Utomhus drog vindarna kalla samtidigt som jag och Marion i vår väntan satt och lyssnade på musik.
Sedan tog vi kort på oss själva och förevigade ett ögonblick.
Det här är Marion, för er som tidigare har råkat missa den informationen.
Det blev sedan natt. Och i ljuset av en ny bokhylla råkade jag slumra till, för att dagen efter vakna upp och upptäcka att jag faktiskt befann mig i ett främmande rum, med främmande ljud från gatan utanför och bland främmande böcker, på franska.
Inte bara böckerna, allt annat omkring mig var franskt. Utomhus pratade alla franska, folk gick nyvakna omkring med baguette under arm och på håll blinkade Eiffeltornet åt mig.
Jag var i Paris.
Men var ändå tvungen att nypa mig i armen för att vara riktigt säker på att det inte bara var en dröm. Och det var det inte, såklart. Jag hade kommit till mitt Paris, och tillsammans med Marion började vi lördagsmorgonen med att
gå på bio. På utspridda platser smälte fransmännen ut i sömndruckna pölar. Någon läste en tidning, någon annan satt försjunken i fransktalande tankar. Sedan började filmen, det var Black Swan. Se den. Den är inte som alla andra, den skrämmer själen på ett turbulent sätt. Inte turbulent som i flygturbulens, utan som i psykturbulens.
Efter bion var det dags för lunch hos Marions morföräldrar som vi bodde hos under helgen, och vi slank in på ett boulangerie för att handla bröd. Boulangerie och baguette, åh jag är verkligen i Frankrike, tjöt jag.
Där fanns surdegsbröd för surdegsälskaren.
och fler nyttigheter för andra typer av älskare.
På väg tillbaka grät både himlen och jag av lycka.
Förresten stämmer ryktet väl - det franska köket är gott. Visserligen beror det på vad och vart man äter, men hos Marions morföräldrar slog inget fel, inte heller gästvänligheten. Och dessutom fick jag ta del av en hel bricka med ost!
Efter lunch tutade vi oss vidare till en guidad tur på Palais Garnier som är en av operorna i Paris.
Det var svårt att få med hela byggnaden på bild, den var så stor. Eller så var det jag som var för liten. Eller så stod jag helt enkelt för nära.
Emilie hängde på.
Och i vimlet finner vi självaste resesällskapet.
Arkitekturen var den mest detaljrika jag någonsin har skådat. Här fanns ingen lag på less is more, det var helt enkelt barock-rock på hög nivå. En sådan typ av miljö där vackra kostymdramer oftast utspelar sig på - tänk er framförallt ögonsköna ladies, likt svanar flockas de i sina aftonklänningar med drapperade släp.
Nåja, jag var förvisso själv inte med i ett kostydrama och det enda som liknade något i släpväg var min vinterjacka.
Och även om det inte var någon bal när jag var där, kan man ändå föreställa sig att Askungen har sprungit ner för dessa trappor, i jakten på tiden.
Men jag klagar inte. Verkligheten var även den sagolik.
Eller vad säger ni?
Sedan var det dags att lämna operans 1600-tal för en kopp kaffe med Sophie.
Och vidare strövade vi omkring i ljuset av Paris. Plötsligt pekar Sophie mot den här byggnaden och frågar om jag har sett filmen The Tourist, vilket jag till min glädje insåg att jag hade gjort.
Känner ni igen er, ni som har sett den?
Det var ju där som Angelina Jolies karaktär satt och drack kaffe i filmens första scen! Det är alltså Angelina Jolie ni ser på bild, inte mig. Viktigt att det inte blir några missförstånd. Bild.
Magen kurrade och levde rövare, så det blev dags för ännu en kulinarisk show.
Jag drog i magens alla håll och kanter för att bädda den med crepes à la chèvre, honung och valnötter.
Och sedan efterrätt. Ser inte kanske så jättesmakligt ut, bon appétit.
Det här åt vi dock inte. Ville bara visa att jag och min mobil för en gångs skull inte kände oss utanför, som i ett annat iPopulärt samhälle.
Därefter blev det blev Dry time!
I en annan del av stan.
Härligt spontan interiör som är långt ifrån barock, kanske lutar det mer åt postmodernistisk retro..!? Eller varför inte bara ingenting?
Angelina, Antoine och Samba.
Léonore et Léonard.
Metroskylt och träd.
Och klockan blev varken morgon, dag eller kväll.
Det var natt, som i godnatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar