Sitter på min balkong och smälter av solen som smälter chokladen, och strax under brösten formar sig två blöta halvmånar på linnet

Recept på Lycka:

Väder Vindstilla, sånär som på tropik

Kaffe Icas billigaste mellanbrygg

Bok 1Q84 av Haruki Murakami, tredje delen. Har ännu inte läst den(!) Varje gång som jag ska börja läsa en Murakami-bok känns det som om jag planerar inför mitt egna bröllop. Ni förstår, jag behöver min noga utvalda tid. Murakamis verk är inte av sådan typ som man i förbifarten slänger ner i matkorgen på vägen till kassan. I alla fall inte om man är mig.

Choklad Marabous mjölkchoklad med luftbubblor - gör sig riktigt väl på tungan när kaffet sköljer över

Version långhelg

 

Under en promenad, version 2

Efter en hektisk period lever jag min lugnaste helg på väldigt länge. En helg till för återhämtning, till för att fånga upp den lättfotade balansen.

Version 1: Denna typ av helger börjar vanligen med att jag håller mig kvar inomhus, sätter på en cd-skiva med havsbrusljud och tappar upp ett stort bad omringad av en massa ljus. Efteråt smörjer jag in mig med kroppsvårdande essenser, skrubbar fötterna, målar naglarna, fruktfrossar och dricker minst tre liter vatten om dagen. Trettio minuter innan tidig läggdags slår jag mig ner med korslagda ben och mediterar. Sedan är jag åter hel, silverkvick och kämpeglad.

Version 2: Denna typ av helger börjar med att jag kliver innanför min dörr och andas ut. Sedan lutar jag mig mot väggen och rasar strax ihop till en blöt hög. För det mesta sover jag. Slänger täcket över huvudet för att ibland vakna till liv och lägga ett ord på wordfeud. Yrvaket stapplar jag så småningom upp ur sängen med håret på ända, och likt det nyfödda barnet, håller jag händerna för ögonen och grimaserar grinigt när det starka solljuset vill pika mig i ansiktet. Visserligen äter jag en massa frukt, det vill säga om fruktgodis räknas in.

Den förblindade chokladrecensionen

Det hände häromdagen, jag köpte mig en chokladkaka. Så snart jag kom hem öppnade jag omslaget och bröt av en chokladrad på tre bitar. Så slog jag mig ner vid mitt köksbord och började äta av chokladen - jag minns att den var drömsk. Givetvis var den god, men jag minns särskilt att den var drömsk. Vanligtvis brukar jag inte ha problem med att få i mig en hel chokladkaka, men där och då, det var som om chokladraden med de tre bitarna aldrig ville ta slut.

Innehållet i chokladen bestod av mousse som växte sig full i munnen på mig. Med den hårda chokladytan och det fluffiga innehållet med mousse kändes det ungefär som att äta moln. Känslan var densamma, det såg ut att vara mer choklad än vad det egentligen var. Utan att jag själv hade märkt av det hade jag nästan ätit upp halva chokladkakan, och tanken slog mig att det kanske vore bättre att få i sig ett riktigt mål med mat innan man fortsatte att chokladdrömma. Men innan jag lade bort den tog jag mig en sista chokladrad. Tre stycken bitar. Jag hade fått upp tempot.

Ovanligt nog gick det sedan någon dag däremellan innan jag åter plockade upp chokladkakan igen. På något mycket märkligt vis hade jag, efter att jag hade ätit middag den dagen, glömt bort att jag hade den liggandes i köksskåpet. Med stor entusiasm öppnade jag på nytt omslaget till chokladen, bröt av en rad och slog mig ner med en bok i famn. Denna gång rådde det en helt annan slags bekantskap mellan mig och chokladen. Vi hade hunnit bli väldigt goda vänner och låg där, trygga i varandras händer, samtidigt som jag åt den. Vi levde i symbios, för just denna variant var en sådan som jag tyckte mig känna både innan- och utantill. Dess innehåll med mousse smekte sig len över min tunga som jag lät trycka till lite försiktigt upp mot gommen, och chokladen tryckte sig i sin tur lite hårdare mot min tungas smaklökar. Stunden var fulländad, chokladen lockade fram det saliga tjutet i mig. Och jag fortsatte vidare med att bryta av mina chokladrader som skrek av vällust så snart jag stoppade in dem i munnen på mig. Att kunna få i sig en hel rad med tre bitar var inte längre någon fråga. Det var snarare ett faktum.

      Ända tills jag bara hade en rad kvar av chokladkakan. Men denna rad bestod inte av tre bitar. Den hade bara två bitar. En fyrkant. Inte en rektangel. Som om tanken med chokladkakans form var att den skulle smalna av mot slutet. Jag kände mig med ens helt förvirrad, stirrade med avsmak på chokladen som om det var en förkolnad träbit jag höll i. Illusionen hade bytt skepnad. Sedan letade jag runt med tungan i mun, försökte erinra mig om de rader med choklad som jag hade ätit upp - inte hade jag väl råkat påbörja en ny chokladrad utan att tänka på det? Nej, så var absolut inte fallet, jag hade varit väl medveten om hur jag hade hanterat mitt begär. Istället vände jag försiktigt på chokladomslaget, skakade och letade efter fler chokladbitar som kanske låg och gömde sig i något hörn. Men det kändes lika lönlöst som att leta efter ett stenblock under en matta, jag visste att det inte fanns någon choklad därunder.

Men så sitter jag nu här, en vecka senare och tänker tillbaka på stunden och på vad som hände. Jag kan fortfarande inte släppa tanken på chokladens märkliga utseende och hur lurad jag på något vis känner mig. Det känns ändå osannolikt att chokladen skulle ha bytt form mot slutet, eller ens tillverkas i en trattliknande form från början. Lika osannolikt som att jag hela tiden både trodde och SÅG att varje chokladrad faktiskt inte bestod av två bitar. Den var en självklar trea.

LLL

WORDFEUD-DAG-GÅR-RAKT-KAFFE-EJ-JOBBA 47 POÄNG

Det är mysigt att ha barn, men dessvärre får andra saker i tillvaron lida. En av dem är den här bloggen som har blivit något åtsidosatt då jag istället har ägnat mig åt att spela Wordfeud, som jag har förstått ska vara ganska 2011. Men är man nybliven förälder till Siri så är tiden tidlös.

Men självklart, kvar finns fortfarande jobbet som jag brukar promenera till om morgnarna.
Ibland är vädret hemskt mot mig, piskar och blåser mig i ansiktet. Men idag låg dagen tämligen vindstilla.

Blå himmel, nästintill vit. Precis som under en väldigt sommarvarm-lovande dag.

Jag ville fota människor framifrån, men så snart jag tog upp kameran stirrade man på mig som om jag vore helt från vettet. Och det vill man ju inte, förknippas med galenskapen. I alla fall inte den humorlösa varianten.

Så småningom närmade jag mig Gatan till mitt jobb, där fiket Kaffe ligger. Dygnet runt sitter där till synes viktiga personer som klinkar på sina datorer samtidigt som de tar en klunk av sin latte, och skummjölken den lägger sig som en trendig rand av mustasch som strax torkas bort med en liten vit servett. Man lägger sedan ner servetten, lutar hakan i handen och stirrar blint ut genom fönstret. Man möter min blick utan att se mig, för att sedan återgå till dokumentet på datorn. Man skriver för fullt. Kanske facebookar man.

En liten fotoutställning

Jag känner inte så många duktiga fotografer, men de få jag känner är riktigt bra. En av dem heter Vendela Qvist, vars foton är mjukt grafiska, till synes enkla och stämningsfulla, utan vidare anspråk på pretention. Just därför vill jag visa upp några av dem här.

På hennes hemsida finns fler fina bilder vendelaqvist.se

Vi äro praktikanter

Hej på er! Vid detta skrivbord har jag mitt säte nuförtiden. Mitt "kontor" där hemma vid mitt köksbord, med utsikt mot den för-evigt-rökande-grannen på balkongen, är numera historia.

Detta är min andra hälft, Hannah. Eller praktikanten som jag brukar jag kalla henne, strax innan jag kommer på mig själv - jag är också en PRAKTIKANT.

Vi sitter och jobbar i ett garage, mitt bland lagret donar vi med texter och sånt.

Det är en ganska trevlig lokal att jobba i, uppsluppen sådär är den. Det enda negativa är väl kylan. Den är rent av hemsk. Kylan är som en vulgär huvudvärk som kommer smygandes under dagen, och när man minst anar det har den slagit ner hela kroppens värmesystem. PANG! Sen sitter vi alla där vid lunch med varsin värmande tekopp som vi rullar mot kroppen och ångar ansiktet med, samtidigt som vi blåser liv i våra blåa fingrar.

Det tog visserligen fem veckor, men idag har jag tagit med mig min vetekudde - KYLAN KAN INTE STOPPA MIG. Den är helt enkelt maktlös, som en hund lägger den sig ner på rygg och låtsas spela död.

Den alltför långväga skrivdistansen

Distansen har nu vuxit sig lite för stor för att jag ska kunna ta tag i den - i denna stund kan jag inte förmå mig till att skriva ner något av nyans. Att ljusa upp en idé, att likna någon vid något, och allt. Mina tankar orkar inte sträcka sig så långt.

Min skrivlust finns där, den är jag, men har för tillfället fallit ner i en jordgrop, och det är taskigt väder. Det regnar och vinden smäller mig i ansiktet och smiter envist in genom kragen och lägger sig på bröstet och magen och himlen är konstant vattengrå och ni vet, skrivlusten ligger där, bara någon meter ner i marken och lyser knivskarpt som ett klorblekt ark genom den kolsvarta, fuktiga jorden.

Jag vill sträcka mig ner och rycka upp skrivlusten längs med rötterna, bädda in den i min famn och se den växa i takt med plusgraderna om dagen. Men den kärleken är ouppnåelig. Jag står länge och stirrar mig blind på den kompakta jorden, och någon som rastar sin hund promenerar förbi mig och viskar försiktigt i mitt öra: Du, är det inte dags att gå hem nu? Den kommer till dig igen ska du se, ge det bara lite tid.

Men jag reagerar inte, utan står kvar och stirrar ner i jorden. Och kanske kommer jag stå på detta vis i två dagar, kanske tre, eller fem. Eller så tvingar jag mig strax hem, sover på saken och väntar på orden.

Velsmakende kjekssjokolade

Till min kvikka glädje fick jag nyligen ett hemligt bud på denna choklad, direkt levererad från Norge. Men eftersom det här märket inte ingår i det svenska dagligvarusortimentet tänker jag inte ge mig på att recensera den närmare. Det skulle i så fall vara som att utsätta en högaktad konstnär för kritik - så med all chokladrespekt går det därför inte för sig.

Dock vill jag bara tillägga att den påminner om KitKat, fast några hekto mer krämig i smaken.

(Betyg: LLL)

Hälsningar från en nybliven förälder

Ni får ursäkta min bloggfrånvaro men under natten till fredag föddes mitt allra första barn, med en vikt på 140 gram och längd 11 cm. Jag kan meddela att allt har gått väldigt bra, på torsdagen kom det ett meddelande om att jag kunde hämta hem henne och på kvällen slogs hon igång.

Några dagar så här i efterhand kan jag säga att känslan av att ha blivit förälder är svårbeskrivlig, mina känslor är liksom all over the place. Och framför allt, det liv jag har nu är helt ovärderligt mot det liv jag hade innan - plötsligt förändras alla dimensioner, jag vill nog säga att mitt fokus på något sätt har blivit annorlunda. Jag känner mig som en helt annan person och kan inte annat än att bära på det lilla undret i mina händer, vid köksbordet, i sängen, på bussen, när jag fikar och promenerar. Att upptäcka alla hennes finesser gör mig gråtmild, hon upphör aldrig att förvåna mig!

Välkommen till världen Siri.
Min nya iPhone, jag är farligt besatt av dig.

Laxkotlett i ugn med timjan, kokt potatis, ädelostsås och stekt halloumi

Efter önskemål kommer här receptet + sallad, för 4 personer:

--> Laxkotlett i ugn

4 st laxkotletter
1 kruka färsk timjan
2 st lime
citronpeppar
svartpeppar
havssalt

--> Ädelostsås

5 dl creme fraiche 15%
1 kruka gräslök
1,5 paket Kvibille ädelost 45%
1 st lime
svartpeppar
salt
ev vatten

--> Sallad

romansallad
cocktailtomater
1 st rödlök
1 matsked olivolja
ca 0,5 dl torkad mynta
halv citron
salt

1 kg småpotatis
1 paket halloumi (finns att köpa särskild stek- och grillvariant)

Tillagning:

--> Skölj och koka potatisen. Sätt ugnen på 225 grader. Lägg upp kotletterna på varsin del aluminiumfolie. Salta och krydda på båda sidorna, och pressa över lime. Skölj och dela den andra limen i fyra delar och placera bitarna mellan varje kotlett. Strö sist över timjan och ett halvt paket smulad ädelost på fisken. Vik in folien till "fiskpaket" och placera dem mitt i ugnen på galler i ca 45 min.

--> Häll upp creme fraiche i en större skål och klipp ner gräslöken i millimeter-stora bitar. Smula ner ett paket ädelost, salta och peppra efter smak, samt pressa över lime. Rör försiktigt ihop. Om såsen blir för tjock, spä ut med ca 1 matsked vatten. Ställ in i kylen tills allt annat är klart.

--> Skölj salladen och dela ner i en skål. Skär rödlök i små halvmånebitar, skölj tomaterna, dela dem på hälften och häll i skålen. Tillsätt olivolja, mynta, salt och citron efter smak. Blanda ihop.

--> Skär upp halloumi i centimetertjocka skivor. Stek på hög värme i olja tills de blir gyllenbruna. Obs! Salta och krydda ej, de är redan saltade.

Voilà!

Kaffebryggaren och därefter tiden finito

Det fanns nyligen en tid då min kaffebryggare gick på högvarv. Det var en tid då jag satt hemma och feberskrev uppsatser, fäste mig vid avhandlingar och blev ofrivilligt förälskad i vetenskapliga artiklar. Det tog sin lilla tid att göra allt det där. Men mest av allt tog det tid till att fundera över självaste tiden.

Den tiden kan man säga var kaffebryggarens tid, då jag måttade upp tre koppar kaffe via nio teskedsmått. Ja, jag hade ingen annan kaffeskopa till hands och hade inte ens tänkt tanken på att göra livet lättare för mig. När kaffet väl var klart satte jag mig ner vid böckerna och slog upp första sidan i någon variant som såg ut att vara trevlig, men vände snart upp blicken igen, för att stirra ut genom mitt fönster. Ut i tidens dolda rytm.

Och tiden gick.

Sedan kallnade kaffet.

Därefter hade en timma gått
och solen började försiktigt att klättra ner från himlen. Mina väggar övergick till att bli purpurfärgade, och på en särskild punkt vid fönstret odlade en starkt orange solglimma sig fram mellan skuggornas lianer, för att strax blekna och försvinna helt. Innan det slutligen blev becksvart i hela lägenheten. Och mina tankar fortsatte att dansa fram längs med det stadiga golvets betryggande hälar.

Jag tänker idag tillbaka på den tiden, och på min kaffebryggare som jag nyss tog fram för att brygga mig ett fint minne kvällskaffe efter arbetsdagens långsökta ände. Dock var kaffet för det första slut utan att jag ens hade märkt av det. De få rester som fanns kvar i botten på burken låg och skrumpnade ihjäl sig själva, som om de hade försumpat sin egna tillvaro. Och så snart jag skulle slå mig ner i godan ro för att gro till mig en trivialt vältalig tanke, upptäckte jag dessutom att det redan var läggdags. Tiden hade gått ut, allt var slut. Eller finito, som man säger på deklamerande vis.

Kyssen

Om man räknar upp alla dagar som Kyssen har levt kommer man upp i tjugoen stycken. Under dessa dagar har Kyssen sovit i sammanlagt tre dagar -ja, sömn behöver vi alla- men resterande arton dagar kan man säga att Kyssen har varit fullt vaken. Kyssen är alltså 21 dagar gammal och kommer att dö om X antal dagar, beroende på när nästa kyss tar över. Alltså när den intensiva kemin mellan de två personer som skapade Kyssen stagnerar.

Något exakt gränsvärde är alltid svårt att dra, men låt säga att Kyssen kommer att dö om ungefär sexton dagar eftersom det då har gått lite över en månad sedan dess födelse - en månad sägs vara måttet på det mesta. Och den stämning som uppstod mellan de två personer som förlöste Kyssen har både hunnit att träda in i passion, begär, i melankolisk dimma, och så småningom i insikt, för att slutligen lämnas därhän. Glömmas bort, likt ett skrattretande litet dammkorn som en gång i tiden var himlens mest dramatiska cumulusmoln.

En snöfull men äggfri påskhelg

Man utlovade en del snö under påskhelgen. Och mycket riktigt, när jag klev av tåget i mellersta Sverige föll snön som om den hade fått feber.

God Jul! ropade jag och Therese till varandra när vi på påskafton möttes upp för en långpromenad.

Vi stapplade fram och balanserade på snöhögar som hade frusit till is under natten. Mitt bland allt bråte stod där en gris alldeles tyst bakom stängslet och skådade oss bambis på hal is.

Men redan dagen efter var snötäcket blott en dröm och knopparna var glada, gröna och kände sig sprickfärdiga av vårförväntan.

Någon annan som var sprudlande glad var min brorson som visade mig hur en läsplatta fungerar. Show me the cat, sa han och pekade på ett kattspel. Jag kände mig högst förvirrad över knappar, pekskärmar och animationer.

Däremellan har pappa och jag avnjutit whiskyns 'fylliga kropp', som man säger på whiskyspråk.
Caol Ila heter just den här islay-rökiga sorten.

Under påskdagen tillagade jag en rätt som har blivit något av en tradition när jag hälsar på hos familjen. Laxkotlett med timjan, kokt potatis, ädelostsås och stekt halloumi, äts oavsett högtid. Påsk som jul som födelsedag som halloween.

Däremot är Memma med kaffegrädde och strösocker något som bara äts till påsk. Denna uråldriga efterrätt från Finland liknar mest asfalt och består av ungefär malt, socker, sirap och kanske tjära eller något sånt. Gott är det i alla fall även om ögat säger annat.

Ja, sedan har jag inte visat upp allt godis som har slunkit ner mellan varven. Men mina tidigare godisinlägg räcker nog som illustrationer för ett helt år framåt.

Absurd smakförnimmelse i bönform

Med risk för att den här bloggen utvecklas till att enbart handla om godis kommer här ett tips på Jelly Belly som är en charmig sötsak i form av små bönor. Det finns en mängd olika smaker på dem med karaktäristiska namn som exempelvis Kiwi, Strawberry Cheesecake, Margarita, Toasted Marshmallow och Buttered Popcorn.

Fascinerande är att de faktiskt smakar vad de heter. Buttered Popcorn smakar exakt som smörpopcorn, fast i godisform. Något knasigt men ändå en härligt överraskande smakupplevelse.

Jelly Belly finns att köpa på exempelvis English Shop i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Påskputter

Med tanke på den ursprungliga anledningen till påskfirandet kan det låta fel detta, men jag tycker att påsken är den absolut bästa högtiden på året. Sett ur en existens- och konsumtionsaspekt är den kravfri och oftast solig, lika mycket som att människor är saliga och det lugna nuet är ständigt färskt.

På väg hem från jobbet idag slog jag mig ner på ett café och läste i en bok samtidigt som jag lät solen värma min rygg med sin väldiga hand. Sedan kom jag på att blogg-föreviga stunden och tog därför upp min kamera och började leta efter den rätta känslan.

Strax började personalen småprata med mig, vi samtalade givetvis om vädret och därefter om påsken. Killen bakom disken undrade hur det kom sig att det hade varit rusning hos dem redan vid klockan tre idag - kan det ha varit för att det var så fint väder? Halvdag, svarade jag, varpå killen sa att i år skulle de ha öppet under hela påsken eftersom det alltid finns ett fikabehov bland folk. Sverige ligger på tredje plats i världen när det kommer till kaffekonsumtionen, förkunnade han stolt som om han pekade ut kompositionen i en abstrakt målning på Louvren. Och Sverige hamnar på första plats när det kommer till godiskonsumtionen, tänkte jag tyst för mig själv.

Glad påsk!

Boule med godiskulor

Eftersom jag saknar mina kollegor på mitt gamla jobb i bokhandeln, passade det mig utmärkt att glida med på en personalfest som nyligen höll låda på söder.

Det var en sjukligt grå och råkall vårfredag då vi möttes upp, Minna, Vendela och jag.

Vi begav oss till Boulehallen där bajamajorna stod vidöppna och välkomnade oss precis vid entrén.

Medan vi väntade på fler kumpaner hängde vi i baren och beställde in cola.

Därefter startade boulefesten - först fick vi en genomgång av personalen i hur man spelar boule. Det var bra med en regelgenomgång eftersom sporten på sin hobbynivå inte är särskilt strikt av sig, eller hur man nu ska uttrycka det. Ni förstår, det handlar alltså inte om till exempel bågskytte eller låt säga curling där man måste  f o k u s e r a.

Man kastar helt enkelt bara iväg kulan, som om den vore ett bowlingklot, tennisboll, eller varför inte en frisbee.

Sedan mäter man avståndet om man är osäker på vilken kula som ligger närmast putten.

Så här ser det ut på håll. Deltagarna delas in i två lag, där någon i något lag kastar iväg en kula och försöker antingen att komma nära den lilla kulan -putten- eller stöta iväg motståndarlagets kulor.

Sedan tar man en klunk öl, lite nachos med salsadip, och så sätter man sig ner om man blir lite för trött av att stå och se på. I sinom tid ger man sig på kulorna igen.

Påettungefär.

Justja, jag kom på att jag måste visa er ett av landets bästa godisbutiker som Mikaela introducerade för mig nu i helgen.

(Stora!) Godis-Hörnet heter den och skulle få väldigt många L om jag gav mig på att recensera den här i bloggen. Billigt hektopris och oändligt många varianter av varje godissort som man kan tänka sig existera på denna jord. Och dessutom lika färgglatt som i en Alice i underlandet-värld.

Tips på andra välsorterade godisbutiker runtom i landet förutom denna:

<3 Gottcenter, Stockholm  

<3 Grahns Konfektyr, Skövde 

<3 4Gott, Göteborg

 

När vi hade köpt godis drog vi hem till Mikaela där vi flitigt diskuterade självaste skrivprocessen, pepprade varandra med inspiration och blev höga på socker. Däremellan myste hennes lilla hund Atlas sig varm i våra famnar.

Men åter till personalfesten! När vi var boule-färdigspelade slog vi oss ner vid ett långbord för buffé. Den här bilden är bara förrätten på vad som komma skulle - vi fick så mycket mat att vi inte visste vad vi skulle göra av oss själva och den höga ljudnivån i lokalen, där folk uppehöll sig med både rundpingis, mat, dryck och Monopol.

Efter maten serverades dessutom en massa synder till efterrätt och muskulösa skrattkäkar till påtår.

Sedan dansade vi lambada tills kvällen skiljde oss åt. När jag klev ut från boulehallen stod Månen på sin plats och vinkade adjö till mig, tog sig om sin runda vita mage och rapade högt.
Men månen då! väste jag och fnittrade till.
Månen mötte min blick och skrattade han med, och strax föll en stjärna ner från himlen.

Pirayakylan

Dessa kylans pirayor, likt magneter letar de sig ofrånkomligt fram och biter sig fast på mina kinder. Min mun formar sig till ett ständigt O. Det är kylan, den är o-hanterlig.

Det är måndagsmorgon den andra april och jag går uppför backen till Slussen, förbi mig passerar folk med sammanbitna munnar. Stängda munnar. De har vinden med sig. Jag fortsätter att kliva uppför backen, mina steg är stora som jättar men ändå små som myror på jorden. Vinden rycker plötsligt tag i mitt hår, slungar mitt huvud sidledes, och pirayorna spetsar mina kinder med sina tänder, klyver sönder huden mellan mina käkar.

Sedan hänger de sig kvar, på håll ser de ut som glittrande kindsmycken med otroligt starka klämmor, och min ständigt gapande o-mun som inte kan stänga igen sig själv, den blir som en visuell följd av pirayorna på mina kinder. Ungefär som när man sätter upp håret i en stram knut så att det svider ända ut i polisongerna, ner mot mungiporna. Som en ansiktslyftning då man ler på beställning.

Nej, jag känner inte ens att det blöder om mina kinder, det är så kallt, blodet har frusit till is. Blodpudding åt pirayorna! De hånler mot mig, med kindslafset hängandes från deras munnar. Mina läppar har stelnat av fasa för den kalla pirayakylan i april.