Glass mitt nya stora lass

Icke att förväxla med mintglassen - detta är av samma märke med smaken Crema di Mascarpone

Det var tänkt att jag skulle fota all glass som jag äter, lägga ut bilderna på bloggen och ge dem ett omdöme. Men så tänkte jag att

1. jag äter mer glass än vad jag hinner fota
2. ni ba: orka se en massa glassiga bilder

Men den bästa glassen, jag får nog säga den absoluta favoriten just nu är –
Carte d'or med mintsmak (med små chokladbitar!)

Den friska mintsmaken är nämligen inte bara en smak, den blir en hel livsstil när minten sprider sig, inte bara i munnen, utan upp i huvudet, ut i kroppen och kramar om hela sinnet, så att ens närvaro blir så absolut. Så direkt!

Det känns med ens som om man vill öppna sin famn inför hela världen och utbrista: "Jag kan flyga! – Ända bort till månen, som jag sedan klär i svart sammet så att den skimrar lika hemlighetsfullt som en bärnsten sett från jorden."


Serveringstips: Gott till kaffe och en skvätt Baileys

LLLLL

Det bästa av två världar

Alldeles nyligen såg jag filmen Mulholland Dr. av David Lynch. Tyvärr har jag inte sett så mycket av Lynch tidigare (knappt Twin Peaks), men jag gillar verkligen hans stil.

Hans filmiska uttryck är väldigt drömlikt och ganska uppskruvat där karaktärer och händelser tenderar att bli komiska i sina sammanhang.



Eftersom Lynch leker friskt med logik och verklighet, gjorde den här filmen ett kraftfullt och intressant intryck på mig. Just för att den också slutade på ett omvänt och skruvat sätt, utan någon direkt förklaring.

Ibland är film – överhuvudtaget det mesta – som inte kan förklaras även befriande, eftersom förklaringen kanske inte är det viktigaste.




Författaren Haruki Murakami tycker jag har ungefär samma "magiska" uttryck som Lynch – i hans böcker är verkligheten ofta som en dröm, eller parallellvärld. Liksom Lynch har han också udda, ibland komiska karaktärer, och de onaturliga inslagen i berättelserna beskrivs som helt normala, vilket ger spännande och dynamiska världar. Sådana som inte går att förklara men som ändå känns ganska självklara.


Så om jag just nu fick önska något, ja vad som helst, så skulle det vara att Lynch regisserade Murakamis trilogi 1Q84.

Bildkälla 1 2 3 4

När våren vissnar i fönstret

Jag vet inte om det beror på vintern – åh, denna ständiga vinter! – men mitt högvarv går numera på små gnistor, ett pyrande bloss från en vinterrökig skorsten. En kuliss mot en kallblå natthimmel, och den vita snön som ständigt täcker förstummade trädgrenar.

Vinden är hård, som en avmagrad död skär den in i kinderna. Mina ben är svaga av köld, de är så råkalla och orubbligt benhårda att jag knappt känner av deras tvåsamhet under mina höfter. Jag vill gå men kan inte, sitter fastfrusen på isen med öronen blossande av köld så att det ryker upp i röda effekter.

Men om det nu inte beror på vintern, om det istället är så att jag bara har gått in i en längre sömn – en nyckfull sovmorgon; där jag väntar på att bli väckt av ett nyfiket kisande solöga som smeker min kind, som ett litet fjäderludd när det virvlar i luften och kryper upp i sängen bredvid mig – så är jag ganska säker på att jag så småningom kommer vakna upp ur min långa dröm om solen, om våren och känna att jag verkligen lever.

Mitt novelliv

Denna krönika är publicerad i Stockholms universitets studentkårs tidning Gaudeamus.

För några år sedan hade jag lite svårt för att läsa novellsamlingar. Då var det mest romaner som gällde. Till skillnad från de kronologiskt osammanhängande novellerna i en novellsamling har romanen en mer konsekvent kapitelordning att luta sig mot, vilket jag tyckte var skönt att veta. Och för varje gång jag slog upp en novellsamling kliade det lite obehagligt i nacken, jag ville ju se allt! Jag ville ha hela berättelsen klar för mig, från början till slut. Så i stället för att slumpvis plocka novellerna längs med vägen slukade jag dem allihop med råge. I raka led tryckte jag in novell efter novell, på ett sådant sätt som kallas för rekord-erlig läsning.

Sedan gick åren och i takt med dem förändrades även synen på mitt liv. Men förändringen kom väldigt långsamt. Till en början tog den en genomskinlig och geléartad form som mest tyngde ner mina axlar där jag vandrade runt i min egen pöl av förvirring. Men under en molnfri dag såg jag plötsligt resultatet av förändringen som uppträdde som en starkt gul skepnad, som lyste in i mina ögon, bländade mig så pass mycket att jag var tvungen att blunda hårt ett tag. Ni vet, så hårt att röda strimmor börjar simma runt på den svarta botten bakom ögonlocken. Och när väl strimmorna försvann och jag landade i mitt inre insåg jag vem jag faktiskt är i berättelsen om mitt liv.

När jag till exempel tog examen i våras trodde jag att jag aldrig mer skulle sätta min fot på universitetet. Jag var klar med den biten, nästa kapitel väntade utan­för campusväggarna. Men jag borde egentligen ha vetat bättre, för som alltid har den oväntade ordningen lett till att jag återigen befinner mig här på universitetet.

Kalla det för erfarenhet, men till skillnad från för några år sedan har jag nu vant mig vid hur livet kan ta form på ett sätt som inte alltid betraktas som något självklart, och som inte liknar den allra mest traditionella vägen fram. Med tiden har kapitlen i mitt liv tillåtits bli mindre kronologiska, vilket är ganska befriande att upptäcka. Jag började alltså förstå mig på grejen med novellsamlingar eftersom de mer påminner om min slingriga väg mot framgång.

Dock vill jag ändå förtydliga att jag inte alls tycker att romaner är tråkiga att läsa. Tvärtom kan de ibland vara trygga att återvända till. Dessutom finns det romaner som direkt manar läsaren till att bryta mot den traditionella läsnormen. Julio Cortázars verk Hoppa hage, är ett starkt exempel på detta. Och kanske skulle det även gå att läsa kapitlen i en deckare i omkastad ordning – tänk till exempel hur häftigt det skulle vara att få reda på vem mördaren är innan ens ett mord har skett. Det vill jag kalla för spänning.

Måndagsbarn

Precis som Veronica Maggio sjunger är också jag ett Måndagsbarn.

Inatt var jag så pirrig i magen över dagen, vred och hade mig, och låtsasblundade så hårt att ögonlocken vibrerade som stingsliga fjärilsvingar innan frukosten sjöngs in och dukades upp på sängen. Därefter hade jag fullt sjå med att svara på samtal, sms, mail och diverse grattistelegram, brev med flaskpost och brevduvor.

Med hurraropen gick tiden och jag kastade mig snart ut i världen, iväg mot jobbet, samtidigt som snön spred sig som konfetti med vinden och fåglarna i träden dansade sin ringdans för min glans.

Och snart var jag på plats, i ett stilla hav bland tysta människor satte jag mig för att läsa.

Men...

det är ju så tyst, så tyst här att Måndagsbarnet nästan smälter in i de bleka väggarna, och jag vill bara ställa mig upp och ropa:


HALLÅ, JAG FYLLER ÅR!

Men jag gör det inte
såklart.

Målenskap

Eftersom januari inte bådar till så mycket utomhusliv, stannar jag gärna inne och passar på att göra något som jag tycker väldigt mycket om. Att måla får mig också att glömma alla ljud runtomkring och inom mig.

Hade det inte varit för att det är så tråkigt att skölja penslar och plocka bort färg när man är klar och bara vill pusta ut av allt ihärdigt fokuserande, hade jag nog målat mycket mer än sällan.

Det gnisslar blått

Vi sitter på det blå tåget mot centralen, ingen vill hålla för öronen. Vi är ju vana vid att det gnisslar. När tåget glider in på skeva spår och det rispar om järnhjulen, sprakar friskt som när man svetsar. Vi sitter som alltid tysta på tåget. Tittar fram i luften, puppaluften av våra egna bubblor.

Det gör ont i mina öron när det blå tåget helvetesgnisslar. Ingen reagerar, bara millimeterrör blickarna upp ur bubblorna, mot taket och sidosneglar bekymmersfritt. Klamrar fast ögonen på reklambannern vid fönstret, samtidigt som gnisslet rispar och skriker efter uppmärksamhet så det blånar upp mot den svarta väggen utanför tåget. Reklamen skyltar med aktuella cd-skivor för 169 kronor. Köper folk ens musik på riktigt? Hör ens folk hur det gnisslar på tåget?

Ingen håller för öronen, vi är ju alla vana vid gnissel. Alla, förutom en som trycker in sina pekfingrar långt in i varje hörselgång. Det gnisslar ju, högt.

Det tyckte jag var riktigt fint

New York, London, Paris och så vidare, har visserligen sina sevärdheter. Men en vistelse på Stockholms Stadsbibliotek är också en upplevelse i sig! Speciellt när dagsljuset strålar rakt in i skrymslena bland hyllorna och tystnaden är ett eko av sig själv.


Ibland vill jag så gärna komma ihåg att ta på mig sko med klack när jag befinner mig på just detta bibliotek, eftersom ljudet av klackar mot golvet ger en så älsklig resonans. Det liksom känns som om bibliotekets rymd tar plats i hela kroppen och man svävar ovanför marken.


Men en sak förstår jag inte. På biblioteket har man satt dit några bänkrader som sluttar i samma form som platserna på en amfiteater. Problemet är bara att bänkarna är placerade så att näsan riktas mot väggen, och inte besökarna. Ja, det ser ju vem som helst att det blir lite galet om man ska betrakta människor samtidigt som man läser, just så som Amanda demonstrerar här.

Amanda sa för övrigt något väldigt fint idag, att novellen är som ett poetiskt uttryck av romanen. <3

"2001"

Jag trodde inte alls jag gillade science fiction, förrän jag nyligen såg Stanley Kubricks film "2001". Men det är nog mest för att den inte liknar någon annan Sci-Fi jag sett tidigare.

Den liknar inte heller en film i sin traditionella form, den är mer en blandning mellan en Discovery-dokumentär, och – håll i er nu – en själslig resa ut i universums obefintliga tid och rum.

Även om dialog och tempo inte är filmens direkta uttryck så är den absolut sevärd bara för att. Den var på något sätt så märkligt mäktig att den lämnade djupa spår av stjärnstoft i mig.



Bildkälla: 1 2 3 4 5 6 7