Månen

Just som jag satte mig ner för att skriva igår kväll tittade månen förbi. Månen och jag har en speciell relation. Vi brukar tänka på varann ibland, även fast vi inte direkt känner varandra. Det är en fin känsla, ömsesidig. Förvisso platonisk, men så är universum ganska stort, planeter befinner sig av naturliga skäl utom räckhåll. Och från denna lilla jord ser allting ut som ett skenbart porträtt, med månen och alla hans små stjärnor till följe.

Igår kväll var jag dock aningen disträ då månen kikade in genom mitt fönster, och jag önskade att han skulle dimra ner sig några watt så att jag kunde skriva utan hans fokus i vägen. Men det ville han inte, var tydligen på lyset. Jag lät det bero. Slutligen sjönk han ner på himlen, försvann sakta som en blyg strålkastare bakom de nattblå hustaken, bort mot andra horisonter och jag blev med ens ofantligt trött på att sitta uppe och uggla som en annan skuggtyp.