Distansen har nu vuxit sig lite för stor för att jag ska kunna ta tag i den - i denna stund kan jag inte förmå mig till att skriva ner något av nyans. Att ljusa upp en idé, att likna någon vid något, och allt. Mina tankar orkar inte sträcka sig så långt.
Min skrivlust finns där, den är jag, men har för tillfället fallit ner i en jordgrop, och det är taskigt väder. Det regnar och vinden smäller mig i ansiktet och smiter envist in genom kragen och lägger sig på bröstet och magen och himlen är konstant vattengrå och ni vet, skrivlusten ligger där, bara någon meter ner i marken och lyser knivskarpt som ett klorblekt ark genom den kolsvarta, fuktiga jorden.
Jag vill sträcka mig ner och rycka upp skrivlusten längs med rötterna, bädda in den i min famn och se den växa i takt med plusgraderna om dagen. Men den kärleken är ouppnåelig. Jag står länge och stirrar mig blind på den kompakta jorden, och någon som rastar sin hund promenerar förbi mig och viskar försiktigt i mitt öra: Du, är det inte dags att gå hem nu? Den kommer till dig igen ska du se, ge det bara lite tid.
Men jag reagerar inte, utan står kvar och stirrar ner i jorden. Och kanske kommer jag stå på detta vis i två dagar, kanske tre, eller fem. Eller så tvingar jag mig strax hem, sover på saken och väntar på orden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar