Det fanns nyligen en tid då min kaffebryggare gick på högvarv. Det var en tid då jag satt hemma och feberskrev uppsatser, fäste mig vid avhandlingar och blev ofrivilligt förälskad i vetenskapliga artiklar. Det tog sin lilla tid att göra allt det där. Men mest av allt tog det tid till att fundera över självaste tiden.
Den tiden kan man säga var kaffebryggarens tid, då jag måttade upp tre koppar kaffe via nio teskedsmått. Ja, jag hade ingen annan kaffeskopa till hands och hade inte ens tänkt tanken på att göra livet lättare för mig. När kaffet väl var klart satte jag mig ner vid böckerna och slog upp första sidan i någon variant som såg ut att vara trevlig, men vände snart upp blicken igen, för att stirra ut genom mitt fönster. Ut i tidens dolda rytm.
Och tiden gick.
Sedan kallnade kaffet.
Därefter hade en timma gått
och solen började försiktigt att klättra ner från himlen. Mina väggar övergick till att bli purpurfärgade, och på en särskild punkt vid fönstret odlade en starkt orange solglimma sig fram mellan skuggornas lianer, för att strax blekna och försvinna helt. Innan det slutligen blev becksvart i hela lägenheten. Och mina tankar fortsatte att dansa fram längs med det stadiga golvets betryggande hälar.
Jag tänker idag tillbaka på den tiden, och på min kaffebryggare som jag nyss tog fram för att brygga mig ett fint minne kvällskaffe efter arbetsdagens långsökta ände. Dock var kaffet för det första slut utan att jag ens hade märkt av det. De få rester som fanns kvar i botten på burken låg och skrumpnade ihjäl sig själva, som om de hade försumpat sin egna tillvaro. Och så snart jag skulle slå mig ner i godan ro för att gro till mig en trivialt vältalig tanke, upptäckte jag dessutom att det redan var läggdags. Tiden hade gått ut, allt var slut. Eller finito, som man säger på deklamerande vis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar