Rosendöd

Buketten med rosor hemma hos mig håller redan på att dö. Men vänta, utbrister jag. Vad har jag gjort för fel? Det är inte dig det är fel på, svarar de och böjer samtidigt ner sina rosenkindade ansikten mot jorden. Gula istället för orangea har de blivit. Lika blekgula som dödens närvaro. Denna vecka har ju bara hunnit till sin mitt och ni bara dör. Varför? Det är så vi lever, svarar de svagt tillbaka och mumlar vidare under en dödsdans av fallande blad. Deras röster avtar i styrka. Sedan hör jag dem inte längre. Någon av dem lyfter plötsligt på sitt huvud och ser på mig. Ler som om nytt liv har gripit tag om den. Men lika snabbt åker huvudet neråt, nacken böjs. Någonting knakar till. Sedan dör de. Allihopa.

Jag tar försiktigt upp dem ur den glasvas de har stått i, några blekgula blad faller till bordet. Det har börjat lukta lite ruttet om dem. Ruttet om vattnet, som har blivit klumpigt algbrun. En instängd lukt hänger sig kvar när jag häller ut rosornas vatten i vasken och deras skelett knastrar uppgivet när jag tvunget trycker ner dem i papperskorgen.

Hejdå rosor tack för dessa fina dagar, viskar jag.

Sedan sätter jag mig vid datorn och återgår till världen. På köksbordet skulle rosorna fortfarande ha stått om de levt. Men nu är det tomt, en kall vind drar in mellan springorna i fönstret. Jag stirrar på skärmen framför mig. Där lever livet vidare. Bloggar uppdateras, nyheter publiceras, en ny regering tar form. Och mitt framför allt detta sitter jag och inser att livet inte är en dans på rosor.

My bouquet of roses has just died, as I also thought would soon happen. But so must show go on and I realize that life doesn´t always contain a bed of roses.