Den förblindade chokladrecensionen

Det hände häromdagen, jag köpte mig en chokladkaka. Så snart jag kom hem öppnade jag omslaget och bröt av en chokladrad på tre bitar. Så slog jag mig ner vid mitt köksbord och började äta av chokladen - jag minns att den var drömsk. Givetvis var den god, men jag minns särskilt att den var drömsk. Vanligtvis brukar jag inte ha problem med att få i mig en hel chokladkaka, men där och då, det var som om chokladraden med de tre bitarna aldrig ville ta slut.

Innehållet i chokladen bestod av mousse som växte sig full i munnen på mig. Med den hårda chokladytan och det fluffiga innehållet med mousse kändes det ungefär som att äta moln. Känslan var densamma, det såg ut att vara mer choklad än vad det egentligen var. Utan att jag själv hade märkt av det hade jag nästan ätit upp halva chokladkakan, och tanken slog mig att det kanske vore bättre att få i sig ett riktigt mål med mat innan man fortsatte att chokladdrömma. Men innan jag lade bort den tog jag mig en sista chokladrad. Tre stycken bitar. Jag hade fått upp tempot.

Ovanligt nog gick det sedan någon dag däremellan innan jag åter plockade upp chokladkakan igen. På något mycket märkligt vis hade jag, efter att jag hade ätit middag den dagen, glömt bort att jag hade den liggandes i köksskåpet. Med stor entusiasm öppnade jag på nytt omslaget till chokladen, bröt av en rad och slog mig ner med en bok i famn. Denna gång rådde det en helt annan slags bekantskap mellan mig och chokladen. Vi hade hunnit bli väldigt goda vänner och låg där, trygga i varandras händer, samtidigt som jag åt den. Vi levde i symbios, för just denna variant var en sådan som jag tyckte mig känna både innan- och utantill. Dess innehåll med mousse smekte sig len över min tunga som jag lät trycka till lite försiktigt upp mot gommen, och chokladen tryckte sig i sin tur lite hårdare mot min tungas smaklökar. Stunden var fulländad, chokladen lockade fram det saliga tjutet i mig. Och jag fortsatte vidare med att bryta av mina chokladrader som skrek av vällust så snart jag stoppade in dem i munnen på mig. Att kunna få i sig en hel rad med tre bitar var inte längre någon fråga. Det var snarare ett faktum.

      Ända tills jag bara hade en rad kvar av chokladkakan. Men denna rad bestod inte av tre bitar. Den hade bara två bitar. En fyrkant. Inte en rektangel. Som om tanken med chokladkakans form var att den skulle smalna av mot slutet. Jag kände mig med ens helt förvirrad, stirrade med avsmak på chokladen som om det var en förkolnad träbit jag höll i. Illusionen hade bytt skepnad. Sedan letade jag runt med tungan i mun, försökte erinra mig om de rader med choklad som jag hade ätit upp - inte hade jag väl råkat påbörja en ny chokladrad utan att tänka på det? Nej, så var absolut inte fallet, jag hade varit väl medveten om hur jag hade hanterat mitt begär. Istället vände jag försiktigt på chokladomslaget, skakade och letade efter fler chokladbitar som kanske låg och gömde sig i något hörn. Men det kändes lika lönlöst som att leta efter ett stenblock under en matta, jag visste att det inte fanns någon choklad därunder.

Men så sitter jag nu här, en vecka senare och tänker tillbaka på stunden och på vad som hände. Jag kan fortfarande inte släppa tanken på chokladens märkliga utseende och hur lurad jag på något vis känner mig. Det känns ändå osannolikt att chokladen skulle ha bytt form mot slutet, eller ens tillverkas i en trattliknande form från början. Lika osannolikt som att jag hela tiden både trodde och SÅG att varje chokladrad faktiskt inte bestod av två bitar. Den var en självklar trea.

LLL