Min lilla fetish

Ofta händer det att jag nyttjar min lediga tid till att plugga, vilket skulle kunna lämpa sig väl i mitt hem där jag kan sträcka mig en armlängd bort från sängen för att enkelt slå upp datorn, brygga mig en kopp kaffe och gro ner mig i hemtrevliga kläder, utan att behöva ödsla restid till och från skolan. Men eftersom jag bär på en speciell företeelse så innebär det att jag lägger ner både tid och energi på att se till att ta mig ända bort till till skolans bibliotek för att kunna plugga.

Jag åker till och med till biblioteket en dag som denna, då jag inte alls pluggar, utan istället skriver. Och är jag inte på skrivhumör ser jag ändå till att ha en anledning att sätta mig där. Jag gör med andra ord mycket för att kunna ta mig till en tyst läsesal på min fria tid. Att säga jag offrar tid för att förflytta mig vore att använda ett felaktigt uttryck, eftersom jag: fullkomligt NJUTER av att sitta mitt bland tysta människor som bläddrar bland lagböckernas sliriga sidor, som försiktigt drar igen dragkedjor till sina väskor, som koncentrerat knappar på tangenter med efterklang av långa naglar, och som skriver så tätt att man kan höra blyertsen krafsa mot papprets yta.

Det välbehag jag känner av det subtila välljudet från minutiösa rörelser är mig en nästintill fetischistisk böjelse. Dock har det inte med sexuella anspelningar att göra, utan är snarare av den sorten som, om jag enbart fokuserar mig på ljuden, gör mig avslappnad så pass att jag skulle kunna somna på grund av dem. Det är som om ett slags meditativ trans uppstår. Denna upplevelse av välbehag behöver heller inte enbart ske i tysta läsesalar, utan kan likväl inträffa på en tyst tunnelbanevagn då någon smaskar frukt, prasslar med en godispåse eller bläddrar i tidningar. Med andra ord: Metroläsande resenärer under morgonrusningstrafik, HJÄLP så angenämt.


Så nu vet ni lite vem jag är. Hej, förresten.