Balansen

Jag vill inte direkt påstå att förra veckan, då jag var sjuk, gjorde mig renad på något religiöst vis. Men i och med att jag inte kunde äta särskilt mycket vande jag mig därför naturligt av vid min dagliga last av coca-cola.

När jag tillfrisknade kändes det därför som om jag hade gått i djup rening, även mina inre organ kändes som en midsommarnattshimmel. Alldeles vita, nästintill genomskinliga. Suget efter cola var helt plötsligt borta, och bara tanken på drycken kändes som en sliten kärlek som man inte längre känner ett desperat behov av att upprätthålla.

Nu anar jag i och för sig att mitt antibegär mestadels är baserat på naiva, nyfödda tankar som tror på ett definitivt cola-slut för min del. Precis som att den godtrogne förbiser orättvisor i världen. Men jag vill nu ändå passa på att njuta av den här milda tiden mellan beroendets motsatser. Mellan svart och vitt.

Marabou Black, limited edition

Mutor, är ett tidigare utnyttjat begrepp. Men så betraktar jag ej fallet om Marabou skulle vilja bidra med nylanserade chokladprodukter, som jag provsmakar och skriver om här i bloggen. Recensionsexemplar, vore i så fall ett mer smakfullt och passande ord.

Omdöme:
Precis som utseendet på den framträdande svarta förpackningen, smakar också chokladen saltlakrits(croquante), blandat med choklad. Men eftersom båda smakerna är så pass dominerande tar de ut varandra och det blir därför svårt att urskilja om det är choklad eller lakrits som munnen förnimmer.

Men jag ser det här snarare som något positivt!

Detta är ju en fest för både choklad-och lakritsälskaren. Samtidigt som det även är en njutning för den okonventionella människan som lockas av att smakkontrasterna är lika subtila som en vågskål som inte riktigt kan bestämma sig för vilken sida som väger tyngst.

Betyg: L L L

Sju kilometer vårsol

Men idag så, var våren minsann här!

Åtminstone solen, även om plusgraderna var lite kinkiga av sig. Småsnåla och envisa.

Därför tog jag mig återigen ut och gick längs med vattnet. Idag var det inte heller bara jag som gick - idag var hela Sverige ute och promenerade.

Även Sandra, som snällt väntade medan jag koncentrerat fotade alla möjliga vyer med tungan utanför mun. På bild hamnade bland annat både träd och vatten, småsten som cementblock. Trappor, fåglar, papegojor och pingviner.

Vissa vinklar såg lite västkusten-inspirerade ut, tyckte jag. Nåja, kanske inte helt och hållet. Det är väl mest något med stenarna och båten i förgrunden som får mig att tänka på Feskekörka eller nåt sånt.

Vi gick och gick, och till slut kom vi så högt att vi nästan kunde nudda himlen om vi sträckte upp våra armar riktigt ordentligt.

Det var en fin promenad idag. Välsignad på något vis.

Frigolitblock

Tog en promenad längs med vattnet och kom att tänka på hur nära men ändå långt borta våren känns. Ställde mig på en sten och såg ut över det kalla vattnet under mig, samtidigt som vinden piskade min panna bekymrat kall. På vattnet låg isblocken tunga, som dämpade röster av frigolit.
De gungade i takt med vindens gester, fram och tillbaka. Som om de aldrig gjort annat i sitt liv.

Sedan klev jag ner från stenen, backade några steg och fortsatte min lilla promenad, fortfarande med blicken fäst på vattnet. På håll såg det ut som om isblocken var glaserade på ytan, de var så lena, som om de bugade sig ödmjukt djupt inför deras kommande öde. Snart finns de inte mer. Och den naggade vattenytan som nu av regn piskas till grått glitter, kommer snart att bli till silver av sol.

Say cliffhanger?

Hälsan min har sakta börjat hitta sin milda balans och här sitter vi nu, jag och Minna med det prominenta v-tecknet, och planerar framtiden. Nåja, framtiden vore att överdriva, men åtminstone ror vi bland annat iland några kommande museibesök, och afternoon tea, på gediget vis. Om man säger så.

Snyttillvaro

Har legat sjuk i snart en vecka. Har knappt orkat ta mig för att dricka vatten, ens snyta mig eller fundera över tillvarons beskaffenhet. Då är det smärtsamt, om inte ens tankarna får vandra fritt på den lilla bron över den porlande bäcken.

Men sakta håller jag ändå på att leta mig fram till det anständiga livet - till medielivet, på internet är man ofrivilligt social. Där skjuts dialogerna kors och tvärs i vräkiga versaler så pass att mitt pånyttfödda huvud måste hålla för öronen. Kanske först ta sig en vilopaus, lyfta på hatten och säga, på återseende.

toTALtystnad

Som student erfar jag en del tystnad. Dels för att studierna kräver tystnad för att jag ska kunna uppnå koncentration, men också för att de texter som ska läsas och skrivas upptar en HELtid av enskilt lusläsande och plitande. Ibland kan det därför gå flera dagar utan att jag tilltalar någon eller att någon tilltalar mig. En tid fylld av total tystnad. Detta brukar inträffa när jag exempelvis, som nu, är sjuk och istället sitter hemma och studerar. Då faller liksom världen omkring mig i glömska och texterna blir till slut ett med mina andetag. Så pass att jag till och med glömmer av själva tystheten.

Givetvis händer det att jag tar mig ut till matbutiken och kanske ringer min mamma mig och vi pratar en sväng om lite allt möjligt, och jag minns plötsligt hur det känns att tala - det känns fint. Ibland lite omständligt, speciellt när jag ska tala till kassörskan i matbutiken. Mina käkar är något ringrostiga och tungan aningen bomullssufflerad.

Vad det nu är. Men kanske förstår ni ändå.

Efter en tids tystnad är det svårt att återfå talet på en gång. Nåja, det tar förvisso inte lika lång tid att återfå talet som det tar att

RASA I VIKT PÅ 3 DAGAR

listan på de bästa knepen finns här

Men
med
lite
övning
ska
det
nog
till
slut
gå
.

Kuligram

                                                            Källa

Lade ut den här bilden på facebook och tänkte piffa upp tillvaron lite genom skriva dit vilken plats samt datum bilden togs på. I rullistan för årtal finns överraskande nog år 1918 att välja på - vilket var det år då det här kalligrammet, som är skriven av poeten Guillaume Apollinaire, publicerades. Men givetvis går det inte att 'tagga' bilden till det här året - det kommer det upp en ruta som påminner mig om att det valda årtalet 1918, inföll innan min födelsedag.

Jag som bara tänkte vara lite kulig, men det förstod inte facebook.

Tummen upp.

Nöttigt

Som den chokladälskare jag är vill jag att alla nya chokladsmaker som kläcks på marknaden ska överraska mig riktigt ordentligt när de hängs ut där på hyllan till första försäljning. (Nåja, vissa kanske inte ser det här som choklad utan snarare som kakaosmör, men det är en annan diskussion som jag nu lägger åt sidan.) Och med nya smaksensationer på marknaden jämför jag alltid det första smakmomentet i stil med den reaktion som man får av överraskningar - oväntade överraskningar.

Men den här chokladen överraskar mig inte särskilt, den känns mest som ett kringflackande moln på en klarblå himmel. Jag hade förväntat mig att mandeln skulle ta mig till nya höjder där jag tidigare aldrig har varit och klättrat. Kanske är det över ett vattenfall i någon regnskog, kanske är det från ett flygplan där jag står i beredskap att hoppa ner i det fria, forma mig till en bräkande spindel som bärs upp av luftmotståndet, och sedan fälla ut min blommande fallskärm.

Jag hade tänkt mig att mandeln, precis som på bilden, skulle poppa popcorn i min mun. Sprängas sönder, anta nya utmaningar och hota mina oskuldsfulla små smaklökar. Men istället får jag något som påminner om en varningstext som lyder att produkten kan innehålla spår av nötter.

Typ mandel, om man blundar riktigt hårt och känner efter.
Med hjälp av sin allra vildaste fantasi.

M å n a d e r

Om man tittar på den här bilden och föreställer sig alla foton i den, även de som ligger utanför bild, borde det rimligen vara cirka 8 stycken kvar tills det blir sommar igen.

Alltså 8 stycken foton. Inte månader.

En lönsam gång under lunchrasten

Går igenom de bilder jag har liggandes på min dator och får upp denna som är från förra sommaren. Bilden föreställer innergården till det ställe som jag sommarjobbade på. Det var visserligen ett trevligt sommarjobb, men eftersom det var sommar och stället var ödelagt minns jag dagarna som tomma ekon, då jag satte mig utomhus och intog min lilla lunch vid den här gråa konstruktionen. Om det händelsevis inte råkade vara så att någon annan själ redan hade tagit platsen, slog jag mig alltid ner på stenblocket längst till vänster. Och så öppnade jag locket till min lilla matlåda, drog bort plastfilmen från de ostmackor som jag hade gjort i ordning på morgonen, och åt. Försjunken i planlösa tankar samtidigt som solen gjorde honnör, innan den försvann bort bakom höghuset. Ibland rasslade löven till av en hastig bris. Det hände också att en fågel dök upp och naggade ljudlöst fram över gräset med näbben i vädret.

Speciellt minns jag den dag då min löning kom. Det var en riktigt varm dag, men då var det ingen som satt utomhus under sin lunchrast - det var ingen som jobbade då. De flesta var iväg på semester. Under den rasten gick jag bort till en galleria som låg i närheten och köpte med mig en rejäl smörgås som bestod av brie, salami, soltorkade tomater och oliver. Smörgåsen var så lyxigt övermäktig att jag kom på mig själv med att sakna mina försynta små ostmackor. Eftersom det var löning gick jag även förbi bokhandeln och letade mig fram till bokstaven M. Med bestämd iver köpte jag den bok som jag länge hade tittat på. När jag därefter klev ut i solen och gick bort till min lunchplats, böljade sig klänningen runt mina ben. Skulle någon ha noterat mitt ansiktsuttryck just i det ögonblicket skulle den personen nog säga att jag log. Mest med ögonen, som om jag såg nöjd ut. Lycklig helt enkelt.

Landet ingenstans

Sitter på biblioteket och tittar ut genom fönstret. Tittar på den sorgliga snön som är så blöt att den inte ens kan bli nedtrampad, den har redan trampat ner sig själv, sjunkit genom jorden och kvar av den ligger ett minne av en död fisk som emellanåt rycker till. Fiskens ögon är stumma, ljudlösa på liv, stora pupiller utan glimt, vilket får mig att tänka på en gång när jag var liten och reste utomlands med min familj. Det var ett nytt land, en ny ort - givetvis fanns platsen redan på jorden, men turismen hade ännu inte hittat dit. Stranden låg öde och från svarta havet kunde vadsomhelst spolas upp på land.

Som till exempel en dag då jag kastade boll i vattnet och upptäckte en ensam boomerang som på ceremoniellt vis flöt runt, framburet med hjälp av vågornas händer. När jag skulle greppa tag i boomerangen visade den sig i själva verket vara en död ål som hade vinklats i nittio graders vinkel - det var som om den hade dött sin död i ett ögonblick av existentiell extas, ett slags klimax. Och en annan dag låg det en död fisk på land. Fisken hade av något eller någon sprättats upp och ur dess mage flöt det ut ett blygsamt hav av röd rom. Jag närmade mig aldrig den döda fisken, ville inte undersöka den på närmare håll. Ville inte ens peta på den med en pinne, dirigera runt med pinnen och hälla blöt sand i magen på den. Jag ville bara hem, bort från havet.

Egentligen vet jag inte varför jag skriver det här. Det finns inget syfte med texten, för den är, nu när jag tänker efter ganska sorglig. Den påminner mig lite om snön.

