3-stegsmetoden till ett bättre utseende!

För mig betyder utseendet väldigt mycket. I alla fall när det kommer till bokomslag. Det finns många fina pärlor till omslag, sådana som snarare liknar konst än kommers, men dessa är idag få och beroende av tillgång och prioritet bland förlagen.

Ibland kan ett omslag inverka så pass mycket på boken att den påverkar ens uppfattning om innehållet. Men detta går snabbt att ändra på!

 
1. Så var det till exempel med denna bok som jag tyckte såg ut som ett skämt, innan den fick ett nytt omslag. Främst för sin egen skull.


2. Jag tog därför till med saxen, tejp och en tidning och valde ut första bästa motiv som fick bli en fram- och baksida.


3. Och boken förvandlades genast till något som jag jämt vill ha i min närhet, under kudden.

Fredag: Snön virvlar omkring i luften, det är ett stilla fall. Lugnet utifrån sjunker in i köket där jag sitter och knatar på tangentstegen i koncentrerad tystnad.

Ja snart är det julafton, tänker jag.
Än en gång slår världen ihop sig ute i kommersen för att tillsammans fira Kristi födelse.


Själv hann jag inte fira Lucia just exakt den 13e. Men det gjorde inget eftersom min vän Sophie var med i ett Lucia-konstsim som hölls i ett badhus några dagar senare.


När Lucia och hennes tärnor tågat ner i vattnet och sedan upp igen, blev det konstsims-show! En av de bättre; på SM-nivå, också med Sophie i truppen.


En annan fin sak som har hänt är att jag har fått ett par snygga kängor i julklapp av S. Så pass snygga att jag länge stod och poserade med dem framför spegeln, innan jag till slut vände på klacken och tänkte: Hejdå halka-runt-i-snön, hejdå frysa-om-fötterna, HEJDÅ.


När jobbet stängde för julledighet blev vi i personalen bjudna på avslutningsfika. Mitt i mitt fotograferande drog Minna en anekdot där hon berättade vilken pose hon ofta råkar hamna i på kort. Att hon alltid är på väg att äta något precis när någon knäpper bilden.

Så här ser det alltså ut.


Anna blev också kortförevigad. Och när vi var klara med fikat ställde vi oss alla upp och sade: jaha, och sen då. God jul va?

Fast när jag och Anna var på väg hem tyckte vi att det plötsligt kändes som om julen var över. Att vi snarare befann oss i någon solkig mellandag. Det var en märklig känsla som inte riktigt går att beskriva – har det varit för mycket jul innan jul, för lite jul innan jul...?


Men nu tar i alla fall jag helg, och önskar er läsare jorden runt en God Jul!
Tack för att ni vattnar den här bloggen.

Besudlade sulor

På SATS i Hornstull har de en skoavdelning lika stor som en vestibul. Det är här det gäller. Det är här som man tar av sig skorna innan man knatar vidare uppför trapporna. Det är här som man ställer skorna på hyllan.

Men OM man vill ta med sig skorna upp till gymmet måste man först ta av och stoppa ner dem i en vit plastsoppåse. Även fast man precis har köpt nya skor som har blivit vädergamla i förtid och man bara vill bevara den lilla finputs som finns kvar.

Här är sockiplast-tiden förbi. Här står man på trappavsatsen och balanserar lika nervöst som ett asplöv i vinden med endast strumpisarna på, allt för att inte råka gå upp med skorna och besudla hela träningsanläggningen med snögrus.

Här är det hårda tag som gäller, det är ju ett gym.

Jag är absolut inte emot denna skoprincip, jag förstår den helt. Jag ville bara skriva av mig orden om jäktet över snöslasket som innebär att man måste ta av och på skorna hela tiden och även allt annat som halsdukenraggsockarnaochkanskehalkalitepådensnöhalabackennärmanändåärigång.

Bloggvärlden

Jag tänker på alla som bloggar –
sett från rymden är vi som en liten familj, men på jorden har vi blivit en stor släkt.

Vi känner varandra på avstånd, men inte mer än så. Vi är grannarna som kikar in i varandras fönster, kanske hälsar vi i trappen, och ibland presenterar vi oss för dem vi inte känner. Eller dem vi känner genom någon annan som vi känner.

Vi lever i våra små bubblor i vår egen slutenhet och lägger upp reflektioner, åsikter, dokumentationer och bilder, vi länkar runt och kanske till varandra.
Till dem vi är goda vänner med eller dem vi önskar bli vänner med.

Och till alla er blogglösa:
ni är givetvis välkomna in!

En uppBOKAD dag

Min Lucia firades med en massa böcker. Tänk så härligt att de fysiska böckerna fortfarande lever! Böcker som man kan bläddra i, känna av deras tyngd, vidröra omslaget och bottna med fingertoppen i typografiska reliefer.

Jag hoppas att de fysiska böckerna aldrig kommer att försvinna ur handeln, det vore väldigt synd. Bland annat för den fina läslustens skull.



Foto: Modernista

Efter att ha suttit och läst under hela Luciadagen begav jag mig senare till bokförlaget Modernistas årliga Julbazaar.


Där fanns en massa julklappar att köpa till mycket fyndiga priser.


Men klockan hann knappt slå sitt slag förrän det var dags att bege sig iväg till Söderbokhandeln för att höra hur författaren Bodil Malmsten gör när hon skriver.


Just nu är hon aktuell med boken Så gör jag: konsten att skriva.


När glöggen var uppdrucken, kinderna rosiga och när Malmstens inspirerande ord hade krupit upp innanför jackärmen, begav jag mig hem i ett slutet vintermörker för att - godnattläsa.

Den magiska tiden

Har köpt en ny kalender och börjar genast planera in mig i nästa år. Men blir direkt påmind om att vad jag inte borde göra är att ständigt planera istället för att helt enkelt göra det jag gör just nu.

Så därför stryper jag kom-ihåg-listan på halva vägen.

Härom natten drömde jag att jag till slut inte längre hade något att skriva ner i kalendern – jag kände mig förvirrad och började därför att måla blommor för varje dag. Stora blommor med stjälkar av bläck och röda kronblad, för att fylla ut både sidorna och tillvaron.

Snöns rike

Jag är egentligen inte särskilt förtjust i vintern. Men det beror inte på att jag inte tycker om själva snön. Tvärtom är det väldigt vackert när omgivningen och allting annat som inte har hunnit bege sig iväg innan vintern kommer, bor under snö. Och hur det klarar sig där under det tunga vita och utspridda täcket ända fram till våren.


Det är som att betrakta ett ödmjukt samarbete mellan himlen och naturen, som med snön får en harmonisk och stillsam känsla över sig.


Just nu läser jag en bok som handlar om en relation mellan en man och en kvinna - en geisha. En förbjuden kärlek. Men den handlar till stor del också om snö.

Om skildringen av snön över ett bergslandskap, i en kurort dit Shimamura beger sig. Där träffar han geishan Komako vars mörka ögonfransar är så täta och tjocka att Shimamura tycker att det ser ut som om hon blundar. Och i det snövita morgonljuset får hennes svarta hår nästan en violett ton över sig.


Att läsa boken och de många skildringarna av snön ger mig en meditativ känsla, också kärlek till vintern som med andra ord är väldigt vacker.

Boken är skriven av Yasunari Kawabata.

Glasspubliken

Med bara två veckor kvar till jul gör jag endast lite av det som man kanske borde göra. Ute i backen är snön lerig och himlen grå, och jag tänker mig förbi månaderna, förbi tiden - in i det okända, som jag ofta planerar in mig i. Ramar in framtiden med guldkant och våren klär sig i tulpaner och vi med solvärme på ryggen, och längs med trottoarerna står den första glasspubliken uppradad. Den förväntansfulla glasspubliken som lutar sig mot husväggen och förlossar ansiktet upp mot det lilla – än så svagt kisande – solögat.

Saffransgul snöyra

När väl morgonen ryckte mig i benen idag ställde jag mig vid fönstret och kikade ut på den yrvita vyn. På gatorna stod snön var och varannan människa nästan ända upp till halsen. Men som tur var kunde jag hålla mig inomhus.

....


Medan timmarna gick bildades stora snöprydda ridåer på alla fönster, och i köket kom julbaket fram.


Jäst är en god början på all deg. Synd bara att det inte behövs lika mycket jäst som till exempel vetemjöl vid bakning  - tycker att jäst har en underbar konsistens, den känns lite som en blandning mellan slime och suddigum.


Ingen jul utan snö, ingen fika utan bulle och inga lussekatter utan saffran.


Medan bullkartan bredde ut sig på bordet, gick ugnen gradvis upp i temperatur.


Och samtidigt som snön fortsatte att slå hål på både trafiken och alla höstskor som ännu inte blivit uppdaterade till fjällkängor, fick lussekatterna sig en fin och saffransmogen rodnad. Äppelkindade och klara togs de snart ur ugn och blev klappade till sval dvala, innan de stod föremål för suktande ögon.


I det förra inlägget refererade jag till bildkonstnären Edward Hopper.
Här har vi såklart en Andy Warhol!