Ge aldrig upp för den stora kärleken

Tidigare recenserade jag den nya chokladen Starbar här i bloggen. I recensionen var jag hård med orden, dömde ut chokladen som jag tyckte påminde om godis för hamstrar. Jag ansåg helt enkelt att den var mesig jämfört med vad jag från början föreställde mig att den skulle smaka. Jag tänkte MUCH IS MORE, men fick istället pikant.

Men i efterhand kände jag mig plötsligt lite fel, kände ånger. Gick och tänkte en del på den stackars chokladen som jag hade bojkottat. Såg mig som en dålig människa som bara ser saker och ting från sitt egna perspektiv och tänkte att chokladen kanske ändå var god, när jag väl kände efter. Gick därför och köpte mig en Starbar häromdagen, gav den en till chans att bevisa sitt goda värde.

Men när jag hade ätit upp chokladen var det fortfarande lika molnigt utomhus som innan. Solen hade inte uppenbarat sig. Och regnet hade beslutsångest - en halvvåt liten droppe vågade sig på att smattra mot fönsterrutan. Vid min plats irrade ett dammkorn runt i luften. Den liknade en stygg mygga som illvilligt letade sig in i min trötta mun. Med lite ansträngning klappade jag sedan igen munnen och dammkornet smet ner i min hals, vidare nerför strupen. Och där ligger dess kvarlevor förmodligen kvar i min mage tillsammans med chokladen och de båda gör livet alldeles bekvämt för sig.

Jaha, tänkte jag. Sånt är livet. Man accepterar, tar emot och nöjer sig med vad man får. Chokladen är säkert jättegod, det är bara jag som inte har förmågan att uppskatta det lilla, oansenliga här på jorden. Det är bara jag och mina höga förväntningar som dämpar känslan. Av livet. Av kärleken. Av mig själv, där uppe bland molnen.

. . . 

Men så, idag fick jag choklad av mina kollegor. Det var en amerikansk chokladprodukt som heter Reese's och är fylld med jordnötssmör.



Behöver jag säga mer än detta?
Behöver jag säga mer än att man inte alltid ska nöja sig med lagomlivet?
Behöver jag säga att kärleken finns



i REESE's 

<333333