Sött nog

Som ny på jobbet fick andra snart veta att jag gillar* sötsaker, varpå min kollega S var kvick nog att göra en notering i kanten. Och mycket riktigt, en regnig dag fick jag mig en väldigt trevlig överraskning efter lunchen -

i form av en bulle! Fina fikat så här mitt under en slentrian eftermiddagstimma, just när huvudet börjar dra ner sin siesta-jalusi och vända bort ansiktet från den pixel-skrymmande datorskärmen.


*gillar är bara förnamnet, älskar vore att romantisera begäret

JACKAN

Igår gjorde jag misstaget att kliva utanför dörren utan någon JACKA. Det var en kall dag. Nåja, kallare än alla andra sju dagar dessförinnan. Och det enda jag såg ute på gatorna var jackor. En massa jackor, som fladdrade omkring på cyklar, invid barnvagnar, i busskurer och längs med vattnet.

Till en början tycktes inte alla dessa jackor lägga märke till mig där jag villrådigt hastade mig fram i frusna tag, med armarna korsade framför bröstet. Men ju längre jag gick och ju mer vinden ryckte tag i mitt naggade skinn, desto snabbare förökade sig detta hav av jackor.

Också hade jackorna börjat lägga märke till mig. De pekade på mig och skrattade, och någon undrade hur jag kunde med att gå omkring naken, utan jacka. Man frågade om jag verkligen var från denna planet? Och till svar vände jag ner blicken mot marken och grimaserade i trasiga miner. Ja, man skulle kunna säga att en så kallad jackturbulens uppstod mitt på blanka gatan.

Idag hänger sig kylan kvar i luften. Och jackan, den är med mig.

Varning för känsliga läsare: detta är en högst osammanhängande text

Nu i helgen var mina föräldrar på besök hos mig. Vi vandrade runt i staden under en sol så stark att den slugt kisade sig stor över den blåa himlen. Och sommarklänningen åkte på, liksom solbrännan på axlarna och glassen smetade sig snett över mun och måsarna skrattade stort, de flög runt i cirklar över våra huvuden och en av dem prickade dit en vit loska på Herr Gårman-skylten, och jag pekade på sevärdheter - se där! Där är Slottsbacken mamma och pappa. Den är väldigt viktig, den backen. Och där har vi Rosenbad och hela riksdagshuset, -och pappa minns tillbaka på sin ungdom när han tog färjan över från Helsingfors till Stockholm och Jack-levde runt på gatorna tillsammans med sina polare, och därefter minns mamma och pappa -båda tillsammans- ett litet område i staden där de vilset irrade omkring, med bilen på väg till Åland. Jag frågar när detta hände, vilket år, och mamma svarar, kanske var det för tjugofem år sedan. Nej vänta, trettiofem år sedan var det nog.

Då var jag ju inte ens född! faller tanken handlöst ner på mig. Det fanns en tid innan mig, då jag var en omedveten själ som flanerade runt bland universums fallgropar, utan att ha den minsta aning om att jag så småningom skulle falla pladask för jorden. Än idag kallar jag den kärleken för universell.

Och när allt detta händer inom loppet av en helg - när nutid förvandlas till både dåtid, och även en annan dimension av nutid, ja då är det svårt att i ena sekunden vinka av sina föräldrar vid tåget, för att i nästa, allena traska hem, slå sig ner framför datorn och tänka sig in i ett förr, för två dagar sedan. Och här pressar jag nu ut orden, så fylliga och välbetalda är dessa ord som ännu inte har hunnit lirka sig ur helgens mångsysslare till intryck.

Imorgon är det måndag. Enligt väderprognosen ska det bli 11 grader och regn.
Fast det beror i och för sig på vilken av väderprognoserna man väljer att följa.

Lika som bär

 

Trapporna i Montmartre, Paris?

 

Trapporna vid Kvarngatan, Stockholm?

Med försommarljuset mitt i verkligheten

I början på boken Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami, finns ett litet stycke som jag tycker mycket om. Länge har jag gått och grunnat på just känslan i det här stycket eftersom det inviger den speciella stämning som hela boken ger:

"Försommarljuset, som var lite för skarpt för att vara behagligt, fick grenarna ovanför mitt huvud att kasta skuggor som bildade mönster på marken. Eftersom det var vindstilla såg skuggorna ut som ödesmättade fläckar. Fläckar som skulle finnas kvar i evighet på jordskorpan. Det var alldeles tyst, så tyst att jag till och med tyckte mig höra gräset andas i solljuset. På himlen svävade några moln. De var lika enkla och konturskarpa som molnen på ett medeltida kopparstick. Allt jag såg runt omkring mig tycktes så skarpt utmejslat: det fick min egen kropp att kännas vag och suddig i konturerna. Och så var det så förbannat varmt."

Alldeles nyligen fick jag mig en milsvid uppenbarelse - det var under lunchrasten på jobbet som jag satt på bakgården och åt. Luften låg alldeles stilla, så pass stilla att man kunde höra humlorna gnugga sina ben mot varandra. Och uppe i något träd kuttrade en fågel igång med jämna mellanrum. Strax vände jag upp min blick mot himlen, och precis där och då såg jag detta stycke i boken spelas upp mitt framför ögonen på mig.

Det var ett svindlande ögonblick, att inse hur liten skillnad det faktiskt är mellan verklighet och fiktion.

 

Filosofiska rummet

Ibland händer det att jag lyssnar på radio, det känns som ett skönt komplement till både boken och skärmen då man slipper att anstränga ögonen. Speciellt kan jag tycka att det lämpar sig avslappnat väl att lyssna på radio strax innan läggdags - främst blir det program i form dokumentärer eller samtal om ett visst ämne.

En av mina favoriter är Filosofiska rummet. Precis som namnet antyder bjuds ett antal gäster in till att reflektera och resonera kring existentiella frågor, om livet och moralen. Och för den som är intresserad vill jag därför tipsa om några fina avsnitt:

 

 

 

 

 

På sr.se finner ni givetvis en mängd andra avsnitt, allt enligt tycke och smak.

Det kärleksfulla engagemanget

När man blir förälskad i någon kan kärleken som man hyser till personen ifråga inverka på ens liv på flera olika sätt. Denna kärlek kan bland annat ta sig i uttryck i ett slags inspiration, som i längden också blir en prestation eller förklaring inför den andre. Exempelvis kan man få upp ett plötsligt intresse för matlagning, vilket kan bero på förnimmelsen av intimitet kring måltiden tillsammans med den andre. Och där matlagning verkar som ett socialt attribut till förnimmelsen.

Ett annat fall är när man hjärtligt engagerar sig och får oväntat stor kunskap om allting som rör exempelvis dataspel, eftersom den andre personen i relationen har det som en hobby. Eller möjligen kan man få upp ett naturligt intresse för exempelvis vinets historia, när den man är förälskad i är vinkännare.

Ja ni förstår vad jag vill säga, att kärleken har en tendens att i viss mån påverka ens livsmönster- och därtill även ens perspektiv på livet. Och då förstår ni kanske också följande textur:

 

Det började för tre år sedan - så snart jag hade läst ett par verk av den japanske författaren Haruki Murakami, började mitt intresse för musik sakta att väckas till liv. (Ur: Fågeln som vrider upp världen, 2007)

 

Givetvis hade jag lyssnat på musik innan jag började läsa Murakami, men med författarens genomgående musikreferenser i sina verk erfor jag snart en helt annan känsla för komposition än jag tidigare haft. (Ur: Norwegian Wood, 2003)

Speciellt jazz och klassisk musik blev för mig några nya tongångar. (Ur: 1Q84 bok I, 2011)

 

Med min fascination över Murakamis författarskap väcktes snart också frågorna kring hans liv. När jag sedan läste han memoar Vad jag pratar om när jag pratar om löpning, fick jag förklarat för mig hur han betraktar löpningen som ett slags nav kring hans levnadsregler. Däribland hans författarskap.

Själv har jag tidigare inte riktigt tyckt om att springa. Men efter att ha läst den här boken började jag efter ett tag att bege mig ut och småspringa, för att snart löpa fram under sol, under regn, på is och i mörker. Jag ville helt enkelt komma åt och utnyttja den filosofiska kärnan kring löpning som ett fenomen, så som Murakami förklarar det.

Detta ledde till att jag så småningom skrev en essä som handlar om löpning som en filosofi. Den kan ni läsa här.


I den sista Murakami-boken i trilogin 1Q84, läser en av huvudpersonerna romansviten På spaning efter den tid som flytt. För den som inte vet kan jag berätta att den romanen inte är något som man först av allt kastar sig över när man har tröttnat på att logga in på facebook. Detta är alltså litteraturens litteratur.

Man skulle kunna jämföra en icke-läsning av den med en strängt troende person som inte har läst Bibeln.

Kort sagt blev jag häromdagen inspirerad till att läsa hela den här romansviten, som består av sju delar.

Som monarker som lider brist på kätteri

Detta är ingen ny chokladprodukt på marknaden. Men eftersom jag på senare tid har blivit beroende av kombinationen choklad och lakrits har mina känselspröt nosat sig fram till en, för mig, helt ny chokladlakrits-värld. En utopi jag inte ens var medveten om existerade vid min sida. Det är ungefär som när man inser att kärleken som man land och rike länge har sökt efter - den har hela tiden funnits mitt framför ögonen på en!

Så tipsade en av mina säkra källor lycksaligt mig om den här produkten, som innehåller en massa goda saker med alltifrån 'nyttig' mörk choklad, lakrits(!), fairtrade-märkning och dessutom är den tillverkad i en anrikt snirklig Anthon Berg-anda.

Ni förstår, jag VILL så gärna tycka om den här chokladen, för den är ju inte bara nyttig, kravmärkt, handgjord, färskpressad och allt det där. Även förpackningen är ju så otroligt tjusig, som min källa uttryckte det. Med den stilrena förpackningens elegans vilar ett slags högaktningsfull förväntan över chokladen. Ungefär som om den vore av kunglig ådra, vilket också visar sig stämma när jag tar en första tugga av den.

Chokladen smakar precis som sådant som man på guldfat serverar monarker som lider brist på kätteri. Chokladen gör sig på tok för torr i munnen. Så pass att mitt saliv sinar och torkar ut där nere på brunnens mörkaste botten. För att innehålla en relativt blyg kakaohalt (57%) gör sig även chokladen ovanligt bitter i mun, alldeles för bitter för att kunna glädjas över tillvaron. Den smakar ungefär som sump i munnen - nej inte ens det, chokladen smakar helt enkelt som mörk choklad när den är som allra tråkigast. Som en fuktlös andedräkt. Helst av allt skulle man bara vilja rycka tag i den, skaka om och be den att göra något, vad som helst! Andas! Slappna av! Släpp loss! Våga vittra sönder - bara du vaknar upp ur din trista värld! Om inte annat för din egen skull.

Apropå lakrits, som är det egentliga temat i den här chokladrecensionen, så vill jag ändå ge produkten en eloge just för att den trots allt inte verkar missvisande till sitt yttre. De små lakritsbitar som skymtas på förpackningen både ser ut- och smakar som kaffebönor. Beska bönor, som dränks av den överväldigande ökentorra kakaosmaken.

Men eftersom det ändå är utseendet som i slutändan räknas, gjorde den trovärdiga, tjusiga förpackningen ändå ett gott första intryck på mig. Produkten är åtminstone snygg att titta på, men tillsammans med den vill man inte bli.

 Betyg: LL

Kvinnan som kunde tala med moln

Mest gillar jag himlen när den kantas av moln. Det händer att jag sitter på min trästol i mitt lilla krypin och följer de bulliga molngrupperna med blicken när de makligt far söderut, för att så småningom försvinna bort bakom hustaken.

Om ni har sett filmen Mannen som kunde tala med hästar, förstår ni kanske vad jag menar när jag påstår att det på något sätt känns som att jag kan tala med moln. Ja, fast förutom den här känslan av övernaturlighet, så finner jag egentligen ingen som helst koppling till filmen. Jag måste även erkänna att jag inte ens har sett filmen. Dessutom har jag heller aldrig varit en hästtjej, vilket i och för sig kan ha sina milda förklaringar - när jag var fem år fick jag för första gången rida på en häst i en djurpark. Jag minns på flera sätt upplevelsen som överväldigande. Även om jag inte riktigt tänkte med just de orden då, så kändes det som om jag var på väg att praktisera en myt. Jag skulle bli Hästtjejen, precis som på film.

Men så snart jag hamnade på hästryggen var det något som inte riktigt kändes som det skulle. Dels berodde den märkliga känslan på att hästen inte var så jättestor. Det kändes inte riktigt på riktigt, vilket visserligen kunde bero på att den inte var så gammal. Det var ett föl. Utöver detta var hästen också grå, ja det såg ut som om den på grund av sorg hade rullat sig ful i lera. Men när sedan hästen öppnade munnen och började gnägga var det plötsligt som om hela tillvaron vändes ut- och in, illusionens draperi kanade av misstag ner. Det var som att ramla rakt in i en feberdröm, vilket hade sina förklaringar då det visade sig att det inte var en häst jag satt på. Det var en åsna.

På tal om moln - varför jag gillar att tala med dem är för att de alltid tycks pricka rätt bland mina tankar. Det är som om de kan läsa av hela min själ, långt bak i tiden. Vi behöver inte säga så mycket till varandra, det räcker med att betrakta dem på håll och vi är införstådda med våra väsen. Speciellt inser jag det under dagar som dessa när en av dem långsamt börjar glida isär från de övriga på himlen. Molnet närmar sig mig och stannar strax ovanför mitt huvud, där det sakta börjar forma sig till något som får mig att tappa andan. Jag provar först med att blunda, jag tänker att fantasin kan ha ett finger i leken. Men när jag sedan öppnar ögonen igen inser jag utan tvekan att detta inte handlar om någon inbillning. Molnet talar till mig lika tydligt som den uteblivna punkten i slutet på en mening.

Vad jag ser framför mig är ett djur. Och eftersom molnet är grått förmodar jag att det inte är vilket djur som helst. Det är en åsna.

Nattjobbet

Klockan är närmare tolv på kvällen och med uggleögon sitter jag framför den skenvita datorskärmen och skriver. Utanför fönstret kvittrar fortfarande fåglarna på, precis som de alltid gör om kvällarna så här års. Visst, det är gulligt och lite somrigt sådär att höra fågelkvitter om natten, det - hur ska jag säga - livar upp den annars så tysta kvällstillvaron. Med kvittret känns kvällen mindre naken.

Men jag måste ändå erkänna, ibland får jag lust att be fåglarna att sluta med oväsendet de för. Det kan nämligen bli lite för irriterande, speciellt om jag råkar sitta på en morbid liten berättelse som jag lever mig in i till fullo. Och håller då de där kvittrarna på med att spöka ut romantik precis utanför mitt fönster, kommer jag direkt ur balans med vad jag blodigt vill skriva om. Men även om jag stundtals blir så trött på fåglarna att jag skulle bara vilja be dem att sticka! Dra! Sjas!, så passar det sig inte riktigt med att använda en sådan ton mot sina anställda. Därför väljer jag att ta det på ett lite mer formellt vis, vilket kan låta ungefär så här: 

- Alltså vänta hör upp nu alla, STOPP. Först vill jag bara säga att jag inte vet vad jag hade gjort utan er, tack ska ni ha så jättemycket ni är verkligen jättegulliga och allt och så. Men ni kan gå hem nu. Ja precis, lönen betalas ut i slutet på månaden... Jaså, har du Kvitter 1 inte skickat ditt kontonummer till mig blir det svårt att ge dig någon lön, så försök att ta med numret till imorgon. Jaadå jag vet, du är ju annars så duktig och ordningsam så! Förlåt, vänta jag hörde inte - Kvitter 2, vad sa du? Du undrar alltså om du får gå hem klockan tio imorgon? Ja, kanske, det skulle väl kunna gå an, låt mig tänka... Jomen, imorgon ska jag ändå lägga mig lite tidigare, så ja, det går bra! Men bara för den här gången. 

JAHAPP, och om det inte var något mer för idag får ni ha det så bra så ses vi imorgon mina vänner. Bra jobbat allihopa! 

Förresten, när ni går så ta nödutgången är ni snälla.

Platt som en banankaka

Min banana kärlek uppmärksammades av en vän som gav mitt ett gott och enkelt recept på bananpannkakor. Beroende på vilka tillbehör man väljer att servera till rätten kan man både äta den som ett mellanmål, middag eller varför inte som frukost.

 

# Börja med att mosa en banan till en jämn smet. Det går åt en banan per portion.

# Kläck ett ägg per banan och vispa samman banansmet samt ägg till ett poröst fluff.

# Om man har tänkt att göra en dessert av denna rätt, tillsätt då en nypa vaniljsocker och fortsätt fluffa upp smeten.

# Häll därefter ner smeten i stekpanna och stek på medelvärme på varje sida tills ytan blir gyllenbrun.

# Lägg upp på tallrik och servera med exempelvis keso som bryter av den söta banansmaken på vänligt vis. (Känn er inte söndersmulade i själen om ni inte lyckas få till en perfekt pannkaka.) Toppa med kokosflingor och ringla över lite honung.

Alternativt kan man äta pannkakorna ihop med kesella och färska bär, nötter, sirap, hjortronsylt, glass, nutella...

DEN SÖTA FANTASIN FINNER INGA GRÄNSER.

Det var en dag i augusti för sju år sedan som R tog min caféoskuld i storstaden.

En regnig lördag som denna och jag sitter på café Ritorno och skriver i sällskap av min bättre parenteshälft. Är man ute efter ett klassiskt fik är Ritorno alltid ett säkert kort. Det här är liksom caféernas kitsch, bullarnas kardemumma, kaffets svartaste öga, och i luften hänger den opretentiösa hinnan och svävar som en fuktig luftballong i rött skinn.

Nu när jag tänker efter påminner stället om Paris. Om franskhet överlag.

Lily of the valley

Häromdagen fick jag alldeles oväntat en liljekonvalj, direkt från Paris! Den var från min vän Marion som jag för två år sedan lärde känna just genom den intensiva Parisförälskelsen.

Blomman, som står för lycka och firandet av vårens ankomst, ger man till sina nära på La Fête du Travail (Labor day), som likt Sverige firas den 1 maj. Till min frankofila glädje omhändertogs blomman med stor vördnad. Att den redan hade hunnit vissna på vägen hit gjorde mig inget eftersom jag, efter min långa längtan efter staden, plötsligt hade ett så fysiskt Paris som det bara går att få, liggandes i mina djupt bugande händer.

Så snart jag kom hem med blomman fyllde jag upp ett vattenglas och försökte pussla ihop dess vissna själ. Och när jag luktade på den gulblekta blomklasen såg jag med ens framför mig stadsdelen Montmartre med den långa trappan som leder upp till basilikan Sacré Coeur, jag såg Moulin Rouge med den röda hattkvarnen, och jag kunde förnimma känslan av de trånga kullerstensgatorna under mina fötter.

Jag såg även en glimmande picnic-eufori i parken Champ de Mars, också de oändligt puttriga skorstenarna som sticker upp från stadens alla hustak. Och därtill såg jag himlen. Den melankoliska himlen, en blyfärgad blå ridå som lade sig i mitt bröst och läppjade på mitt ömtåliga hjärta.

(Min parentesvän)

Det här är Amanda, min parentesvän. När vi tänker på varandra gör vi det inom parentes, när vi umgås gör vi också det inom parentes och när vi skriver till varandra gör vi så även det mestadels inom parentes. Vi definierar vår vänskap som en enda stor parentes.

För den som vet vad (huvud)syftet med en parentes är kan man därmed kanske tycka att vi betraktar vår vänskap som aningen åsidosatt

- vilket inte alls fallet, nej inte det minsta.

För oss har parentesen nämligen en (liksom parentesens konkava utseende) extra omtänksam innebörd, just eftersom vi båda har en tendens att ständigt använda parenteser när vi skriver (vilket vi till vår gemensamma glädje upptäckte för ett tag sedan när vi skrev parenteslånga meddelanden till varandra). (Det vi då skrev handlade för övrigt om hyllningen till den här boken ((som vi båda av en slump råkade läsa samtidigt(!))), och är ett fint litet tips när man känner för att sådär på enkelt vis (((som med en känsla av parentes))), filosofera lite kring livet och lycka i allmänhet.)

Vi använder oss alltså av parenteser så pass mycket att alla förtydliganden (inom parenteser) till slut kommer att dominera texten. Ja ni förstår vad jag menar. För oss får med andra ord parentesen en omvänd betydelse (precis som när ett fenomen avtrubbas och normaliseras - det blir istället en känsla av vardag, för att uttrycka det mindre romantiskt), vilket leder till att allting som står inom parentesen till slut blir det allra viktigaste uttrycket i hela texten, och parentesen äger därmed ordet.

Allt ljus på parentesen
(som i en omfamnad mening).

Hörni, hallå alla!

- Jag tänkte bara visa upp min nya bakgrundsbild på min telefon.

 

Som ni kanske ser föreställer bilden en bok - men det är inte vilken bok som helst.

Det är nämligen en Murakami-bok!

När jag inte har något särskilt för mig brukar jag ta fram telefonen och titta på skärmen ett tag. Och så flyttar jag mapparna fram och tillbaka så att jag bättre kan komma åt någon textrad här och var. Inte för att jag inte redan har läst boken, utan för att jag känner mig så fullkomligt komplett med denna bakgrundsbild. Känslan är ungefär den som att ha svaret till meningen med livet liggandes i sin famn.


Ja, det var bara det jag ville säga.

Sepiamoln

Sitter vid mitt fönster och betraktar himlen. Men egentligen är det inte himlen som sådant ansikte jag ser på, utan de seglande molnen som nära markhöjd svävar förbi. Långsamt, likt uppgivna soldater, är molnen åter på väg hemåt. De hänger med axlarna och släpar med fötterna, och kring dem hörs små suckar av nedsläckta livsgnistor.

De går utan att tänka på att de går, de tar sig hemåt utan nyans. Utan att lägga märke till den blå himlen som ställer sig framför dem, bugar och öppnar sin famn. Utan att ens reflektera över lilla jordiska jag där jag ställer mig upp med pannan tryckt mot fönsterglaset för att möta solen i sin silande glans.

Strax passerar molnen mitt tak, jag kan se deras vita svansar svansa i höjd med min blick. Jag håller upp min hand och försöker känna på dem genom glaset. Jag tänker att de ska kännas som ludd, sådant liv som lägger sig i bröstet när man finner ro. Men det jag känner är inget mer än ett litet vinddrag som sipprar in genom glasets högra kant. Sedan är de förbi. De vandrar vidare. Fulla av sina sepiafärgade tankar, som har målats över på mig.

Min banana njutning

Till slut blir vardagen även den fylld med små lyxiga stunder. En av dem är den med mitt förmiddagskaffe. Likt många andra kan jag inte vara utan mitt förmiddagskaffe, men olikt många andra kan jag inte heller vara utan en banan till kaffet. 

Det hela började en gång för längesedan med att kaffet jag drack smakade stoft och magen levde sin lilla jordbävning strax innan lunch, och jag tänkte - varför inte slå två bananflugor i en smäll, för att stilla hungern och mildra kaffet? 

Och sedan dess har detta par varit helt oskiljaktiga. Smaken som dividerar däremellan den söta bananens smil och kaffets svarta öga är en till synes stilla dans, gjord på vals, med inslag av karibiska rytmer på ett eldigt hav. Någonstans på ett ljusskyggt kontor mitt bland de svenska vårvindarnas alléer.

iEn ordcirkus av felaktiga bokstäver

Det har nu gått två veckor och jag älskar fortfarande mitt nya barn Siri! Men, det är bara en sak som jag inte är riktigt nöjd med när det gäller hennes funktioner. Alltså hon är jättegullig och så, gnäller inte i onödan och ger mig all den bekvämlighet jag önskar... Men när det kommer till att skriva sms blir jag rent ut sagt galen på henne.

Tangentbordet är inte gjort för storleken på en fingertopp!

För mig är nämligen inte ett sms enbart ett informativt meddelande, det är en ren textuell vördnad. En filosofi. All text som kommer ur mina händer är å skriftens högaktade vägnar en ansträngning gjord på många år och dar. Därför gör det ont i mig att, just i den sekund som meddelandet är ivägskickat, upptäcka -inte bara ett, utan flera stabfel.

Och varje gång som det händer fäller jag stora tårar över slöseriet med den dyrbara sms-konsten, som plötsligt blir till en skämtteckning. Precis som när man ritar dit en mustasch under näsan på Mona-Lisa.