Under de senaste veckorna har jag...

Tagit farväl av den stora himlen utanför mitt fönster innan jag packade ner mina saker och flyttade till andra himlafina trakter.


Minna och jag provade Geishas senaste choklad i sortimentet, den så kallade "Geisha Dark". Diss tyckte vi men tryckte i oss den ändå. Geishachoklad ska inte vara mörk, då försvinner smaken av den goda hasselnötsfyllningen, och går tvärtemot vad varumärket själv säger sig vilja framhäva som essensen med sin produkt: "Den mjuka och krispiga hasselnötsfyllningen som är kärnan i Geishachokladen har nu fått ett överdrag av fyllig mörk choklad."

Betyg LL


Dessa söta dockor dök fram mitt bland allt flyttstök. "Guatemalan Worry People" kallas de för och är lika stora som 1/3 av mitt lillfinger. I den lilla asken låg en liten visdomslapp med en text som lyder:

"Here are some tiny people for you to keep

So you can have a good nights sleep

Put them under your pillow when the day is through

and let them do all worrying for you"

Min vän Therese som bor i Göteborg var på besök hos mig över en helg och hade den goda smaken att introducera en ny ost som jag aldrig har provat. Hon kallar den för fisost... Dock handlar det bara om själva doften. Testa den, jag lovar den är jättegod! Minns tyvärr inte vad den heter, men det är en orange förpackning som finnes i havet bland delikatessostarna.


Jag har även hunnit med en och annan fika. Här med Annie på Saturnus Café som förutom att sälja världens största kanelbullar, även serverar varma drycker ur universums största koppar.


På bordet här hemma står en lavalampa. Den är helt underbar! Lite meditativ och mysig med hur den bildar olika figurer som en massa jättar och troll. Och sen plötsligt spricker allting upp och blir till stora monster och planeter och sånt.


En annan dag skulle jag och Minna gå på Stockholms Filmfestival. Men vi var lite sena till filmen och fick därför inte komma in i salongen. Istället ställde vi oss och poserade framför den fina toalettspegeln på Grand, nöjda efter att ha fått plåster-på-såren-vouchers.


En kväll när jag var ute på promenad gick jag förbi en korvgrill. Och det var inte vilken korvgrill som helst, det var en Edward Hopper-liknande vy!

Sedan har jag gjort ungefär det ni också har gjort: jobbat, ätit, sovit, läst bloggar och fått småpirr i magen över pepparkakornas och lussekatternas invasion i var hem.

På jakt efter nya växter att krydda hemmet med

Varje gång jag går förbi det här skyltfönstret tror jag att det är en blomsterbutik, men blir ständigt lika besviken när jag inser att lokalen med det djungelprunkande fönstret inte alls säljer blommor. Det här ska tydligen vara något slags veterinär/djurshop-ish som verkar ha lånat Länsförsäkringars logga.

Poppis på loppis

Bildkälla

Klädhögarna gör mig yr, även alla händer som nafsar i dem. Alla plagg verkar vara något alldeles speciellt, något som betyder att jag också måste rycka tag i varenda en, syna det ända in i sömmarna och inse hur fashion det faktiskt är. Jag befinner ju mig på loppis och på loppis är allt av betydelse. I alla fall om man bor i storstaden och det är loppis i innerstaden.

I småstaden däremot är loppis något för dem som oftast bor utanför staden och som hellre ser att köpa nyttjade prylar istället för sådant som kostar en massa tjafs och som är alldeles för vitt, högblankt och splitternytt i det antika vardagsrummet. I det gediget antika vardagsrummet där tavlor hänger på sniskan för att de råkat hamna på sniskan och inte för att man själv har ställt dem på sniskan, där de hänger i små passande fyrpar huller om buller invid den större tavlan.

Jag lämnar klädhögarna och går vidare, stannar till vid ett bord med diverse prylar och får syn på en grön tallrik. Den är väldigt fin, kanske behöver jag fler tallrikar. Kanske inte. Utställaren bakom bordet iakttar mig och jag vänder därför på tallriken för att studera dess baksida, något märke att känna igen, nicka menande åt utställaren och sedan gå vidare. Inget köp i första ronden. Avvakta och botanisera mera.

Lokalen är stor, det krävs tålamod här, vilket alla världsvana loppisbesökare i och för sig inte verkar vara i behov av eftersom de redan tycks känna till vad som finns genom att de är bekanta med utställarna som de står och hänger med, snicksnackar, tar en muggkaffe på luggslitna koppar, klär i kappor och nynnar till dekadenta toner ur exempelvis Brigitte Bardots Bonnie and Clyde.

Wannabe TV

Under de senaste åren har jag inte haft tålamod nog att fastna för någon intressant tv-serie. Men detta grämer mig då jag så gärna vill vara en i gänget.

Jag vill också följa något på tv!

Skynda mig hem från träningen lagom till 21-snåret, halka fram kvällsmaten framför tv:n, hinna duscha av mig svetten under första reklampausen, lägga ett wordfeud-ord under andra och borsta tänderna under den tredje.

Dagen efter vill jag kunna prata om tv-serien både innan och utan, som om den vore en person jag vore gift med. Jag vill vara min tv-serie, vill relatera till karaktärerna, analysera budskapet - diskutera sensmoralen, se till vår samhälle och peka på problemen.

Precis på samma sätt som jag gjorde när jag följde Sex & The City.

Nu kan jag äntligen blogga igen!

Med flytten blev jag skrivbordslös. Jag hade ingenstans att ta vägen med laptopen som bara brände i famnen och som stod i vägen för maten på köksbordet. Men sedan gick dagarna, veckan och... nästan hela året, och idag blev jag äntligen ägare till ett litet bord, en miniplatå för mina klåfingriga fingrar som nu svansar runt på äpplets tangentbord.

(Om ni undrar varför jag inte har bloggat på jättejättelänge.)

Att vakuumflyga

 

Att ha flyttat ut men fortfarande ha sina tillbehör nerpackade i kartonger är som att befinna sig i ett gränsland som inte liknar något annat (i-)land.

Utan att överdriva läget vill jag påstå att detta vakuumtillstånd mellan utflytt och inflytt ungefär är som att befinna sig mellan ozonlagret och den blå himlen som vi ser - den som försiktigt lutar sig över utsikten från våra fönster när vi står och blickar ut på de lekande barnen på gården, samtidigt som vi torkar oss om händerna på kökshandduken medan tankarna tvärflyger åt olika håll, och i samma ögonblick flyger en svala (det kan också vara en kråka eller en sparv, eller vad vet jag vilken fågel som helst, men en svala passar ändå bäst just i denna vy) tvärs över himlen, och någonstans bortom svalan syns ett halvt utsuddat kritstreck från svansen på ett charterflygplan som med stor sannolikhet ska till Thailand.

Men jag är inte avundsjuk alls på alla flygresenärer, nejdå - själv befinner jag ju mig på den allra största och högsta resan, mycket högre upp än flygplanets förnöjda lilla solhuvud. I en flyttkartong svävar jag omkring, blundar och håller andan under min flytturbulens då kartongen andlöst faller ner i luftgroparna strax ovanför himlen.

Osynliga timmar bildar nya bubblor

Känner mig jagad av dagen som rycker tag i mig genom de flygande timmarna som osynligt sveper förbi i den tomma luften. Måste hinna skriva, läsa, trycka på tangenterna för att ta mig fram, vända blad för att gå vidare, och packa ner mina tillbehör för att ta steget ut i det fria och träda in i nästa kapitel:

Ett nytt avsnitt - ett snitt - ett tvärsnitt - ur ens liv som liknas vid ett kalejdoskop för den som kikar under ett luggslitet litet pappersark. Mönstret, formerna är subtila men ändå givna, i förhållande till helheten - livet.

Det blir aldrig som man har tänkt sig, vilket är ganska fint, för om det alltid blir som man säger sig veta känns tillvaron varken som en flytt framåt, eller bakåt. Då står bara tiden still tillsammans med sina förväntningar som gömmer sig under jord.

Mitt första flyttlass!

...har skett med hjälp av arma armar och kollektivtrafikens snåriga hjul. Det blev visserligen inte mer än en trave böcker, men att börja flytta utan dem skulle kännas som att försöka andas genom naveln. Eller så.

Novemberhimmel

Funderar en del på den novemberblå himlen. Många påstår den så här års vara trist, grå och... kall. Men för mig är så inte fallet, för mig är novemberhimlen som en varm stjärna, som ett flor över den kalla världen - det är snarare den tankefyllda luften vi andas som får våra ögon att se rött, att missta himlen för att vara den sten som får jorden att falla platt till marken och bilda hål av små samhällen där människor i all sin ensamhet förtvivlat söker tröst där de lämnas åt ödet i sina små gropar av hem, med tavlor som hänger tungt på väggarna och som suckar när ingen ser på, när ingen betraktar målningen och utropar oh så fint! Slår ihop händerna, lägger huvudet på sned och fångar upp en rynka mellan ögonbrynen.

Och om tavlan någon gång ramlar ner från väggen - möjligen av att någon i huset smäller hårt i dörren - och faller handlöst till golvet, faller även hela hemmet ihop. Blixtsnabbt och fjädertunt. Precis som ett litet korthus med pilligt blåsnirkliga mönster till motiv, som påminner om novemberhimlen, men som bara är en blek kopia av den.

Cheer cherry!

Sitter och smuttar lite skälmskt på Cherry Coke som min polare Vendela fint nog introducerade för mig. Den smakar typ välkomnande och rumprund sådär, kanske att jag även får associationer till något som påminner om spetsad Coca-Cola på grund av den markanta körsbärssmaken.

Fast i ärlighetens namn trodde jag aldrig att jag skulle falla för den här drickan, men så gjorde jag det till slut på samma överraskande sätt som när man säger: jag trodde aaaldrig att jag skulle sätta mig vid skolbänken igen... eller: jag trodde aaaldrig att jag skulle gifta mig... jag trodde aaaldrig jag skulle ta körkort... /skaffa barn/flytta utomlands/vara med i en dokusåpa... och så vidare.

Annars?

Jovars, nyheterna här går på repeat. Eller snarare är det Obamas tal som spelas upp om och om igen. Men inte gör det mig något eftersom håren på mina armar reser sig upp och jublar minst lika mycket som den amerikanska publiken.

I annonsen

Att brinna för något, tänker jag - undra hur man då gör? Brinner man starkt eller stort - är man stor och stark? Klöser man eld och river vatten? Ler man utan syre och spräcker rygg?

Eller blundar man bara förbi ordet som BRINNER i ögonen, som får en att se eld och lågor, som får en att inte vilja brinna på det viset just för att man inte vill vara den eldsjäl som sliter håret av sig - som går på sparlåga ända tills en liten, pytteliten vindpust - ett slugt vinddrag från fönstrets snåla smyghål råkar vina in och blåsa ihjäl den nedåtböjda, veka veken.

Förutom att fundera över tillvarons beskaffenhet och grotta mig i choklad tycker jag även om att fotografera

Här är några av de vyer som jag och min mobilkamera har stött på under det senaste halvåret. 


 
Utsikten mot Billingehus


Regnbågsafton


Tågresan


Himlen i Gamla stan


Barnhusbron