Tog en promenad längs med vattnet och kom att tänka på hur nära men ändå långt borta våren känns. Ställde mig på en sten och såg ut över det kalla vattnet under mig, samtidigt som vinden piskade min panna bekymrat kall. På vattnet låg isblocken tunga, som dämpade röster av frigolit.
De gungade i takt med vindens gester, fram och tillbaka. Som om de aldrig gjort annat i sitt liv.
Sedan klev jag ner från stenen, backade några steg och fortsatte min lilla promenad, fortfarande med blicken fäst på vattnet. På håll såg det ut som om isblocken var glaserade på ytan, de var så lena, som om de bugade sig ödmjukt djupt inför deras kommande öde. Snart finns de inte mer. Och den naggade vattenytan som nu av regn piskas till grått glitter, kommer snart att bli till silver av sol.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar