Kall gurka smakar ingenting

Jag brer mig en macka med smör och ost, toppar den med två gurkbitar, sällan mer -det är en hårfin skillnad med att ha för mycket gurka och för lite ost- och så häller jag upp ett glas mjölk som jag ställer fram på bordet. Och just som jag slår mig ner för att äta gör den jobbiga känslan sig påmind. Jag vet inte exakt vart den har sin källa, men någonstans på min kropp kliar det väldigt ångestfyllt. Irriterande. Det måste vara någonting som jag har förträngt. Något som jag skulle göra idag eller något som jag inte minns om jag borde ha gjort - något som i alla fall är JOBBIGT. Det är som om någon naggar mig inifrån med gaffel.

Så minns jag. Jag måste byta mobilabonnemang.

Förra veckan ringde jag upp min mobiloperatör för att säga upp abonnemanget. Jag tog sats som om jag skulle hoppa från tians trampolin, och tryckte hastigt ut orden i bestämda stötar. Kanske var jag lite väl hård? Tjejen på andra sidan luren blev perplex. Jag kunde föreställa mig hennes överraskade min där hon satt med sitt headset i det stora kontorslandskapet, omgiven av hundra andra smattrande tangentbord och röster. Kanske tog hon det personligt. Jag fick med ens lust att säga att jag inte alls hatade varken henne eller själva operatören. Det kändes bara dags att gå vidare.

Jag hörde hur hon vacklade till som i efterskalv av min knockout. Det var tyst i några sekunder, kanske stirrade hon sig blind på den långa samtalslistan på datorskärmen framför sig. Hennes ansikte fångade upp skärmens sterila ljus. Jag studerade himlen utanför mitt fönster, den var lealös. Så hörde jag hur hon återfick fattningen, svalde torrt saliv, och frågade mig försiktigt varför jag hade tänkt byta mobiloperatör?

Varför?
Varför köper man blommigt toapapper?

Jag hade inget direkt svar. Jag hade ju inte ens kollat upp andra operatörer och deras erbjudanden. Det enda jag visste var att jag betalade en alldeles onödig summa och att jag dessutom behövde en ny mobil.

Det blev nu tjejens tur att få mig ur fattning. Och när hon väl hade mött min obestämdhet -AHA, du har alltså inte koll på marknaden- var det plötsligt som om hon höll mig i bara kragen ovanför ett djupt stup. Jag hängde lös på hundra meters höjd, mina ben stegade okontrollerat i luften som på en sprattelgubbe. Släppte hon bara taget med den ena handen skulle jag rycka till av förskräckelse, några stora stenar skulle rulla förbi mig och falla handlöst ner i ett tomt eko. Släppte hon taget med båda händerna var jag förlorad - fick skylla mig själv.

Jag blev helt enkelt skrajsen, vågade inte bryta mig loss. Ångrade genast mina synder. Tjejen hade vid det här laget fått ett rejält övertag, så pass att hon även ville pracka på mig ett nytt abonnemang, med ytterligare bindningstid. Men då bad jag istället om att få återkomma. "Är du helt säker?" frågade hon myndigt.

Jag var inte säker, men behövde andas, tänka igenom mitt stora beslut.

Och därför sitter jag här med den otroligt irriterande känslan av att det kliar någonstans inom mig. Jag tar ett hafsigt bett av mackan, känner bara gurksmak - kall gurka smakar ingenting. Varför har jag ens gurka på mackan? Varför ska jag byta mobiloperatör? Jag måste genast ta itu med detta.