Ett helvetes sorl

Ibland blir inte dagarna riktigt som man har tänkt sig. Speciellt under röda helger som denna. Då går inte lokaltrafiken i sin vanliga takt och hela stan är dödsstängd. Men desto mindre dödstyst. Det är under helger som denna som ALLA människor samlas under ett och samma tak, på det enda öppna stället i stan.

För att kunna skilja mellan hem och arbete har jag därför tagit mig ut och sitter nu högst upp på Kulturhuset - ett resultat av ett försök i att mig till biblioteket för att plugga. På Kulturhuset kan man definitivt inte plugga, här kan man istället försöka roa sig med att urskilja de samtal som alla tillsammans utgör en nivå av ett fruktansvärt skrik. Ett makabert skrik som ingen konstigt nog tycks lägga märke till. Vilket förmodligen beror på man vanligtvis kallar det här skriket för att vara ett sorl. Men det här är absolut inget sorl, det här är ett absurdum av ljud som liknas vid självaste Helvetet, om man nu skulle få för sig att tonsätta helvetet. Om man så att säga skulle vilja göra en sonat av helvetet. Den här miljön är rent ut sagt en hemsk miljö för psyket, oavsett om man har som avsikt att plugga eller fika.

Så istället för att plugga stirrar jag planlöst ner på Sergels torgs svartvita punkter som utgör bakgrunden till ett hav av fiskstim som simmar fram och tillbaka. Ett folkhav av svarta punkter. De flesta människor bär till synes en svart rock, kappa eller tjockare täckjacka. Allting är svart. Nattsvart. Fastän det är dag.

Jag sitter kvar ett tag till på Kulturhuset. Mest för envishetens skull. Försöker hitta en ledstång att klamra mig fast vid. Ja, ledstången är en metafor för min önskan att få ta tag i något som vägleder mig genom detta ljudliga ramaskri och alla stängda bibliotek. Under denna uppätna allhelgonadag.