På vilket sätt grönt ska vara skönt vet jag inte, men förblindande är färgen i alla fall. Speciellt om sommaren när naturen inte längre liknar någon blyg gröngöling.

Häromdagen traskade jag runt i en liten skog, eller om det var i en park, eller kanske var det i grannens trädgård. Jag minns inte riktigt vart, men översvämmande grönt var det i alla fall.

Allt buskage liksom cirkulerade runt mig, drog mitt hår åt alla håll och skrattade lite förtjust åt min häpnad - som om det i själva verket var jag som var något av en raritet för dem, och inte tvärtom.

 
Denna grönska med dessa rosor sprang jag nyligen på under en stadsvandring. Rosorna doftade inte ros, de doftade baguette, croissant, Notre Dame och Eiffeltornet. Ni förstår.


En grönprunkande innergård som en vän visade upp för mig. En innergård jag inte visste fanns, mitt i den svenska storstaden. Stämningen där var fullkomligt magisk, vilket inte direkt syns på bild. Men på något sätt påminde den mig om en japansk miljö, kanske på grund av den spartansk-japanska parasollen i bakgrunden, och trädet som med sina spretiga grenar och hundratals rosa blomknoppar påminner om en japansk lönn, och... Förvisso inte den svenska flaggan, men med lite fantasi kommer man ändå ganska långt.

Kanske så pass långt att man helt plötsligt får för sig att den japanske författaren Haruki Murakami har sitt näste däromkring. Åtminstone hans kusin.


En dag låg den här suspekta gröna högen på kontoret. Ingen visste vem som hade lagt den där, och ingen visste heller vad det egentligen var. Salvia, gissade någon, just på grund av den söta doften.


Och sist, ett blöttsött minne från en grönmögelostig midsommarafton.

Solbrända ryggar och ostfrallor

Klockan har precis hunnit gå över från morgon till förmiddag och jag ser mestadels äldre damer röra sig lugnt och metodiskt på de solbadande balkongerna mittemot, där de rättar till sittdynan till solstolen innan de slår sig ner med skvallertidningen i knät. De bär gärna en vit, nätt keps till den glansigt turkosa bikinin, och deras djupt solbrända ryggar som vänds mot mig när de justerar armstöden till stolarna får mig att tänka på breddgrader som är mycket varmare än damernas balkonglägen.

- En sådan rygg, med dess framodlat tjocka skinn och de otaligt många små små leverfläckarna som täcker upp den guldbruna - nästan forellfärgade - ryggen har förmodligen kommit till under många vistelser på playan, exempelvis Gran Canaria eller Mallorca.

Och på balkongerna sitter nu alla dessa brunbrända förtjusande damer och äter sin morgonfralla med krämfärgat smör och välansade skivor med fransk bondost och gul paprika, samtidigt som de dricker en kopp morgonkaffe. Och här inne i skuggan, i mörkret sitter jag, blek och nyvaken med fastetsade knäckebrödssmulor under armbågarna, och med ansiktet vänt mot det ultravioletta ljuset från datorskärmen. Under mitt internetsurfande på radiovågor.

Om solen har sina fläckar borde även denna choklad ha det

 

Under mitt försök till att recensera den här chokladsorten ville jag först fotografera chokladförpackningen, utan någon fläck från utspilld kaffesump. Men ganska snart insåg jag att fläcken var oundviklig att få med på bild. Det slutade därför med att jag tog ett kort på förpackningen och för att någorlunda dölja fläcken försökte jag sedan trixa lite med bildens kontraster på datorn, innan jag slutligen infogade bilden i detta chokladrecensions-inlägg.

Men när jag i detta nu skriver på detta inlägg - JUST NU - med bilden på chokladförpackningen och kaffesumpsfläcken framför mig, slår det mig plötsligt hur pass bra fläcken faktiskt gör sig på förpackningen. För mig har fläcken förvandlats till någonting annat, något av en helt annan betydelse. Det är som om fläcken är ett ödesmättat tecken från större makter, från dem där uppe (troligtvis från fläck-arbetarna på solen), som direkt får mig att inse att fläcken egentligen är så mycket mer än något som man egentligen borde retuschera bort på bild för att inte förstöra chokladmakens till synes stilfulla rykte.

För mig har fläcken nämligen blivit en leverfläck där själva kroppen är chokladförpackningen. Där den vackra förpackningen, med dess guldsnirkliga text och virvelförförande chokladformer, liknas vid en perfekt kropp som har blivit besudlad på sin skönhet, på grund av leverfläcken, som i det här fallet - just med denna Lindtchoklad med smak av "Meringue" som ska smaka chokladmaräng, men som i själva verket inte smakar någonting alls - visualiserar vad som behöver göras med chokladen för att den faktiskt ska smaka någonting överhuvudtaget.

För att smaken ska ge eftertryck i både mun och i själ. För att smaken antingen borde smaka mer choklad, eller maräng - FÖR ATT CHOKLADEN INTE SKA VARA SÅ OSMAKLIGT PERFEKT I SMAKEN.

Rör om, skaka, stånga, slit, riv runt i chokladen
Totalförstör den perfekta och intetsägande illusionen av skönhet
Tillför någon sorts kontrast
Förslagsvis en leverfläck

Betyg: LLL

Sju sorters blommor blir en krans, blir en solblek midsommardans

Så småningom blev alla bebådade badsjälar torra och vi begav oss åter in i myllret av husknutar. Vid det här laget hade solen hunnit somna lite lätt, men vaknade då och då till av oss små människor som sprang omkring och letade efter sju sorters blommor som vi ryckte loss från jorden.


Buketten såg till en början andefattig ut. Spartansk kan man också beskriva den som.


Men till slut fick vi ihop det till ett frodigt spjut.


Medan somliga råkade nalla en desto mer svåråtkomlig variant till blomkrans.


Alldeles solrosvarma av spring och av lättja blev vi -


samtidigt som ljuset lade sig som en beslöjande skugga över våra anleten.


I samma stund tillreddes midsommarmiddagen


och den färdiga kransen invigdes.


Som en liten totempåle gick den laget runt, till både näcken i bäcken


och styvmorsviol.


Därefter gick allting väldigt snabbt, middagen hann förtäras medan solen låg i djup dvala och ersattes istället av ett rött ljus - ett värmeljus, dock utan sitt blödiga stearin.


Ett sådant ljus som får myggorna att krypa inunder skinnet, skratten att eskalera och drömmarna att ligga nära till hands.

Under ett sagolikt skimmer förvandlades dagen till en långt framskriden midsommardans, och allting slutade ungefär här - så även sommarsolståndets allra högsta glans.

Le fromage au Äppelviken et un peu de kallbad

Midsommarafton började med en skål som utbringades vid tvåtiden.


Och det var heller inte vilken skål som helst, det var mig gladeligen en fransk skål!

Bordsdukningen var lila och bedårande rosenbladsfin.


Och maten bestod mestadels av sinnligt god fransk ost, bröd och hujedamej så mycket annat gott à la France. Jodå, också en västerbottenpaj blev det allt på sin svenska höjd. Men sillen den förkastade vi, den fick istället hänga i ett hörn och sura sig till döds.


Därefter serverades en engelsk efterrätt vid namn Eton mess. Krypande god!


Så bubbligt glad blev man av denna midsommar. Glad av både mat, dryck och av SOLEN


och av det soliga sällskapet bestående av Sebastian, Pär, Ida


och Terése, värdinnan V.


Juuste, höll på att glömma - Minna var ju såklart också där!


När solen börjat göra sig i ordning för sängdags var det någon som ville bada, och vi tog våra fullastade magar och rullade oss iväg till närmsta badplats.


Tystnaden i kvarteret låg praktfullt utrullad som en midsommarhägring.


Det var inte direkt några givmilda grader i vattnet, och vissa av oss valde istället att titta på.


Medan måsarna skriande flög runt i oroväckande cirklar ovanför våra huvuden blev samtidigt andra övertalade att hoppa ner i det bitigt kalla vattnet.


Pär han gick omkring bland klipphällarna, tog sig för skägget och stirrade tankspritt ner på några cigarettfimpar... Innan han plötsligt hoppade i badyxorna, tog sats och kastade sig i vattnet.


- Vilken hjälte!  


sa vi, sa Minna och log stilfullt in i kameran.

Regnskogssallad i den överfyllda hjärnskålen

Luftfuktigheten i min lägenhet är hög, kanske inte så hög som hos regnskogens kristalldroppande ormbunksväta. Men den är tillräckligt hög för att jag ska känna av den, hur den lägger sig som en tunn hinna om min hals. Hade luftfuktigheten haft en färg hade den varit grön. Giftgrön. Den smeker min hals, trevar runt med fingrarna, letar efter pulsådern, blodådern. Ler mot mig samtidigt som dess fingrar hårdnar om min hals och stryper syretillförseln i mitt huvud - den inneboende huvudvärken stegrar sig likt den blå hästen på den svarta savannen.

Stapplande tar jag mig bort till köket och hör i bakgrunden hur fåglarna ihåligt kvittrar in genom mitt fönster, som filmbilden hos snövit fast utan snön all den där kylan. Det vill säga om snövit vore en saga som handlar om vintern. Jag öppnar kylskåpet och min huvudvärk börjar rinna över kanten, likt enerviga åskblixtar sprider den sig längs med marken. Huvudvärken blir lika hög som luftfuktigheten, som när två lika bär kolliderar mot varandra - de badar i vanmäktig obalans. Kortslutning som i motpolsavsaknad.

Ur kylen tar jag mig en burk cola, trots att det bara är förmiddag och jag inget har tänkt att äta. Så öppnar jag burken, bara det lilla ljudet av pys får mitt huvud att direkt sluta skvalpa över den överfyllda hjärnskålen, och jag klunkar hastigt i mig den första halvan och för en sekund försvinner fåglarna, försvinner luftfuktigheten - de står och trycker bakom ett litet träd som är så smalt att jag både kan se deras rumpor och näsor sticka ut bakom stammen.

Sedan sätter jag mig åter vid mitt köksbord, tar ännu en klunk med cola, denna gång lite långsammare, mer sansat. Den sagolika bubblan runt mitt huvud börjar släppa lite på banden, jag har fått min illusoriska injektion med bensin. Och luftfuktigheten och fåglarna och regnskogens alla ormbunkar slingrar sig försiktigt tillbaka till sina platser. På himlen, i skogen och vid mitt fönster.

Som hos ett blomsterarrangemang vällde staden ut i ett parhav av grönskande kärlek

Ett av ställena som jag ville besöka under min vistelse i Paris var Svenska institutet - just för att min nyfikenhet undrade hur svensk kultur representeras utomlands, i Frankrike.


För tillfället pågick där en utställning om August Strindberg och bilden av honom - också om fotokonsten som på den tiden var en relativt ny teknik - utifrån en iscensättning av sitt egna liv via ett urval av olika självporträtt. Dock föll mig inte just denna utställning riktigt i smaken, något fadd och monologisk kändes den.


Men SI:s ståtliga byggnad och de svenska kanelbullarna på cafét gjorde ändå susen för sinnet!


Under en av dagarna begav jag mig in mot centrum och den konstläppjande "Stravinskijs plats".


Vad jag var ute efter att göra var nämligen att besöka Centre Pompidou, som är ett nationellt konstcentrum. Ungefär som Kulturhuset i Stockholm är för oss. Till utseendet ser den ut som en legoliknande byggnad.


Inne i byggnaden finns bland annat ett museum med samtida konst. Just den här installationen på bilden ska föreställa ett replikskifte mellan tre olika karaktärer. Genom att texterna vävs in i varandra skapas på så vis ett slags filmisk tredimensionell dialog.

Något som jag inte riktigt hann greppa i stunden eftersom bokstäverna var så små och min rygg så trött.


Pompidou är på många sätt snygg till sin arkitektur.


Det fina med Paris är att staden faktiskt lever upp till sin klyscha, den är rakt igenom väldigt romantisk.

Någon frågade mig nyligen om det verkligen är som på film, att nyförälskade par sitter tätt ihopslingrade på bänkar i parker, eller om det bara är en skröna. Men nej, verkligheten överträffar fiktionen - paren fullkomligt flödar överallt! Precis som hos detta blomsterarrangemang vällde staden ut i ett parhav av grönskande kärlek.


Ett annat ställe som stod uppskrivet på min besöka-lista var Père Lachaise som är Paris största kyrkogård på 44 hektar. Dit vallfärdar turister för att besöka gravar som bland annat tillhör Edith Piaf, Oscar Wilde, Jim Morrison och Honoré de Balzac.

Det kan visserligen tyckas bisarrt att besöka gravplatser då syftet känns aningen diffust och kanske något morbid. Men så har jag hört att en del människor även föredrar att jogga på kyrkogårdar eftersom det är så mycket lugnare och rogivande där än på "vanlig" mark.

Detta kan å andra sidan vara en myt, och själv vet jag inte eftersom jag varken har testat eller observerat.


Det tog sin gilla tid att gå igenom hela kyrkogården. Nä inte riktigt hela, men en bit gick jag i alla fall. Snurrade runt bland alla pompösa småhus till gravar, läste olika inskrifter och drog på smilbanden.


Tiden på kyrkogården gick och jag gick lite vilse - man skulle milt kunna säga att jag ödslade en del dötid på att hitta sevärda gravar.

Och så småningom avslutade jag besöket för att gå till tunnelbanan.


Det hade blivit kväll och IKEA-reklamen här kändes som en förlängning av en eventuell utställning på Svenska institutet.

På reklamaffischen står ordet "Njut!" längst upp till höger.


Något som Christelle - Marions kompis - hade uppmärksammat. "Njut!", sade hon plötsligt till mig samtidigt som hon log lite finurligt, och det tog mig en stund innan jag förstod att hon varken hade sagt något på franska eller engelska. Med ens kändes det som om jag befann mig i Sverige, fast ändå inte.

Här på bilden befinner vi oss förresten i en dansstudio som ligger i centrala Paris. Eftersom vi alla älskar att dansa passade Marion på att ta med mig på en dansklass, och mitt franska besök fick sig ännu en top notch-ingivelse.


På den sista dagen sken solen extra glatt.


Och likaså sken även jag glatt när jag under en av mina långdragna stadsvandringar impulsköpte en pain au chocolat som jag åt på vägen. Precis så som alla fransyskor och fransmän gör när de besöker boulangeries för att handla baguette - eller bakelser.


En annan bakelse som Marion och jag åt till efterrätt under min sista kväll där, var denna gigantiska macaron med smak av hallon. Eller om det var jordgubbar, eller kanske var det tryffel? Eller.... Mon dieu, så mycket sött som jag åt att jag fullkomligt blandar ihop alla smaker, färger, former och sagolika garnityrer!


Något som jag saknar här i Sverige är denna franskättade butikskedja som främst säljer böcker, men också andra kulturrelaterade produkter.


Också saknar jag även sådana här vackra omslag på Murakamiböckerna - håller ni inte med om det Norstedts?


Och jag saknar Paris. Vilket jag tror att ni redan har förstått.