med risk för att bli deppad, men ändå tänkvärt

Det var fullt med taxar i hennes lägenhet. Vi promenerade ofta runt med taxarna och hoppade hage på ettans lilla skolgård. Jag minns även hennes oranga hår, fräknarna som låg utspridda över ansiktet, hennes mamma med den tjocka flätan och den hängande doften av tobak i lägenheten.

När vi blev äldre hamnade vi på olika skolor för att slutligen gå i varandras parallelklass på gymnasiet. Båda hade både växt ifrån varandra och till sig, hon hade färgat håret mörkt och fräknarna var nästan borta. Men vi hälsade fortfarande på varandra. Lite sådär artigt mest för att vi jämt hängde ihop när vi var små. Det hände även att vi någongång utbytte några fraser i skolkafeterian.

Ja, och sen var det inte mer med det. Förrän till i söndags när jag läste att en ung kvinna i 25-års åldern från mina hemtrakter dog i helgen. Det var hon som hade dött, min barndomskompis. Att dö, gå bort. Det går inte att ta på tanken. Irrelevant. Ungefär som att cirka 300 000 människor dog i tsunami-katastrofen. Det är en obegripligt stor siffra, så stor att man får svårt att ta till sig den. Räkna offer. Lika obegripligt, men ändå så svidande käftsmälls-nära att förstå att hon nu är död.

Och det som skrämmer mig mest  är att sedan jag gått ut gymnasiet har det hänt att ett flertal personer som man visste om dött på ett eller annat sätt. Personer som man fortfarande kan ansiktet på, personer som ler glatt på någon rad i skolkatalogen, har liksom bara upphört att existera.

Livets ände slår till när man minst anar det, så se till att ta vara på ditt liv, din familj och dina vänner.

She was an old friend of mine. A friend I used to socialize with when I was little. We lived in the same area. She had freckles scattered over her face and orange hair color. We used to go out and walk with her dachshunds. Think she had three-four of them. And we also used to hopscotch in the schoolyard. The years passed, we grew older, grew apart, changed schools. In high school we ended up in each parallel class, she had dyed her hair, the freckles were almost gone. We just said hello to each other in the school corridors, exchanged phrases - mostly a matter of courtesy’s sake because we used to socialize when we were little. This weekend was a 25-year-old woman murdered. She was murdered, the old firend of mine. Inconceivably. Just inconceivably as reading the number of victims of the tsunami disaster. 300 000. Too big to understand, but yet so close. Since I went to high school have several people I more or less knew about died in one way or another. So take care of your life, your family and friends. It’s not you, but life which decides when it´s time to reach the end.