Vindar i senjuli

Intar frukost på min balkong och lyssnar till tystnaden som omger sig av en ventilationsfläkt, något enstaka flygplan som korsar himlen och så förbipasserande bilar nere på gatan. Träden rasslar lite högre än vanligt, löven har börjat få rynkor och skelett som knakar när de rör sig.

Imorgon är det första augusti och då kommer vinden kanske att börja låta lite mer och löven rassla lite högre. Om inte just imorgon så händer det småningom, när hösten lyfter på hatten och kliver in. Det besöket ser jag fram emot.

Och så till vädret

På jobbet: Vindstilla, några enstaka stackmoln. 5-10 grader.
Mitt fredagshumör: Omkring klart till halvklart. 15-20 grader.
Min matlåda: Strålande sol. 80 grader.
Den bok jag läser just nu: Växlande molnighet. 10-15 grader.
På bloggen: Sol, jämna regnskurar. 25 grader.
Stockholm: Mulet, kvavt. 20-25 grader.

Kära dagbok

När jag var i tonåren försökte jag mig på att skriva dagbok, men det gick ingen vidare bra. Jag köpte mig en liten sak med vadderat omslag och hänglås(!), och sedan skulle orden börja flöda ur mig. Rinna som en symfoni med inslag av violmelankoli. Jag skulle skriva ända tills alla okej-posters obönhörligt släppte från väggarna, och jag skulle peppra dagbokssidorna med både rosenblad och fyrklöver, samt söndersuktade foton på de killar som jag var kär i. Och skulle någon komma åt att läsa dagboken skulle den personen möta en tonårsklaviatur utan dess like, med prydliga rader i rosa tusch - som ett litet godisstånd i bokformat.

Men problemet med mig och min dagbok var att det aldrig blev som jag hade tänkt mig. Jag fyllde aldrig ut hela boken, inte ens två dagar hann jag skriva mig fram till. Det var ett litet misslyckande i sig. Att vilja skriva om de tankar som man bar på, men som man faktiskt inte kunde skriva ner.

Ni undrar kanske varför?

För att jag helt enkelt inte visste hur man gjorde. Jag kunde inte förlika mig med varken dagboksformen eller ens formulera vad som skulle stå i den. Vad borde jag skriva om? - om hur min dag hade sett ut från det att jag vaknade och gick till skolan, tills det att jag kom hem och så småningom gick och lade mig? Eller passade det kanske bättre om jag försökte mig på långrandiga kärleksförklaringar? Jag fick aldrig riktig rätsida på det där, men oavsett vad det var så visste jag inte varför jag skrev ner något som jag i slutändan enbart berättade för mig själv. För mig fanns det inget tydligt syfte med att skriva dagbok.

Det gick ett tag, jag minns att jag köpte en ny dagbok. Den var röd och hård. Den hade heller inget hänglås. För mig spelade det nämligen ingen roll om någon annan läste det som jag hade skrivit, för det var snarare då som jag kunde förmå mig till att skriva ner något. Jag ville ha publik.

Det har nu gått några år sedan jag maskade igång med mina dagboksförsök. Och när jag nu tänker tillbaka på min andra dagbok - den utan hänglås, så känns tanken på att skriva dagbok idag mer befriande, eftersom det är just vad jag på ett sätt dagligen gör. När jag bloggar.

Bloggbilder, matkoma och luftballonger

Min mamma berättade för mig att när hon läser bloggar så läser hon främst de inlägg som består av bilder. Och hon är inte ensam om att tycka det, jag förstår henne. En bild säger mer än de tusen ord som man i första hand inte läser när man använder Internet.

Så framförallt till min mamma, men även till er andra. Några bilder.

En solig kväll för några soliga och regniga dagar sedan hamnade jag och Therése på Hermans
café för att glufsa buffémat tills vi sprack.

När vi sedan spruckit slank också kaffet ner.

Samtidigt begrundade vi den magnifika utsikten över fjärden nedanför, och i skyn såg vi
plötsligt några luftballonger lomma omkring, likt stjärnor natthimmel trädde de fram för
våra ögon. Eller likt växande kärlek trädde de fram. Eller ja, det finns många liknelser.

Det var under denna kväll som luftballongerna fick mig att i ungefär en veckas tid därefter
bara skriva om luftballonger och stjärnor och... och... och.

Har ni vägarna förbi Stockholm under sommaren så besök gärna Hermans, det är ett lummigt
ställe på söder, med internationell känsla, både i form av klientel samt utbud på buffén som
brukar ha olika teman, som t ex mexikanskt eller indiskt. Dessutom finns där en massa goda
bakverk och fin utsikt mot vattnet, över i princip hela Stockholm.

Minus är att det givetvis är fullproppat med folk, samt att stället inte har några alkoholrättigheter.
Men det har ingen än så länge dött av.

När vi sedan snackat bort maten ur våra magar började himlen se ut som hettat smör i stekpanna,
och vi skiljdes snart åt efter både matkoma och ballongfärd.

Uppehåll

Anledningen till mitt blogguppehåll beror till viss del på att jag har legat sjuk och inte kunnat skriva. Men så beror det även på händelserna i Norge, eftersom de ämnen jag vanligtvis skriver om här på bloggen känns aningen triviala och blasé i jämförelse med vad som har skett. Dock menar jag inte att man ska underkasta vardagens gemener, det är dem som vi oftast utgår ifrån för att kunna ansluta till helheten i vår omgivning. Det är även dem som vi, beroende på hur vi reflekterar, gör att vi kan relatera till större händelser som sker i vår omvärld. Också är jag medveten om att världen, förutom Norge, inte är i sin ultimata balans när det kommer till många andra pågående konflikter. Men när det handlar om förödande incidenter som står precis runt hörnet, så som terrorattentaten i Oslo och skjutningarna på Utöya, så känns vädret aningen vrångt att kommentera.

Mina tankar går till Norge.

Konfettiregn

Just nu kan man säga att den här bloggens besöksstatistik har lite regnuppehåll. Men så brukar det ju vara under sommaren. Det regnar mer sällan då än till exempel på hösten, ojoj, på hösten är det rent ut sagt ett enda stort regnkalas här!

Också på våren händer det grejer, regnet öser ner i massa härliga kulörer och nyanser från flera delar av världen. Tänk konfetti, fast regn. Alltså inte som konfettiregn, det ska vara rent regn. Vatten. Fast det kan ju också liknas vid ett konfettiregn. Eller alltså

ÄSCH! Ni fattar ju.

Små regnpussar av statistik

På tal om regn och liknelser - besöksstatistiken på min blogg är som ett regnväder. Man tror ibland att det ska fortsätta regna för evigt. Men så avtar regnet, minskar helt och det är dags att fälla ner paraplyet. Det är löjligt att gå med ett paraply uppfällt när det inte regnar.

Men plötsligt öppnas himlen återigen och det forsar nu in många besökare i samma hastiga takt som ett ösregn väller ner. Till en början blir man något förvånad och höjer överraskande på ögonbrynen, men vänjer sig snart vid tanken, myser med tanken. Det går ett tag och så småningom börjar regnet avta, för att sedan istället dugga lätt, en, två droppar, kanske fem.

Därefter blir det uppehåll. Tystnad. Regnet lyser med sin frånvaro och jag börjar undra om regnet ens vet om att jag finns? Att jag praktiskt taget står här med öppna armar och ber om regn. Jag ropar åt regnet men vet inte om regnet hör mig. Så jag går in och och sätter mig vid fönstret, tittar på min rökande granne som befinner sig på sin balkong. Hur hon skakar av aska från sin cigarett. Ett litet knyck, sedan för hon cigaretten tillbaka till munnen och hennes kinder blir till två strama streck. Som tonlösa gitarrsträngar.

Och sedan smackar det rejält på med regn igen. Min granne fimpar, skyndar sig in och jag går ut i regnet, tittar upp mot himlen, blundar och känner regndropparna falla mot mina ögonlock. Som ödmjuka små regnpussar känns de. Den här gången slutar inte regnet upp lika abrupt. Den här gången håller det sin jämna takt. Det blir till och med långvarigt. Ni minns väl att jag gillar regn.

Förresten

En arm i närbild.

Mitt regniga förhållande

Tänker på regnet som strilar ner utanför fönstret. Jag gillar regnet, det får mig att känna mig levande. Regnets doft, också dess magra utseende tar ner mig på jorden. Det är ungefär som när man möter uteliggare på gatan och man tittar och glor. Man får sig liksom ett slags rejält nyptag om kinden. Ett hårdare nyptag än vanligt.

Vakna!

Sedan tänker jag på hur allt vi erfar relateras runt i cirklar, att allting egentligen går ut på liknelser och referenser. Speciellt när man skriver blir det tydligt hur sammanhang baseras på liknelser. Som människor med koögon, människor med bananarmar, himlen som ett ullgrått täcke, mobildisplayens viloläge som ett stumt eko, regnet som en sanning, och så vidare.

När jag väl tänker efter så är hela världen en enda stor liknelse av sig själv. Men frågan är bara vem det är som världen själv härmar, vilka referenser utgår världen ifrån?

Asch, jag ska inte uppehålla er på något särskilt vis, ni ska få återgå till ert. Det är bara något med regnet och mig. Vi har ett förhållande, jag blir sentimental.

Från studentliv till heltidsjobb

En bananböjd arm.

Igår gjorde jag framsteg, lyckades att hålla mig vaken ända till tio innan ögonen föll ihop. Men det var nära att jag somnade redan klockan sju, och dagen innan det var det godnatt vid nio.

Det ska bli spännande att se när sömnen överraskar mig idag. Jag tippar på nio, sedan kommer han stå där i sitt vita lakan och ropa buhu, så att ögonen vill hålla för ögonen.

Kursboken K

Utebliven arm.

På lördag ska min vän K (många anonyma vänner här, jag leker Kafka) ha födelsedagsfest och jag nosar på en present att ge bort. Funderar på att ge kursboken Franska 1, som jag lånade av honom när jag under våren tog franskalektioner. Indirekt kan man då säga att jag egentligen ger den tillbaka till honom.

Tanken är dock aningen snålsynt, speciellt då han gav mig en resa till Paris i födelsedagspresent. Kanske inte hela resan, men han var allt med på ett generöst hörn!


(Att få en mäktig födelsedagspresent kan komma att stå en dyrt under resten av året. 
I alla fall mätt i samvete.)

Dilemmat

En genuint rätvinklig arm.

Eftersom det regnar som en bulldozer idag har jag köpt mig lite lösgodis som jag tänkte mysa med tillsammans med en bok. Problemet är bara att jag aldrig hinner komma till lässtunden innan godiset är uppätet, eftersom jag först fastnar framför datorn. Och då försvinner ju själva grejen med att köpa godiset till någon speciell stund. Så jag slutar skriva här och nu så att jag hinn

Behind the scenes

Kom på att det såg lite skevt ut med min arm på den förra bilden. Inte för att det gör mig något, det gjorde inte ont att böja den så framför kameran. Vad gör man inte för sitt yrke! Men så påpekade en vän att det såg lite knas ut - hon undrade om det var någon annans arm?! Nejnej jag är bara vig av mig, svarade jag.

Så därför kommer här en bakom-kulisserna-bild. Inte för att den alls ger mer rättvisa åt någonting. Den är egentligen väldigt onödig känner jag nu.

Äntligen!

Efter att ha jobbat och yogat och gjort andra väsentligheter om morgnarna kan jag idag äntligen vakna upp på mitt morgonlyxiga vis: en kopp kaffe, en liten chokladbit, datorn i famn; några rader, en bok; några sidor. Sedan mår jag bra. Frånsett att jag har blivit förkyld.

Det känns speciellt avigt att vara förkyld på sommaren - det är ungefär som att äta kall pasta i sallad, som min vän J uttrycker det. Fast då syftar hon inte på någon liknelse, det är bara som jag själv binder orden.

Och så en rosdoftande handkräm

När det kommer till min sängplats så saknar jag att ha ett sängbord. För just nu ligger böckerna djävulskt mörka och inklämda bland sladdar och dammråttor, och jag känner mig inte alls särskilt rättvis gentemot deras anseende.

Jag tänker mig ett sängbord där jag kan stapla upp böckerna på välrenommerad hög. Så kan jag även ställa dit mitt så kallade läppcerat, och så skulle jag kunna ha ett glas med vatten stående utifall jag blir akut dricknödig under natten. Och så kan jag dessutom ha en liten vas med någon sofistikerad blomma som lutar sig lite spetsfundigt över böckerna, och så ställer jag även dit en rosdoftande handkräm, och så slutligen ett inramat foto på en make med son och deras 10-kilos gädda till fångst.

Ja, sen ska det nog kännas bra att gå och lägga sig.

Kejsarens nya galonisar

En läsare undrade om jag totalt hade glömt av att det var Frankrikes nationaldag igår. Självklart inte, svarade jag då. Det skulle ju vara som att missa städa rent sin hamsters bur och bara låta hamstern dö i sin egen smörja, och man är elva år och det brister så många knoppar att man låser in sig på sitt rum och skriver "Kära dagbok", följt av sju sidors text och en hel radda 24-fotorulles-urklipp på sin hamster ur en och samma vinkel.

Jahapp. Så var det med det. Och nu börjar solen skina här utanför, det är ett sådant sken som talar om att mina galonisar till kläder är helt fel. I morse när det regnade var jag möjligtvis av trendfaktor, men nu känner jag mig mest som Kejsaren utan sina kläder. Eller ja, jag är ju påklädd, men anpassad för fel kontext. Ni förstår nog.

Gudfaderns häftklamrar

Kom här så ska du få sota för dina misstag, säger han och sträcker fram en häftapparat mitt framför näsan på mig. Lägg ditt finger emellan, fortsätter han och jag tittar upp på honom med förvirrad uppsyn. Jag hänger inte riktigt med, tror för en sekund att han citerar en replik ur en hårdkokt thriller, en sådan som består av två obskyra kompanjoner i anonyma trench coats, i ett mordsvart förhörsrum med en blek glödlampa som enda ljuskälla. Tänk Al Pacinos uppluckrade stämband i Gudfadern, fast i Beck-miljö. En ångkokt svenneversion. Jag har förresten aldrig sett Gudfadern.

Jag frågar om han mår bra, min kollega. Han svarar, mischet bra! Sedan lägger han ifrån sig häftapparaten och går iväg för att assistera i rummet intill. Ibland hör jag honom ropa mitt namn, och jag svarar, va? Mischet bra, svarar han.

Mjauw, Murakami

Den japanske författaren Haruki Murakami har en facebook-sida som man kan gå med i. Den består bland annat (läs: främst) av hyllningar och långa diskussionstrådar från Murakami-fans världen över, och jag blir både djupt berörd av detta kollektiva engagemang, samtidigt som tonen stundtals blir så massivt intensiv att det känns som om man ständigt missar en stor folkfest. För jag gillar också Haruki Murakami! Jag älskar Haruki Murakami.

Ibland händer det att administratören till sidan lägger ut citat ur Murakamis böcker. Som idag,
då låg detta citat uppe:

Det kändes nästintill religiöst då det bara var någon timma senare som jag såg detta citat efter att ha läst just denna rad i själva boken, och jag stannade då till lite extra för att läsa det om igen, smaka av och omsätta det till min egna kontext. För det är precis vad man gör med Murakamis texter - man fastnar vid varenda formulering, varenda tanke. Det är svårt att läsa hans böcker med bara ena ögat. I alla fall om man är jag.



För er som ännu inte har läst något av Murakami men är nyfikna på hans författarskap, kan ni titta in på hans hemsida här. Den grafiska formgivningen samt musiken ger en ganska träffsäker bild av det subtilt suggestiva uttryck som hans verk genomgående genomsyras av.

Förutom gräset

som jag sitter på när jag hänger i park, brukar jag ta mitt pack för att gå och träna.

Det händer att dans står på schemat och innan start hänger jag i charmiga omklädningsrum.
Har lite picnic där och så dricker Ida Red Bull. Själv dricker jag en proteindrink bestående
av rått ägg. Nä, skoja ba.

Dock är ljudanläggningen under träningen något mer avancerad än den på bilden. Här är
Bérengère som var på besök ända från Paris. Henne har jag träffat en gång tidigare.

Kanske minns ni. Det var söndagen den 20.e februari och vintern stod Sverige ända upp i
halsen, medan jag satt på ett formidabelt brunchställe någonstans i centrala Paris. Kanske
minns ni inte. Det gör i så fall inget.

Bérengère var Marions besök som varade under några av våra varma dagar, vilket innebar
att hon blev introducerad till stadens finaste sida. (Hösten är inte så dålig den heller. Kanske
till och med snäppet bättre -Vava!? -Jaja!)

Skorna på klasserna är givetvis många och nivån ambitiös. Julias skor heter Julia. Fint sammanträffande.

Spegelbilden jag

Kanske inte en spegelbild, men föreställ er allt det andra runtomkring.

Om kvällarna händer det att jag förvandlas till en spegelbild av mina grannar, då jag sätter mig på min balkong, med en kopp kaffe och en bit choklad vars omslag ligger öppnat som om det vore en idoldyrkan. Sedan går timmarna och skymningen kliver långsamt fram, ett steg i taget, och jag läser och trädkronorna vajar till som om de plötsligt blir uppspelta av molnen på himlen, som ser ut som fladdermöss och elefanter och hjärtan. Ibland åker också en buss förbi. Annars är det mestadels tyst, tyst som i att en takfläkt ständigt brusar i bakgrunden, det låter som när havsvågor piskar in mot land. Jag befinner mig utomlands.

Snälla moln

Vänliga tankar är sådana som omfamnar
inifrån, likt moln från ett eftermiddagsregn
Tillsammans ser de ut som ett ullgrått hav
om man ligger på gräset
och kikar med ena ögat
lyfter sin hand, nuddar med sitt finger
          några centimeter framför sig
Då känns de som sockervadd
frånsett att de är helt fria
från sötmans tyngd

Tystheten

Sitter i mitt egna sällskap och tänker just på tystheten. Den är väldigt vacker och sällan tom på ord, utan fylls ständigt av sina egna ljud av tankar. Det är med tystheten som med ett gråsprängt hårstrå som glänser vitt i vissa vinklar, men som ibland blir genomskinligt och bleknar bort, för att istället ersättas med sin illusion. En illusion som existerar om man tar på den.

                                           - det går att sätta fingret på tystheten, bara man lyssnar riktigt noga.

Stjärnklara luftballonger och en tyst säng

Är hemkommen från en middag med en god vän med utblick över ett stort vattenlandskap. Och i skyn seglade en luftballong stilla omkring, för att därefter bli till överraskande många fler luftballonger - det är som när man upptäcker stjärnor på himlen, när de snabbt förökar sig i en osynlig takt och plötsligt bara finns där framför ens ögon. Ja, det är även som med kärleken, när jag väl tänker efter. Den finns där utan att man egentligen först har sett den.

Efter middagen traskade jag långväga hem, förbi fotande turister och kvällsstrosande par, och här sitter jag nu i ett slags bastuvärme som skulle kunna fungera som ett distinkt spår av mitt leverne - det luktar som en blandning mellan kaffesump och melon. Kanske ett något snävt spår dock.

Så kliver jag in i köket och upptäcker disken som ligger och jäser i en försynt liten hög. Och vad gäller sängen har den stått obäddad och tyst ända sen jag klev ur den. Inte ett ord har den sagt. För den vet att när det är sommar, så gäller mañana mañana baby.

Inventering #tre

Ju längre tiden gick desto tröttare blev vi på att blippa böckernas ISBN-nummer. Som tur var
började vi bli klara med inventeringen och hade därför tid med annat.

Som att sitta i solen och binda kransar av prästkragar.

Ibland satte vi oss under skuggan. Eller rättare sagt de andra satte sig i skuggan eftersom
man hade varnat för extra tunt ozonskikt just den dagen. Själv stekte jag rakt under zolens
brännpunkt.

Vendela hade gjort en tatuering. Visserligen inte just då vi satt i gräset. Men ändå!

Sedan började folk ställa sig upp, tissla och tassla, fnissa och trippa - det var Sophies
sista dag på jobbet och vi alla ville tacka henne för hennes insats med butiken.

Hon fick en fruktkorg av oss, men istället för riktiga frukter bestod den av garnnystan
som var formade till frukter. Vi tänkte att det passar ju bra eftersom Sophie är lite utav en
stickdrottning.

Sedan blev det kramkalas och vi satt därefter småtysta en stund, lite melankoliska sådär.

Jahapp, sa vi och korkade snart upp kakor med dryck.

Skål, sa vi och korkade senare upp för lite fest.

Det var på min balkong där utsikten ibland låg blå och ibland grå. Men mestadels var det grått
och några små regndroppar skvätte med jämna mellanrum ner för att befria oss från svettvärme.

Vi firade helt enkelt med att vi äntligen var inventeringsklara och sommarstinna.

Herr Ivar, en liten present jag fick av Vendela och Minna, ville också vara med på ett hörn.
Även om han inte är så värst fransk av sig fick han ändå en del slängkyssar av mig under kvällen.

När man talar om trollen

Alltså solen, inte grannarna. Just som jag publicerade det förra inlägget dök solen upp som på beställning och ville få mitt nypublicerade inlägg att verka föråldrat. Men se, jag är lika snabb jag,
nytt inlägg right back at ya solen!

Så, nu är det bara till att snabbt stuva om i dagens planer - tänka snabbt! Sola bada, eller träna, sola bada, eller träna, sola...

Tänk solsnabbt!

Gråblå spöken

Det är svårt att föreställa sig att det bara för några dagar sedan var så varmt att värmen lade svåra band på mig. Fick mig att koka upp inombords, som gröt på tillagning i microvågsugn. Idag när jag vaknar upp är himlen så permanent grå att man stilla undrar om annan himmel tidigare har existerat. Det är som med datorer, internet och mobiltelefoner - fanns det något liv innan dem?

Uppenbarligen störs inte mina balkonggrannar av det här vädret, inte jag heller om jag ska vara ärlig. Det känns på något vis bara dystert med grå än med blå färg. Men tänk, om solen hade lyst när himlen varit grå och försvunnit när himlen är blå, ja då kanske man istället hade tyckt att den blå färgen varit en sorgsen vy.

Vad beträffar mina grannar sviker de sällan sina balkonger. Endera dagen är det vin som står framdukat, en annan dag kaffe, en tredje cigaretter. Det enda som skiljer åsynen av dem åt är under grått och blått väder. När det är grått är det inte är lika lätt att direkt urskilja dem, så att säga peka ut dem på sina platser.

Som idag till exempel, det är förmiddag och jag ska just till att brygga lite kaffe och slänger då samtidigt ut en blick på fastigheten mittemot. Till en början ser den lika ödelagd ut som spökstaden Famagusta. Men en efter en dyker plötsligt grannarna upp. Likt en dimma som skingras ökar de snabbt i överraskande takt för mina ögon. Som de inte har gjort annat. Som om de aldrig har dukat undan för varken störtskurar eller nätter, utan ständigt suttit där och druckit kaffe och rökt och läst tidningen - balkongerna har med andra ord aldrig någonsin stått tomma, mer än i min egna illusion.

Det är om jag får säga det själv, en småläskig upptäckt.

Söta cerises under parkliv

Det var en solig dag och livet stod mestadels rätt till, då jag letade mig fram till en parkteater,
som ni redan har läst om.

Bröllopet hette den, och jag såg ungefär så här mycket från min plats.

Nåja, jag såg faktiskt lite mer. Men bara om jag sträckte riktigt rakryggat på mig.

Efteråt drog vi iväg till den riktiga parken för att gassa kvällssol.

Precis som alla andra gjorde. Hela Sverige tycktes befinna sig här - rena festivalområdet.

Där hade vi en liten picnic bestående av bland annat cerises, som Sophie lärde mig att det
heter på franska. Cerises - ett så genialt logiskt och sött ord för körsbär!

Sedan gjorde vi inte så värst mycket mer än att tugga på varsitt halmstrå och jämföra fötter.
Och kanske hände det att vi kom in på djupa samtal, om till exempel nagellack och klänningar.

Men mestadels satt vi tysta och försjunkna i våra egna liv, samtidigt som parken omkring
oss sjöd av grilldoft och skratt. Sommarlättja.

Det här med att ha ett distansförhållande -

det funkar mestadels helt okej. Jag klarar mig fint eftersom jag vet att vi snart kommer att ses igen.

Men ibland slår ens undermedvetna svallvågor över en och drömmar blir såpass känslosamma att tårar försiktigt börjar rulla ner för ens kinder, när man en vacker dag sitter på bussen och lyssnar på La valse d'Amelie.


Paris <3