Den lilla stackaren

Jag sitter hemma och tråcklar med en text. Försöker skriva in mig i en maklig fart, så pass att jag ändå har kontroll över vägen som texten far fram över. I samma veva ser jag även till att skapa friktion mot väglaget genom att skruva till texten lite här och var - det ser ut som om texten ibland tappar fotfästet. Men det gör den såklart inte. Den har full kontroll, och leker, vill jag påstå, med livet. Varje gång som texten 'råkar' trilla över på den motsatta vägfilen, händer det att mötande trafikanter genast spärrar upp ögonen och gapar groteskt stort, som fastfrusna, likbleka spöken ser de ut där de i falsk vetskap styr bilen, med den lilla radion på i bakgrunden.

Men enligt beräkning får jag snabbt fason på finessen, återtar kontrollen - som jag i och för sig har haft med mig hela tiden. Och så ler jag mjukt åt förarna bakom sina rattar, samtidigt som jag ljudlöst fortsätter att glida framåt längs med vägen, där landskapet smetas ut till en abstrakt oljemålning. Förarna fattar snabbt galoppen, och deras vanställda ansikten smyger vettskrämt bort från sina iordningställda gravar, samtidigt som de sneglar åt mitt håll och hastigt ler mot mig. Det är ett högst tvetydigt leende. Jag uppfattar leendet som om att det varken vet om det kan tillåta sig själv att slappna av och sträcka ut sin kropp, eller om det borde ligger kvar i fosterställning - den lilla stackaren.

Den skenbart verkliga världen

Häromdagen fotade jag de här vyerna och kom att tänka på att de liknar en värld tagen ur en Tim Burton-film. Ungefärligen, då Burton möjligen har mer illustrativa nyanser i sin sagolika berättarvärld.

Bilderna får mig även att tänka på den värld som utspelar sig i författaren Haruki Murakamis trilogi 1Q84. Som i de flesta av hans böcker vet man inte vad det är för slags värld, eller världar som berättelsen utspelar sig i. Det framgår inte heller vilken som är den verkliga världen av alla världar - vilket man skulle kunna dra en parallell med till denna värld, den verklighet som vi lever i.

-Att om allting som existerar i den här världen enbart är en konstruktion, som bygger på våra egna subjektiva tolkningar och föreställningar om hur verkligheten är framställd, borde det innebära att världen även kan se ut på ett annat sätt än vad som målas upp utifrån den generella uppfattningen. Kanske finns det därför, inte bara en, utan flera andra verkligheter utöver denna?

Den molnfria punkten

I denna stund surfar jag runt på nätet, letar efter någon intressant sida där mitt självförverkligandets stimuli ska kunna ge sig till känna. Jag vill uppfinna någonting som ytterligare ger mig en tro på att jag kan lyfta på stora stenblock, åstadkomma underverk, backa några steg bort från tavlan, lägga huvudet på sned och begrunda den glasklara himlen som framkallats ur mina svullna händer.

Jag vill göra så mycket jag kan av mina år som snart blir till djupa fåror i granstubbens åldersringar, där det växer mossa kring den jordfästa foten. Mossa som välver sig upp ur jorden och omringar stubben som krymper till kutrygg, innan nuet blir föråldrat och obekvämt nog för att kunna förverkliga alla dessa drömmar - de ännu halvfärdiga teckningar som hänger på tapeten, upphängda på den molnfria punkten, mellan mina ögon.

Det varma besöket av en vän som dansar fram genom den bistra kylan

I helgen fick jag som sagt besök av en ytterst viktig person som sedan ett halvår bor i Paris. Det var en särskilt solig fredag som åtföljdes av en ännu soligare lördag...

tillsammans med Marion! Hon besökte Stockholm för att gå på The Nike Blast som är ett megastort dans-och fitnesskonvent med presentatörer from typ all over the world. Eftersom min plånbok mestadels knaprar småslantar var jag tvungen att avstå från konventet för i år.

Men jag fick allt min beskärda del - när Marion hade dansat färdigt blev jag bjuden på en smaklig födelsedagspresent i efterskott, då vi senare på kvällen gick på libanesisk restaurang.

Och som om Marion inte hade fått nog med dans hela dagen lång - hon och magdansösen på restaurangen visade sig vara ett riktigt guldteam! Ni kan tro att jag klappade mina händer, både högst och störst av alla, stolt som jag var över denna extravagansdanzen.

När vi kom ut från restaurangen presenterade jag Marion för den svenska kylan, så som den beter sig om kvällen. Ni vet, det är den där sviniga kylan som envist vill bita sig igenom alla lager med kläder, också skinnet, och gnaga sig ända in i blodet och fettet och skelettet, och när man till slut har passerat alla helvetesstadier av kyla, fryser man plötsligt inte längre - nej, man BRINNER! Det känns som om ens lår och tår och fingrar och knogar och nästipp brinner ihjäl av kylan.

-Alltså jag svär, så här kallt har det inte alls varit i år, kylan kom för bara några dagar sedan!, sa jag. -Sure, winter here means only one winter.., svarade Marion och drog luvan över huvudet.

Sedan kom dag två - söndagen, och Marion gav sig åter iväg till konventet medan jag stannade kvar hemma i värmen, läste och studerade formen av ljuset på väggen från den ljuvliga eftermiddagssolen.

Senare under dagen möttes vi upp för den traditionsenliga rundan till matbutiken där Marion ville köpa svenskt lösgodis. Marion var helt lyrisk över godissortimentet. Själv slängde jag mest ett slött öga mot godishyllorna och sa: Na, I've had enough with candy hit å candy dit...

Men snart befann även jag mig djupt nere i den söta färgpalettens begär, där jag grävde godis på samma vilda sätt som grottmänniskorna när de med bara tänderna slet av ett rejält stycke kött från revbensspjället.

När solen hade gått och lagt sig och Marion kände sig färdigdansad för i år, avrundade vi dagen med att äta godis och somna sött till denna film.

"När du rakade dig, trodde jag nästan du tänkte raka av mustaschen också."

Tänkte tipsa om filmen La Moustache från 2005, som är ett psykologiskt drama baserad på författaren Emmanuel Carrères roman med samma namn. Filmen handlar om Marc som en dag bestämmer sig för att raka av sin mustasch. Men Marc får inte den respons han har tänkt sig av sin fru och andra bekanta i sin omgivning, vilket leder till att han drabbas av personlighetsförvirring och i längden en förmodad identitetskris.

Den psykologiska ådran som utgör filmens karaktär skildras på ett skickligt och raffinerat sätt, vilket gör att den bisarra tonen inte upplevs som påtvingad, utan snarare naturlig. För tittaren är det minst lika svårt att hänga med i den icke-konventionella handlingens svängar, som det är för huvudpersonen Marc att ha kontroll över sitt eget jag. Det mörka, men ändå mjuka fotot i filmen, och de utdragna scenerna bidrar till en sinnrikt filmuttryck med anspelningar på det mentala djupet långt ner under ytan.

Stjärnvisan

Solen har för tillfället flyttat in i mitt kök där han puttrar runt och slamrar med kastruller, drar ut lådor, sätter på kranen och gnolar på en visa som han påstår att stjärnorna har komponerat.

Utan att jag direkt märker det kan det plötsligt bli tyst från köket. Det är inte förrän när jag hör ett -AHA!, som jag rycker till och lyfter upp blicken från min bok. -Vad?, frågar jag solen och försöker se in mot köket, genom hans aura. Men solen är så upptagen med sin verksamhet att han inte hör mig. Istället börjar han att gnola på den där stjärnvisan igen. Själv återgår jag till min bok.

När en vän kommer med drömmar direktflygna från Frankrike

När det är kallt ute och vintern vägrar att släppa taget om ens läckande själ - det rinner lättjefulla moln ur mitt hjärta, och vardagen har börjat gå på repeat i en melodi som jag för längesedan har tröttnat på, försöker jag tänka mig våren som en skojfrisk vän som står och trampar alldeles runt hörnet. Och strax kommer denna vän utspringande i ett långt glädjerop, precis som studenterna när de viftar med sina mössor, och våren lyfter upp mig och snurrar runt med mig. Sluta sluta, jag blir alldeles yr, tjuter jag samtidigt som jag skrattar, åt våren och åt den skruttiga vintern.

Besöket!

Just nu sitter jag och inväntar ett viktigt besök. Detta ytterst viktiga besök kräver min största möjliga uppmärksamhet, vilket innebär att jag har förberett mig väldigt noga genom att damma på mina hyllor, dammsuga, tvätta golvet, kamma mattfransarna, skrubba toalettstolens kanter och rätta på attiraljerna i toalettskåpet. Nu står de alla i strikt linje, exakt på millimetern, som hariga soldater i givakt.

Så snart jag hör en bil backa in mot min port rusar mitt hjärta iväg i galopp. Jag försöker hålla andan och lyssna förbi min ekande puls. Jag reser på mig och kliver fram till fönstret, lägger örat mot fönsterrutan, precis som när man ska lyssna på bebissparkar i en gravidmage. Sedan väntar jag in sekunderna, ingenting händer. Ingen hiss som trycks igång, inga steg som hasar sig närmre min dörr. Inget plingplong på dörrklockan. Besöket har ännu inte kommit. Och snabbt lugnar pulsen ner sig, dämpar sin röst medan jag går och sätter mig vid mitt köksbord igen. Fingrar på bordsduken och slår på måfå upp en bok. Stirrar på samma mening i fem minuter, innan jag åter hör ljudet av en bilmotor som får mig att rusa upp och ställa mig vid fönstret.

Ojoj, vad kul mina grannar måtte ha,
-Hallå, kolla in den där paranoian!, ropar och pekar de ivrigt åt varandra kors och tvärs över sina sovrums-och-vardagsrums-och köksfönster och glupska nyckelhål.

Den lugna knäckebrödstiden

Tuggar i mig knäckebröd. Har fått ett enormt sug efter knäckebröd, med smör. Och ett glas mjölk till. Det är något med knäckebrödssmaken i kombination med smöret som får mig att känna mig som hemma. Inte hemma som i hemmatrygg, utan mer på det sätt som när man kliver in genom dörren och slås av den bekanta doften av ett hem som tillhör en vän.

Jag tuggar på knäckebrödet, det rafsar i munnen, river om tänderna. Vid närmare eftertanke är det ganska monotont att äta knäckebröd. Jag upplever mig själv som en idisslande ko som lugnt, nästan meditativt fokuserar med blicken mot fjärran. Men strax stannar jag upp, lägger tungan mot gommen, och minnet rinner plötsligt tillbaka som när störningarna på tv-skärmen försvinner och det blir klarbild:

När jag gick i skolan var knäckebröd en betydelsefull del av min lunch. På ett mentalt plan berikade det min lunch mer än den övriga maten gjorde, vilket beror på att ritualen kring knäckebrödsätandet kom att bli förknippat med den fria stund som jag hade tillsammans med mina kamrater utanför klassrummets väggar. Det spelade ingen roll om vi fick blodpudding med potatisbullar, om vi fick fiskbullar, rotmos eller blomkålslåda, för så länge knäckebrödet fanns där var lunchen en fulländad lunch. Och nu när jag tänker efter vill jag även minnas att vi inte bara åt ett eller två stycken knäckebröd. Nej, vi åt kanske fem, åtta stycken knäckebröd med feta lager av smör som smälte och blev alldeles gult och mjukt som handkräm för att det hade stått framme så länge. Ja, vi kunde sitta kvar och äta knäckebröd så pass länge att personalen var tvungna att säga åt oss att gå därifrån eftersom de skulle stänga skolmatsalen för dagen.

Jag tänker tillbaka på dessa oansenliga knäckebröd, vad de gjorde med oss - och framförallt vad vi gjorde med tiden! Hur vi lekte med tiden, nonchalerade tiden. Som om vi inte hade annat att göra. Som om vi inte föredrog att utnyttja rasten till att istället leka kurragömma, spela kortspel eller göra läxor. Som om vi inte behövde ringa viktiga samtal, passa tvättid, diska, laga mat, sortera post, svara på mail, betala räkningar, jobba, träna, handla, gå på tillställningar, socialisera, läsa nyheterna, pensionsspara...

Herregu, fanns det ingen viktig tid på den tiden?!