Snön irrar fram i mediokra trumvirvlar, vet inte sin plats. Ner, åt sidan, fram, bak, landar på min mössa, smälter på min kind, blir till tårar som halkar ner, mot mina läppar. Sugs upp i rött, försvinner in, i mig.
Jag går, tittar upp och ser vitt, tittar ner ser dina spår, utmärkta räfflor i vitbalans. Spåren leder uppför backen, jag springer efter, rädd för att de ska drunkna i snön, som breder ut sitt vithemska hav, tar aldrig slut. Kväver mig, och dina spår
upphör.
Some rhythmic thoughts about the never ending snow which drowns my consciousness.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar