29 september 2011

Nu kastar jag in handduken - jamenar skorna!

Jag tillhör den skaran som låter sin vinterjacka hänga framme på hallkroken under hela våren och hela sommaren och hela hösten, ända tills det blir dags att återigen ta på sig den. Samma sak gäller med skorna, mina sandaler brukar stå framme ett ganska bra tag. Nåja, nu står förvisso inte ballerinaskorna framme under den allra mest trångsynta vinter, men framme står de i alla fall i en någotsånär evighet.

Men igår, då kom JävlarAnamma och hälsade på hemma hos mig. Hennes besök gjorde att jag både slängde in sommarstassen, ballerinaskorna, jag slängde tomma glasburkar och vinflaskor - sorterade systematiskt ner dem i gröna och vita behållare, stegade mig bort med ett par illa beryktade stövlar till skomakaren, rensade mitt skrivbord på pluggoreda, peelade ansiktet, vattnade mina utmärglade blommor och drack kopiösa mängder vatten.

Jag kastade också in handduken i tvättmaskinen. Tvättade upp hela min lägenhet gjorde jag.
Vilket skulle kunna vara ett tecken på förändring, en omdanande förändring som täcker upp mitt periodvis ostrukturerade inre. Kanske beror denna vilja till förändring på hösten som en allmänt mer rutinerad årstid, till skillnad från sommaren, eller kanske beror den på själva tiden i sig som en våg av förändringstrend?

Asch, den ständiga tiden. Den avgörande tiden, som styrs av oss.

28 september 2011

Vad (ut)gör en kulturell person i Kulturens byggnad?

"Här har du din kultur! Det är ett paket med röda och blå fyrkanter, några mosaikbitar av glas på locket och doftande kardemummakuddar inuti."

Ibland händer det att jag beger mig till stadens Kulturhus för att gå på teater eller liknande tillställning, och ibland blir aktiviteten av det mer milda slaget då jag möter upp en vän för en fika. Jag tycker om att det finns ett Kulturhus som verkar för att vara en öppen plats för möte och dialog. Men så tänker jag att byggnaden troligen måste ha höga krav på att leva upp till sitt namn - att leverera en konkret bild av vad kultur är.


Vad kan då denna bild av kultur tänkas vara? Är det den koketta kvinna med silverstrikt page och svartfyndiga glasögonbågar, jag ser springa fram och tillbaka mellan hyllorna i det sofistikerade biblioteket, med nydanande ämneskategorier som Humor, Debutanter och Omvärlden - till informationsdisken, som i sin kontext ger ett intryck av att vara utklädd till kulturen, snarare än att vara kulturen? Eller är kulturen det folköversvämmade ekocafé som ligger i anslutning till entrén? Eller utgörs kulturen helt enkelt av alla de besökare som befinner sig under Kulturhusets tak?

För ett tag sedan klev jag, i väntan på en kompis, innanför dörrarna till byggnaden och roade mig med att ögna igenom bibliotekets utbud. Den första tanke som slog mig då var att Kulturhuset inte kändes som den plats jag trodde mig att den skulle uttrycka. Tänk dig det bekanta scenariot:

Du dricker ur ett glas med vatten men inser att det istället är mjölk i glaset - din föreställning skär sig i smaken av det direkt upplevda.

Jag hade från början en tanke av ett Kulturhus som en expanderad version av samtidens heliga graal, att kulturen skulle sjuda omkring mig då jag trädde in i den. Jag tänkte mig något i stil med: Här har du din kultur! Det är ett paket med röda och blå fyrkanter, några mosaikbitar av glas på locket och doftande kardemummakuddar inuti.

Förvisso fann jag kulturen, men inte på det sätt som jag hade tänkt mig - återigen, mjölk i vattenglaset. Det som jag då såg var nämligen folk som satt på stereotypa foajésoffor liknande dem i vänthall. En del satt upptravade med krummade ryggar i små nyvunna krypin, försjunkna som i ett evigt betänkande. Någon läste i en bok eller lyssnade på musik, medan en annan knackade på sin dator. Gemensamt för de personer jag studerade var att det kändes som de främst satt och väntade på någonting, och i sin väntan passade de på att fördriva tiden med hjälp av kulturens attribut.

Det var en märklig upplevelse, vilket jag inte vet om det beror på att det är jag själv som förväntar mig att man borde agera på något slags kulturellt vis när man befinner sig i ett Kulturhus, eller om det är för att Kulturhuset är så pass öppen till sin planlösning - stora gränsöverskridande ytor mellan bibliotek, småbutiker, caféer och rulltrappor, där alla möjliga ljud bakas in i en kakofoni, och inbjuder därmed till, i viss mån, asymmetri för det kulturskal som kulturella sysslor traditionellt sett packas in i. Dess öppna planlösning gör att jag därför ser denna plats som en något för distraherande ställe att läsa, skriva eller stifta bekantskap med mina egna tankar på, då jag snarare i detta syfte hade valt ett enskilt beläget café som allmän uteplats.

Kanske är det på grund av den något ostrukturerade ytan, där viljan av att beblanda alla slags mötesplatser i en enda, som gör att jag upplever situationen som om folk istället väntar på något, än att de utför någonting kulturellt, och som i sin tur blir motsvarigheten till namnet Kulturhuset. Vidare jämför jag mitt intryck av denna plats med den typ av väntan som man befinner sig på, låt säg, en flygplats. Skillnaden i det här fallet är bara att det inte finns några avgående flyg. Inte vad jag vet i alla fall.

26 september 2011

Godmorgon solen och dammet i hörnet och löven på träden, och alla ni förstås


Klockan är nu 07.34 och jag har grillat hjärnan tillräckligt för att den ska vara mör och go inför en tenta som strax ska skrivas.

Annars är vädret stabilt, det ser ut att bli en bra dag med ihållande sol, inga tårar, möjligen något enstaka moln som sätter guldkant på himlen. Ja moln, det behövs ibland. Hur skulle jorden annars se ut utan sina skönhetsfläckar? Ganska platt och väldans tråkig. Också fyrkantig, ni förstår vad jag menar.

Nog om vädret. Hoppas ni har sovit gott och håller er friska och, om inte annat - krya på er!

Adieu mon Bourdieu

Det högsta ljudet, tystnaden

Trots att jag tycker om att lyssna på musik, att höra ljudet av folk som äter eller finner det behagligt kittlande när någon bläddrar i en tidning, eller smattrar på tangenter, så kan jag i slutändan inte undgå att luta mig tillbaka mot tystnaden.


Givetvis finns det ingen given tystnad, eftersom den ständigt utgjuts ur sitt egna sammanhang - det som räknas som tystnad i ett rum kan likaså vara skrän i ett annat. Men tystnaden som sådan, trygg och lugn, den är starkare än alla andra ljud tillsammans.

Den kan ibland få mig att hålla för öronen för mina egna tankar som bubblar upp under ytan. Och så kan den, så som den gör idag, få mig att lyssna till min inre kärna, mitt skal, mina leder, mina reflektioner som i ena stund trycks ut i en fårad min för att i nästa pulsera likt marmorerade pärlrader i mina porer.

Varje gång jag tyr mig till tystnaden blir som en ny tagning inför nästa bad av materiella intryck.

25 september 2011

När bilderna faller på (arbets)plats

Hej på er, så här ser de omgivande väggarna ut på mitt jobb, där en del av dem är mindre bekanta och vissa så pass familjära att jag minns deras miner utantill.




1. Toalettcollage made by Vendela.
2. Där Elvis osäkrar byxgylfen.
3. På postkontoret intill, med texten "Kaffe Daffi".
4. Uppmaning till kunderna - gilla oss på Internet.
5. På lagret, lika gammal som lagret.
6. Chefens kontor.

23 september 2011

Röda strimmor lufthål

Idag är det höst, det märks särskilt på himlen och lugnet hos folk som är på väg till sina jobb. De går med steg fulla av vemod, som om de just har klivit ur sin morgonrock på det sätt som man tar farväl av en vän som man inte kommer att träffa på ett tag. På trädtopparna lurar små tuppkammar av röda löv och dörrportar stängs igen med ett särskilt eftertryck. Som om man väntade på att få höra vinden avslöja en hemlighet i ens öra när man drar igen dörren med ett sista knyck. Precis i det lufthål som blir svart. Som när man blundar och ser röda strimmor simma runt i ögonmörkret. Det som skapar vinddrag, om luften inte hade varit så frisk. Som den är idag.

Igår träffade jag en vän som jag inte har sett på evigheter. Vi talade ganska snabbt ikapp tiden. Det blev därför som att tala med en vän som man ser varje dag minus alla de år som har förflutit, som i slutändan egentligen inte gör särskilt mycket för den grund man alltid är. Denna vän gillar också att skriva, men har under åren bytt bana och lämnat skrivandet på viloläge för ett tag. Vi pratade om det där, att omge sig med det man tycker om att göra, att det betyder så mycket för en. Med klar blick förkunnade min vän för mig att hon på något sätt har börjat acceptera sitt nya kall som hon hädanefter kommer att förlika sig med i vardagen, sånt är livet. Jag hade svårt att tro på orden, men jag trodde på henne.

Och vidare faller löven i den omärkliga takt som jag försöker att hinna älska hösten. Så som tiden och min spegelbild blir i den röda eken.

21 september 2011

"Instead of things I´m good at, it might be faster to list the things I can´t do."

(ur Sputnik Sweetheart, Haruki Murakami)

Och jag tänker även omvänt när det kommer till den här bloggen - det blir en hel del jag jagjag JAG. Ni då, vilka är ni som läser den här bloggen? Jag är nyfiken! Ge mig en ålder, favoritfärg, citat, favoritplats, ge mig vadsom. Skriv i kommentarsfältet, och var heligt anonym om du så önskar.

Väl mött!

20 september 2011

Himlen, hösten och skogsbärsplättar i blodet

Det här med att skriva som jag gör, att ständigt trycka ut en massa text, det lever jag för. Jag tycker om att skriva och kommer aldrig att ändra mig i den frågan. Det finns inget i mitt skrivande som påminner om en trend, att det skulle vara en ny smak på choklad som jag villrådigt missbrukar under en period, för att helt plötsligt få avsmak för den och avbryta mitt frosseri och sedan aldrig mera återvända till skrivandet. Enkelt förklarat kan man säga att jag inte existerar utan skrivandet.

Jag vet att en del av er undrar över hur det känns med att ständigt publicera sina egna texter så som jag gör på min blogg - om jag inte får prestationsångest av att göra det? Jag vill säga att jag i början fick ångest av att ens skriva en text, sedan fick jag ångest över att läsa min egen text, sedan fick jag ångest när någon skulle säga vad denne tyckte om min text, och så vidare.

Men idag, ångesten är borta, utflugen ur mitt skrivbo. Jag har till och med packat ihop och lagt ut ångestens ägodelar på gatan nedanför.

Men det klart, ibland händer det att ångesten hälsar på, helt utan förvarning står den där i mitt eget hem och andas kalluft på mig. Och då brukar jag höja värmen på mina element, värma på en kopp te, dra på mig en stor kofta, raggsockor och kura upp mig med min vänskap. Så att jag får lite distans till ångesten som med ens tynar bort och försvinner. Och sedan reser jag beslutsamt på mig och knattrar vidare på tangenterna som sprätter vilt åt alla håll, samtidigt som jag blir mer säker på -inte vad jag borde säga- utan vad jag vill säga.

19 september 2011

Självständiga ord i ensamstående dikter

Nu har jag köpt på mig ett packe häften som jag ska skriva i, pränta in vartenda ord lika självständigt som om den vore en ensamstående dikt. I singularis ska orden en och en flyta ut och bilda episka tårar av salt som strör hål i såren, som bildar skorpor av hudlager där det kliar självsvåldigt och flyter ut i tragiska travar av högmod som inte lämnar utrymme åt någon annan. Ingen annan får komma till tals, ordens flärd talar, de talar över huvud och dränker ner varandra att det till slut blir en enda stinkande sörja av ord som bråkar om sina platser på jorden med de stora, största, allra största orden.  

"De som ändå aldrig hörs hur högt de än gapar. Stort."

 

Nej, så är inte alls tanken med dessa häften. Jag tänkte mig mer något i stil med att försöka upprätthålla något slags inspiration genom att stundtals föra ner några nätta tankar i dem.

Sådana tankar som man ofta slås av på bussen och kanske innan läggdags. Inte för att jag någonsin har, eller kommer att föra in dessa ord, just då som de faller över mig, lika kallsinnigt som snö.

Men tanken är i alla fall värd att omsätta i praktik. En praktik som inte får sluta med att häftena fylls med att-göra-listornas fyrkantigt
kvävande
mönster.

Bokslutsfika

Efter en hel sommars vänskap på villovägar, sågs jag och Sophie slutligen över en hjärtegod fika.


Vi diskuterade det mesta mellan himmel och jord, under kjol och under bord. Förr i tiden, det
var visserligen bara för någon månad sedan, sågs vi nästan varje dag. Det var då Sophie
också var min chef i bokhandeln, innan hon valde att sluta för att jobba på sitt globetrotter-jag.

Vi sågs på café Chokladbollen

men Sophie valde istället kanelbullen.

Himlen var inte särskilt glad av sig, mest lömsk och verkade smida regnplaner.

Men Sophie sken desto mer som en sol!

Sedan blev det dags att säga adjö, kram xoxo bisous, och jag gick hem, förbi dystra kullar

och platta träd.

Hem för att sysselsätta mig med telefonklotter. Kanske inspirerad av de platta träden, och mitt
hemliga humör.

18 september 2011

Högre doser kan medföra allvarliga risker. Använd inte olika sorters smärtlindrande medel samtidigt utan läkares föreskrift.

Just nu skulle du behöva ta en värktablett om du hörde hur mycket jag har att göra. Inte för att alla andra inte har något att göra, jag är inte unik. Men jag tror att du skulle behöva en värktablett eller kanske två - 50 milligram diklofenak och 1 gram alvedon, om du drabbas av extremt migränanfall. Det blir visserligen fyra stycken tabletter eftersom en tablett diklofenak innehåller 25 mg, och en alvedon 500 mg. Sedan ska du lägga dig i ett mörkt rum. Kolsvart rum. Med en blöt handduk för ögonen och pannan, och så ska du försöka att slappna av. Trots att det känns som om din vänstra tinning snart slår hål på sig själv. Du får panik. Paniken går i vågor. Du vill kasta upp, men försöker håller andan. Orkar inte ta dig upp. Orkar inte ens dricka vatten. Du måste dricka vatten. Du måste
Sedan somnar du lika obemärkt som en blomma slår ut sina kronblad. Och när du efter tre timmar vaknar upp igen kommer du dels att börja tro på änglar, men framförallt på smärtstillande medel.

17 september 2011

I väntan på hösthimmel

Det är under hösten som mitt hjärta börjar leva ett eget liv. Det är då det börjar ta små skutt, snabba skutt som får mig att hicka till inifrån.
       En bit in på hösten, när sensommaren långsamt har bleknat bort, som på en omvänd framkallning på en polaroidbild, när löven har slutat falla gulröda, och hösthimlen är grå, utblandad med oljefärg i blå - då lägger sig hjärtat ner i ett hav av stråkar i moll, där det växer sig allt större, det syns utanpå. Min blick får ett skimmer av forell, det märks lite då och då. Som när jag vänder ansiktet mot himlen, det blir som ett glitter man inte tror att man har.

15 september 2011

#drömgodis

Det här är Anna, min kollega. Anna har bott i Paris, men det är inte av den anledningen som
jag vill visa upp henne nu.

Anna har nämligen broscher i form av belgisk choklad, som man dock inte kan äta. Men tanken
är ändå god. Det hade i så fall varit som med sådana där godishalsband, fast skulle man ha riktig choklad till smycke, skulle chokladen nog hinna smälta innan man åt upp den.

Nej förresten, choklad hinner aldrig smälta i min närvaro. A l d r i g  någonsin.

Åter till godishalsband - hur tänkte man egentligen? Var det inte även så att man hellre skulle suga på de små pastellfärgade 'pärlorna', istället för att direkt tugga i sig dem. Så att halsbandet höll längre. Och så blev det väldigt kladdigt om halsen och även på ens lusekofta som godiset fastnade på. Det blev med andra ord som polkagris med sockervadd. Fast sockervadd utan smak. Eller norskt sockervadd.

Eller

Nä, jagermig.

Nu ska jag sova. Klockan är strax över elva. Nästan fullmåne.

14 september 2011

Kattpälsen

Detta kanske inte riktigt hör till väsentligheterna, när jag nu tänkte skriva om mitt hår. Alltså det på mitt huvud. Dock ska jag försöka hålla mig kortfattad med vad jag vill säga.
    Efter de senaste två tvättarna har mitt hår, från att mest ha känts som en luden eftersläntrare bland inlandsglaciärer, plötsligt fått den mest skimrande glans och följsamhet som någonsin har existerat på mitt huvud. Jag vet inte varför det är så, men så är det i alla fall. Det kan bero på att jag nyligen har klippt mig, att jag använder bra hårprodukter och så vidare. Men det första jag kommer att tänka på när jag tar på mitt hår är att jag tar på kattpäls. Otroligt mjuk kattpäls. Och då förstår ni kanske hur främmande den känslan är, även om kattpäls i sig är lent och behagligt att ta på. Åtminstone på katterna själva, men inte på mitt huvud.

Och ju mer jag tänker på att det är kattpäls som jag känner desto mer främmande blir känslan för mig när jag tar på mitt huvud. Min varseblivning om vem jag är får sig en liten knuff, jag kommer ur balans, börjar även känna efter formen på mitt huvud. Att huvudet känns som en kattkropp när jag väl tänker efter. Riktigt ordentligt. Jag känner hur den lilla kattkroppen ligger varm och pulserande under min trygga hand, hur kroppen höjer och sänker sig och jag smeker katten medhårs, hör katten börja jama och spinna, och håren reser sig i bak på min nacke.

Strax lutar jag mig tillbaka och blundar, i sällskap med katten på mitt huvud. Vi ligger där, i varandras ömsesidiga närvaro, matte och katt. Sedan reser jag mig upp, går in till köket och ställer fram en skål med mjölk åt katten. Betraktar först mjölken och öppnar i nästa stund köksskåpen för leta efter riktig kattmat, men blir sne på mig själv när jag inser att jag faktiskt inte har någon kattmat. Nej, varför skulle jag ha någon kattmat när jag inte ens har någon katt.

13 september 2011

Vitchoklad klockan elva under nattmörker


Klockan är återigen en frestande chokladbit över elva, och jag vet att jag borde. Jag vet att det är väldigt sent nu och att jag måste sätta punkt. Som i punkt över kvällen.

Så därför stänger jag först ner alla internetflikar på skärmen, loggar ut och drar omsorgsfullt igen locket på datorn. Sedan går jag och borstar tänderna, använder även tandtråd och munskölj. Därefter tar jag bort sminket och baddar ansiktet i ljummet vatten. Det bränns lite på nosen när jag råkar vrida på värmen på kranen en aning över 35 grader. Järnspikar! Så jag tittar mig i spegeln för att se så att jag inte har fått några konstiga blemmor av värmen eller något annat förskräckligt. Usch. Det skulle inte alls vara bra det, näe.

Sedan tar jag på mig min rosa pyjamas och kryper gosigt och varmt ner under täcket, smörjer också mina händer med en återfuktande handkräm som jag har köpt på apoteket. För en billig peng. Slutligen somnar jag tryggt till alla får som på eget bevåg vill hoppa över staketet och ge mig gulligt ulliga drömmar.

Ja, och sen är det inte mer med det.
Adjö och godnatt.

12 september 2011

*VANSINNES!choklad* kLOCKan 11:00 under rugg&%UGGlo r nas skUGGmörk?€r


Klockan är en frestande chokladbit över elva på kvällen och jag vet att jag borde att det är väldigt sent nu och att jag måste sätta PuN Kt, som i punkt över kvällen, sSslå täcket om mig, dröja mig kvar med en bok över mitt ansikte med lampans skumma sken snett in över de sträva boksidorna och

b o k s t ä v e r n a  med
enkommafempunktersmarginal
i typsnitt Helvetica.

Så jag koncentrerar mig på texten, faller in i 

obemärkt   dvala och
      blir plötsligt både SKRÄMD och
väckt av boken som har ramlat på mitt ansikte


!

Just därför vet jag att jag borde att det är väldigt sent nu och att jag måste sätta punkt. Innan saker blir galna och jag börjar brygga kaffe och skumma chokladpraliner över boksidor och frenetiskt mala ner dem (chokladpralinernaforGodssake!, INTE boksidorna) med hjälp av innanmätet på mina visdomständer - det blir nästan som en sport och jag slår upp Guinness Rekordbok och ropar HEJ, innan jag är över bäcken, eller ån eller havet eller kosmos.  
^SÅ^ innan jag går helt  ÖVER?styr&?€- & #^;%..@:




HEJ, och godnatt!

Fika fika träna

Igår var det fikasöndag och jag träffade Milla som är en gammal klasskompis till mig från
gymnasiet.

Milla och jag träffas konstigt nog väldigt sällan, men när vi väl gör det är det ändå väldigt trevligt
och opretentiöst. Och vi kom fram till att det måste bero på att det bara är så med vissa vänner. Att man har olika slags relationer med sina vänner, som är fina hur de än ser ut. Relationerna alltså.

Christian, en annan klasskompis från en tidigare folkhögskola befann sig också på fiket.
Christian har jag inte träffat på evigheter och det kändes lite som en hemligt anordnad återträff,
fast med spridda skolskurar.

Sedan blev klockan ett och jag var tvungen att vinka adjö till en avlägsen skoltid för att glida
bort mot söders centrum -Medis.

Där väntade Minna snällt på mig iklädd sin tjusiga söndagsprakt. Minna och jag har aldrig gått i
samma klass, men dock jobbar vi båda på samma skola.

Vi gick med bestämda steg mot Stikki Nikki, som är en glassbar utan dess namnlike.

I baren fanns en liten baby in the box. Dock inte till salu, men söt som få och lite söndagskinkig.

Snart hade jag och Minna varsin glass i famn, med smaker av kanel, äpple/valnöt och cookies cream.

Diskussionerna gick varma så pass att glassen smälte i våra munnar.

Tiden gick snabbt och vi gjorde oss snart i ordning för en tur till diverse butiker.

Och så småningom tog jag mig till ett gym som ligger en bit utanför stans alla fikaställen,
glassbarer och övrig kommers.

Sakta formade himlen sig till ett kryptiskt fält innan regnet slutligen öste ner som en återhållen
suck. Och jag tittar nu ut genom fönstret och förstår att detta är en suck som himlen måste ha hållit
på länge. Väldigt länge.

10 september 2011

Om du börjar, så börja med att läsa 1.Fågeln som vrider upp världen 2.Norwegian Wood 3.Kafka på stranden 4.A Wild Sheep Chase


Bildkälla

Som några av er redan vet är jag en stor beundrare av den nutida japanske författaren Haruki Murakami som har gett ut ett flertal böcker, däribland titlarna ovan, och nu senast den litterära samlingen som finns i tre delar 1Q84.

Personligen betyder Murakamis texter väldigt mycket för mig, både vad gäller den enorma inspiration som jag får av att läsa hans böcker, samt för att han ständigt, på ett frigjort samt vågat sätt, bryter mot litterära, samt rent materiella normer och skapar därmed suggestiva världar, som beror på andra förutsättningar än dem man vanligen möter - dels i själva litteraturen, men även i det verkliga livet. Murakami bygger med andra ord nya broar utifrån det som dagligen redan finns framför våra ögon, och belyser därigenom livet utifrån helt andra dimensioner än dem vi är vana vid att se. Hans verk kommer därför att omfatta så mycket mer än en 'bara' en berättelse, då de även tangerar vid existentiella frågor ur en exceptionellt komplex vinkel.

Med tanke på den komplexa sfär som Murakamis språkdräkt friskt svävar runt i, kan man kanske undra huruvida lättillgängliga böckerna i så fall är - om de möjligen är något för djupsinniga för att kunna ta del av under de stunder som man vanligen läser en bok, som anspråkslöst sker på exempelvis bussen, på tåget, eller i sängen innan läggdags? Men med detta vill jag ändå hävda att språket i böckerna är tämligen okonstlat -även om det alltjämt lekfullt sökta bildspråket är en utopisk lekplats för den entusiastiske språkfascisten- och så är även själva berättandet i sig, där vissa mer tillskruvade händelser i böckerna varvas med vardagliga sysslor och däri utbroderade filosofiska betraktelser. Dock menar jag att läsningen bör ske med visst förbehåll, då det är upp till läsaren själv och dennes inställning att avgöra hur pass mycket denne väljer att penetrera dessa allomfattande berättelser som utspelar sig form av Magiska världar, där man låter sig utforska, dels den huvudsakliga berättelsen, samt sig själv.

Bloggen Book People, har i ett inlägg sammanfattat en av mina favoriter bland Murakamis romaner A Wild Sheep Chase, på ett ganska precist men ändå övergripande vis, där man även får ytterligare inblick i det explicita författarskap som präglar Murakamis litterära uttryck. Läs det gärna här.

8 september 2011

Himlen utanför mitt fönster och mitt lila jag därinnanför


Det är en höstvarm kväll då ljumma vindar åtföljs av pilska svansar som på randiga katter bland schackrutiga bakgator. Jag sitter vid min plats, bakom gardinen, och noterar himlen som just håller på att ändra skepnad och bli till ett lila hav som sköljer in i mitt för evigt sommarförseglade krypin.

Detta krypin finns i mitt hjärta, längst in i ett litet vrå. Där lever ett särskilt folk som sysslar med att måla tavlor som de sedan förstorar upp på duk som kallas för humör. Mitt egna humör, som idag är skapad till en lila nobless i symmetri med himlens tvetydiga smilgropar. Jag håller upp mina händer och begrundar dem i skenet av det lila färgspelet. Knogarna på mina fingrar ser ut som platta berg på vilka lila elefanter skulle kunna bestiga och spela saxofon med hjälp av sina lånkorniga snablar.

Sedan försvinner sakta den lila färgen bort från himlen för att överlappas av sin mörkblåa syster, och jag känner med ens tröttheten smyga sig på mig - kanske har den hängt i gardinen där jag sitter, och väntat på rätt tillfälle att gripa tag i mig. Jag sneglar på klockan och inser att den inte är mer än vad som är en början till en kväll. Men ändå. Det är som om de små elefanterna på mina knogar har fått tillräckligt med mod att lyfta berg, då jag plötsligt blir buren till sängen där jag möter en förbjuden sömn. En alldeles för tidig sömn under en väldigt ung kväll.

Men så släpper jag taget, ger med mig och låter mig falla in i en enkel liten dvala. Den kommer kanske bara ta en kvart, inte mer. Så att jag säkert kan somna in i tid när kvällen väl börjar bege sig och natten tåga in. Även det lilla folket i mitt hjärta finner det behagligt med uppehåll från sitt humörskapande. De går också och lägger sig en liten stund.

7 september 2011

Utsmetat clownsmink och visdom i busskuren

Detta är den typen av kväll då jag känner mig något utspridd. Ja, utspridd. Inte tankspridd. Det är många tankar som far runt i huvudet, jag tror det kallas för stress. Ibland händer det att jag fångar en tanke och dribblar runt med den, gör några enkla trix och sparkar sedan praktfullt iväg den mot tomma intet, där den försvinner bort i en följsam båge och blir till en fjuttig liten knappnål i skyn. Därefter ler jag stort och sträcker mig bestämt efter nästa tanke som direkt springer iväg och gömmer sig bakom ett hörn.

Ibland händer det att flera tankar ramlar över mig på en och samma gång och då går det så pass snabbt att jag inte alls hinner fånga någon av dem - jag är väl ingen jonglör heller. Så då brukar det hela istället sluta med att jag sitter på golvet som en uppgiven clown i utsmetat smink, med alla bollar omkring mig, och ser ut som en vuxen bebis i sparkdräkt.

På tal om vuxna och bebisar, eller rättare sagt på tal om ålder överlag: idag kom det fram en gammal man när jag satt och väntade på bussen i busskuren. Han började först med att försiktigt ragla fram till mig då jag gav plats åt honom på bänken. Men han satte sig aldrig ner, utan tackade för sig och fortsatte sedan med att berätta hur mycket det känns i kroppen när man börjar blir gammal. Att han redan vid femtio års ålder kunde känna av hur det började ta emot i kroppen när han rörde på sig - det var en dag när han skulle cykla till jobbet, som kroppen inte längre var densamma. Han minns den gången så väl. Jag svarade honom att sånt där känner man väl av i ännu tidigare ålder än vid femtio? Jovisst är det så, åldras börjar man göra redan när man är man tjugo år, sa mannen och blinkade mot mig. Jag skrattade till och mannen fortsatte, Visste du att intellektet är färdigutvecklat redan vid sexton års ålder. Och vad som sedan händer är att erfarenheten istället är vad som fortsätter att utveckla oss, snarare än intellektet. Jag nickade ivrigt och försökte möta hans intressanta ord genom att säga något i stil med, Med andra ord skapar erfarenheten fler aspekter åt intellektet.

Men mer hann jag inte då mannen plötsligt utropade, Bussen, nu kommer min buss! Adjö.
Och han var med ens borta.

6 september 2011

Min lilla fetish

Ofta händer det att jag nyttjar min lediga tid till att plugga, vilket skulle kunna lämpa sig väl i mitt hem där jag kan sträcka mig en armlängd bort från sängen för att enkelt slå upp datorn, brygga mig en kopp kaffe och gro ner mig i hemtrevliga kläder, utan att behöva ödsla restid till och från skolan. Men eftersom jag bär på en speciell företeelse så innebär det att jag lägger ner både tid och energi på att se till att ta mig ända bort till till skolans bibliotek för att kunna plugga.

Jag åker till och med till biblioteket en dag som denna, då jag inte alls pluggar, utan istället skriver. Och är jag inte på skrivhumör ser jag ändå till att ha en anledning att sätta mig där. Jag gör med andra ord mycket för att kunna ta mig till en tyst läsesal på min fria tid. Att säga jag offrar tid för att förflytta mig vore att använda ett felaktigt uttryck, eftersom jag: fullkomligt NJUTER av att sitta mitt bland tysta människor som bläddrar bland lagböckernas sliriga sidor, som försiktigt drar igen dragkedjor till sina väskor, som koncentrerat knappar på tangenter med efterklang av långa naglar, och som skriver så tätt att man kan höra blyertsen krafsa mot papprets yta.

Det välbehag jag känner av det subtila välljudet från minutiösa rörelser är mig en nästintill fetischistisk böjelse. Dock har det inte med sexuella anspelningar att göra, utan är snarare av den sorten som, om jag enbart fokuserar mig på ljuden, gör mig avslappnad så pass att jag skulle kunna somna på grund av dem. Det är som om ett slags meditativ trans uppstår. Denna upplevelse av välbehag behöver heller inte enbart ske i tysta läsesalar, utan kan likväl inträffa på en tyst tunnelbanevagn då någon smaskar frukt, prasslar med en godispåse eller bläddrar i tidningar. Med andra ord: Metroläsande resenärer under morgonrusningstrafik, HJÄLP så angenämt.


Så nu vet ni lite vem jag är. Hej, förresten.

Så hinner du med Fitnessfestival på 3 timmar

Kistamässan anordnade nyligen ett träningskonvent vid namn Scandinavian Sport & Fitness Festival. Jag var till en början hemskt biljettlös och egentligen inte särskilt intresserad av att gå på denna tillställning.


Ända till jag plötsligt fick tag på en fribiljett, och jag packade hastigt och krafsigt ihop tunga träningsväskan för att tidigt bege mig ut i ett ännu sovande söndagsstockholm, i vild jakt på
dansklasser.

När jag slutligen kom fram efter några tunnelbanebyten stod Marion på plats och väntade,
efter att redan ha kickat igång dagen enligt dansschema. Vart har du varit?, frågade hon mig
veteranmässigt och log.

På tal om schema - så här såg söndagsprogrammet ut för en av de två salarna.

Förutom att Gunnar och Camilla skojsades lite var de lika träningsfräscha som resterande
deltagare.

Mellan dansklasserna strosade vi omkring bland diverse montrar, drack gratis energidrycker
och lyssnade till våra ekon - det var lite tomt på deltagare på konventet. Men så var det även
första året som det hölls.

Ända från New York - det här är Marvin Foster JR som var en av dagens presentatörer.
Sist jag tog en dansklass för honom var i vintras på NIKE-konventet

som inte direkt kan jämföras med denna något mer magra händelse. Men så kan även den mindre
skalan ibland också vara trevlig. Det är oftast då som man får chans till att reflektera över
tillvarons beskaffenhet. (För att hårdra med en metafysisk parallell.)

Det här är Ida som jag frekvent brukar stöta på, även på den 'vanliga' träningen på gymmet,
under till exempel en alldeles alldaglig måndag.

Om man var riktigt vågad kunde man även testa att slänga sig runt en strippstång och pröva på
den 'nya' träningsformen stripaerobics. Men det var inte riktigt min grej - ska man göra det så ska
man göra det ordentligt, utan trendriktig täckmantel så att säga.

Sedan slog klockan lunchdags och jag tackade för mig och tog mig hemåt, tre timmar senare och
tre dansklasser rikare. Kompakt festivalträning younameit.