Ok, klockan är snart tolv, alla sover, det är höst, månens ljus skär in över mig, det spöregnar utanför. Regnet slår hårt mot fönstret, nästan hotar att hoppa in och välla över mig. Jag sitter i mörkret och skriver frenetiskt på ett reportage. Tangenterna smattrar, hjulet i hjärnan snurrar snabbt, och plötsligt rycker jag till. Sätter mig käpprätt upp som på vakt. Lyssnar hårt och ser mig omkring. Jag hörde nämligen ett tydligt fågelkvitter. Kvittret var så starkt. Så starkt att jag nästan började känna gräsdoft och inbilla mig att mina händer var gula av alla nyplockade tussilagon. Men ingen fågel här inte.
I varje fall har jag har inte tid nu att börja analysera och filosofera över några fåglar, så jag böjer mig åter ner över tangenterna och hjulet börjar sakta snurra igen. Så kommer kvittret tillbaka, igen och igen och igen och igen. Fåglarna kvittrar för fullt utanför mitt fönster och sjunger upp i en finstämmig kanon, nu klockan tolv en svinkall och mörk novembernatt! Värsta fågelkören. Det låter ungefär som när man vaknar upp en morgon i april, med ljummen sol som letar sig igenom persinennen och så fågelkvittren i bakgrunden.
Men detta fågelkvitter är inte alls härligt och gulligt, snarare scaaary... Någon som sett The Shining eller någon annan typ av skräckfilm. Så känns det nu, på riktigt alltså.
Is twelve o’clock at night, it’s November, it´s downpours outside and the moon shines in on me when I´m frantically writing on a reportage. Suddenly I can hear birdsong! Birdsong now? It doesn´t feel lovley at all. I don´t feel spring embrace me when I hear the birdsong right now. I just feel very scary. It´s just something weird with hearing birdsong now during late autumn night.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar