En osäker chokladexistens

 

Estrellas snackspåse Chokladig Nötmix med chokladdoppade jordnötter, samt rostade mandlar och tranbär, har länge lockat mig från sin plats på matvaruhyllan. Man tänker att nötter i kombination med choklad inte kan innebära annat än jackpot för endorfinernas tillkomst.

Dock är denna produkt en av de största besvikelserna som har producerats under detta år. Hela 90% av påsens innehåll består av jordnötter, varav blyga 2% av dessa är täckta med choklad. Och de få rostade mandlar som finns i påsen känns dessutom sorgliga i sitt sammanhang, ungefär som döda flugor mellan fönsterglas. Det blir därför rakt av bättre att köpa sig en påse saltade jordnötter av annat märke, samt andra varianter på nötter som man själv rostar och doppar i smält blockchoklad.

Däremot lyfter förvånansvärt nog den oansenliga mängden tranbär upp smakupplevelsen på nötmixen! Man skulle till och med kunna likställa tranbären med hissmusik - utan dem hade man inte lett över stundens ironi.

Slutligen en liten parentes: varför har en sådan här produkt en kalorisymbol i hörnet på förpackningen, 170 kcal per 30g. Vem vågar ens ödsla tanken på kalorier när man köper sig njutning?! Och vem är i så fall målgruppen? Viktväktarna? Filharmonikerna? Chokladälskarna är det då inte. 

Chokladig nötmix är en väldigt osäker existens på denna jord. En skam för chokladgourmeterna och himlens alla jordnötsfanatiker.

Betyg: -L

När det andra leder till det största

Det händer under ett av mina lättjefulla tidsfördriv, jag sitter jag framåtböjd som ett extremt C och allmänsurfar på internet. Låter vågorna kasta mig fram- och tillbaka mellan olika sidor, och mellan dem länkarnas snåriga universum.

Jag vet inte hur, men det sker som det brukar när man har gått så pass djupt in i cyberskogen att man inte orkar hitta hem igen. Man slutar frukta, man öppnar sin famn för den mörka skogsmystiken och förundras över dess sagolika överraskningar som dyker upp bland all mossa - plötsligt ser jag en dansande älva tindra trolskt framför mina ögon. Hon håller upp ett plakat, det står en text. Ett namn och en titel.

Jag blir mycket berörd, den starka känslan är direkt ohanterlig. Ungefär som när man oförberett börjar gråta hejdlöst till en vacker film. För vad jag har surfat mig fram till är titeln på en nyutgiven roman av Haruki Murkami. Efter mörkrets inbrott heter den.

Nakenhetsdröm

Det ligger något gemytligt i att promenera till jobbet på morgonen. Speciellt när våren just har börjat erkänna sitt rykte och staden vibrerar av endorfiner som hänger på stråkar i luften och de dallrar så fint mot solljuset, som små värmevågor ser de ut.

Jag försöker komma in i den rätta känslan, hitta den rätta jobbtakten likt den som märks av bland alla fotgängare, de som skyndsamt stegar fram över trottoarer, diken, cykelfiler, dagislämning, latte-stämning, och så därtill vid min sida sjövattnets enorma vidd som alltid gapar lika långt och brett. Som hos ett förvånat lugn.

Det finns förvisso även en del långsamma fotgängare, de som lunkar fram, bärandes på hela mobilvärlden med bara en hand. Dessa har redan hunnit starta upp arbetsdagen, de kollar mail, facebook nätverkar och de comittar alldeles hEjviLT! Läser dessutom nyheterna gör de säkerligen, och kanske hinner de till och med se en långfilm under tiden.

Och jag då, jag vill för all del inte vara sämre! Därför tar jag upp min mobil som jag håller i ena handen, och sedan min fysiska kalender som jag håller i den andra handen. Det är lite svårt att hålla i båda och samtidigt fokusera på vägen framför mig - att nätverka är en KONST. Men det går om man vill, och jag tror mig se väldigt upptagen ut, glömmer av de skrikande måsarna ovanför mitt huvud, glömmer av den vilda cirkusparaden på stora gågatan, att kyrkan rasar och bussar tutar och tågen bromsar hårt framför lilla jag, så pass att de trycks ihop till ett kompakt dragspel.

Till slut glömmer jag till och med av varför jag går omkring med en kalender och mobiltelefon i hand. Och när jag sedan kommer på varför känner jag mig med ens något fånig, lite generad. Ungefär som när man kommer på sig själv med att stå naken mitt bland en massa folk.

Ja, alltså när man drömmer en sådan slags nakenhetsdröm.

Konsten att göra yoga

Ibland brukar jag gå på yoga, bland annat sker det på lördagsmorgnar. Det är ett mjukt sätt att vakna upp och och välkomna helgen på, vilket jag inte är ensam om att tycka. Omkring mig ligger en massa yogisar i sina mjukisar liggandes på sina mattisar med mysiga filtisar och blundar ordentligt hårt innan klassen ska börja. Det ser ut som om de fortfarande sover, den enda skillnaden är väl i så fall rummet - att de först har vaknat upp i sin säng, tagit sig en sprallig spirulinafrukost, gått till yogaklassen och sedan somnat om i en gymlokal.

De dära blundminuterna innan klassen, de verkar vara rena rama Buddhaguldet för att komma in i haarmoniii. Och är man extra ambitiös kan man även värma upp kroppen genom att inta några yogapositioner, som att till exempel balansera på huvudets allraste skallben. Och kanske att alla blundisar då vaknar till och slänger ett vakande öga på den avancerade yogisen med sina handgjorda ballongisbyxisar från Madras.

På tal om västerländsk yoga, så är det även inne att komma till yogaklassen med sömnen fortfarande utsmetad i ansiktet. Är det yoga så är det, trots att man befinner sig på ett gym och klockan är fyra på eftermiddagen och man har varit ute och gjort en del ärenden dessförinnan - det hör liksom till saken att se sömndrucken ut. Att se yogig ut. Att i allra högsta mån blåsa upp sin lilla yogabubbla och nonchalera muskelknuttarna där invid, de som vilt slänger vikter omkring sig alldeles intill salen där yogisar, som i väntan på att få komma in, konverserar i mindfulnessiga toner om huruvida sommartid är sämre än vintertid men att ljuset väger upp det hela även om många personer som på grund av stress inför en förlorad timma dör i hjärtinfarkt när klockan ställs om till sommartid. Och så vidare och så vidare.., gäsp jag tror jag måste blunda lite.

Undra förresten hur man gör med filtisen i Indien?

Det glittrar i hjärtat på kupolen

Det var på bussen som en äldre dam slog sig ner bredvid mig och utropade förundrat,
    "Se så vackert det är med solen på Stadshusets tak, åh titta!" Hennes fingertopp nuddade fönsterrutan, pekade på vattnet som bredde ut sig under oss där på bron. Och vidare ända bort till den gulblanka Stadshuskupolen. "Nåja, ännu är träden inte gröna, men vi får nöja oss så här", fortsatte hon. "Men ljuset från solen, det är ju så härligt!"
    "Javisst är det fint", svarade jag och betraktade träden som stod uppradade längs med vattnet. På håll såg de ut som utbrända tomtebloss. Några fåglar seglade iväg över himlen, och den blåa färgen på vattnet låg fortfarande ödesmättad. Dämpad från spruckna bitar av ismosaik.
     Den äldre damen hörde inte riktigt vad jag sa och jag fick därför luta mig lite närmare hennes öra. Jag artikulerade onödigt mycket kände jag, stretade med munnen och vek tungan dubbelt. Som om det skulle hjälpa henne att höra bättre. Men hon greppade snabbt samtalet, nickade ivrigt och svarade att vi fick passa på att njuta av stunden för under nästa vecka skulle vädret minsann slå om igen.
    "Men äsch, tänk inte på det nu. Nu är det ju så fint", sa hon och duttade till lite snabbt med armbågen i sidan på mig och skrattade. Hennes ögon log så att rynkorna bildade små arméer med myror längs med hennes kinder. Det var en solig tavla att begrunda.

DAG LJUVA DAG!

För första gången på väldigt länge behöver jag inte plugga på min fritid, jag är fri. Men det är inte alltid så lätt alla gånger att bli frigiven, till slut kanske man ändå vill vända tillbaka till fängelset där tryggheten med säkerhet finns. Där vet man oftast vad som väntar, handlingen är given. Berättelsen är en deckare.

OM vi säger så här, min första vecka som icke studerande har vållat mig en del förvirring. Vilsenhet, jag hugger mig fram genom den tätgröna djungeln och just som jag tror mig finna vatten möts jag av desto mer - djungel.

Men häromdagen beslutade jag mig för att göra allt som jag så länge har velat göra, sådant som man visserligen kan sysselsätta sig med lite då och då på sin fritid, men som student får man bara ÅNGEST eftersom man inte tar minuterna i akt och istället PLUGGAR inför kommande tenta.

Därför gick jag och köpte mig sticknålar och något garn, och så anmälde jag mig dessutom till en kurs i Hur man hanterar en båtradio. Sedan kom jag hem och satte mig med nålarna och garnet, hittade änden till tråden som jag tråcklade upp, och där rullade hela nystanet ner från min famn, ut på golvet och nålarna kändes lite i vägen, de stötte emot mina lår när jag svängde runt med garnet, och jag koncentrerade mig så noga på stickandet att det började göra lite ont i huvudet, bara sådär lite som det kan göra om man spänner sig alldeles för mycket och rosorna på kinderna blir blåa och tungan hänger utanför mun som en dödgrävd laxfilé och jag bara måstebara måste barabaramåste se till att utnyttja all min nyvunna FRIA tid till att göra ALLT som jag inte har gjort och som jag för den delen egentligen inte heller alls har velat göra men jag gör det bara för att jag inte har kunnat göra det tidigare.

LEVA LIVET.

CARPE DIEM.

DAG LJUVA DAG.

Stickjunta & Båtradio
--- - - --- - - --- - - ---

Ni förstår, jag är ytterst förvirrad

över tillvarons beskaffenhet

Tveklöst månsken anropar kalasvärlden

03:51. Jag vaknar av ett strålkastarsken riktat mot mitt ansikte. Instinktivt sträcker jag upp händerna där jag ligger i sängen, som ett hispigt höstlöv under vindens utandning, och försöker se igenom - se bakom det kalla ljus som naglar sig fast på mig. Som bänder mina händer bakom min rygg. Jag anstränger mina ögon och grimaserar. Drar upp den ena mungipan så högt upp att alla delar i ansiktet smidigt byter plats, likt taktiska spelare på plan. Ansiktet blir som en Dalí där skevheten är en förutsatt regel och fantasin lika löst hängande som jordens kropp i universum.

Men tänk om jorden plötsligt tappar greppet?
Faller ur sin bana!
Faller ner mot universums egna gravitationskraft, x-antal ljusår ner i stupet. Ner i ett lömskt litet hål och kliver upp i en annan värld bland väldiga utomjordingar till kaniner och galna hattmakare. Då försvinner syftet med den surrealistiska målningen från mitt ansikte, mina anletsdrag intar första position - relevé! Förutsägbarheten talar i mun på mig med sin allra pipigaste röst: ja. nej. absolut. precis.

Så vi dukar upp för ett te-party, varelserna på den andra sidan världen och jag, samtidigt som strålkastarskenet långsamt börjar bege sig av. Likt en avlägsen kyss klättrar det vidare upp, längs med mina väggar. Och dess blåvita klor håller ett stadigt grepp om bokhyllans tre översta plan.

Gulglädje

När våren kommer dyker alla påskliljor och tulpaner upp som kittlande strössel på förhårdnade vinterskorpor. Även om blommornas livslinje inte är den längsta på blomjorden, är det ändå trevligt att köpa sig en bukett att ställa som vardagskrydda på det annars så tomma köksbordet. Om så bara för några dagars trivial underhållning. Som när man kommer hem och upptäcker -Nämen sedär! Där står ju ni gula solkroppar och ler så glatt åt mig. Va? Jaså, ni tycker det, att jag ser ovanligt fin ut idag. Men åh, så söta ni är. Tack tack. Ta en choklad vetja.

Blåbusslivet

Nuförtiden tar jag bussen om morgonen. Jag har förvisso alltid tagit bussen, men den här bussen är en jobbuss. Istället för tuff-tuff-röd är bussen allvarligt blå och den går var fjärde minut istället för var femtonde. Alla säten i blåbussen är majestätiska med lite gula inslag här och var. Och har man kjol på sig river det lite lätt mot låren eftersom klädseln är något sträv, ungefär som en nyklippt åker. I den röda bussen är sätena som tagna från 1800-talet, lite guldassiga och plyschiga utan friktion. Lena som kattryggar.

Ljudnivån i blåbussen är ganska dämpad, ett blygt prassel hos sidorna från någon enstaka morgontidning rör sig fram med jämna mellanrum. Blädder. Tanketyst. I luften hänger några uppbokade möten på spänd lina och på vägarna utanför seglar morgontrafiken ljudlöst förbi. Det ser ut som brickor i ett spel utan handling.

Ja, som om det inte vore nog tar det mig dessutom bara några minuter att komma fram, istället för en halvtimma som med den röda bussen. Det blir därför ganska oenhetligt, i upplevelsen av den bok som jag just läser. Poesin känns huggen, som om den inte fick komma till tals nog innan jag strax ska stänga igen boken. Och därefter hänger de trasiga orden efter mig resten av dagen. Alldeles trasade och eländiga, som bostadslösa hundar utan munspel.

Nattens svans när den vandrar genom dagens upplysta korridorer

Den här skrivlusten, ibland ligger den påtagligt nära och andas andäktigt mot min nacke. Men mestadels ropar den på mig från någonstans jag inte vet vart. Kanske kommer ropet från en grotta flera mil, flertalet länder härifrån. Kanske från universum.

Jag vet vad ropet vill mig, men eftersom avståndet mellan oss är så stort kan jag inte riktigt uppfatta det i dagligt tal. Det är som om det ligger ett hemligt brus däremellan och stör. Ungefär som en radiosändning som förestår sig som en självklar frekvens, för att plötsligt skifta, och där någonstans i det undermedvetna lockas bruset fram. Det ljuder precis som när man skär tomat med en oslipad kökskniv. Det är ett ofrånkomligt brus, det brusar och naggar mig på min vänstra skuldra, jag vill stänga av radion helt men förmår mig inte av ren nyfikenhet. Istället vrider jag på ratten och lyssnar, med andan upphängd i pausläge, efter det vattenklara ljudet som dyker upp som en strimma och försvinner lika snabbt som skiftande solstrålar mellan moln. Ungefär som något man hör sig själv säga medan man säger det.

Som ett utanförskap utan vidare mening.

Idag är bruset nästintill borta, men jag kan höra dess efterskalv som hos en uråldrig sandsnäcka. Det är dags att fatta pennan. Jag vill i alla fall tro att det är dags. Att fatta pennan under det klara ljuset. På pappret framför mig ligger bruset i en annan form. Det är en målning som föreställer nattens svans när den vandrar genom dagens upplysta korridorer.

Ingen fara lilla vän, det ordnar sig ska du se. Det gör det alltid.

Att jobba i en bokhandel, tänker man, kanske inte är det mest originella jobbet på jorden. Vilket möjligen även stämmer, vad vet jag - mer än att den bokhandel som jag har jobbat i under mina studieår har varit ett extraordinärt jobb. Ett original i sig. Just därför gillade jag det så mycket.

Men som med mycket annat i livet tar saker och ting förr eller senare slut. I fredags jobbade jag min sista dag i bokhandeln.

Det var med vemod som jag såg mig runt en sista gång i butiken. Försökte memorera varenda vrå. Gick omkring med ficklampa som en koncentrerad kriminaltekniker och undersökte fingeravtryck från svunna tider. Ja, fast inte i ett brottsyfte då förstås.

Sjuttio procent av den relaterade tiden till jobbet gick åt att umgås tillsammans med mina kollegor. Vi levde runt om både dagar och nätter

Gjorde piruetter, i park

åt och drack under en sol som sken sig alldeles stark.

Själva butiken är en butik med karaktär. Ungefär som en själ som färgas av dem som jobbar där. Som präglas av deras accessoarer med alltifrån

Pippi Långstrumps strumpläst.

Till choklad i alla dess former, som bryter mot fyrkantiga smaknormer.

Under lunchen hände det att vi tog oss en siesta under solen. Låg och lyssnade till gräset när det rasslade till av en försiktig sommarvind.

Men självklart jobbade vi också mellan varven. Betjänade kunder, letade upp böcker och drack kaffe.

Sedan kom som sagt den allra sista dagen då jag sade adjö min bokhandelsvän, kanske ses vi snart igen. Och där stod Minna och Vendela i fint skrud och räckte över en korg med förträffligt passande godsaker från alla i butiken.

En skvätt med tårar fyllde upp mina ögon så att det blev alldeles blanka, precis som hos den storögda fullmånen.

*Bevismaterial*

Långsamt promenerade jag sedan från jobbet och såg ut över området. Jag gick, nästan flög fram med lätta steg, samtidigt som hjärtat snörptes åt i ett ljudlöst gråt. Ingen fara lilla vän, det ordnar sig ska du se. Det gör det alltid, sade jag och pressade ihop munnen.

Ge aldrig upp för den stora kärleken

Tidigare recenserade jag den nya chokladen Starbar här i bloggen. I recensionen var jag hård med orden, dömde ut chokladen som jag tyckte påminde om godis för hamstrar. Jag ansåg helt enkelt att den var mesig jämfört med vad jag från början föreställde mig att den skulle smaka. Jag tänkte MUCH IS MORE, men fick istället pikant.

Men i efterhand kände jag mig plötsligt lite fel, kände ånger. Gick och tänkte en del på den stackars chokladen som jag hade bojkottat. Såg mig som en dålig människa som bara ser saker och ting från sitt egna perspektiv och tänkte att chokladen kanske ändå var god, när jag väl kände efter. Gick därför och köpte mig en Starbar häromdagen, gav den en till chans att bevisa sitt goda värde.

Men när jag hade ätit upp chokladen var det fortfarande lika molnigt utomhus som innan. Solen hade inte uppenbarat sig. Och regnet hade beslutsångest - en halvvåt liten droppe vågade sig på att smattra mot fönsterrutan. Vid min plats irrade ett dammkorn runt i luften. Den liknade en stygg mygga som illvilligt letade sig in i min trötta mun. Med lite ansträngning klappade jag sedan igen munnen och dammkornet smet ner i min hals, vidare nerför strupen. Och där ligger dess kvarlevor förmodligen kvar i min mage tillsammans med chokladen och de båda gör livet alldeles bekvämt för sig.

Jaha, tänkte jag. Sånt är livet. Man accepterar, tar emot och nöjer sig med vad man får. Chokladen är säkert jättegod, det är bara jag som inte har förmågan att uppskatta det lilla, oansenliga här på jorden. Det är bara jag och mina höga förväntningar som dämpar känslan. Av livet. Av kärleken. Av mig själv, där uppe bland molnen.

. . . 

Men så, idag fick jag choklad av mina kollegor. Det var en amerikansk chokladprodukt som heter Reese's och är fylld med jordnötssmör.



Behöver jag säga mer än detta?
Behöver jag säga mer än att man inte alltid ska nöja sig med lagomlivet?
Behöver jag säga att kärleken finns



i REESE's 

<333333

Vårnytt!

Även om plusgraderna fortfarande är något snåla är våren ändå här. Solen skiner nästan var dag, man blir kanske nykär, och med all denna livslusta skaffar man sig även ett nytt bloggutseende.

Färger och typsnitt är nya. Inga konstigheter med det, ni läser det ni vill läsa och kommentera.

Har ni frågor, funderingar, önskningar, till exempel om att få läsa något speciellt, välkomna att maila mig på libfina@live.se

Persikofärgade delfiner som badar i ett regnfärgat månljus

Morgonen började med några puttriga ärenden på stan. Den ljumma utomhusluften bar på en lätthet av saknat slag, precis som när någon viskar i ens öra medan man sover. I väntan på min buss svepte en blek klase med ballonger förbi, nuddade vid min axel, och singlade sedan långsamt upp mot himlen.

Det var en sällsynt vårmorgon. En morgon som fick mig att, där jag stod med blicken vänd uppåt och betraktade himlen med de lättrökiga molnen - tänka på persikofärgade delfiner som badar i ett regnfärgat månljus.

När jag hade kommit halvvägs med mina ärenden hade klockan hunnit slå nio, och ledig tid flödade plötsligt friskt. Det kändes därför så naturligt, som ett oavbrutet förlopp av spruckna fjärilsvingar i ett kalejdoskop, att slå mig ner på ett fik och läsa några sidor i en bok.

Med jämna mellanrum vände jag upp blicken från min famn, där boken låg nerbäddad, och betraktade det lilla dammkornet som ensamt virvlade runt i sin egna stillsamma värld av dans. Mittemellan solens nyvakna ögon.

And these two women were quite exhausted because of all the lovely gentlemoons which appeared when they with frantic eyes saw what others could not see in the town.

Dag två började med en resa in mot centrum.

Haha, Cockfosters sa vi och pekade stort på skylten. Men engelsmännen var nog antingen:
1. för vana vid namnet på stationen för att inte vilja dra på smilbanden
2. eller så tänker de helt enkelt inte på betydelsen, likväl som att stockholmare inte skrattar åt tunnelbanestationen Skarpnäck.

Okej, det sistnämnda var en långsökt liknelse.

Konstmuseet National Gallery som ligger vid Trafalgar Square var även det värt ett besök. Jag blev så pass inspirerad av romantikens landskapskonstnärer att jag genast började rita fluffiga moln så snart planet landade på hemmaplan.

Med varma bokhandelstips från en vän hittade vi strax till butikskedjan Waterstone's som finns på flera ställen i stan. Men vid Picadilly Circus ligger den största av dem alla. Närmare sagt den STÖRSTA I HELA EUROPA med hela 5 våningar! Mitt hjärta fick sig några volt kärlekskickar.

Speciellt när jag kom fram till bokstaven M på hyllan. Helst av allt ville jag köpa med mig alla dessa verk, då många av dem innehåller extramaterial. Men bagaget och plånboken sa prompt NEJ.
JO! skrek jag. Men fick inget svar. Istället gick jag och satte mig i ett hörn och tjurade ända tills Minna dök upp och undrade vad jag höll på med.

Londons stadsplanering med panoramaseende mot bland annat klockan Big Ben borta vid horisonten är ju så himla turistvänligt.

På eftermiddagen var vi tvungna att än en gång lyssna till våra hjärtan - det var dags för fika på det söta cup cakes-stället vid namn Hummingbird Bakery.

Jag bad Minna att posera med de böcker som jag hade köpt: Why I write (essä) G. Orwell; Oranges are not the only fruit, J. Winterson; Kitchen, B. Yoshimoto; The Turn of the Screw and Other Stories, H. James.

Jo, man skulle nog kunna påstå att jag även senare under dagen var lite på samma humör som på tåget mot Cockfosters.

När vi kom tillbaka till hotellet var det skriva-vykortsdags.

Därefter gick vi till en restaurang vid namn Nando's, som är en kedja som serverar typ "Portuguese flame-grilled PERi-PERi chicken". Det rådde för övrigt en del metafotografering i väntan på maten.

Maten kunde exempelvis se ut så här. Kryddstark och grrr-farlig om man så ville.

På den sista dagen sken solen lite lömskt, men regnet verkade ändå vilja hålla sig borta då vi av en slump promenerade förbi Hyde Park. Vi sprang även på parkens alla joggare som rusade genom tunnelbanegångarna för att komma upp till andra sidan motorvägen.

En av de slutliga besöken på resan var på den rustika gallerian Harrods, där de gröna markiserna på håll såg ut som en antik tandrad, utsmyckad med rotfyllningar gjorda av guldamuletter. Ni ser va?

Strax innan planet gick styrde vi återigen kursen in mot Picadilly Circus.

För att möta upp Tuyet, en före detta kollega till oss. Tuyet var glad över att se oss och vi var glada över att se henne, också för att hon var glad, och för att London gjorde oss alla glada. Gladpack!

Glad, ett galet glatt ord.

Innan jag lämnar detta inlägg vill jag passa på att tipsa om ett bra apotek som finns på flera ställen i staden. Boots, heter det och har en massa exotiska och relativt billiga skönhets-samt hälsoprodukter som dessvärre inte når igenom det svenska filtret.

Det var nog allt för denna gång. Goodbye London, I'll give you a call in one, two years or so.

Once upon a time there were two women in a blossom London. And of course, there were as well several other people in the town.

För lite mer än en vecka sedan åkte jag och Minna iväg på en liten resa. Vi flög tvärs genom hela universum, jag gjorde V-tecken och mitt hjärta kände liksom peace på jorden.

Så småningom landade vi i London, och hamnade på ett hotellrum som hade informativ konst på väggarna.

Morgonen därpå vaknade vi, slog upp fönstret och mötte stadsdelen Kensington med ett hello, good morning sir.

Med ett beroende av internet och chai tea latte äntrade vi Starbucks det första vi gjorde på morgonkvisten.

Sedan tog vi den legoliknande tunnelbanan norrut.

Till -  ja, ni kanske själva kan tyda skylten som Minna pekar på.

Nåvars, vi befann oss i Notting Hill!

Engelsmännen är för övrigt väldigt trevliga, och verkar dessutom ha sinne för humor.

Här kanske skylten är något mer tydlig. Vi var på väg till Portobello Road och den internationellt kända marknaden som finns där.

Vägen dit pryddes av de bekanta, pastelliga husen, körsbärsträd, en klarblå himmel och vårdans.

Vi befann oss tydligen väldigt nära Skottland, men beslöt oss i sista sekund för att inte ge oss ut på några vilda utflykter till andra grannländer.

 

Portobello Market var som sagt destinationen.

 

Där vimlade vi tillsammans med det grandiosa krimskramsutbudet.

Mitt bland stånden fanns en klädbutik som från topp till tå var inredd med äldre symaskiner.

När marknaden så småningom aldrig tycktes vilja ta slut, vände vi om och begav oss österut. Där stannade vi till och pekade på St Paul's Cathedral som var något svårfotad.

Det var ett litet projekt, men till slut fick vi ändå med katedralen och även oss själva på bild. 

Rätt som det var sprang vi på skylten som pekade mot nationalmuseet Tate Modern. Med stor lusta tog vi oss genast dit. På vägen passade vi även på att bli ett med konsten - pour l'art.

Floden Themsen log beredvilligt åt oss.

Och museibyggnaden kändes ganska mäktig där den reste sig i skyn, omgiven av sin blåa gloria.

Konsten på museet var högst beaktansvärd.

*Extramaterial*

På kvällen gick vi bland annat på upptäcktsresa i centrala delen av stan, kring Picadilly Circus.

Vi deltog även i The Fabergé Big Egg Hunt, i jakten på "the eggsclusive" Diamond Jubilee Egg.
Jag vill dock inte påstå att vår ambition var extremt stor, utan mest av det rådvilligt turistiga slaget.

Därefter upptäckte vi ganska mycket av London by night, mest för att vi gick aningen vilse.