Med månens blick under blek natthimmel

Med tågresor kan man aldrig veta helt säkert hur de väljer att formulera sig, förrän man har satt sig på sin plats. Det började med att en bok fick följa med på tågresan, som i mitt fall brukar fungera som en sluss mellan vardag och semester, mellan verklighet och dröm. Låt säga att slussen för mig är som en andningspaus mellan två perioder - som en halvlek, där jag ser till att på bästa sätt nyttja övergången från den ena till den andra perioden.

Knappt hann jag slå mig ner på min plats på tåget förrän dånet från ett uppsluppet arbetslag ven genom kupén. Det var tjing för en konferensresa för ett dussin kvinnor och män som satt utspridda över hela vagnen, och deras gälla förväntan nöp oss andra resenärer i kinderna till vi blev alldeles blå. Några platser bort från mig tittade man på filmen Lejonkungen på datorn, utan hörlurar, medan en annan figur i telefonsamtal frikostigt invigde oss andra i sitt privatliv.

Mina ådror började sakta stelna till is, blev frusna som i ett marmorblock. Min blick mörknade till en skugga och jag slöt mig in i min egna lilla värd, stängde ute alla ljud och lät det dystra landskapet utanför fönstret flyta förbi utan omsvep. Så slog jag upp min bok och försökte koncentrera mig på de målande orden, de som binds ihop i långa snören, som tråcklar in sig i sig själva och väver fram bilder av landskap, badandes i känslor och slungandes i stormande hav - de bildar dikter. Jag vet, dikter ska man inte läsa på en tågresa, dikter ska läsas med månens blick under blek natthimmel.

     Två rader hann jag med
innan det började knastra till i väggarna och ett metalliskt ljud ilade ut genom högtalarna - en anonym men ändå så välbekant röst önskade oss resenärer välkomna ombord på ett tåg som skulle ta oss till Göteborg, med stopp i bla bla bla, och bistrovagnen finns i vagn bla bla bla, och vi önskar se legitimation och eventuella rabattkort vid biljettkontroll bla bla bla, och så önskar vi er en trevlig resa. Bla.

Sedan var det inte mer med det. Jag gav upp, lika mycket som att jag nu ger upp på att formulera mig vidare i denna text. För ni vet redan vart jag ville komma, och ni vet sedan att jag förmodligen sov under resten av resan. Och mina drömmar, dem kan vi gå in på senare. Dem kan vi läsa om i ett annat avsnitt. Där jag målar upp dem på en enorm vägg, med oljefärg och regnvatten.