Det oavbrutna fördomsomloppet

I år är det 500 år sedan romerna anlände till Stockholm. Åren som förflutit sedan dess kan få vara det stående exemplet på Sveriges dysfunktionella integration. Om denna hade kommit någonstans när Statens institut för rasbiologi i Uppsala grundades på 20-talet är inte troligt, men då hårdnade klimatet väldigt. Och ända till efter andra världskriget fortsatte utredningar av romer som skulle rensas ut. Inte med samma medel som Nazityskland utan en mer smygande strategi i form av tvångssteriliseringar och bortadopterande av romska barn.

Många säger att de inte visste vad som försiggick i koncentrationslägren i Tyskland, men detta måste kommit till deras kännedom åtminstone 1948, då ”tattarkravallerna” i Jönköping ägde rum. Då ”vanligt” folk i medeltidsanda skulle göra upp med ”tattarna”. I dagar höll denna lynchmobb på.
Fick vi lära oss om detta i skolan måntro?
Nej.

Jag är uppvuxen i en by utanför Jönköping, och när en romsk familj flyttade in i de enda hyreshusen som fanns upprepade sig historien som så många gånger förr. Den romska familjen blev anklagad för allehanda saker och det hela slutade med att ett par av byborna sköt efter familjen med gevär från balkongen.

Vi hade minnesdagar om förintelsen i grundskolan. Oerhört bra, något sådant får aldrig falla i glömska. Men romerna som också var offer för den lämnades utanför, och det som hände i närmsta staden likaså.

Det var de vuxna i byn som stötte ut den romska familjen, och de förde fördomarna om romerna vidare till sina barn. Kanske om skolan berättat om ”tattarkravallerna” hade inte ännu en generation hopplöst färgats av den antiziganism som är så förskräckligt utbredd i vårt moderna, öppna samhälle.

Rasism kommer alltid stå som liktydig till oförståelse.

Skrivet av: yurei.blogg.se