Dag-bok-skrivande

Ibland är det bra att ta en paus, både för att få perspektiv på saker men också för att prioritera om för ett tag.

Skapa en mellanrad, ett andningshål och se rytmen från ett annat håll.
Lägga tonvikt på ett speciellt livsstycke, och sedan återvända till det förra.



Den här bloggen har varit en fin närhet och inspiration till mitt skrivande. Dels för att jag vet att ni finns här och vill läsa, och för att jag trivs med att plira ner text och bild närhelst lusten faller mig på – och veta att jag inte är den enda som läser detta. Jag skriver för någon, det finns ett syfte.

Jag har aldrig kunnat skriva dagbok, eftersom jag inte vet vem texten ska rikta sig till. Det finns de som trivs med att skriva dagbok, som mår bra av det och som gillar att titta tillbaka på sina dagar och år. Men mitt dagboksskrivande slocknade så snart jag började, tänka på meningen.

Eftersom jag nu är inne i en period där jag vill utveckla och satsa på mitt skrivande ännu mer - hänge mig helt åt den långsiktiga texten, behöver jag ta en paus härifrån för ett tag. De andra skrivprojekten ska få lite större fokus. Fler mellanrader i vardagen, både för bloggens, eran och min egen skull.

Men jag är snart tillbaka, förr eller senare.

Ända tills våren kisar in

Att det fortfarande är vinter är ingen nyhet. Men det faktum att jag nu märker att jag dras ner av den är inte kul. Det är ungefär lika underhållande som det ökade antalet tiggare på den svinkalla backen i varje gathörn. Med vintern kommer slasket, stadens yta blir till misär – ett snedvridet spökgrått ansikte som gapar tomt och som längtar efter den blå himlen.

Var är himlahimlen? Kanske under mitt täcke, där ser jag den. Men bara om jag blundar hårt och försöker att inte somna om. Det enda som kan hålla mig vaken är grannen som pratar i telefon, och så alla porlande SR-podcasts som handlar om filosofi, om universum, och dokumentärer som förslagsvis berör konstpedagogens fritidsverksamhet för de tio tacksamma pensionärerna i den lilla norrländska byn.

Det blå täcket är inte himlen, det är mitt eget täcke. Där somnar jag gott och länge, ända tills våren försiktigt knackar på fönsterrutan och kisar in.

Dagens fråga

Jag brukar aldrig köra en "Dagens fråga" här i bloggen, men jag måste verkligen göra det nu:

Bött waaaii???

 

Keira Knightley i rollen som Anna Karenina,
kan inte bli annat än Anna Karenina i rollen som Keira Knightley.


Bildkälla: imdb

Badbollen och viloläget

Eftersom jag har 200 dokument och ytterligare 500 flikar uppslagna på datorn, tar det därför lite tid att starta igång maskinen nu när jag med kaffekopp i hand tänkte leka söndagsmorgon.

Det tar alltså lite tid...

kaffet har hunnit kallna och himlen är svart, imorgon är en annan dag och jag väntar på den snurrande badbollens död - Macdatorns stressymbol, som aldrig tycks sluta snurra för mina ögon. Jag suckar högt, det kliar i nacken, och på armen, jag trycker på enter

och tiden står plötsligt still.

Badbollen har slutat snurra, den stirrar mig i vitögat och försöker finta med det moln som har fastnat ovanför mitt huvud. Det regnar hagel, åskar och blixtrar på mina axlar, dundrar i bröstet på mig och värker i hela kroppen. Myrorna har också vaknat till liv, de har krupit ur sin höstack och kilat in genom mina öron, mina näshålor, ögonvrår, genom mina porer, och nagelband, för att i tätt led vandra in i min kropp – långt in i min kropp, ända in mot mitt hjärta där de hand i hand dansar ringdans, och håller emot min bultande puls så starkt att pulsen kvävs mot min hals – överhettning! – det börjar brinna, och elden sprider sig hejdlöst upp mot mitt huvud. Jag kokar!

Jag blir galen! När myrorna strax kryper in i vänster kammare och bildar bo. De stökar runt med soffa och säng så det river och gör ont, och jag ångrar så mycket att jag inte stängde av datorn helt och hållet igår kväll. Lät den vila ordentligt, andas ut och må bra när den vaknade upp idag.

