Uppsatskoma

Ända sedan jag kom tillbaka från julen har jag pusslat och trasslat runt med min uppsats som skulle lämnas in idag. Varje gång som jag skriver uppsats hamnar jag i ett slags dimma som höjer sitt suddiga skynke, speciellt under det sista dygnet innan inlämning då världen omkring mig förvandlas till en sekundär planet som smetas ut, och i ögonvrån försvinner alla ljud och rörelser och människor, och tankar blir suddiga, de tonas ner och sugs in i något litet men förvånansvärt kraftfullt hål, som jag inte har lust att undersöka närmare genom att ta mig en titt på den andra sidan av hålet. En del kallar den andra sidan för döden och andra för paradiset. Själv kallar jag den för uppsatstillvaro. Ett ganska platt ord.

Och sedan när jag har lämnat in min uppsats så fortsätter den här tonlösa världen att existera omkring mig ett tag till. Det är som när man ligger och sover och det ringer i telefonen och man svarar hallå, och förvirrat pratar med personen på andra sidan luren genom att hjälplöst försöka röra på munnen, precis så som hotade karaktärer med uppspärrade ögon gör i stumfilmer.

Det är just där som jag nu befinner mig, i sängen med telefonen i hand, och yrvaket med färskt saliv i mungipan, rör jag på munnen och försöker forma ljud, på samma sätt som när urmänniskorna kommunicerade med varandra. Alldeles håriga och vildvuxna om kroppen var de, när deras läppar trutade fram orden. Och kanske handlade deras diskussion om en liten uppsatstillvaro till jäkel.