Pirayakylan

Dessa kylans pirayor, likt magneter letar de sig ofrånkomligt fram och biter sig fast på mina kinder. Min mun formar sig till ett ständigt O. Det är kylan, den är o-hanterlig.

Det är måndagsmorgon den andra april och jag går uppför backen till Slussen, förbi mig passerar folk med sammanbitna munnar. Stängda munnar. De har vinden med sig. Jag fortsätter att kliva uppför backen, mina steg är stora som jättar men ändå små som myror på jorden. Vinden rycker plötsligt tag i mitt hår, slungar mitt huvud sidledes, och pirayorna spetsar mina kinder med sina tänder, klyver sönder huden mellan mina käkar.

Sedan hänger de sig kvar, på håll ser de ut som glittrande kindsmycken med otroligt starka klämmor, och min ständigt gapande o-mun som inte kan stänga igen sig själv, den blir som en visuell följd av pirayorna på mina kinder. Ungefär som när man sätter upp håret i en stram knut så att det svider ända ut i polisongerna, ner mot mungiporna. Som en ansiktslyftning då man ler på beställning.

Nej, jag känner inte ens att det blöder om mina kinder, det är så kallt, blodet har frusit till is. Blodpudding åt pirayorna! De hånler mot mig, med kindslafset hängandes från deras munnar. Mina läppar har stelnat av fasa för den kalla pirayakylan i april.