Så för att inte ert hjärta också ska råka ut för ett liknande melodrama, råder jag er därför att:
Stänga av datorn helt innan ni lägger er, viloläge räcker inte långt.

Den anonyma platsen

Att jobba som frilansare kan vara väldigt fritt på många sätt. Som till exempel i valet av arbetsplats. På gott och ont, eftersom valmöjligheten och icke-tillhörigheten kan göra det lite svårt att hitta sin bekväma arbetsmiljö. Att överhuvudtaget hitta ett ställe som man känner sig någorlunda arbetsam och välkommen på.

Vissa frilansare väljer till och med att jobba från andra sidan jorden - sedvanligt vaknar de upp i sitt lilla hus vid stranden, tätt följda av en strilande soluppgång. De sätter sig upp i den lilla halmmadrassen till säng, sträcker på sig och gäspar stort samtidigt som de kliver ut på sin bungalow och andas in safterna från nattens monsunregn, som hänger sig kvar på de frodigt böljande palmbladen, över hyddans handvävda tak.

Men om man som jag inte bor vid solen, går det såklart ändå att hitta fina miljöer att jobba i.
Här följer ett litet urval:



Till blioteket är alla välkomna. Studenter som frilansare, bokmalar som diverse tidsfördrivare. Ett minus för femkronorstoaletten, och problemet med att man inte har någonstans att sitta och äta, förutom dyra salladsblad på dryga lunchställen.


På universitet finns inga vakter vid ingången till bibblan, och vem som helst kan därför passera förbi de tunga dörrarna, in till världen av tysta salar. För att ljudlöst sjunka ner bland alla naggade studenter. På universitetet råder en stark kollektiv känsla i form av billigt kaffe, gratis toalett och en matsal med microvågsugnar - förutsatt att man är student. Men ingen har väl än så länge lidit av besöket från en icke-studerande, eller två.


Att sitta på café är väldigt kliché, men också ganska trevligt och ger en känsla av kosmopol. Som frilansare förverkligar man både myten, samtidigt som man stärker sitt jag genom att vara en "sådan där viktig person". Speciellt med espresson och laptopen i hand. Nackdelen är väl att både kaffe och pengar så småningom tar slut, speciellt för oss jobbskrapare.


Men hemma är alltid bäst!

Eller...? Nja, låt vara för att man kan rulla över från sängen till arbetsbordet i bara nattkläderna, äta mat direkt ur kylen, ta med datorn in på toaletten och köra siesta när sömnen kallar – just precis, karaktären blir det lite si och så med. Sängen måste ju såklart alltid bäddas, och det känns plötsligt mycket viktigare att frosta av frysen eller byta gardin.

Att jobba hemifrån fungerar alltså bäst för den orubblige, oavsett väder och vind.

Ett tag trodde jag inte det var sant!

 

...att Marabou faktiskt har läst min chokladrecension och bestämt sig för att ta in "BLACK saltlakrits" i sortimentet igen. Och denna gång utan någon "limited edition"-märkning.

HULLLA!


Vi kan väl säga så i alla fall, att chokladjätten är lika beroende av just mina recensioner som jag är av choklad.

På den gäspfyllda dagen

Det var en gång en dag, som jag tänkte ta tag i. Jag tänkte rufsa dagen om håret och nypa den rosenröd om kinderna, så att den skulle känna sig redo för alla viktiga bestyr.


Men så, sken solen så väldigt härligt där ute, och sängen var extra mjuk.


Så mjuk att mitt humör stuvade om i grytan, och vips fick resten av dagen löpa fram i lätta promenadspår. Långt bort från planeringen, på andra sidan jorden klättrade jag och S uppför backen. Det var halt och isen lekte lömskt under mina fötter, drog undan mattan så att jag nästan halkade till ibland.


Men till slut kom vi upp på toppen för att beskåda denna stillastående vy, där höstfärger blandade sig med vinterkyla och solen med våren.


På håll tyckte jag mig se vita blomknoppar dingla i buskarna, men S lugnade strax ner min vårentusiasm och förklarade att det snarare var brända popcorn.


Efter promenaden på toppen fortsatte dagen i samma lustfyllda spår – nerför backen mot lilla konstnärshandeln, där jag hittade mer färg att sprätta på livet.


Väl hemma igen skyndade jag mig att slå upp denna bok. Det var längesedan jag läste en sådan riktigt bra bok i denna genre! Kanske är det för att jag sällan läser deckare. Men också för att det finns så mycket onödigt krimskrams på marknaden, att jag inte orkar mer än att ge till en gäspning.

Glass mitt nya stora lass

Icke att förväxla med mintglassen - detta är av samma märke med smaken Crema di Mascarpone

Det var tänkt att jag skulle fota all glass som jag äter, lägga ut bilderna på bloggen och ge dem ett omdöme. Men så tänkte jag att

1. jag äter mer glass än vad jag hinner fota
2. ni ba: orka se en massa glassiga bilder

Men den bästa glassen, jag får nog säga den absoluta favoriten just nu är –
Carte d'or med mintsmak (med små chokladbitar!)

Den friska mintsmaken är nämligen inte bara en smak, den blir en hel livsstil när minten sprider sig, inte bara i munnen, utan upp i huvudet, ut i kroppen och kramar om hela sinnet, så att ens närvaro blir så absolut. Så direkt!

Det känns med ens som om man vill öppna sin famn inför hela världen och utbrista: "Jag kan flyga! – Ända bort till månen, som jag sedan klär i svart sammet så att den skimrar lika hemlighetsfullt som en bärnsten sett från jorden."


Serveringstips: Gott till kaffe och en skvätt Baileys

LLLLL

Det bästa av två världar

Alldeles nyligen såg jag filmen Mulholland Dr. av David Lynch. Tyvärr har jag inte sett så mycket av Lynch tidigare (knappt Twin Peaks), men jag gillar verkligen hans stil.

Hans filmiska uttryck är väldigt drömlikt och ganska uppskruvat där karaktärer och händelser tenderar att bli komiska i sina sammanhang.



Eftersom Lynch leker friskt med logik och verklighet, gjorde den här filmen ett kraftfullt och intressant intryck på mig. Just för att den också slutade på ett omvänt och skruvat sätt, utan någon direkt förklaring.

Ibland är film – överhuvudtaget det mesta – som inte kan förklaras även befriande, eftersom förklaringen kanske inte är det viktigaste.




Författaren Haruki Murakami tycker jag har ungefär samma "magiska" uttryck som Lynch – i hans böcker är verkligheten ofta som en dröm, eller parallellvärld. Liksom Lynch har han också udda, ibland komiska karaktärer, och de onaturliga inslagen i berättelserna beskrivs som helt normala, vilket ger spännande och dynamiska världar. Sådana som inte går att förklara men som ändå känns ganska självklara.


Så om jag just nu fick önska något, ja vad som helst, så skulle det vara att Lynch regisserade Murakamis trilogi 1Q84.

Bildkälla 1 2 3 4

När våren vissnar i fönstret

Jag vet inte om det beror på vintern – åh, denna ständiga vinter! – men mitt högvarv går numera på små gnistor, ett pyrande bloss från en vinterrökig skorsten. En kuliss mot en kallblå natthimmel, och den vita snön som ständigt täcker förstummade trädgrenar.

Vinden är hård, som en avmagrad död skär den in i kinderna. Mina ben är svaga av köld, de är så råkalla och orubbligt benhårda att jag knappt känner av deras tvåsamhet under mina höfter. Jag vill gå men kan inte, sitter fastfrusen på isen med öronen blossande av köld så att det ryker upp i röda effekter.

Men om det nu inte beror på vintern, om det istället är så att jag bara har gått in i en längre sömn – en nyckfull sovmorgon; där jag väntar på att bli väckt av ett nyfiket kisande solöga som smeker min kind, som ett litet fjäderludd när det virvlar i luften och kryper upp i sängen bredvid mig – så är jag ganska säker på att jag så småningom kommer vakna upp ur min långa dröm om solen, om våren och känna att jag verkligen lever.