Nattens svans när den vandrar genom dagens upplysta korridorer

Den här skrivlusten, ibland ligger den påtagligt nära och andas andäktigt mot min nacke. Men mestadels ropar den på mig från någonstans jag inte vet vart. Kanske kommer ropet från en grotta flera mil, flertalet länder härifrån. Kanske från universum.

Jag vet vad ropet vill mig, men eftersom avståndet mellan oss är så stort kan jag inte riktigt uppfatta det i dagligt tal. Det är som om det ligger ett hemligt brus däremellan och stör. Ungefär som en radiosändning som förestår sig som en självklar frekvens, för att plötsligt skifta, och där någonstans i det undermedvetna lockas bruset fram. Det ljuder precis som när man skär tomat med en oslipad kökskniv. Det är ett ofrånkomligt brus, det brusar och naggar mig på min vänstra skuldra, jag vill stänga av radion helt men förmår mig inte av ren nyfikenhet. Istället vrider jag på ratten och lyssnar, med andan upphängd i pausläge, efter det vattenklara ljudet som dyker upp som en strimma och försvinner lika snabbt som skiftande solstrålar mellan moln. Ungefär som något man hör sig själv säga medan man säger det.

Som ett utanförskap utan vidare mening.

Idag är bruset nästintill borta, men jag kan höra dess efterskalv som hos en uråldrig sandsnäcka. Det är dags att fatta pennan. Jag vill i alla fall tro att det är dags. Att fatta pennan under det klara ljuset. På pappret framför mig ligger bruset i en annan form. Det är en målning som föreställer nattens svans när den vandrar genom dagens upplysta korridorer.