlen såg egentligen inte ut så här, men SNÖSTORMEN SKA FAN INTE FÅ FÖRSTÖRA MIN DAG! Så vi låtsas va, vi låtsas att det var så här hjärtbrytande vackert, eftersom ingången till ett nytt språk kräver sin speciella stämning, tack.

Vad som sen hände var att jag klev in på en skola för att ta min första lektion någonsin i   f r a n s k a - en födelsedagspresent från min familj; merci a toutes!

Bonjour - goddag
Bonsoir - godkväll
Bonne nuit - godnatt
Salut - tjena, adjöss
Au revoir - hejdå
Je m’appelle - jag heter
Qui est-ce? - vem är det
Cest moi - det är jag

Exakt, skolfranska! Men vänta bara, snart skrivs den här bloggen på franska. Eller inte.

Och jag tänker: trots att ett språk är en den främsta representanten för sitt land och dess kultur ligger det något komiskt i att lära sig ett nytt språk genom att paradoxalt nog systematisera det - att dyka ner i grunden för att bena upp olika ljud, stavelser och att schematisera språket i grupper. Så konstlat som det bara kan bli. Men jag gillar det eftersom det förstärker den klassiska bilden av ingången till ett nytt språk: old school.

Egentligen borde jag ha fortsatt kvällen med crêpes eller kanske huitres (ostron) för att liksom fullborda känslan av dagen. Men vad vore livet utan kontraster -

August dök upp och vi drog istället till det japanska köket och köpte hem sushi. Japanska är förresten ännu ett språk jag skulle vilja lära mig, någon gång i framtiden sådär.

Sen satt vi i ett nytt vintermörker och tjöt i rött.

August lekte med kameran

medan jag höll uppsikt över chokladen.

Bonne journée mes chers lecteurs!

Tider, år, löv och vår

Jag sitter och funderar sönder mitt huvud. Utsikten från mitt fönster är fortfarande ganska mager, inga löv på träden, ingen sol på himlen, det finns överhuvudtaget inga generösa färgnyanser att fiska upp någonstans. Ärligt talat är vintern på det stora taget inte så mycket alls att hänga i julgranen. Men vad jag egentligen vill säga med detta är att de vakuumfyllda mellanperioderna i alla årstider inte hade varit till någon nytta, om det inte hade varit för att vi faktiskt behöver utstå menlöshetens grepp för ett tag.

Jag tror inte att våren hade välkomnats på samma sätt om inte vintern hade envisats med att vara så hemskt grå under några långa månader. Jag tror snarare att vi hade blivit något stumma över våren om den hade anlänt alldeles för hastigt inpå vintern - ungefär som när man precis har haft ett brustet hjärta är det svårt att direkt bli kär på nytt. Man behöver vänja sig. Man behöver fylla ett hålrum med bara tid. Allt behöver sin tid. Och när väl den nya tiden kommer blir det sedan enklare att skifta nyans tillsammans med den. Jag läste nyligen denna rad, minns inte var, men den säger en del om allt:

"de vackra årstiderna gör det lättare för mig att förändras"

Dags att kanske bju på en bild?

Stackarna, ni måste vara helt utsvultna och slutkörda efter mina två senaste inlägg. Tänka sig att det går att spotta ur sig så mycket text, på en blogg dessutom! Tjejen lär aldrig kunna hantera twitter, kanske ni tänker. Hon skulle bli avstängd om hon ens skrev en enda mening som säkert skulle sluta på tusen rader. Typ, get a room, tänker ni eller nåt sånt. Eller varför inte, get a novel, kanske ni också tänker? Eller... okej jag ska sluta!

TOY - orsaken till min dubbla åldersnoja. Förpackningen ser förresten ut som ett enda stort tuggummi som någon har knaprat lite i kanten på.

Asså den här tjejen verkar ju helt TOY, kanske ni tänker.

Hjälp, Im TOY old!

Jag har en vän som egentligen inte är så mycket äldre än mig, men tydligen tillräckligt gammal för att det ibland ska uppstå ett glapp när vi pratar om säg vissa tv-program från när vi var små. Och då skrattar vi lite åt det där med vilka referenser man har i bagaget bara för att man råkar vara född under olika årtionden, varpå min vän plötsligt får något moloket i sin blick, som om han just fått ett sorgset bud meddelat till sig - han inser med ens hur gammal han faktiskt är, jämfört med mig.

Men ’Fem myror är fler än fyra elefanter’ fanns väl ändå när du växte upp, frågar han trevande? Ja såklart det fanns, utropar jag! Och ’Bolibompa’! Det såg du väl också på, försöker jag? Eh, näe inte ’Bolibompa’, men ’Trolltyg i tomteskogen’ såg jag. Såg inte du? fortsätter han. Jag ser frågande på honom. Nähä inte det, svarar han. Och sådär håller vi på, mest på skoj. 

Jag vill inte påstå att jag på något sätt tävlar med min vän eller andra personer som är äldre än mig. Men med tanke på min åldersnoja kan jag ändå inte låta bli att dra fördel av den här typen av jämförelser. Det finns ju visserligen ingen allvarlig mening i detta, men lämnar mig alltid belåten med en insikt om att jag trots allt inte är så gammal.

Idag upptäckte jag till min överraskning att det åter har börjat säljas TOY-tuggummin i handeln! Glatt norpade jag åt mig en påse -saknar dock den äldre förpackningen i tunn kartong- och skred till kassan. Vad är det här för något, säger tjejen i kassan med stora ögon? Jag tittar på henne. Eh, TOY-tuggummin, svarar jag och undrar om hon driver med mig. Jaha, nä jag pratade inte med dig, säger hon och vänder sig till sin kollega. Ja, vi har börjat sälja dem nu, svarar hennes kollega frånvarande samtidigt som hon skrapar med något papper. Igen, säger jag. De har börjat att säljas igen. A juste, igen, rättar kollegan sig själv. Tjejen i kassan stirrar på mig. Vadå, visste du inte det, säger jag till henne. Att de har säljts förut?

Från och med här tar min åldersentuisasm sin tvära vändning när jag inser att jag har blivit så pass gammal att tjejen i kassan inte vet om att TOY är ett klassiskt tuggummimärke som var väldigt populärt när jag var liten, för bara ett antal år sedan. Jag får svindel. Det svartnar om ögonen och utan att tänka mig för frågar jag henne hastigt: vadå, hur gammal är DU egentligen? Eh, jag är 89.a, och du då, frågar hon något beklämd? 84.a, svarar jag stolt. TOY fanns väl när jag var runt en tio år sådär, säger jag och sträcker på mig. Jamen då så, då var jag ju bara fem år, säger hon och ler mot mig. Jag ler tillbaka. Men det är något konstigt med mitt leende, det verkar ha hakat upp sig under mina nollställda ögon.

The Nike Blast, dag II

För exakt en vecka sedan pumpades det massor med muskler, adrenalin och glädje, på Nike-konventets andra och sista dag.

Söndagen började tidigt den med, men inte lika tidigt som lördagen. Jag befann mig åter på Universitetet, inte för att läsa utan för att dansa. Solen hade hunnit vakna till liv och värma upp min träningssargade kropp - jag upptäckte att jag hade muskler jag inte trodde fanns, fantastiskt.

Musiken dunkade ända ut, klasserna hade redan startat igång och jag smet förbi för att fylla på min vattenflaska innan min första klass började.

Och vid skåpen träffade jag på Malin, hej hej. Malin hade också upptäckt muskler under natten hon inte trodde fanns.

Och Marion dök lägligt upp hon med, redan uppvärmd efter sin första klass.

Sedan var det jag som fick äran att bli svettig, efter en raggaklass ’Shakedown’, med instruktören Kimmo Jukkuri från Finland.

Och så var det dags. Att kora vinnaren till Nike Top Instructor 2011. Sandra på scen tillsammans med de andra finalisterna. Mitt hjärta gjorde trumvirvelslag samtidigt som Björn Lindgren från Fitness Magazine höll i micken.

Dessvärre vann inte Sandra. Men att ta sig till final, ja överhuvudtaget komma med i tävlingen är en stor vinst det med! Och så snart vinnaren var korad bjöds det på ännu en dansuppvisning.

Som jag följde tillsammans med Lena och Mia, och vi funderade ett litet slag på att ställa upp till nästa års Top Instructor. Men bara ett litet slag. Tanken blåste snabbt iväg och dränktes istället av musik.

Och under min rusning till nästa dansklass mötte jag ännu en vän och före detta kollega, Sara som glatt ställde upp på bild.

Dags för dansklassen ’Booty Walk’, med Åsa Eriksson, som kan se ut så här när man svankar.

Därefter snabbt byte över till Elaine Rydbergs streetklass och hennes ’GaGa Our’, inspirerad av style miss Gaga herself.

Dagen började mojna, det blev mörkt både inom-och utomhus, och Petter uppträdde live på scen, alla händerna i taket.

Slutligen, sist ut på konventet var Åsa Fornander och Josef Matthews som höll i en Body Balance-klass, som är en blandning av yoga, pilates och tai chi. En alldeles perfekt avslutning för de trötta musklerna, hjärnan och energin.


Och sist men inte minst, en komprimerad helhetsbild av konventet. Galet är ordet. Galet stort, galet många klasser, galen träningshysteri och galet mycket inspiration. Tack.