31 januari 2012

Tillsammans med ensamheten

Jag sitter här tillsammans med ensamheten. Vi är trygga i varandras sällskap. Med ensamheten behöver jag inte göra mig till, jag behöver inte anstränga mig för att så att säga hålla vår relation mise à jour. Inte heller behöver jag se till så att ensamheten trivs i mitt sällskap eftersom vi numera är så pass vana vid varandra att vi kan våra roller, våra gester, miner och våra innersta tankar.

Speciellt mysigt har vi det när vi båda är lediga. Då vaknar vi upp mest när vi vill, ligger kvar ett tag i sängen och kanske roar vi oss med att läsa några sidor i en bok. Båda på varsitt håll, helt tysta och inneslutna i våra egna världar. Kanske dukar vi även ner oss med frukost i sängen, tekoppen som värmer händerna och täcket som omsluter fötterna. Och sedan när solen har börjat klättra in genom fönstret stiger vi upp och skakar av oss sömnen, hoppar lite lätt på stället, kanske öppnar vi ett fönster och hör det lilla ljudet från ett avlägset flygplan som korsar de luddiga molnen på himlen.

Skulle jag plötsligt bli trött igen går jag bara och lägger mig, tar en siesta innan själva siestan. Ensamheten sitter kvar bredvid mig, säger inget, kräver inget. Den är mitt trygga sällskap - kanske ett aningen för tryggt sällskap. Kanske är det så att jag till och med tar ensamheten lite för given? Och om så är fallet låter det inte helt sunt, det säger ju sig självt. Dels för att det kan bli svårt att lära sig att vara utan ensamheten, att istället försöka umgås med dess motsats. Även dels för att en relation ofta upphör fungera när man börjar ta den för given. Och det sista jag vill är att ensamheten blir min vardag. Jag vill inte avsky ensamheten, jag vill fortsätta älska den. För alltid.

30 januari 2012

S:t Petersburg år 1866

En ny kammare är funnen. Studentpalatset, som var höstens pluggsäte, känns numera aningen 2011. Livets ordning har förändrats och tingens betydelse förfinats, klarspråk: jag har hittat en ny plats att plugga på.

Den här gången har jag kammat mig fram till en desto mer anonym yta där klientelen är utav en sammanbiten form under direkt praktik. Här slår man med jämna mellanrum upp betydelsefulla saker i väldiga böcker som det ryker damm ifrån när man klappar igen dem. Därefter skummar man igenom några korrekta papper, hummar på viktigt vis och rusar sedan snabbt upp igen för att slå upp ännu en paragraf, samtidigt som man gnider sig om hakan och återgår halvstående (utifall att man åter får något viktigt infall), till att plita ner nyvunna noteringar på ett gulblekt papper.

Det var Amanda som invigde mig till denna anonyma plats, där det var väldigt tyst. Så tyst att vi fick
viska i koder till varandra, så pass att det lät som om vi talade i parenteser som omslöt ordens skarpa karaktär.

Denna anonyma plats låg så lägligt till att man kunde höra kyrkklockan ringa var femtonde minut, precis som på äldre dagar. Ibland när mina ögonlock ville sluta sig av evig läsning sträckte jag på mig för att studera kullerstenarna på gatan där nedanför, och alla turister som pekade med sina frågvisa kameror åt alla håll och vrår att jag blev aningen stirrig för jag visste inte vad det var för något uppenbart som de fotograferade. Var det byggnaderna, en fågel? Eller var det kanske en berömd fläck på en husvägg? Jag kunde onekligen förstå, men lät ändå saken bero och återgick till böckerna och omgivningens anonymitet.

Under dagen passade vi på att ta en promenad tillsammans med solen, samtidigt som vi betraktade det spatserande lunchfolket som såg ut som tuppar där man i ett slags planlöst iver jäktade fram i jakt på tid.

När vi sedan var på väg tillbaka till böckernas kammare tyckte jag mig kunna skymta några enstaka ämbetsmän i sina väldiga rockar och yviga mustascher, på väg till sina arbeten med sina viktiga papper som varligt låg och väntade på dem, på denna anonyma plats.

29 januari 2012

Hennes längtan

Kvinnan på balkongen mittemot mitt fönster står och dricker en kopp kaffe samtidigt som hon begrundar dagen. Eftersom jag inte riktigt kan se hennes ansiktsuttryck är det svårt att föreställa sig vad som flyger runt i hennes huvud. Kanske tänker hon på att det så småningom ska bli skönt med vår. Kanske funderar hon på att byta tvättid till en annan dag så att hon kan ge sig ut på en vänlig söndagspromenad. Kanske tänker hon på ingenting.

Eller så tror hon att hon tänker på ingenting, vilket visar sig vara helt fel, eftersom hon så intensivt tänker på sin längtan efter Paris. Så intensivt att hon upplever en känsla av någonting som oroligt kryper omkring strax innanför hennes bröstkorg. Hon är inte alls medveten om denna längtan som är så stark att hon plötsligt får ont i magen, vilket hon tror beror på att hon har druckit för mycket kaffe.

Hennes längtan är som när man har sovit alldeles för länge, så länge att man istället finner sig för trött för att vakna. Hennes längtan är som ett svagt glödande kol som aldrig upphör slockna, likväl som att det aldrig förmår sig att öka i styrka och väcka brasan till liv.

27 januari 2012

Från rymden sett hänger armen lös

Bildkälla

Fick den här bilden av Minna. Eller ja, det är inte hon själv som har tagit den, bilden kommer från NASA. Att den föreställer jorden ser vi alla.

Gör nu som ni brukar göra med bilder - ta en närmare titt på den. Studera färgerna i bilden. Lägg märke till detaljerna och deras former. Visst har vi sett det förut, den känns välbekant, jorden. Men tänk som så att i den här välbekanta bilden är ingenting av det som vi visuellt upplever manipulerat. Det här är ingen konstruerad bild på jorden - det här är jorden! Där vi lever - här! På jorden - där vi bor i små hus - som du sitter i, fast du just nu betraktar dig själv utifrån - rymden.

När jag tittar på bilden övermannas jag av en känsla som liknar den när man sover och till exempel ens arm somnar och all känsel försvinner från armen. Och när man hjälper armen att lyfta på sig själv känns den som en degig klump som är helt avskiljd från kroppen. Armen känns främmande och man betraktar helt plötsligt sin arm utifrån ett annat perspektiv - den överblivna armen, som inte tillhör kroppen. Man kanske får lite panik och tänker, vakna arm!

Så med tanke på den till synes artificiella bilden på jorden, är det svårt att tänka sig att det faktiskt är där någonstans som vi bor, jobbar, handlar mat, ser på tv, gör kullerbyttor och badar. Vi pyttesmå människor.

25 januari 2012

En vecka i mitt januariliv

Har ni inte läst En dag i Ivan Denisovitjs liv av den ryske författaren Aleksandr Solzjenitsyn, så kan jag varmt rekommendera denna bok. Berättelsen utspelar sig under en dag i ett sovjetiskt arbetsläger, från morgon till kväll - Ivan anklagas av staten för att ha bedrivit spionage. Trots att han är oskyldig döms han till ett tioårigt straff. Och den ryska satiren och absurditeten i berättelsen gör sig härligt påmind hos läsaren.

Men låt oss nu istället ta en titt på en vecka ur mitt lilla liv.


Det började med att den första snön våldsamt föll just den dagen som jag fyllde år. Eftersom jag inte är särskilt förtjust i snö blev jag lite småirriterad på vädret. Tänkte onda tankar om vädret, ville ta en voodoodocka som föreställde vädret och sticka den med nålar.

Men så snart jag kom till jobbet släppte jag allt ont, tänkte mogna tankar och erinrade mig om att det faktiskt var min födelsedag. Minna hade pyntat ihop en fin liten påse med Fazerinachoklad. Gissa om jag blev födelsedagsglad.

Därefter kom en ny dag, saker och ting återgick till sin vanliga ordning, men det lilla som fanns kvar av snön höll sig envist kvar. Sjas!, skrek jag och snön krympte genast ihop till en blöt liten fläck. Därefter kom vinden och sög upp den blöta fläcken och snön var äntligen besegrad, för några dagar. Under tiden satte jag mig på skolans café, läste en bok och luktade på blommor.

Vid ett senare tillfälle mötte jag upp Julia som jag en gång i tiden har jobbat tillsammans med. Den jobbtiden var riktigt goda tider tyckte vi, och syftade främst på fikarasterna då vi skrattade sönder våra magar i den undergivna fikasoffan.

Sedan gick jag hem och sov i hundra timmar. Ända tills söndagen uppenbarade sig, magen kurrade och det blev dags för Afternoon tea.

Minna dök både vänligt och lägligt upp för att tillsammans med mig avnjuta scones, lemon curd och clotted cream på Esters The och Kaffehandel. Där kändes miljön trygg, varm och alldeles lovande. Precis som självaste tiden när den tycks stå still.

Det här är den mest diffusa bild som jag har tagit på länge. Bilden är lika intetsägande som mina känslor är inför denna snöstorm som hux flux dök upp i helgen.

Som tur var blev jag räddad ur snöstormen av prinsessan Naima som bjöd in mig till en liten pianokonsert tillsammans med hennes bebis Roland - alltså pianot. Så snart Naima lade band på pianotangenterna och började spela smälte både tid och rum ihop av de mäktiga tonerna som förvandlades till smäckra violer, som skakade om mitt hjärta och vände uppochner på mitt sinne och hela världen, och de åttauddiga fasetterna hos universums alla tindrande stjärnor.

Men när konserten sedan var slut och jag öppnade ögonen, bröts förtrollningen och jag föll hårt ner mot marken. Där snön förkastligt fortsatte att ösa ut sin vita aska över mina bara axlar.

Dock kom min kompis Ida till undsättning och gav mig en födelsedagspresent i efterskott. Bland annat fick jag små söta godishjärtan att fylla upp min själ med.

Även August värmde upp vintern inom mig över en kopp kaffe, och vi såg tillbaka på fina minnen av lördagar och söndagar med frukost framför nyhetsmorgon och med morgontidningen i famn.

August visade stolt upp ett fotografi på ett fotografi - han hade lyckats ta mod till sig och trängt sig fram på den omåttligt populära utställningen med Nick Brandt på Fotografiska.

Avslutningsvis dök solen äntligen upp och jag log vänligt med hela mitt ansikte och mina ögon, och solen blinkade tillbaka mot mig med sitt ena öga. Man skulle kunna påstå att vi hade ett ögonblick tillsammans.

24 januari 2012

ALLA vägar bär till Rom

En av anledningarna till varför jag bloggar på blogspot.com är för att webbplatsen är integrerad med Googles tjänster. I längden innebär det att min blogg dyker högt upp som sökträff när man googlar på vissa ordkombinationer - märkliga kombinationer som tydligen förekommer i denna blogg. Men eftersom bloggen i första hand inte är ett slags faktaruta för direktinformation, lämnas därför inga garantier på att man ska kunna hitta vad man söker. Tvärtom så kan det i vissa fall bli lite skevt när fiktionen får en roll.

Nåväl, här är ett lustigt litet urval på några av ordkombinationerna som leder till Libfina:

earl grey tea för psykopater
gurka smakar
apollinaire kalligram
godishus
Ida Sjöstedt brudklänning
badbollar teckningar
New York-guide
tomtelandet
tandkräm för vita tänder och polskt plack
spetshandskar på bordsduk

etc.

23 januari 2012

Behändig filosofi


Fick ett tips om den här boken som heter Stjärnans ögonblick och är skriven av den brasilianska författaren Clarice Lispector. Berättelsen handlar kort och gott om Macabéas lilla intetsägande liv i Rio de Janeiro där hon jobbar som maskinskriverska.

Berättelsen utgår från bokens berättare som återger Macabéas magra tillvaro, exakt så som den är. Adjektiven är få och de illustrativa utsvävningarna torftiga. Macabéa är både inkompetent och ful - varken hon eller någon annan är medveten om hennes närvaro. Eller som Macabéas kollega en dag plötsligt utbrister: "Men kära nån, du har ju inget ansikte!"

Trots att orden och formuleringarna i boken är avskalade, leder den metafysiska frågan i berättelsen till att texten får en poetisk klang. Berättelsens karaktäristik svävar mellan det lilla och det stora, från det vardagliga till existentiella frågor om livet. Och den till synes tunna boken känns stundtals därför som en filosofisk bibel i fickformat.

21 januari 2012

Två stycken Timmar

Bildkälla

Likt böcker är film som bekant också en konstform vars berättelser retoriskt leder in sin publik i främmande och intressanta världar. Sådana världar som ibland lämnar kvar finstämda spår och ett stråk av eftertanke.

Tyvärr har jag själv för kort tålamod för att se på film, även om jag uppskattar själva konstformen väldigt mycket. Orsaken till mitt icke-tålamod beror nog på att en film inte är som en bok i vilken man närhelst kan ta en seriös paus från, för att senare dyka ner i den igen och åter finna samma känsla. Utan att cirkeln för den skull är bruten. En film pausar man ogärna ifrån i mer än tio minuter på sin höjd. En film är en berättelse på cirka två timmar med en åtdragen lina där alla kapitel hänger tätt ihop med varandra från början till slut, The End. Men det är nog där som det brister för mig - tanken på att 'vara upptagen' i två timmar från och med PLAY gör mig stressad eftersom jag sällan känner att jag har två timmar till övers.

Detta är i och för sig lite paradoxalt med tanke på att jag med enkelhet kan ägna timtal åt att exempelvis skriva, måla, träna eller fundera över tillvarons beskaffenhet. Eller som när jag en gång i matbutiken, stressad över alla människor med kundvagnar, erbjudanden! och blöta mjölkpaket, skyndade mig att hafsa ihop lösgodis i en påse, varpå min mamma överraskat påpekade: du har inte tålamod till att plocka godis, men att läsa - det kan du minsann göra i timmar.

19 januari 2012

Hej från världens alla hörn!


Just nu ligger jag omstoppad av en massa litteratur som jag med glädje läser igenom, tills orden är urvridna och sidorna utnötta. Ofta slutar det med att vi hamnar i sängen, böckerna och jag, eftersom jag inte har någon annan bekväm plats att läsa på. Ibland händer det att jag somnar ifrån boken, och så vaknar jag plötsligt till som om jag just kommit på en briljant idé, men som inte var något mer än en påminnelse från mitt eget medvetande som försiktigt petar på mig och säger att jag inte bara kan somna ifrån boken sådär, klockan elva på förmiddagen. Eller klockan kvart i fyra på eftermiddagen. Eller halv sju på kvällen.

Det här läsa-sova-mönstret kan vid en första anblick tyckas verka vara en ganska torftig vardag. Men jag ska säga er, det är den inte. Jag är ständigt ute på väldigt spännande, och en del bisarra äventyr, där jag bland annat får se en stor svart katt som traskar på bakbenen och som laglydigt vill betala avgiften till spårvagnen. Jag följer också en rysk ämbetsman som en dag vaknar upp utan sin näsa som har försvunnit, och som istället har hamnat hos en barberare som upptäcker näsan i sitt morgonbröd. Jag befinner mig även i Japan hos en sjuttonårig flicka som aldrig har läst en bok i hela sitt liv, men har skrivit en ytterst ovanlig, verklighetsbaserad roman som beskriver en sektliknande värld där två månar och 'little people' finns. Och så sitter jag även stundtals på ett café i Paris, ett bord ifrån fransyskan Louise som förgäves väntar på sin mamma i Place de la Sorbonne.

Därför är jag ständigt med om många underhållande äventyr där jag flyger över hela världens landskap och kulturer, och där jag får uppleva både sorgliga, komiska, skrämmande, och ibland nästan helt overkliga saker. Jag lever ett galet rikt liv! Ett sådant högst intressant liv som gör att jag många år senare kan berätta vidare om det för andra häpna människor, som får svårt att tro sina öron.

17 januari 2012

Det lilla folket i hårsäcken

Strax före halv sex var klockan när jag idag självmant vaknade innan alarmets hjälp. Jag tror jag drömde att jag var hungrig och inbillade mig därför att min mage kurrade i sömnen. Men när jag sedan besvärade mig med att pliktskyldigt stiga upp för att äta frukost -likt en prydlig skolelev med manglad skoluniform, linjalrak rygg och vattenkammat hår i en så rak mittbena att man   
skulle kunna anlägga en vattenledning som försörjde de små hårsäckarnas alla miljontals invånare- var hungern plötsligt skenbart frånvarande. Magen var lika tyst som hos brisen över ängen, sekunderna precis innan den ska andas ut.

Istället beslöt jag mig för att ligga kvar i ytterligare några minuter, och jag låg på rygg med blicken fäst i taket ovanför mig. Jag stirrade så intensivt upp i taket att vitheten och skarvarna vid kanterna bildade lag och vi duellerade plötsligt mot varandra. Men taket fattade snabbt ledningen och det kändes som om jag sögs in i taket, skarvarna omringade mig och den vita färgen lade band på mitt huvud och smälte ihop med mina ögonvitor, och ljudet från morgontrafiken utifrån gatan befann sig helt utom synhåll, och det ihärdiga ilandet till min grannes duschkran kröp ihop och lät som en början till en blyg tinnitus. Jag befann mig mitt i en främmande värld där jag kunde höra mina egna hjärtslag bulta ut genom öronen, och orma sig upp mot tinningarna som buktade ut varannan sekund. Strax därefter drog domaren upp sitt gula kort och menade att spelet hade gått för långt.
    - PIP PIP PIP PIP   PIP PIP PIP PIP, skrek han skrek väckarklockan och

snabbt kastades jag vårdslöst ner från taket, ner på min säng, mörbultad och morgontrött.


                                                                            --> THE END <--

16 januari 2012

Inbunden present


Igår köpte jag mig en fin, inbunden bok i födelsedagspresent. Jag bad mannen i kassan att slå in den och sedan när jag kom hem öppnade jag väskan och fann till min förvåning - ett paket som låg där och väntade på mig. Så jag öppnade förväntansfullt paketet, log med nyfiken min på mun, och när jag såg att det var en bok utropade jag: nämen, OJ vad glad jag blir! Tack, du hade verkligen inte behövt... Det var snällt av dig. Vad roligt, du vet dessutom vilken boksmak jag har.

15 januari 2012

Det lömska lilla gemets liv


Det är tidig morgon. Jag ställer mig framför spegeln och studerar mitt ansikte, tycker mig kunna urskilja en liten förändring som egentligen inte är så stor, som nog mest känns på insidan än syns på utsidan. Men förändringen ligger ändå där som ett litet gem som av misstag har råkat haka sig in någonstans mellan sidorna till en bok. Den får sidorna att bukta ut på ett smått märkligt vis, och varje gång som man ska vända blad tror man att gemet ska titta fram på nästa sida.

Med åren har boksidorna blivit så rynkiga av att ha bläddrats fram och tillbaka, i jakt på det lilla envetna gemet som aldrig någonsin vill dyka upp. Och man slår sig fördärvad, får gråa hårstrån och suckar och ens skelett vittrar sakta bort och bokryggen börjar falla omkull och någon börjar hastigt tejpa ihop boken, försöker hålla den vid liv. Men ingenting hjälper. Till slut måste man kasta den oläsbara boken - man gör det högtidligt och tänker samtidigt tillbaka på bokens lyckliga dagar.

Det jag vill säga med detta är att för varje dag som går så blir man äldre, givetvis. Men lite orimligt är det ändå att man räknar upp i ålder, samtidigt som livet räknas ner.

Hursom, idag är jag lite äldre än jag var igår. Och det fungerar bra, I´m fine, no worries. Just put my flowers aside and all the gifts on the table. No, not that one! It´s not a gift, it´s my neighbor´s cat. E x a c t l y, there you go! Thankyouverymuch.

Lördag den fjortonde januari

För en månad sedan såg lördagen den fjortonde januari inte särskilt anmärkningsvärd ut. Den var tänkt att framträda som vilken dyig lördag som helst så här en bit in på årets början. Men under den senaste veckan har det hänt en del saker som är värda att hänga upp på väggen - av sådant slag som man får lov att rama in med guldram.


Och vidare blev därför lördagen en festlig dag som bokstavligen startade starkt, med träning på morgonen.

Naima hade med sig en liten present som var en bananhållare, till för att skydda träningskläder och böcker i väskan. Och därtill en lyxig chokladbit.

Efter träningen möttes vi av en noir-soluppgång, som var så otroligt romantisk att begrunda. Vi riktigt myste när vinden nöp oss blåa om kinderna.

Snart hamnade vi på Strand på söder, där jag blev bjuden på brunch med franskt tema. Som gjord för la vie!

Fast våfflor vet jag inte om det är så franskt. Men gott var det, och väldigt kostcirkel-omfattande vill jag tro.

Mätta och rultiga om själen begav vi oss sedan hemåt för att låta maten jäsa i magen.

Sedan blev det som det alltid blir - kväll, och jag tog mig ut till en exotisk tunnelbanestation väster om stan.

Där fanns Minna på plats och vi gick till Ica för att köpa ett sexpack cola. Inte ens legitimation behövde vi visa upp i kassan!

Minna har ritat en fin tavla som ser ut som ett självporträtt, vilket hon påstår att det inte är. Så jag släppte ämnet, tog en klunk av colan och såg ut genom fönstret där en ensam svala irrade runt över himlen. Jag tänkte, att det där nog stämmer - att man inte heller bör blanda ihop jag-personen i en berättelse med själva författaren.

Däremellan trixade vi med nagellack, mobiler och kontakter.

Och åt upp de sista Fazerinachoklad-slantarna.

För sedan var det dags för trettioårsfest!

Kalasbarnet Vendela hade bjudit in nära och kära från alla håll, kanter och vrår i avlånga Sverige.

Vi dansade så mycket fuldans att vi till slut glömde av hur man dansar på riktigt.

Klockan tickade snabbt iväg och lördag den fjortonde började sakta forma ihop sig till en liten boll. Det blev dags att vinka adjö.

Men festen den fortsatte under hela natten, morgonen och dagen därpå, året runt.

Och innan jag somnade tänkte jag: nä, livet är inte alls så dumt. Lite krydda på maten så smakar det gott.

12 januari 2012

Berättelsen om sjöalgerna och den tomteblå himlen

Idag vaknade jag upp till en vemodigt blå himmel. Det var en sådan blå nyans som hos ett färgfilter som man lägger på en film som visar tillbakablickar från svunna tider. Ljuset från himlen smekte sig in genom mina fönster och omringade mitt hjärta. Och det gjorde lite ont på det sätt som när man ser in i ett par ögon som glittrar, likt ett nattsvart hav under skenet av en mjölkvit måne. Jag ställde mig vid fönstret och bakom molnen kunde jag se solen som låg i sin trygga kupa och sken igenom molnens luddiga fingrar.

Känslan av den blåa himlen påminde mig om en gång när jag var liten. Kanske var jag tio år, det var sommar och mamma jobbade. Mina bröder, min pappa och jag skulle jag åka ut för att bada i en sjö som låg i närheten. Innan vi åkte gjorde vi i ordning ost-och gurkmackor och fyllde kylväskan med läsk och vatten. Och så packade vi ner våra handdukar som var lite sandstela från en annan gång som vi hade varit iväg och badat. Det var en varm dag, nästintill kvav och jag minns att pappa försökte hitta en parkeringsplats under ett träd så att inte bilen skulle bli överhettad när vi sedan skulle åka hem igen.

Till en början fanns det ingen som helst antydan till något kraftigt humör hos himlen, som istället låg helt tom. Den saknade helt vita moln med blå bakgrund. Man inbillade sig att himlen var vit fast den nästan var genomskinlig, och det var så varmt att jag skyndade mig ner i det mörkgröna, algtjocka vattnet för att svalka av mig. På den bruna gamla bryggan som sträckte sig långt ut i vattnet likt en solbadande soldat, satt några barn med sina mammor och lekte. Från bryggan kastade sig barnen hela tiden ner i vattnet som överraskat skvätte åt alla håll. Med hjälp av mammornas utsträckta händer klev barnen lika snabbt upp på bryggan som de hade hoppat från, för att hoppa ner igen och sedan upp, och så höll det på. På armarna hade de uppblåsta simdynor med Disneyfigurer, som på håll fick det att se ut som jättestora plåster.

Egentligen ville jag simma bort till bryggan och hoppa ner i vattnet, precis så som barnen gjorde. Men jag vågade inte eftersom jag egentligen inte gillade att bada i sjövatten på grund av alla luriga alger. Dessutom sa min bror till mig att det fanns massor med alger precis vid bryggan, under vattnet där man inte kunde se dem. Men känna dem kunde man göra. Så jag undvek bryggan och stannade kvar på min plats en bit från mammorna och barnen. Ibland dök jag ner med huvudet under vattnet och försökte ställa mig på händer, men det var lite svårare att stå på händer i sjövatten än i saltvatten där man till och med kan stå på händer bara genom att slappna av. Efter några försök gav jag upp eftersom det även var lite obehagligt när jag inte visste om det var alger eller om det var mitt hår som smekte mitt ansikte och mina axlar när jag dök ner.

Så småningom började himlen ändra humör och såg plötsligt ut som en gammaldags tomte med mörk luva och grått skägg. Och några regndroppar började kittla mig på pannan och på hårbotten, så att det kändes som små kattpussar. Runtomkring hade folk börjat ta upp sina handdukar som de skakade och vek ihop, och mammorna med barnen på bryggan hade försvunnit iväg. Vattenytan låg nu helt tyst och stilla. Som en tunn hinna med diskmedel som ibland spräcktes av några tunga regndroppar som föll ner från himlen. Jag simmade bort mot stranden, klev upp på den ljumma sanden och hjälpte pappa att plocka ihop våra saker. Det hade börjat bli lite kyligt i luften och knotter spred sig på min kropp lika snabbt som när man tänder på en stubin. Men i bilen var det fortfarande lagom varmt, fast inte så varmt att man brände sig på allt det där silvriga som spännet till säkerhetsbältet eller på kanten till bilrutan, eller nackstödets silvriga skelett. Jag lutade mitt huvud mot remmen på säkerhetsbältet, blundade och somnade. Och under tiden som pappa körde hem ville regnet luras lite genom att då och då skvätta några stora pölar på vindrutan. Pappa satte igång vindrutetorkaren som såg ut som två stora spindelben som tog lugna simtag, fram och tillbaka.

Strax innan vi var hemma stannade pappa till vid kiosken och köpte kvällstidningen som hade en medföljande bilaga - det var en följetong till en deckarroman av Henning Mankell. Och den gången var det dags för den tredje delen av fem. Eftersom jag hade börjat komma in i handlingen kastade jag mig över tidningen så snart vi kom hem, och sprang upp på mitt rum och började läsa i min säng. Jag hade fortfarande på mig min sandiga baddräkt under kläderna och sömnen låg kvar som mjukt grus i ögonen. Jag hade även fått lite solbränna och håret på mina armar såg ut som guldtrådar i en dyr matta. Eftersom jag var trött av värmen och av rädslan för algerna, läste jag med halvöppna ögon på samma sätt som när man drar täcket över sig på morgonen fastän klockan har ringt. Snart kunde jag känna doften av makaroner med korv som pappa tillagade nere i köket och på håll började åskan brumma fram lite muller. Jag lade ifrån mig tidningen och från min säng tittade jag upp mot himlen, som sken just på det blåa sätt som den gjorde när jag vaknade idag.

11 januari 2012

Länkligt II - The joy of books

Nåja, jag är ändå tacksam, för vad hade man gjort om man inte hade haft vänner som rycker upp en ur mossan och plötsligt skiner dagen, helt allena utan sol:

Minna hittade ett fint litet videoklipp åt mig som jag vill dela med mig av här, där hybriden av böcker och internet blir lite som en blandning mellan gammalt och nytt. Alldeles perfekt i sitt sammanhang!


Länkligt

En sak som fascinerar mig är när folk länkar till intressanta youtubeklipp, bilder och andra 'träffsäkra' länkar som finns på nätet. Jag undrar hur man bär sig åt för att hitta länkarna - sätter man sig sporadiskt framför datorskärmen med en kopp grönte och ostmacka, och googlar på kreativa sökord som plötsligt dyker upp i huvudet?

Visst kan jag förstå att det mesta som länkas är sådant som någon en gång har hittat och som sedan sprider sig som en löpeld via sociala nätverk. Men ändå känns det svårt att hålla sig uppdaterad i 'nyhetsflödet', trots att man konstant omringas av länk-fenomenet självt. Känslan är ungefär som när matbutiken säljer två stycken förpackningar med toalettpapper till priset av en, och man vet att man borde passa på att köpa båda två, men ASCH, det får kvitta för denna gång!

Och från alla håll hör man vidare konversationer som går ut på att övercitera allt det där roliga från hela internetfaderullan, medan man själv förbarmas över att man har hunnit förbruka sista toalettrullen innan erbjudandet i matbutiken har gått ut. Och man tränger sig försiktigt på konversationen som översvämmas av videoklipp och serier, roliga bilder med skämttext, roliga bilder utan skämttext, och menande blickar och skratt och man inflikar däremellan lite stolt, med prudentlig ton: hörni, visste ni att orsaken till varför Kafkas roman Slottet slutar mitt i en mening inte beror på att det är ett medvetet modernistiskt drag, utan för att han helt enkelt dog innan romanen hann fullbordas. Det ni.

9 januari 2012

Snåltidiga tankar


Vaknade snåltidigt idag, långt innan klockan skulle ringa för väckning. Vände, vred och hade mig där i sängen. Funderade på ingenting - trodde jag, ända tills jag med andan i halsen rev upp täcket och kastade mig framstupa på anteckningsblocket för att skriva upp alla måsten som flaxade vilt i mitt huvud, likt en skock duvor som naggar brödsmulor i vattenpöl.

På bild syns förresten världens tunnaste version av Koranen, som heter Ett öga rött, och är skriven av författaren Jonas Hassen Khemiri. Boken är skriven i dagboksform och handlar om tonårskillen Halim som bor på söder i Stockholm tillsammans med sin pappa Otman. Men Halim söker sig ofta tillbaka till Skärholmen där de bodde innan hans mamma gick bort och innan hans pappa blev försvenskad och träffade Kerstin.

Revolutionären Halim vill trotsa svenska sedvänjor och uttrycker sina åsikter genom att bland annat rita halvmånar och stjärnor över skolans väggar. Mellan raderna i boken kan man uttyda en del humor och även en sårbarhet hos Halim, som mest av allt önskar bli den nya arabiska filosofen som erövrar Sverige. Eller som Halim själv uttrycker det: "Såklart det kan inte vara lätt att bli knäckt varje dag av Sveriges smartaste revolutionsblattefilosof."

Petitchoklad och kaffemunskölj


Det känns som igår fast det var någon månad sedan som jag satt med mina skolböcker och höll tyst på tysta avdelningen på skolan, där alla studenter sitter som försjunkna i sina egna världar, absolut stillasittande, nästintill fastfrusna, med filosofiska blickar som är tillägnade boken eller datorskärmen som får all uppmärksamhet, och de ser alla ut som grekiska stenskulpturer direkt tagna ur nyklassicismen, fast de är placerade i ett elektroniskt 2012tal - allt detta medan jag tar en hård tugga av min petitchoklad till kaffet och petitchokladen är lika stelfrusen som frostflingan på den yttersta trädgrenens stelbenta knopp och det knakar så högt av chokladen mellan mina tänder att jag för någon sekund tror att mina tänder ska knäckas sönder, precis som när en fotbollsspelare i en tackling får sitt ben förvridet, och från ens tv-plats i soffan ser man knäskålen hans plötsligt bukta ut från knävecket, och smalbenet det hänger kvar som en marionettdocka under lårbenets envisa grepp.

- Förlåt för min höga chokladröst, vill jag ropa ut i den tysta salen, men förmår mig inte. Istället tuggar jag vidare på petitchokladen som sinar bort i munnen, och kaffet - det sipprar jag upp mellan tänderna som får sig en riktigt gulaktig munskölj.

Men sedan skärper jag mig, håller käft och stirrar ner i böckerna jag med. Likt den grekiska guden som bär på ett darrande asplöv mellan benen.

8 januari 2012

A B Dc E Kfghji L N Om P R Tqs U Vyxz Äå Ö

Under trettonhelgen, medan alla låg och pyste efterjul i sina sovvarma sängar, passade vi tomtenissar i bokhandeln på att få upp alla böcker på de nya butikshyllorna.

Så småningom började det faktiskt arta sig. Som i ett pussel knåpade vi ihop systemet, bok för bok i alfabetisk ordning.

Till skillnad från multiplikationstabellen kommer alfabetet aldrig med säkerhet att sätta sig, hur mycket man än rabblar det blir man än mer förvirrad. Man skulle kunna säga att i jämförelse med multiplikationstabellen som är Dåren, så är alfabetet Narren, om man nu skulle få för sig att skriva ihop en berättelse om de två systemen, karaktärerna eller vad man nu väljer att kalla dem.

Och på grund av kontrasterna samt menlösheten i att överhuvudtaget skriva en berättelse om multiplikationstabellen och alfabetet, skulle resultatet i så fall bli en satirisk berättelse á rysk 1800-tals litteratur.


Bokhandeln började i alla fall se ut som en bokhandel igen. Som ett äggskal med innehåll. På bild är Rebecka och Edward Cullen, eller jag menar, Joel. Som är trött på att ständigt bli jämförd med att likna en vampyr.

Hyllan för skönlitteratur på pocket var, likt skönlitteratur i allmänhet, för längesedan klar och väntade på resten av historiens pragmatiska kursböcker.

När vi blev för trötta på att packa upp böcker tog vi en paus och dividerade om Aristoteles och världsekonomins fall. Nä, det gjorde vi inte. Vi åt snarare skumtomtar och drog dåliga skämt.

Det här är ett av lagerrummen som man skulle kunna se som ett slags rum för 'krukväxter' och 'lagerförvaring'.

Rymden var givetvis med mig under hela resan.

Till slut var det dags för oss tomtenissar att gå hem. Hilda fick sin jobb-julklapp i efterskott. Den julklapp som jag för längesedan har slukat upp, fyra stycken askar med belgisk! choklad!

Ute sken månen och gatlyktan ikapp. Man skulle kunna säga att de samspelade. Eller så skulle man kunna se gatlyktan som den 'nya' tillkomna månen. Eller som Mars, Jupiter, eller varför inte Gud, om man så gärna vill.

Minna introducerade mig för en ny synd, hon heter Fazerina och smakar apelsinchoklad. Finns bara att köpa i Finland. I Sverige skulle det i så fall vara Cloettas Romerska Bågar som smakar någorlunda likadant - tänk er likheten mellan enhörning och noshörning.